Vita pister, grön turism

AROSA I ÖSTRA SCHWEIZ står inte med i rekordböckerna. Här finns inte flest liftar, högsta skidåkningen eller mest utmanande offpisten. Men här finns ändå berg, backar och skidåkning som överträffar allt man upplevt om man bara varit i svenska och norska fjällen.
Dessutom en hundraårig historia av alpturism och sanatorier och minnet av en tid med träskidor, skinnluvor och skidglasögon som ser ut som dagens simglasögon. När allt började i slutet av 1800-talet åkte turisterna postskjuts i sex timmar från staden Chur i dalen upp till Arosa. När den smalspåriga Rätiska järnvägen invigdes 1906 reducerades restiden till drygt en timme.
De lungsjuka och bleka stadsborna i Zürich och München tog bergståget upp ovanför molnen för att skjuta upp döden. Här andades de frisk bergsluft och fick rosor på kinder. De som tuberkulosen inte rådde på återvände friska och starka till sina kolröksdimmiga stadskvarter.

Weisshorns topp med utsikt över Österrike och Italien.

Sanatorierna låg tätt. Althein, Victoria, Villa Dr Herwig, Jugendheim – alla erbjöd de liegekur, vilket innebar att man hela dagarna låg nedbäddad under tjocka lager yllefiltar på en säng i vinterluften ute på verandan med utsikt över snötäckta Hörnli och Weisshorn.

PÅ MORGONEN LJUDER GLAD dragspelsmusik ur en plåttratt. Solen gassar som på rivieran och snön bländar. Pistvakten vid liftens dalstation har valrossmustasch och är solbränd som en torkad kokosnöt. Jag fångar en bygel och dras uppåt. Skidorna frasar mot snön. Jag svettas, knäpper upp och höjer blicken mot den blå kabinen som svävar upp mot mäktiga Weisshorn.
På förmiddagen lutar jag mig tillbaka i sittliften. Tio meter under mig: ljung, blommor, gräs och sten. Stiger av och åker ner mellan alpvillor. Drar in doft av våt jord och grönt gräs. Korsar en väg där solen reflekteras i vattenpölarna och smältvattnet rinner ner i forsande bäckar.
På eftermiddagen sitter jag i en gondollift och pratar med andra skidåkare om charmen med flera årstider på en och samma dag. På 2 500 meters höjd kliver jag av i en värld av kyla, is och snö. En blek gul sol bakom en skir molnslöja. Snökristaller som svävar fritt uppåt, åt sidan och bara undantagsvis nedåt, som om tyngdlagen upphävts. Glider i långa serpentinsvängar på bergkammen som meandrar sig in i dimman. Framför mig dansar en pistvakt en balettliknande skiddans med sin hund. När pistvakten svänger vänster springer hunden höger. Hans skid- och hundens tass-spår ritar åttor hela vägen från toppstationen ner till raststugan Alpenblick – från vinter, via vår, till försommar.

EN AV DE FLITIGA Arosabesökarna var tyske författaren Thomas Mann, som 1924 gav ut litteraturhistoriens mest kända alproman, Bergtagen (som handlade om sanatorievistelser i bergen). På byns hembygdsmuseum ser jag bilder på honom och hans fru Katia framför järnvägsstationen i byns centrum. De kom ofta hit och var stammisar på än i denna dag öppna Old India Bar, där även författarkollegan Hermann Hesse brukade titta in.
1933 kom familjen Mann hit för en lite längre semester än vanligt. Hitlers hantlangare var ute efter Thomas sedan han kallat nazismen för “en jättevåg av excentriskt barbari och … primitiv råhet”.

AROSA HAR FAKTISKT slagit ett rekord. För fyra år sedan blev byn Alpernas första klimatneutrala skidort. När jag checkar ut från hotellet får jag fylla i ett formulär där jag får specificera hur länge jag stannat, hur jag kom hit, vad jag gjort och vad jag ätit. När jag sitter på tåget som ringlar sig ner i dalen på väg mot Zürich skickar hotellet in mina uppgifter till Arosas turistbyrå, som enligt en schablon räknar ut hur mycket koldioxid jag släppt ut.

Apflestrudl bakas på Weisshorns topp.

När jag är hemma igen betalar turistbyrån in en summa pengar i koldioxidkompensation till organisationen Climate Partner som stödjer energieffektivisering och andra ekologiska projekt runt om i världen.
Inget ovanligt så långt. Många reseföretag erbjuder ju koldioxidkompensation. Men i Arosa betalar turisten inget.
Dagen före min avresa träffar jag Pascal Jenny, byns turistchef, på hans kontor på Poststrasse.
– Vi betalar in koldioxidkompensationen. Pengarna får vi in från försäljning av kurvorna på vägen upp hit till Arosa, berättar han.
Kurvor? Vägen från Chur upp till Arosa svänger 360 gånger. Affärsidén är att sälja varje kurva till en skidturist, som i gengäld får ett inramat ägarcertifikat och kan stoltsera med att man hjälper till att bevara Alpernas natur. Hittills har man lyckats sälja 70 kurvor för 18 000 kronor styck.

– Det har gått över förväntan. Det visar sig att många stammisar som åkt vägen många gångar har starka känslor för den, ja, man kan säga att de till och med har en nära relation till kurvorna, skrattar Jenny Pascal.
Vit turism och grön turism är slogan för byn som är del av ekosamarbetet Alpine Pearls, där du uppmanas att ta tåget till liften och äta lokalproducerad mat. Väljer du trots allt bilen, vilket inte är förbjudet, uppmanas du att inte köra den förrän det är dags att åka hem igen. Uppmaningarna är lätta att följa tack vare avgiftsfria parkeringshus och lokalbussar, säsongens råvaror på byns restauranger och bageri i kabinbanans toppstation.

SNÖN KNIRRAR NÄR jag sätter ner snöskorna på den vita barrprickiga skaren mellan de ståtliga träden. En ekorre kilar uppför en trädstam. Dagsmejan får iskristallerna på grenarna att smälta och droppa.
I alla bergstrakter där det är mycket snö har folk utvecklat olika tekniker för att kunna ta sig fram. Traditionen med snöskor har förmodligen äldst rötter i Nordamerika, där först indianerna och sedan pälsjägare (trappers) spände päronformade snöskor på fötterna. Idag är snöskorna gjorda av lätta kompositmaterial och ser ut som moderna versioner av sjuttiotalets miniskidor.
Snöskorna har jag hyrt i skiduthyrningsbutiken där jag också bokat sällskap i form av snöguiden Ernesto Gadmer. Han vet det mesta värt att veta om naturen i sin hembygd. Tillsammans klafsar vi fram i skogen bredvid längdåkningsspåren ovanpå ängarna där golfarna sommartid svingar sina klubbor.
– Här kan vi gå, säger Ernesto Gadmer, men inte där borta.
Han pekar med staven in bland granarna.
– Det området är skyddat. Vi vill att djuren ska ha några områden för sig själva där de inte blir stressade. Människan är ju annars rätt bra på att bre ut sig.
– Titta, säger han, harspår, och där … där har hjortar trippat förbi.

DJURLIVET I ALPERNA påminner om det i Skandinavien, med alpstenbocken (capra ibex) som exotiskt inslag. I slutet av 1800-talet var den nästan utrotad, eftersom dess kött ansågs ha helande effekt och därför jagades hårt. Nu har den återhämtat sig tack vare jaktförbud och naturskyddsområden och det finns runt 40_000 individer.
– Ibland kan man också få syn på varg och björn som kommer traskande från Italien, säger Ernesto Gadmer.
– Men det är ganska ovanligt, tillägger han när han ser min flackande blick.
Vi stannar i en glänta – lätta molntussar dansar förbi på den blå himlen – och står tysta och njuter av naturens lågmälda ljud. Vindsuset. Fåglarna. Och där – plopp! – en kotte som föll.
Så tar Ernesto fram termos med te och ostsmörgåsar. Vi sätter oss på sittunderlag, vänder ansiktena mot den gula alpsolen och lyssnar på tystnaden.

NÄSTA DAG ÄR JAG TILLBAKA i liftsystemet. Klick, klick, klick. Gondolerna hoppar när de passerar liftstolparna. Däremellan bara vindsus och det låga vinande ljudet från liftvajern. Nysnö har fallit under natten och ligger som nyvispad grädde på stenar och grästuvor i slänten under oss.
Tio minuter senare sveper jag först av alla utför i vida svängar på bergkammen, in i ravinen och ner i dalen.

Arosa-fakta

RESA DITSAS och Swiss flyger från Stockholm, Göteborg och Köpen-hamn till Zürich. På flygplatsen finns tågstation där du köper biljett och åker hela vägen till Arosa (3 timmar, 740 kr t o r).