Transsibiriska järnvägen: Moskva-Mongoliet

Att färdas längs Transsibiriska järnvägen är mindre dramatiskt än myten antyder, men fortfarande en upplevelse för alla sinnen. Följ med på en resa längs världens mest kända räls. Från myllrande Moskva till magiska Mongoliet.

Transsibiriska järnvägen: Moskva-Mongoliet
Tänk dig följande: Det är bitande vinter på ett tåg någonstans mellan Ilanskaya och Moskva, mitt i en av Rysslands oändliga skogar. Tystnaden och snön ligger kompakt, och det vita utanför blir mintgrönt allteftersom skymningen faller.
Stillheten bryts av att en svart siluett faller ur en av dörrarna. Det är en manskropp. Fullkomligt livlös lämnas den åt vargarna på naturens egen kyrkogård, medan tåget obönhörligen fortsätter framåt.

Bild 775902
En stackars amerikanska springer panikslagen genom vagnarna. Ryssen med gangsterutseendet är strax bakom, och snart hinner han ikapp. Han dunkar amerikanskans huvud mot de hårda väggarna tills blodet flyter och hon segnar ner på golvet.
Det var lokförarens kropp som slängdes ut; ingen har längre kontroll över tåget. Det närmar sig ett mötande på samma spår. Kraschen är oundviklig. Tåget välter, allt är förbi.
Actionscenen ur filmen Transsiberian är inte den första att späda på myten om världens längsta järnväg. De trånga utrymmena med dess saliga blandning människor utgör ett tacksamt ramverk för intriger. Men verklighetens resa är motsatsen till action. Det mest spännande du kan göra är att ta en promenad till restaurangvagnen och dricka en dyr kopp kaffe. Så var det sagt.
Glöm den dramatiska vintern; nu är det sommar och solen lyser milt genom liggvagnarnas gula gardiner. Där utanför glider Ryssland förbi i en maklig takt av 60 kilo­meter i timmen. Här och där syns små spår av liv: män som skördar, hundar som gräver fram skräp. En bil här, en cyklist där. Stora, övergivna fabriker. Byar med färre än tio invånare. Men mest av allt – skog. Tjocka lövridåer och pinniga björkar som står tätt, tätt.
Det myllrande Moskva, som vi lämnade kvällen innan, ersätts av ett behagligt vakuum. Här återstår inget annat än att läsa, prata, lyssna på musik och fika. Det gäller att infria klichén om att resan är målet, under de fem dygn och sex tidszoner som ska passera innan vi når Ulan Bator.

Bild 775903

Jag nosar lite på mina medresenärer och uppskattar andelen turister till cirka 50 procent. Det är unga skandinaviska backpackers, ensamma vagabonder från Italien och Spanien, samt ryssar som helt enligt fördomen korkar upp vodkan klockan tio på förmiddagen. I kupén till höger om mig bor Andrej, som bjuder vitt och brett. Han har något galet i blicken och munnen är full av guld och briljanter. Resolut slår han sig ned bredvid mig och börjar breda ut historierna om sin karriär som boxare. Min ryska är lika med noll, men det verkar inte bekymra honom nämnvärt. Andrej gillar mig, men han gillar inte sin italienske kupékamrat, vilken han anser vara en mafioso som borde få halsen avskuren. Skära-halsen-av-tecknet är universellt.
Mexikanerna Pavel, Pablo och Roberto ger inte mycket för min klassiska turistresa från Moskva till Mongoliet. Själva syr de ihop sin egen rutt, helt utan förköp. De tar de biljetter som finns på stationerna och väljer små, okända linjer ända till Vladivostok. Max 24 timmar på varje tåg. Ströplatserna i tredje klass, platskart, som inte ens finns på det här tåget, beskriver de skämtsamt som Auschwitz.
– I platskart packas man som boskap ihop med människor som aldrig förr sett en turist. Där kan vad som helst hända. Ryssarna är generösa och nyfikna, och dränker oss i vodka! säger Roberto och skrattar.
– Och lukterna. Svett, parfym, mat, bebisbajs … Allting blandas och privatlivet kan man glömma.

Bild 775904

Pavel ler åt minnet. Enligt våra mexikanska vänner lever och frodas myten om det exotiska Sibirien – men bara i platskart.
Snart breder en klarblå ocean ut sig vid sidan om rälsen. Det är Bajkalsjön, världens djupaste och en av Rysslands största sjöar. Först nu känner jag något som kan liknas vid cellskräck. Kilometervis är min enda önskan att krossa ett av de låsta fönstren och kasta mig i vattnet. Vad göra? Stretcha lite mot ledstången i korridoren? Ta en promenad till restaurangvagnen? Rastlösheten verkar vara svår att bota. Jag fortsätter bortom restaurangen – och där – i en passage mellan två vagnar har någon barmhärtig själ låtit en dörr stå öppen. Man kan luta sig ut, få solen direkt i ansiktet och känna vinden blåsa genom håret. Fantastiskt.
Tillbaka i kupén delger jag entusiastiskt mitt sällskap hemligheten om frihetens vindar. De bildar lämmeltåg mot ljuset.
På femte dagen vaknar vi till ett nytt landskap, som närmast liknar svenska fjällen. Vi är i Mongoliet!
Om tåget var klaustrofobiskt så är Mongoliet motsatsen. Vi har lämnat järnvägen och istället satt oss i ett stadigt terrängfordon som bär oss över väglösa vidder. Solen står högt på himlen och luften blir allt renare. Inte ett hus så långt ögat når, bara boskapshjordar och små vita prickar utspridda med ojämna mellanrum.
Det är nomadtälten, jurtorna, eller ger, som de kallas här.

Bild 775905
Någonstans här …, säger vår chaufför och ber oss att spana efter de tre tält som tillhör familjen vi ska bo hos. Nomaderna flyttar fyra gånger om året, de följer sina djur och vet aldrig exakt var de kommer att slå sig ner. Till slut hittar vi sommarlägret där de nu har befunnit sig en vecka.
En aning nervösa kliver vi ur bilen. Att bo hos nomad­familjer är ett av de vanligaste sätten att turista i Mongoliet. Ändå vet vi inte hur vi ska bete oss. När vi blivit presenterade för värdparet, Sukhee och Handaa, som är i 35-årsåldern, och deras barn, släktingar och vänner som också finns i lägret, installerar vi oss i gästtältet. Familjen återgår till sina sysslor utan att ta någon vidare notis om oss. Männen sköter boskapen och lagar bilarna, kvinnorna tar hand om barnen och förbereder nästa måltid. Handaa går förbi med ett nyligen avhugget gethuvud i näven. Maginnehållet från samma djur rensas och tvättas. På tälttaket ligger yoghurtkakor utplacerade för torkning. En kvinna rör till airag – ett slags öl gjord av hästmjölk, som ska jäsa till ca 3,5 procents alkoholhalt.

Sommarmånaderna är relativt lugna för familjen. Klimatet och närheten till floden underlättar tillvaron. Det är värre för de som råkar bo längre söderut, i Gobiöknen, där man kan tvingas vandra ett par mil till närmaste vattenhål.
Även om jeepen syns i ögonvrån är det som att vi har färdats med tidsmaskin. Sceneriet kunde lika gärna utspela sig under kritaperioden – att se en dinosaurie klampa fram mellan horisontens bergstoppar skulle inte göra mig förvånad. Nomadernas liv påminner om de nordamerikanska indianernas före Columbus – skillnaden är att Mongoliet inte utrotar sina ursprungsfolk, utan domineras fortfarande av dem. Sedan landet övergick till marknadsekonomi i början av 1990-talet har turismen briserat. Ändå känns det inte exploaterat.

Bild 775906

Klockan nio är det kolsvart ute, förutom stjärnorna som tycks vara både starkare och fler än hemma. Jag är fortfarande inställd på Moskvatid, och förresten är det omöjligt att somna till kören av skällande hundar. Det är inte klokt vad de skäller. Högt och lågt, morrande och ylande om vartannat. Gör de alltid så?
Dagen efter får jag veta vad hundarna blivit så upprörda över: de mongoliska stäppvargarna, som bor i bergen någon kilometer bort. Förra veckan lyckades de ta sex får, och det sägs att de även gillar människokött. Natten därpå känner jag ingen irritation utan bara tacksamhet gentemot våra pålitliga vakthundar.

Trots svensk försynthet och ett antal kulturkrockar, lär vi långsamt känna vår nomadfamilj. Under sista dygnet öppnar de både sina tält och sina hjärtan. Vi leker och ritar med barnen, spelar kort med ungdomarna och äter middag med familjen. Airag smakar som syrlig yoghurt, och även vodkan är destillerad på mjölk. Innan vi ger oss iväg blir det en sista skål – för nyfunna vänner som antagligen aldrig kommer att träffas igen.

Det känns svårt att lämna friheten och återvända till tåget. De flesta flyger, men jag har valt att ta samma rutt tillbaka. Kommer jag att sjunga långsamhetens lov, eller blir rastlösheten värre nu?

När vi stannar i Zima är det som om jag får en uppenbarelse. Klockan är 01.30 lokal tid och jag är redan förlorad mellan zonerna. Kliver ut på perrongen i den sibiriska natten. Det är kallt och tyst när tågen slutat gnissla. Några står och röker. En flicka rastar katten hon har med sig. En man försöker charma en tågvärdinna. Turisterna bunkrar chips och öl och jag inser att jag står och ler åt det stora i de små intrycken. Här behövs inte mer thriller än så.

Bild 775907

Guide till Transsibiriska järnvägen och Mongoliet

Transsibiriska järnvägen

Transsibiriska järnvägen byggdes 1891–1905, och går från Moskva till Beijing (7 900 km) eller Vladivostok (9 300 km). Linjerna delar sig strax norr om Ulan Bator.
Vanligaste rutten för turister är Moskva–Beijing, som tar sex dygn. Tåget går ge­nom sju tidszoner. Tåg­värdarnas klockor är inställda på Moskva­tid fram till mon­goliska gränsen, där de växlar till lokal tid.
Man kan välja att resa med ryskt eller kinesiskt tåg, som avgår olika veckodagar.
Högsäsong är under sommaren, maj–september.

Priser och bokning

Tåg enkel väg till Beijing kostar cirka 4 000 kr, till Vladivostok cirka 5 000 kr och till Ulan Bator cirka 3 500 kr.
Enklast och säkrast är att boka tågbiljetter genom en resebyrå i Sverige. De ordnar ryskt visum på samma gång. Mongoliska och kinesiska visum är enklare att ansöka om på egen hand.
Det går också att köpa biljetter direkt på stationerna i Ryssland, men var då b­eredd på spridda platser i varierande prislägen. Det vanligaste är andra klass med fyrabädds­kupéer, men på vissa tåg finns även första klass (tvåbädds) och tredje klass (flerbädds, så kallad platskart).
Om du bokar resan från Sverige, se till att i förväg planera in de stopp du vill göra längs vägen. Det går inte att hoppa av och byta tåg spontant. Ett dygn vid Bajkalsjön kan exempelvis utgöra en uppskattad paus.

Nomadvistelse i Mongoliet

För att boka vistelser hos nomadfamiljer i Mongoliet finns en uppsjö av små lokala researrangörer. Googla på "family stay Mongolia" eller "stay mongolian ger". Priserna varierar mycket beroende på om man behöver chaufför och tolk, om man vill laga sin egen mat samt hur långa sträckor man vill åka. Ta gärna reda på hur stor del av summan som går till familjen. Det är också vanligt med gruppresor, vandringar till fots och till häst, samt boende i bekvämare tältläger särskilt avsedda för turister.
Några exempel på arran­görer:
Tours Mongolia, http://www.toursmongolia.mn. Litet företag som tar cirka 3 200 kr per person för helpension plus tolk i fem dagar.
Nomadic Journeys, http://www.nomadicjourneys.com. Grundat 1993 av svenske Jan Wigsten. Informativ sajt med mycket fakta om Mongoliet. Dyrare resor, men välrenommerat företag. Happy Camel, http://www.happycamel.com. Har även många typer av aktiviteter, som klättring, paddling, skärmflygning och överlevnad.

Äta

I tågets restaurangvagn finns allt från kaffe till tre­rätters­middagar. En huvud­rätt kostar cirka 100 kr. I varje passagerarvagn finns en samovar med varmt vatten, för tillredning av medhavt te, soppor och nudlar. På stationerna finns oftast kiosker, och ibland försäljning av mat som piroger, kyckling, potatis och fisk. Traditionell mongolisk mat består till största delen av kött och mjölkprodukter. Veganer bör alltså ta med eget matförråd.

Bra att ta med

Kontanter. Ryska rubel och dollar eller euro att växla in mot mongoliska tögrög i Ulan Bator.
Ryskakunskaper. Engelska
är sällsynt, och bara några ord på ryska kan få de bistra tågvärdinnorna att skina upp.
Småprylar. Toalettpapper, mp3-spelare, läsning, kortlek, ficklampa, familjebilder och presenter att visa och ge bort.

Missa inte

Bjudsprit
Ta emot alkohol när det bjuds. Den fungerar som isbrytare, och det kan verka oartigt att tacka nej.

Missa gärna

Ulan Bator
Se till att läm­na den opersonliga huvudstaden så fort som möjligt. Mongoliet är värl­dens mest glesbefolkade land och naturupplevelserna är storslagna så fort man kommer en bit utanför Ulan Bator.

Bild 775908