Annons
Annons
Foto: Jonas Gratzer

Foto: Jonas Gratzer

Filippinerna

Öluffa i Filippinerna

Filippinerna är en av Asiens bäst bevarade hemligheter. Landets mer än 7 000 öar erbjuder något för alla smaker. Från Boracays vilda nattliv till Malapascuas lugn och Palawans orörda paradis.

Text: Martin Schibbye • 2009-12-17 Uppdaterad 2021-06-23

Havet håller andan i väntan på regnet. Vinden hårdnar och efter ett par minuter är skyfallet över oss.

– Håll i er, ropar skepparen Avril och kommenderar passagerarna att fördela sig mera jämnt för att få ner den rangliga båten i vågrätt läge.

Knogarna vitnar på hans hand när han pressar rorkulten mot kroppen och det suger i magen när skrovet nästan släpper kontakten med vattnet och kastas mellan vågdalarna.

– Det är säkrast att styra ut mot havet vid hårt väder och inte söka sig in till kusten, säger Avril.

Det låter vettigt. Respektera krafterna. Inte kämpa emot dem. Vad som för några minuter sen såg ut som en enkel överfart mellan nordspetsen på ön Cebu till Malapascua har på ett par minuter förvandlats till en scen ur filmen The perfect storm.

Naturen bränner av alla sina specialeffekter. Regnet slår med tusentals trumpinnar mot havsytan. Solen antänder horisonten, vattnets kristallklara blå ton övergår i mörkgrönt och Sydkinesiska havet trycker på mot skrovet med vad som känns som all dess kraft. Aldrig har ett oväder känts så befriande.

– Där vid udden ligger ett sjunket japanskt krigsfartyg, dit kan jag ta er imorgon, säger Avril.

Öluffa i Filippinerna

Under andra världskriget bedrev amerikanska flygplan utrustade med torpeder en slakt på japanska krigsskepp bland öarna. Järndinosaurierna från sekelskiftet var dömda till undergång och det inte explosionerna slet sönder har senare års lokala politiker svetsat bort och sålt som skrot.

– Nu ser man ön, ropar Avril och släpper för en stund tvåhandsfattningen om rodret och pekar på något fuktigt och akvarellgrönt i horisonten.

Snart skymtas den mytomspunna Bounty Beach. En vit resekatalogstrand med korallsand och kokosnöttyngda palmer. Efter några minuter hörs det trygga ljudet av skrovet som hasar på grund.

Ingen vet hur portugisen Ferdinand Magellan kände sig när han 1521 klev iland på en närliggande ö och proklamerade att Filippinerna skulle tillhöra Spanien. Han hann aldrig skriva ner sina intryck utan klubbades ihjäl på stranden.

Men spanjorerna kom igen och trots trehundra år av spansk kolonialism och ett halvt sekel under usa fram till självständig­heten 1946, tas besökare idag emot med öppna armar.
Öluffa i Filippinerna
– Sir, massage?

– No, not in the rain.

Under lågsäsongen klingar massageförsäljarnas röster desperat på den tomma stranden. Det är inte alltför många turister som tar sig till Filippinerna. Landet är en av Asiens bäst bevarade hemligheter och omloppsbanorna för backpackers sträcker sig sällan över Sydkinesiska havet.

Förklaringen står att finna någonstans i det faktum att en av Asiens äldsta gerillor sedan 1968 bekämpat regeringen och att militanta muslimer slåss för självbestämmande i landets södra delar, i kombination med en amatörmässig marknadsföring och en politisk scen som hämtad ur en dålig vildavästernfilm.

Av dem som ändå tar sig hit missar de flesta den två och en halv kilometer långa och en kilometer breda ön Malapascua.

Före 1999 fanns bara två hotell här men vid millennieskiftet började det byggas fler och fler på den långa vita korallsanden. De flesta är diskreta och sträcker sig inte högre än palmerna, med ett lysande undantag som skulle få skönhetsrådet att se rött – eller blått.

Blue Coral är strandens högsta och överlägset fulaste byggnad. Ett utropstecken i cement vars tillblivelse väckte starka protester och satte punkt för den snabba utvecklingen.

– Det går rykten om nya stora satsningar, men vi som bor på ön ska vara glada att det ännu inte blivit verklighet av dem, säger öns borgmästare Monteclar Novabos, eller Rex som han kallas, där han står och vilar med sin cykel vid strandkanten.

Att cykla eller åka moped är de enda sätten att ta sig fram på öns slingrande stigar.
– Vi saknar ändå allt som behövs för att förvandla ön till en stor turistdestination; en hamn, färskvatten, elektricitet och internet, så vi tar de uteblivna turisterna med ro, tillägger han och skrattar.

Öluffa i Filippinerna

Med tanke på att öns avlopp går rakt ut i havet är han dessutom tacksam för att turistströmmen ännu inte slagit ut öns marina ekosystem.
Men det finns en plan, berättar Rex.

Planen går ut på en gradvis exploatering där öns 5 000 invånare ska få del av den växande turismens inkomster samtidigt som de negativa effekterna ska förebyggas.
Ett billigt men viktigt steg i planen är att byta ut öns alla ankare mot tyngder för att inte förstöra korallreven.

– Jag är beredd att flytta himmel och jord för att genomföra det projektet, säger Rex och slår ut med armarna.

Det verkligt unika med Malapascua är inte stränderna eller det turkosa vattnet, utan det som finns under ytan. Förutom revhajar, rockor och adrenalinpumpade dyk på sjunkna japanska krigsskepp är även det mikroskopiska livet bland korallerna i världsklass. Rex pressar tummen och pekfingret hårt, hårt mot varandra för att beskriva hur små de minsta sjöhästarna är.

Nytt för i år är också att båtar med beväpnade vakter patrullerar havet kring Malapascua på jakt efter tjuv- och dynamitfiskare. Det råder med andra ord krig i paradiset mellan naturvårdare ledda av dykfirmor och fiskare drivna av fattigdom, som försöker få upp så mycket de kan från haven.

En annan del av projektet är att utbilda restaurang- och hotellpersonal i återvinning. Hittills har alla sopor bränts i gropar några hundra meter från stranden, men de svarta rökpelarna ska nu vara ett avslutat kapitel.

Tjugo minuters promenad från Bounty Beach, på andra sidan ön där solnedgången smeker korallsanden, har invånarna behållit den vackraste stranden för sig själva. Vid strandkanten står Benji och kontrollerar maskorna i sitt nät inför kvällens fisketur. Hans far var fiskare, precis som hans farfar. Ryktena om öns snabba exploatering tar han lätt på.

– Se dig omkring, alla vi som bor här kan inte bli bartendrar, säger Benji och stakar sig ut i den rangliga kanoten mot solnedgången.

Öluffa i Filippinerna

Efter tio års tjat är även borgmästaren Rex idag trött på att höra alla sia om att Malapascua ska bli Filippinernas nästa Boracay.

– Boracay är ett skräckexempel, där har de fullständigt tappat kontrollen. Vi vill något annat. Dessutom är 70 procent av våra besökare dykare, de vill gå upp tidigt och sova på nätterna. Då kan inte stranden vara full av diskotek.
Malapascua är inte ön för den som vill sjunga karaoke tills solen reser sig ur havet. Hit kommer turisterna än så länge för lugnet och stillheten och Rex ser gärna att det förblir så.


Text: Martin Schibbye • 2009-12-17
FilippinernaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top