Himmel och helvete i Burma

STRANDEN LIGGER ÖDE, badande i ett varmt persiko-färgat ljus. Havet är stilla och glöder i rött och gyllengult denna sista timme av dagen. På avstånd gör palmkronor en långsam variant av vågen när vinden sveper förbi i en varm fläkt.
En mopedist kör längs med stranden, någon decimeter från havets rand. När mopedisten är i jämnhöjd med mig, hälsar han med en uppsträckt hand och ett vitt leende. Jag gör detsamma. Någon sekund senare är det lugnt och stilla igen. Platsen kunde vara en orörd strand någonstans i Thailand, men på kartan är vi några fingertoppars bredd västerut, vid Ngwe Saung Beach i grannlandet Burma.
Min drömska solnedgångsmeditation avbryts av min reskamrats rop från verandan. Några vitklädda kypare dyker upp bredvid honom. Grillade kräftor med vitlökssås dukas fram med en tallrik skivad, färsk ananas. Två stora immiga flaskor öl pyser till.
Sanden smeker fötterna när jag går mot det dukade middagsbordet.

NÅGRA DAGAR TIDIGARE BEFINNER vi oss i den gamla huvudstaden Rangoon. Jag och min reskamrat, tillika fotografen i sällskapet, har flugit hit från Bangkok. Min titel i visumet är konsult i import- och exportfrågor, fotografens är förskole-lärare. Militärjuntan släpper varken in journalister eller fotografer i landet.
I Rangoon möter vi vår guide Zaw Naing, som arbetar för en burmesisk researrangör. Researrangörens fokus är att deras kunders pengar i så liten mån som möjligt ska gå till juntan, som leds av en handfull giriga och hänsynslösa generaler. Guiderna strävar efter att visa den sanna bilden av Burma – himmel och helvete. Zaw Naing är, precis som alla sina kolleger, en inbiten demokratikämpe och som sådan ett hot mot den sittande militärjuntan.
– I artikeln kan ni kalla mig Zaw Naing. Det är inte mitt riktiga namn och ett vanligt sådant. Då kan juntan inte hitta mig, säger han.
Han visar oss runt i Rangoon. Vi dricker te, äter nudlar och besöker burmesiskt vardagsliv på marknader, i hamnen och vid Inyasjön, där folkhjälten och nobelfredsprismottagaren Aung San Suu Kyi sitter i husarrest. Zaw Naing står med ryggen mot huset när han pratar.
– Huset ligger rakt bakom mig, men är skyddat av träd och buskage så ni kan inte se det.
Nu, i november 2010, är det val i Burma.
– Det kommer inte förändra någonting alls. Ett skenval. Allting kommer vara som generalerna bestämmer att det ska vara, säger Zaw Naing uppgivet och börjar gå längs med vattnet.
I somras fyllde oppositionsledaren Aung San Suu Kyi 65 år. Femton av de senaste tjugo åren har hon suttit i husarrest här, hårt bevakad av militärjuntan.
Jag tittar mig omkring och kan till min förvåning inte upptäcka en enda militär eller polis i närheten.
Zaw Naing skrattar.
– Jo, du. Visst är de här, men du ser dem inte. För det mesta har de civila kläder, speciellt på platser där turister rör sig.

Risken att en vanlig resenär blir utsatt för juntans järnhand är liten. De som råkar illa ut är burmeserna själva. Pratar burmeser med västerlänningar om juntans förtryck – eller bara tros prata om det – så är risken stor att de fängslas, ibland upp till flera år. Fängelset i Rangoon är ökänt och fruktat. Hade det inte varit för de otaliga liv som blivit till spillror innanför murarna hade namnet på fängelset i det närmsta varit komiskt. Insein.

KARENFOLKET ÄR DEN folkgrupp som blivit hårdast utsatt av militärregimen. Omkring 7 procent av Burmas nästan 50 miljoner invånare räknas till karenfolket, som i sin tur består av flera subgrupper. I Burma lever de flesta karen i landets södra och sydöstra delar, men majoriteten av karenfolket lever i Thailand, där de utgör en av Thailands största minoritetsgrupper.
Zaw Naing bjuder in oss till karenfolkets nyår, som råkar inträffa i början av vår resa. I en sliten närförort till Rangoon stannar vår taxi utanför en nedgången utomhusarena.
– Myanmar let-hwei är den burmesiska motsvarigheten till thaiboxning. Ni måste uppleva det, speciellt nu när karenfolket är här och firar sitt nyår. Stanna här så ska jag ordna biljetter åt oss.
Zaw Naing försvinner in i den högljudda folkmassan som trängs vid arenans ingång. I eftermiddagsvärmen stinker det öl, fylla och betel, de milt stimulerande nötter som i Burma tuggas ihop med limepasta och lite tobak inrullat i ett blad. Tuggandet färgar användarens tänder och tandkött röda och salivproduktionen ökar.
Några nyfikna, gladlynta män börjar prata med oss på burmesiska och färgar snart våra t-shirts rödprickiga. Vi blir erbjudna öl, vatten och betel men tackar ödmjukast nej och får varsin kram istället.
I öppningen till arenan vinkar Zaw Naing till oss. Vi klämmer oss igenom den skräniga folkmassan. Kickboxningen har redan börjat i ringen i mitten av arenan. På åskådarplatserna är det överfullt av nyårsfirande män, kvinnor och barn.
– Det är bara lättviktarna ännu, säger Zaw Naing och berättar att karenfolket är erkänt duktiga boxare och modiga och skickliga krigare.
Grupperingar av karen har tagit till vapen mot Burmas militärjunta under namnet Karen National Liberation Army, knla. Det är denna gerilla som actionhjälten John Rambo strider sida vid sida med i filmen Rambo iv, som var en enorm succé i Burma innan den förbjöds av myndigheterna.
I verkligheten har juntan intensivt – och effektivt – bekämpat knla. På 1980-talet uppgick karengerillan till omkring 20_000 man. 2006 var siffran nere i omkring 4_000. Så sent som i år har det kommit rapporter om att burmesiska armén godtyckligt bränner ner karenbyar ute i Burmas djungler.
På stadion är det ingen som tänker på detta just idag. Idag är det fest. Karenfolkets nyår har varit nationell helgdag sedan britternas tid i landet på 1930-talet.
De små lätta boxarna dansar runt i ringen. Till skillnad från muay thai, thaiboxning, så förekommer inga skydd alls inom Myanmar let-hwei. Det enda som är tillåtet är en enklare lindning av knogarna.
Inne i ringen spräcks ett ögonbryn. Blodet rinner rikligt ner över boxarens bara bröst. Sekunden senare ligger han och hans motståndare på golvet i närkamp. Domaren bryter. I ringhörnan tejpas ögonbrynet, sedan blåser domaren i sin pipa och matchen är igång igen. Någon minut senare ligger den unga boxaren däckad till marken. En segerhand sträcks upp i luften. Publiken jublar.

OM KARENFOLKETS NYÅR är actionfyllt och adrenalinstint så blir stillsamma Shewdagon Paya motsatsen någon timme senare. Shwedagon Paya är Burmas heligaste plats, enligt legenden över 2_500 år gammal, och ett gigantiskt område fyllt av stupor, buddafigurer, tempel och framför allt ett överflöd av guld, rubiner och smaragder. Det är som att kliva in i en buddistisk variant av Joakim von Ankas kassavalv.
Vid ingången tar vi av oss skorna och vandrar sedan runt i strumplästen på den svala marmorn som utgör golv. Buddistmunkar, kvinnor och män, i rosa och röda klädstycken och rakade huvuden sitter på knäna och ber. I skuggan från solen sitter barnfamiljer och gör likadant. Andra tänder ljus, tar foton eller rÙ�r sig bara tyst över marmorn. Respekten för platsen märks i varje liten rörelse. Det är inte bara den heligaste platsen i Burma utan också en av de mest imponerande.
Den största stupan på området sträcker sig 98 meter upp mot skyn. Stupan är täckt av äkta guld och är dessutom rikligt blingad med rubiner och diamanter.
Utanför Shewdagon Paya väntar Zaw Naing i en taxi. När vi svänger in vid vårt hotell är det mörkt ute. Benen värker och minneskorten är fulla. Från vårt rum på 8:e våningen ser vi den jättelika stupan upplyst som en bild från en saga. Snart somnar vi, till en dov ljudkuliss av skällande gatuhundar och biltrafik.

UNDER VÅR TID I RANGOON och på vår resa mot Ngwe Saung Beach träffar vi få utländska resenärer. Tittar man till statistiken så har turismen dock ökat kraftigt på senare tid. Mellan januari och juli i år har 162_000 turister rest in i Burma. Ett blygsamt antal turister jämfört med grannen Thailand förstås, men ökningen är nästan 40 procent jämfört med motsvarande period förra året. Ett av skälen är den förenklade visumproceduren. Det är numera möjligt att få visum direkt vid ankomsten till Burma. Det andra skälet, som förstås väger avsevärt tyngre, är demokratikämparnas nya förhållningssätt till turism.
Turismens vara eller icke vara i Burma, eller Myanmar som juntan döpt om landet till, har varit en het fråga genom åren. Aung San Suu Kyi har vädjat till turister att inte resa till Burma för att markera motståndet mot militärregimen. Den ståndpunkten har dock både hon och hennes parti, det demokratiska nld, nu helt gett upp. I uttalande i medier har hon sagt att turister och besökare kan öka medvetenheten om missförhållandena som råder i landet.
– Det var skillnad 1996 när regeringen drev sin kampanj Visit Myanmar Year. Då kände vi oss tvingade att vädja till utlänningar att inte åka till vårt land eftersom det skulle gynna juntan. Men det var då. Nu välkomnar vi alla, berättade nyligen Win Tin, som styr nld i Aung San Suu Kyis ställe, i en intervju i tidningen Fokus.

PÅ STRANDEN I Ngwe Saung Beach är det bara några kräftstjärtar kvar av vår middag. Solen har försvunnit ner någonstans bakom havets horisont. Vi lutar oss tillbaka och smuttar på varsin kaffe. Naturens surroundljud har startat. Syrsornas monotona, exotiska melodi tycks spelas från varje palmkrona, trädstam och grässtrå.
Dagen blir till natt i vÙ�rldens kanske ljuvaste diktatur.

Fotnot: Sedan reportaget skrevs har som bekant valet hållits och Aung san Suu Kyi släppts fri.

---

Text: • 2010-11-15
Burma • Restips