• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Stränder och äventyr på Kreta

    Det är när vi lämnar charterfavoriten Chania som det händer. De krokiga vägarna tar oss till undangömda badvikar och stupande branter. Till ett Kreta som känns i magen.

    Stränder och äventyr på Kreta

    Vägen är kurvig som en korkskruv och smal som en åsnestig. Jag varningstutar inför varje blind krök och håller ett hårt, handsvettigt tag om ratten. Har hört talas om hårnålskurvor, men aldrig riktigt förstått uttrycket. Förrän nu. Framför mig ser jag en metaforisk slinga av hår som snurrar kring en nål. Spagetti som rullas på en gaffel. Eller för att vara helt tydlig: vår lilla bil som tappert balanserar på kanten till ett stup.

    Kreta är ett av svenskarnas absoluta favoritresmål, och det är inte svårt att förstå varför. Det turkosblå vattnet håller behaglig badtemperatur långt in på hösten, och för den som tröttnar på stranden finns en hel del annat att utforska på Greklands största ö.

    Här finns ruinerna av Knossos, en gång den minoiska kulturens högborg. Här finns katedraler och moskéer, grottor och raviner. Och helt vanliga grekiska liv, faktiskt, parallellt med de 100 000 svenskar, och mängder av andra nationaliteter, som varje år besöker ön.

    Det är ändå inte förrän någonstans på den klängande bergsvägen, ungefär när de bromsande hjulen halkar lite i rullgruset och det hisnar i magen, som Kreta får mitt fulla godkännande. Det hisnar i magen. Det är en bra grej.

    Visst hade vi kunnat stanna i Chania stad hela veckan. Promenerat i den venetianska hamnen. Klappat hästarna som drar taxivagnarna, hört inkastarna rabbla menyer i snubblande tempo – "365 maträtter, en per dag om du vill!" – och sett vågorna bryta vid skäret bredvid fyrtornet. Samma visa varje kväll i en hel chartervecka.

    Bild 776043

    Men när dragspelaren vid stadsmuren börjar kännas hemtam och tjejen med den slöa kungsboan inte ens orkar tjata om att vi ska ta kort längre, då är det hög tid att dra. Fly med hyrbilen, västerut, förbi en långdragen förort av turistbyar som lunkar på i semestertakt. Minilivs och tavernor, plastfotbollar och strandtennis. Det känns som att man har sett det förr och det har man, om än inte just precis här.

    Där kylskåpsmagnet-Kreta slutar tar Clas Ohlson-Kreta vid. Souvenirbutikerna blir färre, kastrullaffärerna fler. Olivlundarna tätare och getterna djärvare. Helst står de mitt i vägen, som om de ägde den, och stirrar stint på oss när vi ber om lov att passera.

    Kartan har vi redan vikt åt fel håll några gånger, och den hotar att brista i mitten. Här och där över hela västra Kreta har vi varit och duttat med kulspetspennan, märkt ut stränder och fina platser i Chaniaregionen, med hjälp av folk vi träffat i stan.

    Någon tyckte vi skulle följa nordkusten så långt västerut vi kunde komma, så det gör vi, tills den sticker av i en smal landtunga rakt norrut. Där blir vi stående på en höjd och tittar ut över Falassarna. Den långa sandstranden ser visserligen inbjudande ut, men några regnstänk får oss att sitta kvar i bilen och fortsätta köra, förbi utgrävningarna av den antika bosättningen, tills vägen tar slut.

    I samma stund som molnen skingrar sig står vi badklara i en skyddad vik, där blyertsgrå klippor handlöst kastar sig ner i ett kristallklart hav. Det finska paret som också klättrat ner genom tagg­buskarna piper iväg som två båtar med sina snorklar. Vi nöjer oss med att flyta omkring på rygg och se hur stenformationerna krumbuktar sig mot en allt klarare himmel.

    Bild 776044

    Hon svarar lite trögt i uppförsbacke, kära Bettan. Någonstans längs vägen var det naturligt att hon fick ett namn, vår silverfärgade, lätt bucklade Hyundai. Hennes gäspande lynne passar väl in i siestakulturen som framåt eftermiddagen lägger sig som en jäsduk över öns västkust.

    Om Bettan vore man skulle hon sitta på en kafénio nu, och sila grekiskt kaffe genom tänderna samtidigt som hon tankspritt skulle slänga med sin kompoloi, det typiska radbandet som var och varannan man ses hålla i handen. Hon skulle med all säkerhet ta en stunds vila efter lunch, så vi går henne till mötes, och låter henne stå en stund i skuggan av ett pinjeträd i byn Sfinári. Där äter vi grekisk sallad, den bästa hittills, och tar en iskaffe på restaurangterrassen.

    Ingen annan gäst syns till, ingen annan bil passerar, och ägarinnan som sitter vid bordet intill kan lugnt ägna en timme åt att lägga en grundlig makeup. När vi fortsätter söderut rör sig kvällsljuset i allt märkligare mönster över vattnet och när vi når västkustens sydligaste spets är det nästan mörkt. Stranden är tom, parasollerna ödsligt ensamma, i spikraka trupper strikt sorterade efter färg.

    Bild 776045

    På morgonen är Elafonissi en helt annan värld. De färgglada parasollerna står i lika fast givakt nu när ljuset återvänt, men de är inte längre ensamma. In väller folket, med badringar och solkräm. Ungar med spadar och föräldrar med kisande ögon och lite vägande steg. Som om de inte orkar gå längre, som om det får räcka nu med spring. Men stranden är vänlig och långgrund, ren och fin. Skyltar upplyser oss om att ena halvan av stranden sköts av Onahorions kommun, den andra av Paleochóra. Det verkar vara ordning och reda i Elafonissi. Men alla är inte lika imponerade.

    Inte 21-årige Attila, från Rumänien, som hyr ut solstolar för Onahorions räkning. Han är fräknig och solblond under den kamouflagefärgade kepsen och verkar tvärsäker på det mesta. Händerna håller stadigt i en blå pärm medan orden flödar ur honom utan stopp; om jobbet, om greker, om skräp på stranden och hur mycket han längtar härifrån.

    – Jag vill aldrig åka hit igen, inte ens som turist. Jag var trött på det här jobbet efter tre dagar, och nu har jag varit här i tre månader. Det är bara för pengarna jag gör det. Jag är så trött på greker. De är precis som rumäner. Bryr sig inte om någonting. Skitar ner och plockar aldrig upp efter sig.

    Bild 776046

    Han behöver bara ett andetag för att hinna haspla ur sig det han har på hjärtat, och låter ändå vare sig bitter eller särskilt arg. Bara glad i att prata, snudd på överlycklig för att någon lyssnar.

    Han tjänar lika mycket på att hyra ut solsängar här, som en ingenjör skulle tjäna hemma i hans hemland. 1 000 euro i månaden, alltså ungefär 10 000 kronor. Det är därför han är här. Inte för något annat. Vi nickar i samförstånd, och han jobbar vidare. Med ett brett leende och en cigg i mungipan.

    När vi fått så mycket turkost vatten, vit och rosa strand och tamariskträd som vajar i vinden att vi känner oss klara med det, bryter vi upp och tittar på kartan. Paleochóra ligger längre österut på sydkusten, och har fått en dutt av kulspetspennan. Attila tipsar om en genväg dit för den som har motorcykel eller jeep. Det har inte vi. Vi har Bettan. Så vi tar den långa vägen. På slingrande vägar, längs med branta stup.

    Paleochóra är soldränkt och stekhett när vi anländer. Hela stan känns som inbäddad i slapp semesterstämning och stranden är fin. Jättefin, men liksom – vanlig. Det är en helt korrekt, gul sandstrand. Sömnig som ett idylliskt vykort, helt utan egen karaktär. Det blir ett svalkande dopp, en glass i skuggan och ett snabbt avsked. Imorgon bitti ska vi vandra genom Europas längsta ravin, och nu är det hög tid att mana på Bettan inför den mödosamma klättringen mot utgångspunkten, Omalos.

    Bild 776047

    Byn ligger högt upp i bergen, och vägen dit kantas av skällande hundar, kulhål i skyltarna och byar med gator så smala att Bettan nästan skrapar lacken mot husen. Då och då ett hisnande sug i maggropen. Om det är hunger vi känner så råder vi bot på det när vi checkat in och satt oss tillrätta vid middagsbordet. Bönsoppa och getgryta, det känns som passande käk inför en heldags vandring.

    Morgonen är kylig och molnig på berget, men så fort vi börjat trampa utmed stigen som ska ta oss till botten av ravinen, kommer värmen obönhörligen ikapp oss. Molnen skingras och solen försöker tränga igenom de skuggande trädkronorna av ceder, cypress och pinje. Vi har hela tiden människor framför oss och bakom oss. Pustande, svettande. Amerikaner, holländare, danskar och fransmän. Samariaravinen sägs vara Europas längsta ravin, och den får varje år runt en kvarts miljon turister att lämna stranden för en dag.

    Bild 776048

    Någon där nere i den skarpa klyftan testar ekot. Någon jämrar sig över värkande knän. Någon går mot strömmen och joggar uppför, medan vi andra har fullt sjå att hålla emot tyngdlagen som drar oss ned mot en stenig avgrund, där bergsväggarna reser sig lodrätt omkring oss. Man känner sig liten i Samariaravinen. Liten, och efter några timmar ganska sliten. Eller åtminstone, ganska trött på sceneriet. En ravin är en ravin är en ravin.

    Men det är kul att se en dam i vit kjol, vit blus och vita sandaletter trippa fram med handväskan lätt hängande över axeln. Och det är underhållande att se en tysk man med allvarlig min lägga en sten på ett röse, som bara någon minut senare ska bli helt ödelagd av en brittisk tjej som övar sig i konsten att kasta prick.
    Vi tar tid på oss. Sju timmar för att vara exakt. Men när de 16 kilometerna ravinpromenad ligger bakom oss och det bara är två kilometer kvar till det glittrande vattnet, ett välförtjänt bad, och en lika välförtjänt iskall öl, då känns det i magen. Det är över. Det liksom hisnar till. Det är en bra grej.

    Bild 776049

    Guide till Kreta/Grekland

    Resa dit

    Möjligheten att flyga direkt med reguljärflyg från Sverige till Chania är något begränsad. Primera Air och Nor­wegian flyger direkt från Stockholm för runt 3 500 kronor tur-och-retur.
    Charterarrangörer som Apollo, Ving, Solresor och Fritidsresor har både paketresor och flygstolar till Chania, och andra platser på Kreta från runt 2 000 kronor. Till Heraklion, 14 mil från Chania, finns fler reguljära avgångar, men ofta med ett eller flera byten på vägen.

    Resa runt

    Att hyra bil är ett bra sätt att ta sig runt på Kreta. Visst kan trafiken vara lite hetsig i städerna, men på landet är det glesare mellan bilarna. Kör du i det bergiga inlandet kommer du att få uppleva branta stup intill vägen. Andas djupt och tänk goda tankar, så går det fint.
    På flygplatsen i Chania finns flera hyrbilsföretag, däribland Budget, Avis och Hertz.
    Bussnätet är väl utbyggt på Kreta, även om vissa linjer bara går en gång om dagen. Se tider och rutter på http://www.cretetravel.com/Bus_schedules/index.htm.

    Bo

    Chania: Splanzia, 20 Daska­logiana St, är ett trev­ligt boutiquehotell i centrala Chania, med bra dubbelrum och fin frukost. Tel 28210-453 13, http://www.splanzia.com.
    Elafonissi: Panorama Taverna ligger alldeles ovanför den fina sandstranden i Elafonissi på Kretas sydkust. De har enkla rum och en mysig och fantasifullt ut­­smyckad terrass med restaurang. 40 euro per natt för dubbelrum. Tel 28220-615 48.
    Omalos: Hotel Neos Omalos ligger i den lilla byn Omalos, inte långt från startpunkten för vandring i Samariaravinen. Det finns även andra vandringsleder som utgår härifrån. Enkla rum, hemtrevlig restaurang. Tel 28210-675 90, http://www.neos-­omalos.gr.

    Äta

    Ganska mycket av den grekiska maten känner du igen. Du kommer inte undan den där salladen förstås, med oliver och fetaost. För den lite mer hungriga finns bland annat klassikern moussaka, köttgrytan bekri meze och den vegetariska boureki, med potatis, zucchini och ost inbakat i smördeg. Varning för grillspettet, souvlaki, med tzatziki, som kan vara farligt beroendefram­kallande.

    Bild 776050

    Vandra

    Vandringen genom vad som kallas Europas längsta ravin, Samariaravinen, är 18 kilo­meter lång. Leden startar uppe i bergen, nära byn Omalos, och avslutas i byn Agia Roumeli, på Kretas sydkust. Här kan man ta sig ett välbehövligt dopp efter den svettiga promenaden.
    Stigen är lätt att följa, och vandringen börjar med nedförsbacke, för att sedan gå platt på botten av ravinen. Sträckan tar mellan 5 och 8 timmar, beroende på hur långa pauser man tar längs vägen.
    Samtliga researrangörer som har resor till Kreta ordnar också vandringar i Samaria­ravinen, precis som en uppsjö lokala guideföretag på de vanligaste semesterorterna.
    Den som har hyrbil vid starten i Omalos, tar en färja från slutpunkten Agia Roumeli till Chora Sfakion. Därifrån blir det buss eller taxi tillbaka till Omalos, men se till att kolla avgångar och eventuell taxibokning innan du ger dig av. Det finns också hotell i både
    Chora Sfakion och Agia Roumeli för den som vill stanna en natt vid vandringens slutpunkt.

    Bild 776051

    Missa inte: Häftiga berg

    Kretas inland är höga berg och djupa dalar, med små söta byar som balanserar på dramatiska branter. Hyr bil och gör en eller två dagar på slingrande, småläskiga vägar.

    Missa gärna: Hungrig vandring

    Ta med matsäck när du vandrar i Sa-mariaravinen, för någon proviant finns inte längs vägen. Drickbart vatten finns däremot i kranar. Vid ledens slut väntar ett kafé med överpriser. Håll ut en kilometer till, så har du ett större utbud i Agia Roumeli.

    Bild 776052

    3x Utflykter

    Knossos

    En gång troligtvis den minoiska kulturens högborg, byggd ungefär samtidigt som pyramiderna i Egypten. De framgrävda ruinerna är omgärdade av mystik om vad de egentligen varit. På det arkeologiska museet i Heraklion finns också många fynd från utgrävningarna.

    Matala

    På sydkusten mitt på Kreta ligger den gemytliga byn Matala. Här, nedanför de ört­doftande kullarna, finns en glittrande bukt och grottor i berget, där hippies bodde under 1970-talet. Några hippieliknande övervintrare finns kvar, inte minst på nakenstranden runt hörnet.

    Gramvousa och Balos

    Nordväst om staden Kissamos ligger den vackra, vilda halvön Gram­vousa och lagun­stranden Balos. Den skumpiga bilvägen slutar vid en par­kering en halvtimme från stranden. Ta en promenad till det kristallklara badet, det är det värt.

    Bild 776053