London året före OS

ÅRET ÄR 2005 OCH efter tuffa kvalgångar står städerna London och Paris mot varandra i en sista rond om vem som kommer att få agera värd under os 2012. Världen håller andan när kommittén presenterar resultatet.
– The games of the Olympics 2012 are awarded, to the city of London!
Förhandstippade Paris såg chockat på och London jublade som aldrig förr. Avgörandet som gav segern åt London var beslutet om att förlägga arenorna i East End. Historiskt sett mest berömt för styckmördaren Jack the Ripper och den stora andelen invandrare från hela världen.
Idag är området ett av Englands fattigaste med hög arbetslöshet och kriminalitet. Men nu, knappt ett år kvar till spelen, ska det bli ordning och reda och allas vår frälsare heter olympiska spelen. Med dem ska East End resa sig ur askan och glimma ikapp med övriga London.

Down at the tube station at midnight, var en fin hit amedThe Jam som man gärna nynnar i Londons tunnelbana.

Tåget från Liverpool Street Station lämnar väst och rullar mot öst. Utanför fönstren försvinner de vitputsade storstadsfasaderna och byts ut mot radhus i tegel med in_hägnade bakgårdar. Tio minuter senare tornar gigantiska lyftkranar som omringar halvfärdiga arenor upp mot himmelen.
Utanför stationen Bromley-by-Bow i stadsdelen Newham står en grupp på 20 personer samlade runt guiden Tony McDonell som är redo att starta en två timmar lång guidad tur kring de olympiska kvarteren.
– Trots att det är långt kvar tills invigningen har jag full_bokade grupper varje dag, oavsett väder, säger han överentusiastiskt och tittar ut över sin grupp som huttrar i det kylslagna vädret.

TONY TAR TÄTEN OCH FÖR sin lilla skara genom ett kargt förortssamhälle till ett övergivet industriområde. De gamla fallfärdiga fabrikerna matchar himlens grå moln och kylan stänger inne alla utom den lilla skaran av turister.
– Se er omkring! En gång i tiden det mest förgiftade stället i hela Storbritannien men snart ska det grönska, glittra och fascinera besökare från hela världen, säger Tony och pekar ut över gamla gasklockor och tomma asfaltsytor.
Genom att förlägga de olympiska spelen i Newham, East End, hoppas London på en pånyttfödelse för området. Nya hus, affärer, kontor tros kunna skapa över 50_000 fler jobb innan 2016 och det som idag kallas “den bruna landremsan” ska förvandlas till “den gröna”. I de gamla glasklockorna ska det planteras hängande trädgårdar, de tomma vattenkanalerna ska fyllas och den största park som skapats i Europa på över 150 år ska förvandla det grå industrilandskapet till en blomstrande oas.

ARENAOMRÅDET OLYMPIC PARK är turens höjdpunkt. Här triumferar den nya, runda olympiastadion. Efter fyra års byggande är det snart dags att provspela arenan, innan den invigs på riktigt 2012. Men av den gröna parken syns än så länge ingenting. Idag finns här bara en jordslätt fylld med grävskopor och byggarbetare i gula västar.
“I London har vi hela världen i en stad. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för ett evenemang som enar världen.”
Så sa Londons dåvarande borgmästare Ken Livingstone år 2005, när han fortfarande jobbade för att marknadsföra staden inför os.
Fem kilometer från den olympiska parken, stämmer det uttrycket mer än någon annanstans i London. Här, längs Green Street i det som ofta kallas East Ends hjärta, finns nämligen stadens mest mångkulturella kvarter. Här samsas invandrare från både Asien, Afrika, Irland, Västindien och på senare år, Östeuropa.
Idag skiner solen och vårens första värme lockar invånare och besökare ut på gatan. Unga killar cruisar runt i bil och tutar på flickor i armkrok som fnissar förläget. Kvinnor i högklackat trängs i klädbutiker som säljer slöjor, klänningar och sarier i bländande färger och glittrande paljetter.
Jag kliver in på historiska Queens Market där det råder basarstämning. Här säljs halalkött, färska grönsaker, elektroniska leksaker och tyger. I små baracker kan man få håret klippt, ögonbrynen noppade eller skägget trimmat. I över 100 år har marknaden funnits här och folk kommer hit från hela London för att fynda. Bakom ett berg av färgglada väskor står försäljaren Javed Iqbal från Pakistan.
– Jag älskar den här platsen! Många invandrare kommer hit för att känna sig som hemma. Kommunen har försökt lägga ned marknaden flera gånger, men vi har kämpat hårt, och lyckats behålla den, säger han.

VARJE ÅR BESÖKS MARKNADEN av drygt 400 000 besökare, men få av dem är västerlänningar. Med närliggande os-arenor hoppas dock kommunen på att locka hit fler turister. Javed Iqbal är också han positiv inför de stundande spelen.
– Allt som lockar fler människor hit är bra för våra affärer. Sen hoppas jag också på att kanske få tag i någon biljett där jag kan se Pakistan tävla i simning, det vore underbart! säger han.
Jag lämnar Newham och tar tåget mot de centrala delarna av London och hoppar av vid Liverpool Street Station. Av invånarna kallas stadsdelen här för Brick Lane, eller “Banglatown” på grund av sin stora population av bangladeshier. Det är även här som den magiska linjen går mellan East End och centrala London, och till skillnad mot Newham är området här en stor turistattraktion.
Men så har det inte alltid varit. På 1970-talet var Brick Lane vad Newham är idag: en mångkulturell stadsdel i East End okänd för folk utanför. Men på slutet av 1990-talet flyttade många konstnärer hit och områdets status höjdes snabbt. Brick Lane blev känt för sina nattklubbar, sin artistiska miljö och curryrestauranger. Idag är Brick Lane en förebild för vad man vill att Newham ska bli efter OS.
I Brick Lane finns East Ends typiska gamla tegelhus vars väggar ofta pryds av graffitimålningar. Samtidigt har centrala London knackat på och byggt en och annan skyskrapa, rivit lite gammalt och öppnat nya fräscha restauranger, klubbar och butiker. Hit kommer turisterna för den genuina och personliga stämningen, framför allt på söndagar då hela stadsdelen svämmar över med marknader.
– One pound only, one pound only, have a look, have a look …, sjunger en gammal dam monotont framför ett bord där hon säljer kalsonger med texten England över hela bakdelen.
Hon står på Petticoat Lane som är en av Londons äldsta marknader. Här säljs souvenirer, billiga kläder och flip-flops i högar om hundratals. Jag vandrar vidare till Brick Lane och njuter av gatans myller som liknar ett envist skådespel som vägrar släppa taget om en svunnen tid. På trottoarerna har övervintrade hippies och bohemiskt kreativa ungdomar slagit lÙ�ger. På utlagda filtar säljer de hemmasydda klädkreationer med gigantiska blombroscher och paljetter. Hungern drar mig mot gatans mitt som är täckt i en dimma av os. Här serveras nygrillade musslor, mexikansk taco, currygrytor, thailändsk chili och sötdrypande danska wienerbröd. Efter en noga konsultation med smaklökarna faller valet på en turkisk pizza-wrap med hummus, som jag äter på gående fot i folkträngseln.

PLÖTSLIGT STANNAR FLÖDET av söndagsflanörer upp. Ett bluesband har slagit läger i en vägkorsning och samlingen av åskådare har bildat en stoppkloss. Gitarristen drar av ett solo med cigaretten hängandes löst i mungipan och ansiktet grimaserandes upp mot himlen. En liten flicka i publiken i rosa prinsessklänning kan inte stå still utan rockar loss med luftgitarr i händerna.
– Oh no, I can’t help a friend of mine …
Gitarristens solo är slut och sångaren tar vid nästa vers. Publiken bryter ut i applåder innan flödet åter börjar röra sig uppför gatan.

3 måste i East End

1. NARROW STREET
Här anlades Themsens första varv 1348. Idag vacker gata med historiska byggnader i georgiansk arkitektur. Missa inte klassiska puben The Grapes där du kan dricka öl på terrassen samtidigt som du ser Themsens tidvatten höja och sänka sig.

2. ABNEY PARK
Naturreservat och kyrkogård i ett. Förfallna och övervuxna gravar från 1700-talet i park med över 2_500 planterade träd. Fridfullt på dagen, skrämmande på kvällen. Utanför går pittoreska Church Street med roliga butiker och kaféer som ägs av kreativa småföretagare.

3. SHOREDITCH/HOXTON
Hippt område som lockar alternativa, kreativa ungdomar och konstnärer. Här finns mängder av konstgallerier, modebutiker, barer, nattklubbar och förfallna hus med gatukonst.

---

Text: Sara Pettersson • 2011-04-11
Restips • Storbritannien • London