Aspen – puder och paparazzi

– Sandstorm från Utah. Det är första gången på tjugo år som det ser ut så här.
Han som tycks ha tjuvlyssnat på mina tankar står strax bakom mig, fastgjuten i tunga slalompjäxor och kisar med skidglasögonen fästa över pannbandet. Han ser ut som Robert de Niro, låter som honom också, men har en sällskapstörstande svada som avslöjar att han inte är någon Hollywoodkändis i förklädnad – vilket annars inte är någon ovanlighet i Aspen. Den avlägsna lilla skidorten, inklämd i Roaring Fork Valley, mellan 4 000-meterstopparna i Klippiga bergen, har i många år haft en stark attraktionskraft
på kändis-eliten. Till de verkliga stamgästerna hör bland andra Goldie Hawn och Kurt Russell, Donald Trump, Jack Nicholson, Arnold Schwarzenegger, Lance Armstrong och Paris Hilton.
När gratisbussen som ska ta oss till Snowmass pustande stannar till tar de Niro-kopian mina skidor under armen och går ombord. En kvart senare stiger vi av och slår följe upp i liften. Det ser lovande ut. Snön är hyfsat vit och himlen kan inte bli mer blå. Liftsystemen rinner som floddeltan från bergstopparna och Matthew, som de Niro egentligen heter, refererar till backarna som gamla vänner han längtat efter att återse. För trettio år sedan var han skidlärare här, med Barbra Streisand som en av sina elever. Hon var ingen jätte-talang, men avspänd och ganska grov i munnen.
Efter tre liftar når vi toppen av Cirque, 3 800 meter över havet, och kan inte låta bli att staka oss iväg en bit på berget för att se oss omkring innan vi ska ta oss ner igen. Luften är tunn, men med varje flåsande steg får vi bättre utsikt mot den spetsiga vykortsfavoriten, Maroon Bells, som sticker upp runt krönet, högre och snyggare än sina grannar. De vackraste bergen har vi hela tiden bakom oss, men det spelar ingen större roll när man susar nerför pisterna. Jag väljer de röda, som är betydligt mer utmanande här än hemma i Sverige. Matthew väljer en svart dubbeldiamant och ser lite medtagen ut när vi ses igen. Det var brant. Väldigt brant. Men Snowmass är ett stort system och valmöjligheterna känns oändliga. Trots att det är sent på säsongen är snön bra uppe på höjden. Nere i byn syns shortsklädda ben och golfbagar, men uppe på toppen är det vinter.

Nästa morgon snöar det sidledes. Reportern på den lokala tv-kanalen, Plum TV, står på Aspen Mountain med uppdragna, huttrande axlar innanför den blå dunjackan, och försöker le i snålblåsten. Han pratar som att han bara vill få tiden att gå, uppmanar alla tittare att slipa stålkanterna på skidorna och komma upp och göra honom sällskap.
Nere i byn får en annan reporter, med betydligt större leende, en pratstund med supermodellen Elle McPherson. Hon trivs i Aspen, säger hon, gillar Snowmass också, men är sugen på lite “Highland action”. Aspen Highlands, en av de fyra skidanläggningarna i området, är känt för sina höga toppar, branta nedfarter och tillgång till orörd offpiståkning i the backcountry. Den som vill ha snälla nybörjarbackar tar sig till Buttermilk. Och den som vill ha nära till den bästa after skin, eller après ski som det heter här, stannar förstås i stan, tar Silver Queen Gondola upp på Aspen Mountain, och utmanar sig i de branta backarna där den alpina eliten brukar mäta sina krafter.
Kabinbanan stiger tyst uppför berget. Där nere ligger Aspen, med sina 6 000 invånare, som växer till 30 000 under högsäsong. En minimetropol. En bergsby med Pradabutik. Mitt emot mig sitter ett pensionerat lärarpar som kom hit för skidåkningens skull för 35 år sedan och blev kvar. Intill mig sitter en skäggig säsongare som också blev kvar. Muttrande ser han ut genom de immiga fönstren i hytten.

– Hur tänkte de? Man går genom stan. Man ser berget, man ser berget – man ser inte berget. För plötsligt står det där fula huset i vägen!
Han är så upprörd så det blixtrar i ögonen under den neddragna stickade mössan. Ilskan riktas mot det nya bostadsrättshuset vid basen av kabinbanan – “condos for the rich and famous”, som skägget säger.
Kändisar har åkt till Aspen så länge han kan minnas, men han vill inte påstå att det är något märkvärdigt med det. Visst har han suttit intill Clint Eastwood i liften, sett Michael Douglas dra av sig skidglasögonen en stund, och förstått att Mariah Carey är något slags stjärna. När hon var här i julas drog hon med sig ett gäng paparazzi som förevigade hennes röda Dioroutfit, med fluffiga boots och tajt dunjacka. Så var det inte förr, minsann. Då var alla på samma nivå i Aspen, det var det som var hela grejen. Inför berget är alla lika.

Aspen Mountain, eller Ajax som det en gång hette och fortfarande kallas av många, har inte bara bytt namn under årens lopp. Om berget kunde tala skulle det berätta om förändringar mer omvälvande än så. När staden grundades, 1879, var det silverfynden som drog lycksökare till den lilla insnöade avkroken. Två av de första bosättarna var svenskar, och det lär ha varit de som introducerade snöskor och skidor i trakten, allt enligt Aspen Skiing Companys egen historieskrivning.

När silverkursen tvärdök 1893 hamnade den växande gruvstaden i kris. Men minnet av de skandinaviska gruvarbetarnas färder utmed backarna hade fött en tanke hos T.J. Flynn, en Aspenbo med sinne för affärer. Tillsammans med två partners öppnade han Aspens första skidlift, driven av en gammal bilmotor, redan 1937.
Andra världskriget lade affärsverksamheten på is ett tag, och istället blev området en träningsplats för den skidburna amerikanska militären, “den tionde bergsdivisionen”. Vid krigets slut återupptogs planerna att utveckla Aspen som skidort. Finansiärer, regering, skidpionjärer med erfarenhet från Alperna – alla ville vara med. Sedan dess har Aspen vuxit och blivit ett skidmecka för såväl elit- som fritidsåkare. Men det skulle dröja till 2001 innan ledningen motvilligt lyfte förbudet mot snowboardåkning på Ajax. Ett stort medieuppbåd var på plats för att föreviga de första åken. Pessimisterna hävdade att brädorna var en säkerhetsrisk i de branta backarna, men “faran” handlade snarare om en kollision mellan livsstilar. De mer konservativa invånarna fick vänja sig att dela lift med säckiga brallor och man började överväga att byta ut tv-skärmarnas rullande börsrapporter mot lite häftigare underhållning på Sundeck, 3 600 meter över havet.

Snowdeck, borde det snarare heta. Åtminstone en dag som denna, när snöstorm och dimma lägger ett täcke över den omtalade utsikten. Inne i kafeterian minglar folk som ser ut som skidåkare gör mest. Klädda i North Face och Helly Hansen, hjälmar och pannband. Ingen Prada så långt ögat når, men däremot en och annan fläkt från åttio-talet. Karen, en solbränd “aspenit” av den gamla skolan, står ut från mängden med sin djungelinspirerade, turkosa overall med tigrar på. Hon sätter händerna mot guldskärpet i midjan och pustar en stund innan hon letar upp ett bord och beställer en kopp varm choklad. Det är de sista dagarna på säsongen och det betyder fest. Festliga kläder, fest i backen, fest på byn. Jag skymtar en stor norsk flagga i ett hörn av restaurangen, och det blir inte det sista jag ser av den, ska det visa sig.

Sky hotel, ett kvarter från kabinbanan. Det ligger en dimma av ånga över utomhuspoolen. Stora, blöta snöflingor dalar genom luften och smälter innan de landar. Lady Gagas senaste hit dunkar från dj-båset, och vid poolkanten stiger ljudet av sexton norska collegestudenter på spring break. Vrålande slänger de varandra i vattnet, fort-farande med skidkläderna på. Någon hinner inte ens få av sig pjäxorna. Champagnen korkas upp, och en del hamnar i glasen. Ganska mycket hamnar bredvid.
Det är après ski och kvällen har bara börjat. Den stora norska flaggan börjar bli blöt av snö och spilld dricka, men den hänger med.
Helena Moberg från Västerås smådansar fram med en gin & tonic i handen. Det är hennes andra vintersäsong i Aspen, som au pair. När hon inte jobbar är hon i backen. Det är där, i liften, eller ute på krogen som hon träffar nya kompisar.

– Här kan man gå ut själv utan att det är något konstigt. Man lär alltid känna någon. Människor är öppna och man umgås med folk i olika åldrar.
Den mediala bilden av Aspen som ett snobbigt ställe för kändiseliten bleknar. De som stannar i Aspen gör det för skidåkningen och friluftslivet. Den som gärna kombinerar snölekarna med barrundor och nattklubbar blir inte besviken. Det jag hinner se av påstådda krogköer och snobbism är obetydligt i jämförelse med Stockholm.
Kvällen fortsätter på restaurangen Brexi, där Kurt Russell satt intill Helena härom kvällen, innan vi drar vidare till källarbaren Eric’s, dit “alla går” när de är i stan, även Paris Hilton.

Utanför nattklubben Regal ser jag den stora norska flaggan igen. Den hänger som en slängkappa över de slokande axlarna på en uppgiven norrman. Han sprutade champagne och blev utslängd. Nu får han inte komma tillbaka in. Jag ger honom rådet att gå runt hörnet, ta av sig flaggan och prova igen, kanske med lite nedtonad norsk accent. Det funkar.

Regals dansgolv är trångt och svettigt, och när jag och mina nyfunna vänner svalkar oss ute på gatan en stund blir vi indragna på Fly Lounge, inrymd i en källare och inredd som ett flygplan. Barmanagern Erik är hälften amerikan och hälften norrman men har hela hjärtat i Skandinavien. Därav den norska flaggan intatuerad på ena armen, och därav kanske den långa efterfesten som varar tills morgonen gryr. Natten har kylt ner temperaturen och snön slutar aldrig falla. Gator, träd, hustak och backar är åter kritvita i Aspen.
Idag blir det puder.