Annons
Annons
Foto: JONAS GRATZER

Foto: JONAS GRATZER

Kambodja

Resa i östra Kambodja

Kambodja är en yrvaken turistdestination. De nordöstra delarna har vaknat sist. Här bjuder landskapet på röd jord, gräsbevuxna kullar och dolda vattenfall.

Text: Martin Schibbye • 2011-02-23 Uppdaterad 2021-06-23

För att få elefanten att gå framåt över det brända gräset pressar den tioårige Hap in sina stortår bakom 70-årige Lincolns öron. Elefanten är förkyld och svarar med en fontän av snor och slem.
Den fyrtiogradiga värmen har redan från början gjort det svårt att njuta av elefantsafarin och i takt med att terrängen blivit svårare och den flätade korgen nästan lossnat från sina fästen ser det inte ut att bli bättre. Eftersom Hap dessutom inte förstår ord som “problem” och “I want to get off” fortsätter färden över ett nerbränt fält varifrån det ryker ur förkolnade stubbar. Siluetterna av den döende skogen mot himlen leder tankarna till något ur Tolkiens värld. Färden går vidare förbi stumpar av monumentala träd och grävmaskiner som tagit stora tuggor av landskapet, silat mineralerna och spritt ut resterna som aska för vinden.
Plötsligt dyker en stor gren upp från ingenstans. Smällen mot mitt huvud blir öronbedövande.
Ljudet från mötet mellan människa och natur får fåglarna att lyfta från trädkronorna.
De klorofyllmättade kullarna i Mondulkiri har gett regionen smeknamnet “Kambodjas Wales”. Men landets vackraste region är också en av de mest underutvecklade. En tredjedel av invånarna lever på mindre än en dollar om dagen och åtta av hundra barn dör innan de får fira sin femårsdag. El och rinnande vatten är i de omkringliggande områdena en lyx som är få förunnad, precis som utbildning.
Resa i östra Kambodja

Tioårige Hap har haft tur. Han tillhör bnongfolket, en av ett hundratal etniska minoriteter som lever på höglandet, och som äldste sonen har han sedan barnsben tränats i att ta hand om familjens stora inkomstkälla. När han var liten fick han sitta i tryggt förvar mellan snabeln och fram-benen på Lincoln. Den 70-åriga elefanten borde ha pensionerats för fem år sedan eftersom pensionsåldern för elefanter i Kambodja är 65, men familjen har ingen annan elefant och därför tvingas han fortfarande bära turister. Tidigare vilade hela kungadömen på hans förfäders ryggar, elefanterna representerade både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur. De var skogsmaskiner, krigsmaskiner, religiösa symboler och avrättningsverktyg – att bli krossad av elefant var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod.
Den våghalsiga elefantturen slutar vid ett vattenfall djupt inne i skogen. Haps far, 41-årige Pjean, som varje dag har tränat sin son att en dag ta över ansvaret för familjens elefant, lagar mat och förklarar.
– Elefanten är som en äldre släkting, en son, en dotter och, ja, även en bil.
Sonen kommer att bli fjärde generationens elefantskötare. Fram tills vägen drogs till deras område 2004 har de haft lite eller ingen kontakt med omgivningen. Men de har ändå påverkats av omvärlden.
Under röda khmerernas styre tvingades de avrätta sex av sina sju elefanter. Pjean bär på en gnagande oro. När området blev till nationalpark förbjöds de att fånga in vilda elefanter och tämja dem. När Lincoln dör försvinner familjens inkomstkälla, vilket gör fadern orolig för vad som kommer att ske med hans söner i det nya Kambodja.
– Det var bättre förr. Vi jagade regelbundet kött, stora djur. Nu finns det inga vilda djur kvar i skogen, och vi får inte jaga.
Familjen har funderat på att flytta längre bort från vägen. Djupare in i skogarna mot den vietnamesiska gränsen. Precis som deras förfäder gjorde när amerikanerna bombade eller den egna regimen jagat dem.

– Där kanske vi kan jaga elefanter igen och tämja dem, säger Pjean.

Resa i östra Kambodja

Väl tillbaka i regionhuvudstaden Sen Monorom är det som att kliva rakt in i en vilda västern-film som utspelar sig under guldrushens dagar. En röddammig huvudgata, tjugo hotell, tolv restauranger, tre barer – men inget postkontor.

För fem år sedan ändrades allting. Kambodjas regering insåg att området var ett av de få där det fanns ädelträ. Man hittade också mineraler, vilket lockade till sig gruvbolagen.
Sedan dess växer staden så det knakar.
På den äldsta restaurangen, Pich Kiri, sitter hjälparbetaren Roger Cullen och sippar på en dubbel espresso. Han kom hit för att förbättra hälsosituationen för de olika stammarna.

Mödradödligheten är hög och bristen på vård leder till höga dödstal i malaria och diarré. Sedan vägen från Phnom Penh färdigställdes 2004 har allt förändrats, berättar han.
– Vägen har fört med sig både bra och dåliga saker. Vi fick turister och inkomster, men också hiv, bordeller, skogsskövling och gummiplantager.
Roger Cullen berättar att de olika stammarna, som tidigare levde helt isolerade, nu har lurats att sälja sin mark till företag och privatpersoner som har passat på att dra fördel av att de inte kan läsa, skriva eller räkna.
– Det är lätt att lura analfabeter att sälja sin mark för mindre pengar än den är värd.
Han är kluven när det gäller turisterna som kommer för att se på stammarna. Å ena sidan kallar han dem “infödingspornografer”, å andra sidan uppmanar han stammarna att försöka dra nytta av intresset för deras traditioner genom att sätta upp falska byar för turisterna att besöka.
Tydligt är att förändringens vindar blåser över kullarna i Mondulkiri. Via vägen förs en ny ekonomi och ett nytt levnadssätt in. Den öppnar också för turister och en möjlighet till ett mindre isolerat liv, nya skolor och bättre hälsovård. Men kan då stammarna överleva i den nya tiden?
– Förändringen måste i så fall komma inifrån, som det är nu undviker man modern sjukvård och den höga mödradödligheten bromsar utvecklingen, säger Roger Cullen.
En röddammig mardröm eller spirande framtidshopp? Svaret beror på vem du frågar. Klart är att de stora skogarna i de nordöstra provinserna är hårt ansatta av skogs- och gruvbolag. Att allt är till salu i det nya Kambodja har också påverkat turismen. Det berömda världsarvskomplexet Angkor Wat har nyligen sålts till Sokimex, ett oljekonglomerat som driver det med vinst. Inte ens något så hjärt-skärande heligt som “dödens fält” har undgått privatisering utan drivs idag av ett japanskt företag.

De stora aktörerna i Mondulkiri är dock än så länge intresserade av skog och mineraler – inte av turister. De resenärer som kommer till Sen Monorom är också individualister på jakt efter äventyret. Den 28-årige britten Paul Banner är en av dem. Han tog fram kartan, satte fingret i Kambodjas nordöstra hörn och bestämde sig för att göra allvar av idén att komma så långt bort som möjligt från alla andra turister i Sydostasien. Hans plan är att på moped resa norrut mot staden Ban Lung. På kartan är sträckan om inte en vit fläck, så i alla fall väglöst land.
Vägen har i en av biblarna för äventyrsturister, Matt Jacobsons Adventure Cambodia kallats för “dödens väg”. Resan har en legendarisk status och berättelserna om haverier i det vindpinade landskapet är många.
Om mopeden bryter ihop är han långt bort från det mesta. Planen är att sakta puttra fram med kompass längs ändlösa jordvägar norrut till floden Srepok som tjänade som inspiration i filmen Apocalypse Now. Sedan flottas över till andra sidan och staden Lumphat – en gång huvudstad i provinsen Rattanakiri innan staden utplånades av amerikanska bombningar.
– Att se Kambodja förändras i samma takt som man färdas är en svårslagen upplevelse, berättar Paul Banner, vrider på det underdimensionerade gashandtaget och rullar norrut mot Sydostasiens oupptäckta hjärta i ett stort rött dammoln.


Text: Martin Schibbye • 2011-02-23
KambodjaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top