Annons
Annons
Foto: Andreas Offesson

Foto: Andreas Offesson

Peru

Vägen till Machu Picchu

Inkaleden är mer än höga berg och djupa dalar. Det är svett, skratt och skavsår, tät dimma och magiska ruiner. Följ med på en vandring som bokstavligt talat tar andan ur dig. Ända fram till Machu Picchu.

Text: Emeli Emanuelsson • 2009-10-26 Uppdaterad 2021-06-23

Något darrig kliver jag av bussen vid Checkpoint 82 km. Vi befinner oss i de peruanska Anderna, 2 600 meter över havet, där luften är tunn för en låglänning som jag. Och högre upp ska vi. Ett fyrtiotal turister, rustade till tänderna med handsprit, skavsårsplåster, foträta vandringskängor och kakifärgade kläder översållade av praktiska fickor. Den mytomspunna Inkaleden ska vandras.

Inka, detta mäktiga indianfolk, expanderade explosionsartat på 1400-talet och blev till slut den största och inflytelserikaste amerikanska kulturen under förcolombiansk tid. Inkariket sträckte sig från sydvästra Colombia genom höglandet i Ecuador, Peru, Bolivia, nordvästra Argentina och norra halvan av Chile, innan det slutligen erövrades av de spanska conquistadorerna år 1532.

Själva Inkaleden består av ett helt nät av vandringsleder som grenar ut sig i bergskedjan Anderna, varav den mest kända är stigen som byggdes för att nå den heliga staden Machu Picchu i Peru. Att vandra till Machu Picchu var för inkaindianerna en pilgrimsfärd, vars strapatsrika genomförande visade på stor vördnad. Idag finns flera varianter på Inkaleden, men den klassiska rutten är dryga fyra mil lång och avverkas på lika många dagar av tusentals besökare varje år.

Dag ett. Hettan visar sig bli den största utmaningen. Vi korsar bron över den rytande Urubambafloden, som slingrar sig igenom den heliga dalen och knatar sakta uppför de gröna sluttningarna. Våra fyra guider pilar fram och tillbaka och försöker förklara för oss vad vi ser.
Jag ger snart upp mina försök att tolka spansk-engelskan, blinkar istället bort den svidande svetten ur ögonen och kisar förundrat mot det majestätiska bergsmassivet som höjer sig framför mig. Dess dimhöljda toppar är täckta av snö. Mäktigt.

– Håll till vänster, håll till vänster!

Ropen kommer bakifrån. Vi makar trött på oss för att bana väg åt bärarna. De småjoggar förbi i flip-flop-sandaler. Deras kraftiga vadmuskler ser ut som stenhårda päron och ansiktsdragen påminner om de gamla inkastatyerna som vi nyligen såg i byn där vi fyllde våra ryggsäckar med snacks inför vandringen.

Vägen till Machu Picchu

De flesta som vandrar inkaleden har bärare med sig, som utöver tält och mat ofta bär en del av turisternas privata packning. Bärarnas undermåliga utrustning och gigantiska säckar på ryggen får mig att känna mig som en kolonialist, trots att våra guider försäkrar oss om att de tjänar långt mer på att bära vår packning än vad de skulle hemma på familjens gård. Dessbättre har det nyligen startats en förening som ska främja bärarnas rättigheter och se till att de får skälig lön, men tyvärr fungerar detta ännu inte i praktiken.

Den första milen till lägret utanför den lilla bergsbyn Wayllabamba tar hela fyra timmar. Väl framme är tälten redan resta och maten färdiglagad. Vi äter och pratar livligt i skymningen, hopträngda i ett stort tält.

Natten är stjärnklar och kylig när jag kryper in i mitt fuktiga tält. Innan jag huttrande somnar in tackar jag min tjocka sovsäck, mitt ylleunderställ och min nyinköpta mössa av alpackaull för att de finns.

Morgonen kommer snabbt. Jag vaknar sömndrucken vid femtiden av en åsnas spruckna stämma.

– Buenos días, säger en av bärarna och räcker oss plåtmuggar med varmt kokate. Vi tar tacksamt emot dem och dricker bort den råa gryningsluften.

Efter en frukost på vitt bröd, välling och pannkakor med sylt pÙ?börjar vi vandringens stora utmaning. En stigning på 1 200 meter, rakt upp genom Dead Woman’s Pass.

– Just follow the boobie! ropar vår huvudguide Leebos skrattande och pekar upp mot ett särskilt toppigt berg. Bröstet på den liggande, döda kvinnan som namngivit passet.

Någon timme senare kämpar vi oss fram, ett steg i taget, med hängande huvuden och pressade bröstkorgar. Det känns som att andas genom ett sugrör. Leebos vandrar bredvid oss och som för att håna vÙ?ra väsande andetag spelar han lättjefullt på sin traditionella flöjt.

Längs första halvan av Inkaleden kantas stigen av små strategiskt utplacerade försäljningsstånd. Tack och lov! Försäljarna, med sina himmelska Coca-Cola-flaskor och små karameller, är satta och brednästa.

Deras fårade, brunbrända ansikten klyvs av stora leenden när vi kommer fram och dreglar över godsakerna. Kvinnorna har håret i flätor och bär randiga, färggranna kläder och lustiga plommonstop på huvudet. Barnen hänger i en sele på ryggen. De flesta tillhör quechua, ett indianfolk som en gång levde sida vid sida med inkaindianerna.
En liten tandlös man med nött hatt, slitna kläder och läderartat ansikte linkar fram till oss. Han säger något på quechua till Leebos och pekar på min hand, där en påse kokablad dinglar.

– Han är bonde och bor här uppe i bergen, förklarar Leebos. Han undrar om han kan få några kokablad av dig.

Kokablad, som i förädlad form blir kokain, har tuggats av Perus ursprungsbefolkning i århundraden för att underlätta tungt arbete och att vistas på höga höjder. Dess påstådda mättande och uppiggande effekt ska öka syreupptagningsförmågan. Jag har hoppfullt tuggat på dem under hela vandringen, med sargat tandkött som enda resultat.

Jag räcker över min påse till bergsbonden. Han plockar tacksamt fram en näve blad och lite aska som ska frigöra substanserna i bladen, rullar ihop det till en boll och stoppar upp den under läppen, ungefär som en prilla. Därefter tar han ytterligare tre blad, blåser på dem, låter dem singla ner till marken och nickar uppmuntrande till mig innan han vänder tillbaka till sitt hus på höjden.

– Kokakintu, förklarar Leebos. Han offrade till Pacha Mama, Moder jord, för att önska dig lycka till på resan.

Kanske var det bergsbondens ritual, kanske var det mitt frenetiska kokabladstuggande eller så är det bara ren och skär envishet som gör att jag slutligen tar mig upp till boobie på 4 200 meters höjd, dubbelt så högt som Kebnekaise. På svajiga ben står vi där och blickar malligt ut över en värld nedanför molnen.

Genomsvettige Matti med sina 120 kilo, gravida Therese, 60-årige Alf med sina två vandringsstavar, fotografen Andreas, Leebos och jag. Ett par timmar senare sover vi alla som grisar i våra tält, lÙ�ngt nere i Pacamayodalen.

Dag tre blir en mjölkvit dag. Likt ett gäng quasimodos traskar vi något plågat fram i det ihållande regnet, iklädda regnponchor med ryggsäckarna utputande därunder. Men tillfälliga uppehåll och hål i dimman avslöjar Vilcabambas molnskog med hängande grönska och svärmande kolibrier, små bergsjöar och imponerande inkaruiner: Runkuracay – inkaindianernas gamla postkontor, ruinstaden Sayacmarca i den vackra Aobambadalen och molnstaden Phuyupatamarca, belägen 3 600 meter över havet.

En och en halv mil och tiotusentals hala, knämördande stentrappor senare når vi det sista lägret. Här, vid de massiva Wiñay-Waynaruinerna, strålar alla Inkaledsvandrare samman innan de når fram till sitt mål – Machu Picchu.

Lägrets lilla restaurang ger mig hopp om en riktig toalett, till skillnad från buskarna och hålen i marken. Men efter en snabb titt inne på damernas inser jag att det skulle krävas ytterligare ett par vaccinationer för att slå sig ner där inne.

Jag hoppar till och med över Inkaledens enda dusch och ansluter mig istället till den öldrickande gruppen som strategiskt placerat sig i solen på restaurangens stenterrass med sin vidunderliga utsikt över skogsklädda berg och Urubabafloden, som dånar långt, långt därnere.

Dag fyra. Klockan är fem. Oräkneliga små stjärnor blinkar morgontrött genom lövverket där vi småspringer på stigen. Kampen mot ljuset pågår för fullt – vi måste hinna till Intipunku, Solporten, innan gryningen, för att fÙ? den där perfekta soluppgångsbilden. Just som vi klättrar uppför de sista tvärbranta trappstegen kittlar solens strålar oss i nacken. Vi rusar simultant fram med våra kameror.
Där nere ligger den, den heliga Inkastaden, som tack vare tät djungel lyckades undkomma 400 års kolonial plundring och förstörelse. Stenhusen klamrar sig fast på sluttningarnas gröna terrasser, övervakade av bergstoppen Wayna Picchu. Tunga dimslöjor smeker staden.

Det är inte svårt att föreställa sig den amerikanske upptäckaren Hiram Binghams hänförelse, då han en dag för snart 100 år sedan snubblade över de bortglömda ruinerna.

Staden tros ha byggts av inkahärskaren Pachacuti runt år 1440 och var bebodd fram till den spanska erövringen av Peru omkring 100 år senare. Men spanjorerna kom aldrig till Machu Picchu och hade inte heller någon vetskap om stadens existens. Den föll i glömska och slukades av djungeln.

Idag har man kommit fram till att Machu Picchu var ett andligt centrum och kejsarens “lantgods”, dit denne begav sig när han behövde komma bort från huvudstaden Cusco.
De sista stegen ner från Solporten till Machu Picchu avverkas kvickt, men stelbent. Vi blev garanterade att vi vid åsynen av staden omedelbart skulle glömma muskelvärk, svett och illaluktande armhålor. Ha!

Samtidigt kan vi inte låta bli att förundras. Trä och halm är sedan länge förruttnat. Utsmyckningar och färg har vittrat bort. Kvar står endast de stadiga stengrunderna. Ändå är det är inte svårt att föreställa sig att Machu Picchu en gång varit juvelen i inkarikets krona. Den magnifika arkitekturen med dess astronomiska tempel, vattenledningar, bad och furstliga bostäder måste ha varit enastående i sin glans dagar.

Tyvärr förstörs den magiska stämningen något av den stadiga strömmen av turister. Nästan en halv miljon per år.

Vi blänger surt på ett gäng prydliga japaner, utrustade med foträta kängor och vandringspinnar, som de använt för att ta sig de hundra metrarna från bussen till entrén.

– Det är inte rättvist, muttrar 25-åriga Camilla. Vi borde få första tjing på upplevelsen, som har svettats hela vägen hit.

När vi väl kravlar oss ner till den väntande bussen är vi redo att avlida. Men en skön stämning råder ändå på den illaluktande vägen tillbaka till hotellet. En skön insikt om att vi har vandrat Inkaleden, sett Machu Picchu och att vi snart ska få duscha.


Text: Emeli Emanuelsson • 2009-10-26
PeruRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top