Moderiktiga Milano

Jag formar armarna till bokstäver och sjunger precis lika högt som alla andra med i texten:
– y-m-c-a, it’s fun to stay at the y-m-c-a.

Sist det hände befann jag mig med största sannolikhet på en studentskiva, kanske min egen. Nu står jag mitt på dansgolvet på klubben Old Fashion vid Parco Sempione i Milano. Runt mig dansar unga, snygga Milanobor med drinkar i händerna. Jubel när dj:en byter till ett medley med låtarna från filmen Grease. Jag har svårt att tro mina öron. Ett av de mest fashionabla ställena i en av de mest fashionabla europeiska städerna spelar studentskivemusik, och jag dansar tydligen glatt med.
– Är det alltid sån här musik? frågar jag mitt sällskap Eri och han nickar lyckligt och försöker svänga runt mig i något som liknar bugg.
På utegården är det minimal techno och maximalt med folk. När vi tar ett varv runt det stora dansgolvet tar någon tag i min hand. Det är en blond kille med långt hår och höga kindben.

Han frågar om jag har tuggummi och jag gräver lydigt fram mitt paket ur väskan.
– Typiskt modeller, de är vana att få precis allt serverat, säger Eri.
Själva räcker vi fram två av drinkbiljetterna vi fick i entrén, de byts ut mot varsin caipirinha som blandas
med strösocker och brutalt mycket rom.

På dansgolvet kommer det fram välkammade killar och väser långa italienska haranger i mina öron, trots att jag försöker förklara att jag inte förstår vad de säger. Det går minst två killar på varje tjej. Old Fashion är ett stamställe för många modeller, något som ytterligare skruvar upp förväntningarna hos de redan så testosteronstinna unga männen.
Svenska Sara hängde ofta här när hon jobbade som modell i Milano:
– Vi blev alltid upplockade av pr-killar som körde runt oss till olika ställen, och Old Fashion var ett av de självklara stoppen. Förutom att lokalen är grym är det kändistätt, jag såg både Samuel L Jackson och George Clooney där.

George har tydligen annat för sig ikväll, och vid fyratiden sinar de dansande massorna. Horder av tjejer i skyhöga stilettklackar vinglar fram till raden av väntande taxibilar. Någon kräks i en buske. Att festa med de vackraste i Europa är inte så glammigt som jag förväntade mig.
Dagen efter dricker jag starkt iskaffe innan jag vågar mig ut på stadens gator. Den så kallade guldrektangeln, som består av de designertätaste gatorna i stan (Via della Spiga, Via Manzoni, Via Sant’Andrea och Via Montenapoleone), bjuder på få överraskningar. Här kan man shoppa Gucci, Prada och Chanel till priser vi dödliga bara kan drömma om, och det senaste modet kommer hit några få veckor efter att det har visats på catwalken.

Mer humana priser hittar man på Corso Buenos Aires, Corso Vittorio Emanuele, Via Torino och trendiga Corso di Porta Ticinese. Den sistnämnda är fullsmockad med affärer som Fornarina, Armani Jeans, Killah och Diesel. Hittar även in på Tokidoki där man säljer japanskinspirerade luvtröjor och väskor, och Home, där billiga t-shirtar trängs med klubbiga outfits. Target Milano är en orgie i kitschiga vuxenleksaker; jag blir sugen både på en panna som steker hjärtformade ägg och en cat-a-pult som skjuter iväg leksakskatter, men tar mitt förnuft till fånga och köper ingen av dem.

Går vidare till marknaden vid Viale Papiniano där flera smala modellgestalter trängs vid tvåeurostånden. Tanter rafsar bland sjalar till extrapris, försäljarna skriker ut sina vassaste säljargument. Jag håller väskan hårt, hårt. Plötsligt kommer jag in pÙ? matmarknaden och vimlar bland färsk frukt till pangpris och parmesan och pecorino på bit. Körsbärsdoften lockar mig att köpa en påse.

På lÙ�gmält lyxiga 10 Corso Como kan man avnjuta både mat, kultur och lyxshopping. Förutom ett vackert innergårdskafé och en modebutik finns en bokhandel och olika konstutställningar. De höga priserna skrämmer inte bort de önskade kunderna, men de sorterar bort vanliga turister och annat ohippt folk.
Själv går jag till närbelägna och modelltäta Radetzky Café vid Largo La Foppa och beställer en panini med tomat och buffelmozzarella, enligt många matsnobbar den enda mozza­rellan värd att äta. Bredvid mig sitter den manliga och italienska versionen av Sex and the City. De fyra solglas­ögonbeklädda och mycket fashionabla männen skvallrar intensivt över starkt kaffe och sallad som de knaprar i sig på nolltid.

Paninin är underbar. Jag sitter länge och spanar ut över gågatan, de förbipasserande upphör aldrig att fascinera. Ser en excentrisk tant med en mask av smink gå förbi, hon har en vidbrättad hatt och en pytteliten hund som trippar bredvid hennes böljande kjolar. Två unga kvinnor, modeller eller inte, pinnsmala med decimeterhöga klackar och svallande hår. En äldre man i välstruken skjorta och prydligt kammat hår. Han blinkar till mig. Jag kostar på mig ett leende tillbaka.
På kvällen är det fest i Pierluigis fantastiska takvåning. Han är designer och har naturligtvis ritat lägenheten själv. Kindpussar och en regnig takterrass möter oss. Pierluigi suckar:
– I vanliga fall sitter vi alltid på terrassen och njuter av solnedgången och nattluften.

Nu ligger gästerna istället utsträckta på prydnadskuddar iklädda vackra sommarklänningar och röker små hem­rullade cigaretter. De flesta jobbar inom media eller design.
Mila är född i Ryssland men har bott i Milano i femton år. Hennes tunna kropp och putande läppar skvallrar om en tidigare modellkarriär, nu designar hon smycken.
– Man måste komma på något sätt att hitta balansen här i Milano. Jag och Pierluigi träffades på en meditationskurs, säger hon och lutar sig tillbaka i kuddhavet.
Någon har tagit med sig olivbrödpinnar från det exklusiva bageriet Princi, och medan diskussionen om det faktiskt är Milanos bästa bageri går varm tar de delikata bröden snabbt slut. Det slutar regna och de två inhyrda bartendrarna ställer sig i varsitt hörn av terrassen. De serverar jordgubbs- och ananascaipiroska.
Pierluigi startar en typ av sexig capoeirainspirerad modern dans med sin danslärarinna och alla klappar takten och busvisslar. Milanonatten ligger mörk och varm under våra fötter. Efteråt pratar vi om mode.

– I hate fashion, säger Pierluigi. But I love style. Mode är fullständigt ointressant för mig. Jag designar inte saker som kommer att bli omoderna om fem år.
Pierluigis lampor är märkliga men vackra kreationer med långa metalltentakler och älghorn. Han jobbar som grafisk designer också, till och med i Milano är det svårt att överleva på att designa lampor. I alla fall om man vill ha en våning med fenomenal utsikt.
Dj:en Sandro spelar dubstep och soul så det ekar över hustaken. Han kommer inte att spela ymca – inte ikväll, inte någonsin.

---

Text: Emmy Lennevald • 2010-02-12
Italien • Restips • Milano