Hello Punjab

Solen sträcker sina guldgula fingrar över femflodslandet Punjab och får 600 kilo guld att brinna.
Och kupolerna i Amritsar speglar sig i bassängen som omsluter templet och den blanka ytan liksom av gyllengul nektar, av flytande guld, krusas av badande pilgimmer i orange och blå turbaner.

Birmingham- och Southhall-sikhernas videokameror surrar som cikador för att fånga det ofattbara. En hymn till den odelbara guden stiger mot taket i Manji Sahib, där tusentals blåa och röda staniolremsor frasar i vinddraget från de elektriska fläktarna. Spilld dal, grön, tjock linssås, klibbar under fotsulorna på de svala, blanknötta stenplattorna i Langar Hall, där alla oavsett kast och religion, nationalitet och status får äta gratis.
Ner på knä och fingertopparna lätta som fjädrar mot tröskeln och mot pannan och sedan genom nålsögat: tätt, tätt, bröst mot rygg, andedräkt mot nacke i den eviga kön längs den 30 meter långa bron rakt ut i bassängen till Hari Mandir – sikhismens allra heligaste byggnad – och Grant Sahib – sikhismens allra heligaste bok; ett överdådigt, glittrande, blänkande andaktsrum i två plan under kupoler av rent guld.
Så nära gud man kan komma och allt jag tänker på är den fräna, kemiska lukten av mässingspolish från ledstängerna som poleras av fem pojkar med grå trasor och den organiska, runda, dyiga lukten av sjö från det som nyss verkade vara gyllengul nektar.
***
Underrättelsetjänsten i Amritsar har i uppdrag att hålla koll på Amarjit Singh.
Som informationschef för Gyllene Templet är han mer lojal med prästrådet som sammanträder i den vita, nyrenoverade byggnaden Sri Akal Takht mitt emot Gyllene templet, än med indiska staten. Med sitt jättelika, torra, grå skägg och plirande igelkottsögon påminner han om en medeltida tomte dÙ?r han sitter och gungar på sin kontorsstol av blankslitet mörkt trä och solkig rotting. Han häller sitt heta te på fatet och sörplar godmodigt, vaggar välkomnande på sitt turbanprydda huvud och får mig att känna mig mycket betydelsefull genom att hela tiden tala till mig som Mr Andersson.
Mitt emot honom sitter Amritsars polischef, en representant för den stat som två gånger rullat in med tanks i Gyllene templet för att kväsa de upprorsmän som, liksom i alla konflikter över hela världen, av ena sidan kallas frihetskämpar, av den andra terrorister. Polischefen tittar då och då in till Amarjit för att dricka te, som han också häller på fatet och sörplar högljutt, som om detta dagliga sörplande från brunspräckliga porslinsfat vore del i någon större plan för förtroendeskapande åtgärder, vilket det förmodligen är. Polischefens bara fötter uppdragna på bänken, skjortan ledigt utanpå, fingrarna som gång på gång drar över den snaggade skallen. Amarjits hesa kraxande.
Jag får också te, dricker direkt ur koppen och bränner genast tungan.
***
Eftersom Punjab mellan 1982 och 1992 höll på att slitas sönder av sikhisk terrorism och indiska arméns ibland brutala motattacker, eftersom mer än 25 000 människor i denna en av Indiens bittraste konflikter systematiskt skjutits, sprängts eller hackats ihjäl av båda sidor och eftersom Punjab-frågan i tio år ätit sig in medvetandet som ännu en av de där olösbara konflikterna i tredje världen som handlar om en blandning av makt över naturresurserna och hotad kullturell identitet, frågar jag:
– Är det verkligen fred nu?
– 110 procent fred, svarar polischefen.
– Fred? mullrar Amarjit Singh. HÙ�r är det inte fred. Vapenstillstånd, ja, men inte fred.
– Jodå, folk är nöjda med fredsavtalet och det ekonomiska framåtskridande som det fört med sig. Folk vill ha välstånd, biter polischefen av.
– Alla problem som ledde till terrorism kvarstår. Det handlar inte om ekonomi, det är en identitetskris, kontrar Amarjit och snurrar in sig i ett långt resonemang om mogulernas och britternas syn på sikhernas kamp för kulturell särprägel, och Indiens första premiärminister Nehrus tal i Kanada nittonhundrafemtionånting och Indira Gandhis syn på demokrati.
De tittar på varandra, men inte argt, inte stridslystet, mer liksom uppriktigt förvånade över hur olika åsikter de har – idag igen.
Sedan tittar båda på mig.
– Ja, som du märker, säger Amarjit, finns det alltd två sätt att se på saken.
Sedan skrattar polischefen och då skrattar Amarjit Singh så att hans skägg guppar mot bröstkorgen och jag tänker att han på sätt vis nog är en trilsk liten gårdstomte, en som man bör ge gröt och hålla sig väl med, skratta med, men för guds skull inte åt.
Annars vet ingen vad som händer.
***
Förmiddagen blir eftermiddag, kvicksilvret nockar 40 gradersstrecket, det heta teet tränger ut igen genom kroppens alla porer och kläderna klibbar.
Besökarna avlöser varandra inne på Amarjit Singhs informationskontor där en ensam fläkt i taket med ett skevt “flirp, flirp, flirp”-ljud gör sitt bästa för att mota ut värmen. Amarjit upprepar artigt till alla som sticker in näsan innanför glasdörren och undrar om de kommit rätt:
– Vad kan jag stå till tjänst med? Vi har gratis broschyrer. Jag kan svara på alla era frågor.
Hela tiden samma deltagande tonfall och närvarande blick. Han är den perfekta informationschefen.
En indisk turistgrupp får en föreläsning om sikhismens och templets historia. En äldre engelsk dam får vänligt sina frågor om martyrmuseets öppettider besvarade. En amerikansk overlander, ännu oduschad efter resan från Istanbul, får veta att också han får bo gratis i templets gurdwaras, pilgrimshärbärgena, som liksom matsalen står öppen för alla, oavsett livsåskådning. Och en debattlysten tyska utmanar Amarjits tro på starkt bruten engelska med frågan:
– Varför måste alla sikhiska män ha skägg?
– Skägget är en gåva från gud, därför får man inte raka av sig det.
– Ja, men ni säger ju att sikhismen är en vidsynt religion som tolererar alla trosriktninngar.
– Jo, men jag älskar inte en sikh som rakar av sig sitt skägg.
– Ja, men skägget sitter ju utanpå. Det viktiga finns väl inuti.
– Vi kan diskutera allt, vi är vidsynta.
– Ja, men det är ju det jag säger, är man vidsynt kan väl folk själva få avgöra om det ska ha skägg.
– Ja, men en bra sikh klipper inte…
Sedan kommer underrättelseofficeren för att sörpla sitt eftermiddagste och Amarjit redogör för honom om diskussionen med polischefen. Underrättelsemannen skrattar och spiller mjölkte på sina sandfärgade byxor – vilket gör mindre, eftersom teet och tyget har samma nyans – och förvinner sedan ut i den stillastående eftermiddagshettan.

När han gått lutar sig Amarjit närmare mig, vinkar med pekfingret att jag bör göra likadant och viskar hemlighetsfullt:
– Det där verkade gemytligt, va?
– Jojo, mumlar jag tyst, fylld av situationens hemlighetsfulla atmosfär, beredd på en fortsättning.
– Hans jobb, fortsätter Amarjit lika viskande, är att hålla ett öga både på mig och polischefen.
Sedan spricker Amarjit Singhs mystiska min ut i ett smittande leende:
– Väldigt trevlig kille föresten.
***
Som en blandning mellan frireligiösa predikanter och tungt beväpnade gerillasoldater: sikhismen var från början både ett socialt och andligt uppror mot landsbygdens storgodsägare och hinduismens kastväsende. Den religiösa kampen fördes parallellt med den världsliga, flätades samman, blev ett.
Väpnade sikhiska grupper har haft fullt sjå under århundradena med att bekämpa inte bara inhemska förtryckare, utan också de vågor av utländska inkräktare som rullat in över den indiska subkontinenten via Punjab.
Sikherna behöll hinduernas själavandringslära, men det brokiga galleriet av gudar liksom kastsystemet skippades. Den första gurun, Guru Nanak, värvade därför många anhÙ�ngare till den nya religionen bland Punjabs lågkastiga bönder i början av 1500-talet – under samma tid som Gustav Vasa drev ut danskarna ur Stockholm och Luther anklagade katolska kyrkans auktoritära ledning med sina 95 teser.
Punjab blev så småningom ett eget furstedöme som överlevde mogulerna och behöll sin självständighet under britterna – ända till det sista sikhkriget 1848–1849 då Punjab slutligen hamnade under Brittiska Ostindiska kompaniets regim.
Tio religiösa ledare avlöste varandra innan man avskaffade guru-ämbetet på 1700-talet och Den Heliga Skriften, Den Ärovördiga Boken, Granth Sahib, blev guru och så är det fortfarande.
Det var de som sköt ihjäl Indira Gandhi.
***
Jag står och tittar in i ögonen på premiärministerns mördare. S Beant Singh, Satwant Singh och Kehar Sing. En morgon när Indira kom ut från sitt hem i New Delhi vände hennes egna livvakter sina k-pistar mot den de var avlönade att försvara och tryckte av. Indiras dotter hittade sin mamma blödande där på garageuppfarten och körde henne själv till sjukhuset i sin egen Marutti. Men alla upplivningsförsök var förgäves.
Det var den 31 oktober 1984.
Motivet till mordet skapades knappt fyra månader tidigare då operation Blue Star sattes i verket. Förhandlingarna mellan separatisterna och indiska regeringen hade brutit samman och de militanta sikherna hade förskansat sig i guds boning tillsammans med 200 gevär, 25, k-pistar, antistridsvagnsrobotar och raketgevär.
Indiska armén stormade Gyllene templet tidigt på morgonen den 6 juni 1984. Tunga tanks dånade in över marmorplattorna, striden blev våldsam och två dagar senare räknades drygt 700 sönderskjutna och söndersprängda lik runt bassängen av gyllengul nektar.
Även Indiras mördare är döda nu. De hängdes efter mordet.
Deras delaktighet var ställd utom all rimlig tvivel. Deras motiv argumenterade ingen emot, inte ens de själva. Det handlade förstås om hämnd för operation Blue Star.
Nu hänger deras hjälteporträtt i Gyllene templets martyrmuseum i Amritsar jämte alla de sikher som dödats av afghaner, perser och moguler i alla försök att underkuva Punjab och jämte alla de sikher som gett sitt liv i den indiska arméns tjänst i 1948-, 1965- och 1971-års krig mot Pakistan.
Total opposition eller blind lydnad – som om det inte spelade någon roll vilket.
***
H S Bhanwar Singh är inte skeptisk.
Han sitter framför sin reseskrivmaskin av röd plast, i taket hänger ett naket lysrör och en troget vispande fläkt och ur kontakterna spretar blottade kopparsladdar. Bakom honom står en smutsgrå fax täckt av en vit kökshandduk. Bhanwar Singh är lokalkorrespondent i Amritsar för dagstidningen The Tribune och har nästan bara haft solskenshistorier att rapportera sedan fredsavtalet skrevs under.
Akali Dal blev största parti i delstatsvalen i februari 1997. Akali Dal är ett parti som förhåller sig till de sikhiska extremisterna ungefär som Sinn Fein till IRA. Nu styr de i koalition med BJP, ett hindunationalitiskt parti.
Visserligen har Punjab inte fått full förfoganderätt över sina floder och en egen delstatshuvudstad (idag delar Punjab huvudstaden Chandigarh med Haryana) och sikherna har inte fått en egen civillagstiftning – som var tre av de krav som separatisterna slogs för – men Punjab styrs i alla fall av det politiska parti som backade upp de tio åren av terrorism.
– Är det verkligen fred nu? frågar jag.
– Det är helt och hållet fred nu, svarar Bhanwar Singh.
– Kan man säga att de flesta sikher i Punjab är nöjda nu?
– Helt och hållet nöjda, säger Bhanwar Singh. Ärren från Blue Star är läkta. Det finns inga förutsättningar kvar för ett återupplivande av terrorismen. Folk har fått lida så mycket. Folk vill ha fred. Fred och välstånd. Terroristerna har inte det stöd bland folket som de hade under åttiotalet.
– Många affärsmän som flydde under åttiotalet är tillbaka. Äntligen snurrar hjulen igen i Punjab.

Trots att nästan alla Indiens erövrare under de senaste 1#000 åren – turkar, afghaner, perser – tagit vägen över Punjab och bränt, dödat och demolerat och trots ett nyligen avslutat decennium av blodig sikhisk separatism, är Punjab idag ett av Indiens mest välmående hörn.
Visserligen kan bara 55 procent av Punjabs befolkning läsa och skriva, att jämföras med 99 procent i “fattiga” Kerala längst ner i södra Indien.

Men Punjab har Indiens högsta per capita-inkomster och Indiens högsta per capita-konsumtion av elenergi, mjölk och ägg, för att nämna fyra säkra tecken på välstånd. Punjabs jordbruk har flest traktorer och gör av med mest konstgödsel per hektar. Punjabs skördar är rikligast: avkastningen räknat per hektar är Indiens högsta för ris, vete, bomull och hirs. Ja, tre fjärdedelar av Indiens vete och hälften av Indiens spannmål odlas i Punjab.
***
Rikt barn har många namn: Punjab kallas omväxlande för Indiens kornbod, Indiens brödkorg och Ett land av mjölk och honung.

Kvarteren runt Gyllene templet i Amritsar är inte ett bevis för offensiv stadsförvaltning eller investeringsvilliga fastighetsägare, snarare på en blandning av decennier av nonchalans och ett par blitzkrig. Det som indiska armén demolerade i de båda attackerna mot templet på åttiotalet verkar fortfarande demolerat.
***
De gropiga jordgränderna är fyllda av tegelstenshögar, den gröna färgen på de fallfärdiga träbalkongerna på andra våningen verkar inte ha bättras på under det här seklet, tittar man upp förmörkas himlen av trasselhärvor av el- och telefonledningar och själva husen verkar stå upp enbart tack vare att det är så trångt att de stöttar varandra; en vindpust, tänker man, och brak, gamla stan har förvandlats till en rykande stenhög.
I de skuggiga, trånga gränderna surrar flugorna, är pissdoften stickande, trängs kraftiga kor med plingade cykelrickshaws, vinglande cyklister och signalerande skotrar. Men som så ofta annars i Indien finns det ingen plats för uppgivenhet bland gatans småföretagare. För i de skuggiga gränderna samsas affärer som säljer religiösa souvenirer med lagerrum fyllda av stora jutesäckar som svämmar över av torkad chili, linser och mjöl. I de skuggiga gränderna ligger matställen där män i undertröjor med svetten lackande i pannan kokar gul fet mjölk i meterbreda, konkava järnfat över flåsande gasolkök sida vid sida med små träbås som erbjuder telefon- och faxservice med samtalslängd och pris angivna på digitala displayer.
I miljöer som skulle kunna användas precis som de är för en filminspelning om den turkiska härföraren Mahmud av Ghaznas erövring av Punjab på 1000-talet kan du ungefär var tionde meter kliva in i ett bås och ringa direkt hem till Birmingham, Sydney eller Stockholm och då är det inte ens brus på tråden.
Man undrar ibland om sladdhärvorna ovanför gränderna kanske är dekor för en filminspelning om det trasiga och smutsiga Indien, det förväntade Indien, och att samtalen egentligen kopplas via fiberoptikkablar i en hemlig, skinande parallellvärld i underjorden.
Hur kan det annars fungera?
Men att det finns pengar i Amritsar för annat än guld till Gyllene templets kupoler förstår man egentligen först då man korsat järnvägsspåret och närmar sig Lawrence Road.
***
Gyllene templets pilgrimshärbärgen är inte bara öppna för dem som kommit hit för bön. 24-åriga Praveen Dixit har det sannerligen inte. Han kom med tåget från Delhi i morse och har just checkat in på Sri Guru Ram Das Niwas, det största och äldsta av de tre härbärgena. Först i morgon måste han börja jobba: han är hitsänd av hindispråkiga tidningen Mandi Reporter för att skriva en artikel om utsäde och kvarnar, om Punjabs motsvarighet till Lantmännen, och har en del intervjuer att göra.
Det är hans första reportageresa, han är ensam i en främmande stad och dessutom har han lätt feber. Han känner sig olustig. Han bestämmer sig ändå för att ta en titt på Gyllene templet innan han går och lägger sig.
Det är då han får syn på mig.
– Kan vi göra sällskap in i templet? ber han så ömkligt och rättframt att ett nej skulle kännas som att svika en nära vän.
I två dagar träffas vi nu och då, dricker te, utforskar templet. En kväll tar vi en cykelrickshaw till Lawrence Road.

Vi promenerar förbi exklusiva klädaffärer, glittrande juvelerarbutiker och parkerade Maruttis, den lilla indiska folkbilen, symbolen för den växande medelklassen. Vi trängs i folksamlingen utanför Qwality Restaurants glassbar och takeawaydisk och vi läser reklamen på fasaderna för mobiltelefonmärkena Spice – som basunerar ut sloganen “Hey Highflyer! Let’s get talking! Everything else is bland” ’� och Essar (som också är namnet på Nordindens största GSM-nät) med sitt korta men kärnfulla “Hello Punjab!”.
För Praveen är Lawrence Road och inte Gyllene templet Amritsars egentliga sevärdhet och han stannar gång på gång utanför butikerna och mumlar “very beutiful”.
Plötsligt, som en tårgasattack. Ett vitt, fuktigt stoftmoln som skulle göra invånarna i Tärnsjö gröna av avund rullar fram längs Lawrence Road hack i häl på en röd tankbil. Den kommunala myggbekämpingsbrigaden duschar medelklassen med kemikalier, som med tanke på den stickande doften säkert är mycket effektiva, förhoppningsvis bara mot mygg.
– Bye, bye mosquitos, ler Praveen.
Praveen har läst engelska i sju-åtta år men han uttalar orden hårt och forcerat och hans ordförråd är mycket begränsat.
– Du som är en mycket utbildad man (vilket jag inte är), säger han där vi sitter på varsin röd plaststol på trottoaren och dricker te i de kemiska ångorna efter myggbrigaden. Säg mig, hur ska jag göra för att tjäna pengar?
– Jag vet inte, svarar jag.
– Men du som är utbildad…
– Jag vet inte hur jag själv ska tjäna pengar. Allt jag tjänar går varje månad åt till hyra och mat. Jag har inga goda råd.
Praveen ser konfunderat ut. Han berättar att han tjänar 4#000 rupier i månaden (cirka 1#000 kronor), vilket placerar honom i kategorin “låg-medelinkomsttagare”, enligt indiska National Council of Applied Economic Research’s.
– Får jag fråga hur mycket du tjänar, säger han blygt.
– 80 000 rupier i månaden, svarar jag.
Praveen gör stora ögon. 80 000 rupier är en toppdirektörs- eller filmstjärnelön i Indien.
När han får höra att jag inte har någon hemhjälp, att jag och min fru (vad heter sambo på engelska?) själva lagar vår mat, tvättar våra kläder och städar vårt hem, tror jag att han ska sätta sitt te i halsen.
– Du, en utbildad man med 80 000 rupier i månaden, städar du toaletten? stönar han.
Utanför Qwality insisterar jag på att få bjuda på en glass.
– Du är min bästa vän, säger han mellan glasstuggorna. Jag känner det från djupet av mitt hjärta.

Tjugo minuter innan Golden Temple Mail ska avgå från Amritsar mot New Delhi kommer Praveen Dixit rusande på perrongen.
– Å, där är du. Jag kom till ditt hotell för att säga adjö, men du hade redan hunnit ta en rickshaw upp till järnvägsstationen.
Då ser jag att Praveen för första gången har glasögon på sig, ovala metallbågar, likadana som jag har.
– Jag köpte dem idag… äsch, det är bara fönsterglas.
Han tar av sig dem och stoppar dem i bröstfickan.
När jag tänder en cigarett vill han också ha en.
– Röker du?
– Näää.
Han puffar ovant på sin Four Square Filtertipped, tittar beundrande på mig och säger:
– Men du gör.
– Det är inte bra att röka, säger jag förnumstigt.
– Nej, att röka är dåligt, men du är en god människa, säger han.
Jag förstår egentligen först nu hur stort intryck jag gör på honom. Jag, en äldre kollega som jobbar på en tidning som till skillnad från Mandi Reporter har färgbilder, som reser i främmande länder, tjänar mer pengar och pratar bättre engelska än han.
– Okej, jag slutar röka och du slutar röka, säger jag bestämt i ett försök att hantera min hjältegloria med ansvar.
– Okej, säger Praveen med tindrande ögon, och sedan går han plötsligt och hans gängliga kropp slukas av folkvimlet och hans “bye, bye” överröstas av surret av knastrande högtalarutrop – “Two nine zero four Golden Temple Mail bound for Mumbay Central via New Delhi is at platform number one…” – och teförsäljarnas guturala och melodiösa “chai, chai, chai, chai garam, chai, chai…”.
***
I början av 1997 exploderade en bomb utanför järnvägsstationen i staden Jalandhar i Punjab. Säkerheten på de snabbaste expresstågen till och från Punjab – de som höjdarpolitikerna och affärsmännen reser med – är därför nästan lika hög som på flyget.
Vid perrong nummer ett på New Delhis järnvägsstation, där morgontåget till Punjab står och pyser och frustar, liksom ivrigt att få komma iväg, tar man få risker. Här är det avspärrningar och vakter, visselpipor och walkietalkieprat.
***
Indiens X2000, Shatabdi Express, till Chandigarh avgår en minut före avgångstiden och vi vaggar förbi en stökig blandning av lådformade, sandbruna hyreshus och långa rader av bostadskjul omgivna av bråte, tvättlinor och repsängar. Där ute bakom de tonade fönstren går människor omkring i bar överkropp, redan glansiga av fukt i hettan. Här inne i den luftkonditionerade vagnen hackar de morgontrötta passagerarna tänder.
Indiens X2000 gÙ?r i nästan 100 kilometer i timmen. Indiens X2000 har prioritet på spåren och blir inte stående i timmar vid rött ljus, som annars är så vanligt när man åker tåg i Indien, då ingen, allra minst konduktören, brukar veta någonting om vad som händer. På Indiens X2000 hälsar en högtalarröst alla välkomna ombord, först på engelska, sedan på hindi. Alla får sedan en mineralvattenflaska och en vit plastmugg, en repig plasttermos med varmt vatten, två tepåsar, mjölkpulver och två tunna mariekex förpackade i plast.
En halvtimme senare kommer frukosten: en pappkartong med vegetariska järpar, gröna ärtor och två slokande pommes frites, två skivor gummiartad formfranska, smör och marmelad och mer te.
Soldater med baskrar, walkietalkier och k-pistar släntrar genom vagnarna, mumlande “…ja, det är lugnt här också, kom!” till varandra. Hundratals Times of India och Indian Express prasslar i draget från luftkonditioneringen. Traktorer och inte bufflar på åkrarna utanför fönstren.
Och full fart hela tiden.
100 kilometer i timmen.

Jag är på väg från en modellstad till en annan.
***
New Delhi, Indiens huvudstad, byggd på 1920-talet, var den brittiska arkitekten Lutyens vision av en imperiehuvudstad. Ett respektingivande och auktoritärt centrum omgivet av trogna vasaller och underdåniga medborgare.
Chandigarh, delstaterna Punjabs och Haryanas gemensamma huvudstad, byggd på 1950-talet, var schweizaren Le Courbusiers vision av staden som en organism, som är ofärdig vid födseln, som kan utvecklas på olika sätt beroende på hur gynnsam omgivningen är. Enligt Indiens första premiärminister Jawaharlal Nerhu var Chandigarh “ett uttryck för nationens tro på framtiden”, “en stad fri från traditioner” och “en symbol för det fria Indien”. Kort sagt: en stad i demokratins tjänst.
Undrar hur demokratiska hus er ut? tänker jag innan jag somnar till Shatabdi Express dunkande mot skenskarvarna.

Charles Edouard Jeanneret, alias Le Corbusier, var inte fullständigt galen. Men han var en man som valde bort allt i livet utom sitt arbete och han var uppfylld av sin egen storhet. “Han slösade inte med sin tid”, säger några. “Han var arrogant”, säger andra.
Punjab hade liksom hela Indien delats i och med självständigheten: halva Punjab hamnade i Pakistan och halva i Indien. Punjabs största stad Lahore blev pakistansk och Punjabs näst största stad Amritsar blev indisk. Gränsen mellan de båda länderna hamnade bara ett par mil från Amritsar, vilket ansågs opassande för en delstatshuvudstad.
Uppdraget att bygga Punjabs nya huvudstad på en åker 25 mil nordväst om New Delhi fick Le Corbusier av indiska regeringen. Nerhu angav tonen: “Låt {Chandigarh} bli det första stora uttrycket för vår kreativa begåvning som blommat upp ur vår nyligen uppnådda självständighet”.
Le Corbusier planerade alltså staden som en levande organism. Parlamentet, högsta domstolen och delstatens administration, The Capitol Group, ligger längst upp på kartan (det vill säga i norr) och representerar huvudet. Stans affärscentrum lite norr om mitten är hjärtat. De stora parkerna däromkring lungorna. Vägarna venerna och artärerna. Elektriciteten nerverna. Verkstäderna i öster och väster händerna.
I bjärt kontrast till den biologiska symboliken är hela staden uppdelad i 46 sektorer eller “grannskapsenheter”, alla exakt 800 X 1 200 meter stora och till förväxling lika varandra. Varje sektor skulle vara självförsörjande, var det tänkt, med skolor, affärer, post och lokalbusshållplats i varje sektors mitt.
Idéen med en stad beståande av 46 lika stora sektorer kallades cell-planering, efter den biologiska cellens förmåga att skapa identiska kopior av sig själv.
Ta ett stadskvarter och kopiera det i ytterligare 45 nästan identiska kopior, voilá, Chandigarh.
***
Jag bor hemma hos maharajaättlingen Amar Chandel, numera ledarskribent på The Tribune, hans fru Prerna och deras son Ashutosh, 5 år. De är på många sätt en indisk mönsterfamilj: båda är välutbildade, de har eget hus, egen bil, bara ett barn, är nykterister och vegetarianer. Deras adress lyder: Sektor 43 B, hus 2011. Ungefär så ser alla adresser ut i Chandigarh där de flesta gatorna och torgen saknar namn.
När Amar kör runt mig i familjens Marutti låter det så här:
– Vi lämnar nu Sektor 34. Nu åker vi mellan Sektor 22 och 21. Titta, Sektor 16, rosenträdgården! Sektor 15, där har vi universitetet. Där, ser du, i Sektor 17 ligger stans kommersiella centrum. Jaha, Sektor 43, då var vi hemma igen.

Det var i samband med Orientfestivalen i Stockholm 1996 jag första gången hörde talas om bhangra. Flera hundra år gammal skörde- och festmusik från Punjab, hetsiga dansrytmer, glädjefull sång och en sorts triumfatorisk, ibland snurrande dans, som under de senaste 10–20 åren elektrifierats, fusionerats med annnan dansmusik och populariserats av andra och trejde generationen indier i England.
Idag dansar både brittiska och indiska ungdomar till bhangra på klubbar i London, Birmingham, Manchester och andra större städer i England och bhangrabandens cd:s säljer jätteupplagor. I december 1996 toppade till och med en bhangralåt BBC:s tio-i-topplista.
Visserligen, hade jag lärt mig, finns de populäraste bhangraartisterna och mest framgångsrika producenterna i Europa, men jag skrev ändå till Amar Chandel ett par månader före min Punjabresa och frågade om han kände till några bhangramusiker i Chandigarh.
Amar skrev tillbaka att han pratat med delstaten Punjabs kulturchef och att han skulle “arrangera något för mig”.
Jag trodde jag skulle få träffa ett par musiker och dansare, kanske skulle de spela en låt för mig och sedan skulle vi prata om bhangramusikens rötter och framtid.
Men när vi en morgon äter frukost – pommes frites och vegjärpar igen – i vardagsrummet i hus 2011 i Sektor 43 B säger Amar att det blir “ett stort arrangemang för dig ikväll”. När jag frågar vad som kommer att hända mumlar han något om kulturchefen och uppträdande och många gäster.
När vi i den roströda skymningen svänger in på kulturdepartementets område förstår jag vad han menade. De har byggt en stor scen, riggat en pampig ljus- och ljudanläggning och ställt fram ett hundratal stolar framför scenen. Bil efter bil puttrar in på uppfarten framför departementets huvudentré och lämnar av män och kvinnor i gåbortsfina kläder. Glittrande saris, färgranna västar, vita skjortor och mörka slipsar. När vi kommer in på kulturchefens rum sträcker han fram sin hand, trycker min hand så hårt så att jag ska förstå att här har vi inte med någon mes att göra, och säger:
– Välkommen! Nå, vad tycker du? Allt detta har vi arrangerat bara för dig, Mr Andersson.
I vip-fåtöljerna längst fram sitter jag bredvid gräddan av Punjabs kulturelit: den stora poeten, den legendariska bhangradansaren, flera filmproducenter och skådespelare.

Dansframträdande särskilt arrangerat för Mr Andersson from Sweden.
Kulturchefen hälsar alla välkomna till denna “cultural workshop exclusivly arranged for Mr Andersson from Sweden” och sedan börjar det. Kraftiga sikher med långa skägg, klädda i guldglittrande västar, spjut i händerna och krokiga sablar nerstuckna innanför livbältena virvlar runt på scenen. Den traditionella dhol-trumman smattrar, stjärnorna blinkar, kulturchefen stryker belåtet sitt skäggnät, som en del sikher har för att hålla ordning på sina långa skägg.
Efter en dryg timmes kraftfull bhangradans kliver kulturchefen, Kapten Narinder Singh, själv upp på scenen och håller tal på punjabi. Ordflödet är obegripligt för mig, men jag uppfattar flera utspridda engelska ord: “International level”, “National film award”, “Bombay film industry”.
Eftersom Punjabs kulturelit är på plats har Narinder Singh bestämt sig för att dela ut priser. Bredvid honom står plötsligt ett bord med flera rader av likadana silverglänsande tallrikar fastsvetsade på små pelare som står på träpodium omgivna av silverlänk, som staket i miniatyr.
I tre långa, sega timmar delar Narinder Singh ut priser; det hålls flera tal, det skakas händer och det applåderas artigt (men utan entusiasm). Folk skruvar på sig i stolsraderna medan Narinder Singh solar sig i glansen av uppmärksamheten och även jag avslutningsvis kallas upp på scenen och får ett pris för att… ja, för att jag är där.
När klockan är elva, alla rest sig, hälften gått, högtalarna tystnat och scenbelysningen släckts visar det sig att man glömt den kvinnliga danstruppen. De står och stampar irriterat mellan de bakre stolsraderna och har tänt stearinljus som de håller fram i något slags protest. Folk samlas runt kvinnorna och flera upprörda röster hörs från kultureliten:
– Vad skulle alla de där prisena vara bra för? Tre timmar! Det är inte klokt! Nonchalant! Och er har han glömt, kaptenen! Vi kom hit för att titta på bhangra, inte för att vara med om en jättelik prisutdelning!
– Varför så många priser? frågar jag Amar.
– Indiska politiker är förtjusta i att dela ut pris. Så fort de får chansen så… ja, tar de den, svarar Amar lakoniskt.
Ilskan från Amar, den kvinnliga danstruppen o
***
– Tveklöst den största sedan Michelangelo.
S.S. Bhattis beundran för Le Corbusier är häpnadsväckande. Kanske är det för att så många utomsocknes besökare – såväl indier som utlänningar – tycker att Chandigarh är en stadsplanemässig katastrof snarare än den perfekt fungerande staden som hans entusiasm mer liknar försvar än kärlek. S.S. Bhattti delar för övrigt sin hängivelse med många andra i Chandigarh. Sällan annars träffar man så många som ständigt lovordar och smickrar sin stad – The City Beutiful som den kallas i folkmun – och dess huvudarkitekt.
S.S. Bhatti, före detta rektor för Chandigarhs arkitekthögskola, bjuder på whiskygrogg med vatten och nudlar med grönsaker och pratar entusiastiskt i timmar om rymden, grönskan, vattnet, ljuset, de raka boulevarderna och den nakna betongens skönhet.
– Chandigarh innebar ett nytt sätt att leva, en ny kultur och en vÙ?xande kreativitet. Vissa säger att kreativitet föds i slummen. Det är en reaktionär ståndpunkt. Är din kropp utmärglad och sjuk kan du inte skapa. Kreativitet föds ur rena, sanitära förhållanden, som i Chandigarh. De som säger att Chandigarh är oindiskt måste mena att sanitära förhållanden är oindiska.
Det blir en grogg till och en till och en till och S. S. Bhatti lutar sedan sig fram och föreslår:
– Nu tar vi en drink till så att du förstår vad jag pratar om.
PÙ? bordet framför honom ligger hans 1#300 sidor tjocka, tunga doktorsavhandling från 1990 med den lika tunga titeln “Chandigarh and the context of Le Corbusier’s ‘statue’ of the land – a study of plan, action and reality”.
– Det geniala med Le Corbusiers plan för Chandigarh är att den är så enkel. Alla, oavsett bakgrund, som ser den kan säga: det där kunde jag väl ha gjort själv.
– Men vad är det är så genialt? frågar jag och slevar i mig en tredje portion av de vansinnigt goda nudlarna.
– Här i Indien bor de flesta stadsbor i gamla, gyttriga feodala städer. Chandigarh är en stad byggd för demokrati med byggnormer för hur husen får se ut, med stadsplan, stora parker mitt i stan, underjordiskt avlopp och…
– Och?
– Cheers! …ja, om jag får ge ett exempel: de flesta privata hus i Indien är omgivna av höga murar, husen i Chandigarh har låga murar framför sig så att man har fri sikt. Det skapar en öppen atmosfär, en vidsynthet, som även smittat av sig ch kultureliten riktas mot kulturchefen, Kapten Narinder Singh, som smiter in på sitt kontor utan att säga hej då. I uppståndelsen intervjuas jag av en lokaltidning. En sista rundgång i ljudanläggningen skriker i öronen. Bilar försvinner i mörkret.
på folks sätt att leva – även de fattigaste här i stan har nåt slags känsla för ordning och kultur. Och på konsten – Chandigarhs konstnärer använder ofta stora tomma ytor i sina verk.
– Konstnärerna i Amritsar däremot är ointressanta, deras verk är plottriga, det finns ingen selektivitet där, och de nyrika i Amritsar har så gyttriga hem, de saknar kultur.
Efter många blaskiga groggar och många tunga arkitektoniska argument kommer S.S. Bhattis syster och korpulente svåger plötsligt på besök. De slår sig ner i den mjuka, gröna plychsoffan och svågern får en drink i ena handen och en tallrik med nudlar i den andra och faller vant in i diskussionen.
Plötsligt stryps lovsången och svågern, som heter Surinder Singh Virdi, är ingenjör och vd för Anaesthetic Gases (P) Ltd, börjar prata godmodigt och högljutt om vilken katastrof Chandigarh är.
S.S. Bhatti ler och nickar medhållande när det ena missförhållandet efter det andra räknas upp – som att Centralstationen ligger åtta kilometer utanför stan – och jag börjar undra om jag inte druckit för många groggar. Satt inte S.S. Bhatti alldeles nyss och okritiskt hyllade Chandigarh?
Surinder räknar upp ytterligare tio arkitektoniska misstag – till exempel bristen på sol- och regnskydd framför fönstren på Högsta domstolen, vilket medförde att regnet, “som färdas horisontellt under monsunen”, forsade in i kontorsrummen.
Men värst av allt:
– Le Corbusier glömde ju att planera för teserveringar. I Chandigarh finns inga ställen där man kan sitta ner för att dricka en kopp te.
– Ja, folket offrades, säger Amar Chandel, som suittit tyst i ett hörn hela kvällen, gravallvarlig.
S.S. Bhatti skrattar tyst och kontrollerat, men liksom bubblande och Surinder Singh Virdi utbrister kortfattat “Cheers!”.
***
I Sektor 1 i Chandigarh breder ett märkligt landskap ut sig: staketen är byggda av gamla avloppsrör, murarna dekorerade med trasiga porslinstallrikar och delar av badrumsporslin, cykelsadlar har blivit djurhuvuden och cykelframaxlar har dekorereats med hundratals små vita stenar och blivit skulpturer som påminner om förstenade växter.
Jag går i vindlande gångar i djupa raviner, förbi brusande vattenfall och längs blänkande dammar, böjer mig för att passera genom låga palatsliknande portar och kommer så småningom fram till upphovsmannens stuga: ett mörkt kryp-in belamrat med tusentals saker: småstenar, en skyltdocka med trasiga kläder, rostiga burkar fyllda med skruvar, pärlor och metallbitar.
Här någonstans måste det finnas en sakletare.
Mitt i rummet sitter Nek Chand, fadern till den enorma återvinningsparken Rock Garden som Ù�r Chandigarhs mest besökta turistattraktion.
Det började på femtiotalet, berättar sakletaren, när Chandigarh byggdes. Själv var han offentliganställd vägingenjör och började samla på saker han hittade i röran när 20 byar revs för att ge plats åt den nya staden, som var planerad för 200 000 invånare.
1958 började han bygga formationer av sakerna han samlat. Han byggde en hydda i busklandskapet bredvid Capital Group där han sorterade och fogade samman på nätterna i skydd av mörkret, eftersom han var rädd för att bli upptäckt. Genom jobbet hade han tillgång till kommunala soptippen och cyklade till sin saksamlarhydda nästan varje dag med ännu mer bråte fastsurrat på pakethållaren.
I mitten av sextiotalet blev han modigare och flyttade ut skulpturerna i busklandskapet. När kommunen skulle rensa grönområdena i norra Chandigarh 1972 hittade de Nek Chands utspridda verk: 2#000 märkliga figurer byggda av sopor.
På bara några dagar kände hela stan till upptäckten och folk vallfärdade för att titta på Nek Chands skulpturer. Till slut tvingades kommunen ge efter för opinionen. Nek Chand pensionerades från jobbet på vägförvaltningen, fick anställning som föreståndare för sitt eget Rock Garden och försågs med 50 arbetare och en lastbil.
– Fortsätt! sa de. Samla! Bygg!
– Nu för tiden, säger Nek Chand, kallar folk mig för artist. Jag gillar inte det ordet. Jag tänkte aldig på att folk skulle komma och titta på mina figurer, jag byggde bara för mitt eget nöjes skull.
I dag är Nek Chand stor. Han har varit med och skapat liknande återvinningsparker i Washington DC, Visconsin, Tyskland, London och Paris och blir bjuden till internationella konferenser om återvinning.
Nek Chand Chand är 73 år men har inte fått nog av skräp. Nu sitter han och väntar på tillstånd för att utvidga Rock Gardens område för tredje gången.
– Alla barn samlar på saker. När Chandigarh byggdes fanns det ovanligt många saker att samla på, så jag fortsatte fast jag blivit vuxen. Det är inte konstigare än så.
***
Det är snart midnatt och vi glider sakta genom framtidsstaden i en vit Marutti. Kvällsluften är sval. Det luktar blommor och gräs. Det är nästan helt tyst så när som på ljudet av en rasslande cykel och fotsteg långt borta som säger “flapp, flapp” mot asfalten.
Så här tyst, så här tomt, så här rena, oblandade dofter mitt inne i en indisk stad som numera har 700 000 invånare får känslan för här och där att suddas ut. En aprilkväll i Indiens framtidsstad påminner mig om en ljum sommarkväll i Västerås. Samtidigt som jag känner mig glad å chandigarhbornas vägnar över att det finns en stad i det här landet som inte är kaotisk och förorenad, känner jag själv ändå en sorts saknad.
Nu är det midnatt och jag hör fågelsång i mörkret. Då plötsligt längtar jag hemskt mycket… inte hem, utan tillbaka till det andra Indien.
Till det myllrande, högfrekventa Indien.
Det brokiga, galna och bitterljuva.

---

Text: Per J Andersson • 2009-10-20
Indien • Restips