• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Riga - Upptäck Baltikums Barcelona

    I händerna på arkitekten Mikhail Eisenstein förvandlades Riga till något som ibland för tankarna till Gaudís Barcelona. En storstadshappening av karamellrosa hus, pampiga boulevarder och lekfulla jugendfasader.

    Riga - Upptäck Baltikums Barcelona
    Att Riga inte nämns med samma tyngd och respekt som Venedig, Prag, Dubrovnik och resten av Europas lite excentriska sagostäder är ett mysterium.
    Här finns det gamla medeltida Vecriga där smyckade skråhus och hantverksbutikernas doft av snidat enträ följer vindlande gränder mot katedralstorget Doma laukums och öppen himmel, innan gränderna åter sluter sig hemlighetsfullt och drar ut i ett dunkelt virrvarr av restauranger, barer och diaboliskt svart Riga Balzam.
    Här finns en hypnotisk innerstad där pompösa fasader bär på bildsatta berättelser, där boulevarderna är breda och tankarna ibland fladdrar iväg mot Wien eller Paris.
    Ringarna utåt följs av spårvagnar och trådbussar mot kullerstensgatornas vingliga trähus med tejpade fönsterrutor, mot Moskvaförstaden och Sovjettidens fabriksgrå förorter. Till sist kommer havet, sommarannexet Jurmala med mjuk evighetsstrand och små, timrade järnvägsstationer som tycks ha trillat ut ur någon Carl Larsson-målning.
    Det är sensommar och lätt att leva. Promenerar från mitt hyrda rum mot Rigas centrum. Ljusa röster och klirret från glas fyllda med humlestinn öl hörs från bakgatornas kvarters­pubar.

    Bild 776247
    Fantasifull gatukonst smyckar vissa tunnlar och byggnader.
    Lyssnar till en sjungande trast. Befinner mig på en gata som heter Elizabetes iela. Och den djupa drömmen har börjat.
    Kvarterets fasader bär på vita nymfer, vildsinta drakar och krumbuktande grenar med flikiga löv. Ett stort vitt fasad-ansikte skriker mot mig. Väjer för en ny drake.
    Ofta känns Riga som att vandra genom en surrealistisk film, istället för en stad. Nästa gata fortsätter med en yrvaken uggla, en målad sfinx och nakna damer som sträcker händerna mot en balkong med järnräcken.
    Kring sekelskiftet formade arkitekten Mikhail Eisenstein den lettiska huvudstaden till något lika märkligt och lekfullt som Gaudís Barcelona. Tanken var att allt, även det som nöttes och stöttes i vardagen, skulle göras vackert. Adresserna blev inte längre till adresser, utan bildsatta berättelser. Dröm och verklighet flöt ihop.
    Historien har sällan varit på Rigas sida. Kanske var det djävulen, Hitler eller Stalin. Möjligen alla tre tillsammans. För Europas mörkaste dunster snöts under 1900-talets första hälft ut här. Först rött, sedan brunt och så rött på nytt. Förtryck som under hakkors och hammare och skära ändå slutade med samma sak: kyla, tystnad. Och död.
    Under nazityskt och sovjetiskt styre förlorade Lettland 550 000 människor. Mer än en tredjedel av befolkningen mördades, flydde eller försvann spårlöst. Så kom 1990-talet, Sovjetunionens kollaps, frihet, yra och glädje. Allt tycktes möjligt och Lettlands ekonomi växte rekordsnabbt. Tills 2008 då den finanskris som örfilat väst slog Lettland med knuten näve och tvingade många tillbaka till skyttegravsliv och mantrat "det gäller att hålla ut, det gäller att överleva".

    Bild 776248

    Ändå fortsätter Riganatten att skratta. Via gränder, torn och takåsar hälsar den artigt på månen. Vid torget framför McDonald's pågår en salsauppvisning av gungande höfter, congas och lyckliga trumpeter. Par dansar i svarta kostymer och klänningar som brinner i grönt.
    Nej, Riga har inga planer på att gå och lägga sig. Inte än. Lettisk pop strömmar ur barer och studentpubar. Mer, ljuvlig humlebeska fyller ölglasen med bubblande bekymmerslöshet. Någon blir kär. Andra tar sig dit via pengar. Skandinaver, italienare, tyskar; män som intalar sig att allt som syns är till salu, att en drink eller rätt sorts valuta leder till fritt fram och inga frågor om ålder eller bakgrund. Som i de dyra klubbarnas låtsasvärldar med disko, kasino och blonderade Barbiekopior som brickor i ett cyniskt spel.
    Börjar vandra hemåt först då solen nått halvvägs uppför domkyrkans torn, då älskande par börjar söka efter skuggigt mörker under parkernas lövträd. Mitt under uppvaknandet hamnar jag i samma spårvagnskö som studenten Martins.
    – Hej, broder, var kommer du ifrån? undrar han.
    Funderar en tiondels sekund. Borde kanske inte erkänna mig som svensk. Svenska banker har blivit ett skällsord. Tänker på lånebubblan som sprack. På alla som fått kraftigt sänkta löner, på avskedade lärare och bantad sjukvård. Men också på 1677. Riga var svenskt då, rikets tredje största stad, och bödeln som bodde intill svenskporten Zviedru brukade inför varje avrättning placera en röd ros på sitt fönsterbleck.
    Något som borde ha manat den svenska sjömannen Andersson till försiktighet innan hans krognatt slutade med att stora delar av stan brann ner och att Andersson inte bara fick skulden för katastrofen, utan också händerna avklippta innan han avrättades offentligt.

    Bild 776249
    Soliga dagar står kaféborden uppställda på gamla stans torg.

    Svarar därför den spårvagnsväntande studenten: "Jag kommer från månen."
    – Jag också, kontrar Martins. Den lettiska landsbygden är avvecklad och bortglömd, fortsätter han.
    – Om jag bott kvar i min hemstad hade jag tjänat 3 000, kanske 4 000 kronor i månaden och fastnat i något tråkigt fabriksjobb.
    Istället drog Martins till Riga och en värld av möjligheter. Nu delar han en liten lägenhet med sex personer, jobbar extra och tar djupa andetag inför studierna.
    Det gäller att välja sida, säger han. Och att nå fram. Flera av vännerna lever över sina tillgångar. Lånar pengar och drar på sig stora skulder för att kunna köpa en häftig bil, rätt sorts kläder, rätt sorts mobiltelefon och lägenhet med rätt läge.
    Tempot i Riga är rasande. Nyrikedomen står också ofta uppställd mot nyfattigdom, bröst mot bröst. Vinnarna som far fram i bmw eller Mercedes. Förlorarna som inte riktigt hängde med, när livet vreds 380 grader från påtvingad sovjet­socialism till marknadsekonomi.
    Sena kvällar sitter gamla damer och tigger tyst mellan McDonald's och den ryska dramateatern, benen hålls utsträckta i så märkliga vinklar, att de verkar mer som förvridna dockor av något slag och redan tycks ha lämnat till­varon som levande människor.
    – Det är som det är, säger affärsbiträdet Elena, som bara var tre år gammal när hammaren och skäran halades ner för gott, som egentligen inte minns något från den tiden, förutom att grannens gris smet in i deras trädgård för att äta av nedfallna höstäpplen.

    Bild 776250
    Nu klagar hennes föräldrar på att bankerna lurat dem, att pengarna inte räcker till. Att det finns fler sorters varor i affärerna än förr, men betydligt färre smaker. Att det finns frihet, men färre valmöjligheter. Åtminstone för dem, som aldrig haft speciellt mycket.
    Samtidigt vet Elena att hon tillhör en generation som har chansen att skapa något nytt. Att historien för en gångs skull åtminstone tillåter Lettland att vara Lettland. Att de inte längre behöver gömma sig, bortglömda på Europas gråaste bakgård.
    I Riga tar drömmarna fart, säger Elena, och låter plötsligt obändigt positiv, på samma sätt som den som tagit sig igenom flera svårigheter och vet med sig att hon har kraften och styrkan att göra det på nytt.