• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Berlin 20 år senare ...

    Jublet har lagt sig. Men tjugo år efter murens fall talar man fortfarande om öst och väst, om "ossis" och "wessis". Berlinmuren finns kvar i människors minnen, och för turismen är den en guldgruva.

    Berlin 20 år senare ...
    Schöneberg, västra Berlin. Oleg Ilyapour, med långt grått skägg och intensiv blick bakom de stålbågade glasögonen, står utanför sin tygbutik och ser vardagen flyta förbi. Här växte han upp, i ruinerna efter andra världskriget.
    Idag är det svårt att med blotta ögat se spåren av världskrig i det renoverade kvarteret, ännu svårare att se spåren av ett kallt krig. Men om den överbelamrade tygbutiken kunde tala skulle den ha mycket att berätta. I åttio år har den funnits i familjens ägo.
    Oleg var femton år när muren byggdes, 1961. Nu har det gått tjugo år sedan den revs, och han skakar uppgivet på huvudet åt tiden som följt.
    – Folk i väst har inte lärt sig någonting efter murens fall. Man tyckte att de i öst skulle lära sig våra lagar, ha vår valuta, lära sig leva i väst. Här fanns inget intresse av att lära något från andra sidan.
    Han tänder en cigarett och sätter sig på en pall på trottoaren, där en gles men stadig ström av gångtrafikanter pendlar mellan kaféer, kebabhak och prylaffärer. En man med runda glasögon och välansat grått skägg slår sig ner på trappan till tygaffären. Manuel Münch säljer vinylskivor till vardags men det är dåliga dagar för branschen. Lika bra att ta en paus.

    Bild 775601
    Han föddes i Östberlin 1951 och flyttade tre år senare över till den västra sidan med sin mamma. Familjen splittrades och diskussionerna mellan de två falangerna gick heta – det var kapitalisterna mot kommunisterna.
    Ibland åkte de över gränsen till mostern som var kvar i öst, och smugglade med förbjudna tidningar och mat. Det var spännande, men han var alltid rädd.
    – Jag grät när vi gick över gränsen. Det blev alltid tuffa diskussioner om vad vi skulle göra där, polisen undrade om vi var spioner. För en liten pojke var det ganska jobbigt.
    Att ha vänner i öst var förenat med fara, och enligt Manuel hade vänskapsbanden över gränsen oftast mer karaktär av en affärsöverenskommelse. När muren föll fanns inte mycket kvar av den vänskapen, hävdar han. Skillnaderna mellan folken är för stora.
    – Det är intressant hur systemet formar människor. Sinnet och atmosfären är annorlunda där. De är liksom mer nöjda med att saker är som de är. Men innan muren föll hade de en gemenskap och ställde upp för varandra. Det gör de inte lika mycket längre.
    För att folk skulle vilja bo i det inmurade Västberlin öste staten förmåner över dem som flyttade dit. Ingen värnplikt, dygnet-runt-öppna barer och det så kallade Berlinzulage som gav 10 procents lönepåslag, lockade till sig en alternativ skara västtyskar. Berlin blev känd som en liberal fristad, en dekadent metropol.
    – Det var som att leva i ett fängelse, säger Oleg, och får genast mothugg från Manuel.
    – Nej, Berlin var en ö! Vi var ju inte fast, vi kunde resa överallt.
    – Men det var ju en mur i vägen vart vi än gick.
    – Jag tycker det var underbart. Det var crazy. Det var den bästa perioden vi har haft och jag älskade det. Kom igen, säger Manuel och tittar uppmanande på Oleg.
    Oleg tar ett bloss på cigaretten och faller till föga:
    – Jo. Men vi är ju lite speciella. Alla är inte som vi.
    Oleg Ilyapour minns den 9 november 1989 som kvällen då gatorna i Västberlin plötsligt fylldes av trabanter. Överallt dessa öststatsbilar, och jublande människor.
    – Det var glädjescener överallt. Men jag var inte glad. Jag var ledsen för att det här var slutet för DDR. Den sista tiden hade en förändring börjat. Jag tror att det hade kunnat bli ett bra land.

    Bild 775602

    Bernhard Freutel satt i sin lägenhet i Friedrichshain i Östberlin och stirrade på tv:n. Han trodde inte sina ögon. De senaste månaderna hade visserligen varit omtumlande. Han hade varit med och bildat oppositionsrörelsen Neues Forum, och deltagit i flera öppna och kraftfulla demonstrationer som nådde sin kulmen den 4 november.

    Då samlades tiotusentals människor på Alexanderplatz under parollen "Vi är folket". Frustrationen över reseförbudet till väst var enorm. Ingen kunde undgå att Östtyskland var i gungning. Men att det bara skulle dröja fem dagar innan muren skulle öppnas var det knappast någon som trodde.
    På eftermiddagen den 9 november samlades den pressade regeringen till ett möte om nya reseregler, och den efterföljande presskonferensen kom att få historiska konsekvenser.

    Informationschefen Günter Schabowski berättade om de nya reglerna, och en italiensk journalist viftade till sig den avgörande följdfrågan: "Från och med när ska de nya bestämmelserna gälla?" Svaret som snubblade ur informationschefens mun hade en explosionsartad verkan: "Omedelbart, så vitt jag förstår."
    Bernhard Freutel hade just sagt hejdå till några medlemmar ur Neues Forum som varit hemma hos honom på möte. Nu satt han här framför tv:n och gnuggade sig i ögonen.

    Direktsändningen visade hur folk vällde över gränsen till väst. Han ringde en kompis, slängde på sig jackan och skyndade sig iväg till den närbelägna bron Oberbaumbrücke där östtyska Friedrichshain mötte västtyska Kreuzberg.
    – Vi stod där och skrek "öppna muren" tills de gjorde det. Det var helt overkligt. Folk överallt. Pubarna höll öppet hela natten och bjöd på öl, säger Bernhard.
    Idag är trafiken över Oberbaumbrücke tät från båda håll. Kreuzberg är en magnet för unga resenärer på jakt efter det gamla, skitiga, punkiga Berlin. Barerna håller fortfarande öppet hela natten, och rökförbudet är det ingen som bryr sig om.
    Prenzlauer Berg, östra Berlin, hemma hos Katja Becker och Ahne Seipel. Treåringen serverar plastfika och i buren på golvet rafsar de två marsvinen runt i spån och hö. Det luktar kaffe från presskannan vid spisen i det renoverade köket och det är svårt att tänka sig att detta var ett fallfärdigt ruckel när Ahne och hans kompisar ockuperade byggnaden 1990. I och med ddr:s upplösning öppnade sig möjligheten att flytta in i de övergivna och eftersatta husen i öst.
    Katja var 18 år när hon flyttade till Berlin sommaren 1989, trots sin mors protester. Luften darrade av revolution och hon ville vara där det hände.
    När hon hörde nyheten om att muren öppnats var hon uppe vid Östersjökusten. Hon åkte genast till Berlin, ville inte missa något. Dagen efter, den 10 november, satt hon hemma hos en kompis som bodde vid Bahnhof Friedrichstrasse och såg ut genom fönstret, chockad. Stationen var känd som vägen ut ur Östberlin. Det var här de med tillstånd kunde ta S-bahn till väst, och nu fylldes perrongerna av människor. Det var kaos, fylla och stora, förvirrade ögon.
    – Alla skulle ha väst-kaffe, väst-bananer och en stor färg-tv. Plötsligt hände det vi hade drömt om, men då visste man inte vad man skulle göra med friheten. Allt det materiella tog överhanden.
    Katja kände obehag över situationen. Det var för mycket av allt. Hon åkte hem till sina föräldrar i Thüringen och stannade där i tio dagar.
    – När jag kom tillbaka gick vi över till Kreuzberg och rökte en joint. Det var väl det vi ville testa i väst, säger Katja och ler åt minnet.
    Att riva den fysiska muren gick snabbt, men att förena människorna i Berlin är en större utmaning. Tjugo år efter den historiska händelsen är det fortfarande många trauman som ska läkas i öst. Upplösningen av övervakningssamhället var efterlängtat av de allra flesta, men innebar också att slängas ut i en annan värld, en annan kultur. Lite som att förlora både fotfästet och sin identitet över en natt.
    – Jag tror den verkliga bearbetningen av vad som hände börjar nu. Allt gick så fort, säger Katja Becker.
    Prenzlauer Berg är tjugo år senare ett av de populäraste områdena i Berlin, och hyrorna har stigit i takt med renoveringsoffensiven. Granne med Katja och Ahne finns ändå en kvarleva av den gamla ockupationskulten. Ett risigt hus täckt med politiska affischer för med sig en fläkt av det som var för tjugo år sedan.
    Berlin är en stad som hankar sig fram på taskig ekonomi, men lockar med sin liberala atmosfär. "Poor but sexy", som borgmästaren själv har sagt. En oslagbar kombination tydligen, för Berlins dragningskraft tycks bara öka, och mitt i all jubileumsyra har turistindustrin börjat förstå värdet av muren.

    Så till den grad att den byggts upp igen, med foto-utställningar, med en gps-styrd audioguide och med streckade linjer och plaketter i gatan. Konstfulla murstycken står utplacerade i Mauerpark i Prenzlauer Berg och i Friedrichshain finns East Side Gallery: en dryg kilometer bevarad bit av muren prydd med målningar och graffiti.

    Vid Checkpoint Charlie säljs östmemorabilia på löpande band. Militärpryttlar, officershattar, medaljer, ryska dockor och "äkta" mur i grusstorlek.
    Det är fullt med folk vid ingången till murmuseet. En gränsvakt står i stadig givakt mitt i vägen, där en kopia av vaktkuren har byggts upp. I utbyte mot en euro låter han sig fotograferas. En brittisk turist i 60-årsåldern kommer fram för att hälsa på den "amerikanske" gränsvakten, som i själva verket är en tysk statist.
    – Vet du att du står på min post?
    David Willock från Hertfordshire var militärpolis och stationerad i Östberlin åren 1963–1966. Ett halvår av den tiden tillbringade han i vaktkuren vid Checkpoint Charlie.
    – Det var vi och amerikanerna. Ja, och fransmännen. Fast dem såg man inte på kvällar och helger, då var de med sina kvinnor, säger David Willock, som även avslöjar att de ibland gav choklad till soldaterna på andra sidan gränsen.
    – Choklad spetsad med laxeringsmedel. Det brukade bli ett väldigt spring ur pansarvagnarna efter ett tag.
    Under de stängda åren flydde ungefär 5 000 personer över till Västberlin. Hur många som dödades när de försökte är svårt att säga exakt, siffror pekar på runt 200 personer. Men på den inre östtyska gränsen kan offren ha varit många fler.
    David Willock minns när han en gång patrullerade gränsen intill ett östtyskt vägbygge. Plötsligt bestämde sig en av vägarbetarna för att fly. Han slängde sig ur sin grävmaskin, forcerade taggtråden, sprang rakt mot de brittiska militärpoliserna och slängde sig in i deras jeep. Vakterna höjde sina vapen men sköt inte.
    Det tackar David Willock för idag, när han för första gången går över till den östra sidan av Berlin.
    – Vår kur vid Checkpoint Charlie var bara tillfällig. Gränsen mot öst skulle inte vara för evigt, det sa vi alltid. Och vi fick rätt.

    Kort nutidshistorik

    1945: Berlin delas i fyra sektorer: den amerikanska, frans-ka, brittiska och sovjetiska.
    1948: Stalin inför en blockad som innebär att det allianskontrollerade Västberlin inte längre kan nås av leveranser land- och vattenvägen.
    1949: Blockaden avslutas och republiken Västtyskland (BRD) grundas i maj. Republiken Östtyskland (DDR) grundas i oktober.
    1952: Gränserna mellan
    Öst- och Västtyskland och Östtyskland och Västberlin stängs. Endast gränsen mellan Öst- och Västberlin
    är fortfarande öppen.
    1961: Gränsen mellan Öst- och Västberlin stängs och muren börjar byggas.
    1971: Tillfartsvägarna till Västberlin säkras och det
    blir lite lättare för människor från väst att besöka öst.
    1987: President Ronald Reagan besöker Berlin och vänder sig till Michail Gorbatjov: "Tear down this wall!"
    September 1989: Ungern öppnar sin gräns mot Österrike för östtyska flyktingar, som kan fly till väst.
    9 november 1989: Berlinmuren öppnas och tusentals människor väller över gränsen. Knappt ett år senare är DDR upplöst.

    3 sevärdheter från DDR-tiden

    1 Stasimuseet

    Att titta in i museet som byggts upp i före detta säkerhetspolisens högkvarter får en att tappa hakan. Roligast, eller kanske sorgligast, är avdelningen för avlyssning och övervakning. Häpna över mikrofoner och kameror inbyggda i fågelholkar, vattenkannor, stubbar och pennfodral. Museets officiella titel är Forschungs- und Gedenk-stätte Normannenstrasse. U-bahn Magdalenenstrasse. http://www.stasimuseum.de.

    2 Stasifängelset

    Många östtyskar har suttit här genom åren, anklagade för allt från arbetsvägran till att ha kontakter med västvärlden. En tur genom de långa korridorerna, in i trånga förhörsrum och celler, blir betydligt mer gripande och levande om du låter dig guidas av en före detta fånge. Genslerstrasse 66, http://www.stiftung-hsh.de

    3 Checkpoint Charlie

    Den mest kända gräns--posteringen från kalla kriget. Här står idag en kopia av den amerikans-ka vaktkuren, och i byggnaden intill finns Mauer-museum, nästan lite väl fullproppat med text, bilder och prylar från kalla kriget. Friedrichstrasse 44, http://www.mauermuseum.de
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!