• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Aruba - enkelt som ABC

    Vatten blått som blåfärgad likör. En huvudstad rosa och grön som en marsipantårta. Öarna Curaçao och Aruba är en del av Nederländerna - fast i Västindien.

    Aruba - enkelt som ABC

    JAG SILAR MJUK SAND mellan tårna. Tittar på vadarfåglarna som letar mat i vattenbrynet. Vinden har mojnat. En flicka i volangbaddräkt dröjer sig kvar i strandkanten för ett sista dopp. Snart badar hon ikapp med solen som är på väg ned mot horisonten.
    Aruba sägs ha Västindiens bästa stränder. Och Eagle Beach sägs vara en av de bästa på Aruba. Jag säger inte emot. Sanden är ljus och finfördelad som socker. Vattnet är ljummet och skiftar från grått och djupblått till turkost och mildaste grönt. Visserligen är jag ingen maratonlöpare, men under springturen tidigare på dagen nådde jag aldrig andra änden av stranden. Den fortsätter mil efter mil till ljudet av rullande vågor och prasslande palmblad.
    På Eagle Beach avslutar vi dagen. Och här började vi dagen - med en promenad vid soluppgången. Den där promenaden var väl kanske inte helt frivillig, i ärlighetens namn. Tidsskillnaden mellan Sverige och Aruba gjorde att vår son Anton, sex månader, vaknade vid fyratiden på morgonen, full av energi. Klockan fyra på morgonen är det två timmar kvar till soluppgången, beckmörkt och ingen annan vaken.
    När det äntligen ljusnade tog vi Anton i bärselen och gick de få metrarna från hotellet ned till stranden. Där grävde vi en grop där han lyckligt kunde sparka loss och få sand mellan tårna för första gången i sitt liv.

    Men nu sover han i vagnen, medan vi ser solen sänka sig ned i vattnet centimeter för centimeter. Himlen färgas gul, rosa, lila och blåsvart och servitören tänder bambulyktorna på Passions bar och restaurang. Jag tar en tugga av dagens fångst i grillad version, och en klunk av vinet som är vitt och kylt.

    Bild 776533

    ARUBA ÄR DEN MINSTA av ABC-öarna, som Aruba, Bonaire och Curaçao kallas med ett gemensamt namn. Men besöksmässigt är Aruba störst med en miljon turister årligen. De långa stränderna är det som lockar. Ett klimat som håller behagliga 28 grader i princip året om, med få regndagar.
    Ett stort utbud av hotell, restauranger, kasinon och shopping är andra framgångsfaktorer.
    Till Aruba hittar ett gäng svenska turister varje år. Men det är amerikanerna som dominerar. Det är amerikansk accent vi hör när vi tar bussen längs med stranden. Det är amerikaner vi träffar när vi promenerar runt i huvudorten Oranjestad. Och så holländare förstås.
    Det är nämligen så bisarrt att här, 800 mil från Nederländerna, ligger några öar som tillhör kungadömet. På 1600-talet snodde holländarna öarna från Spanien (som i sin tur tagit dem från arawakindianerna). Sedan dess har de varit holländska, förutom några år under 1800-talets början då britterna hade kontrollen.
    Det är denna historia av belägring som skapat den unika kulturen och språket på öarna. Vardagsspråket papiamento sjunger av portugisiska, spanska, holländska, engelska och något alldeles eget som jag inte kan sätta fingret på.
    - Snälla, lär mig några ord, ber jag.
    - Bon bini betyder välkommen, säger Mario Browne och ler.

    HAN ÄR VÅR GUIDE för dagen på Arubas historiska museum. Det ligger vackert i 1700-talsfortet Fort Zoutman i Oranjestad. Ett vitputsat torn, en gång byggt för att spana efter pirater, markerar ingången. Här inne visas en historia av förtryck, hårt arbete och drömmar om guld. Vi vandrar runt bland gamla saltkar, kvarnar och amerikakoffertar.
    - Varför tror ni att koffertarna är formade på detta sätt, med ett rundat lock? undrar Mario Browne.
    - Det verkar ju osmart, säger jag. För om man ska lasta dem på båtarna så kan de ju inte stå på varandra.
    - Just därför, säger han med ett brett leende. Koffertarnas ägare ville att deras koffertar skulle lastas överst.

    Bild 776534
    MARIO BROWNE BERÄTTAR målande om karga öar där de flesta försök till odling genom historien har misslyckats. Grödorna torkade.
    Handel med människor var mer lukrativt. Under 1600- och 1700-talen försörjde sig Curaçao mestadels på slavhandel. Tusentals slavar passerade Willemstad, och såldes vidare till andra kolonier.
    Mario Browne talar om slavarna som sina förfäder. Men säger också med ett spår av stolthet i rösten att medan Cura_çao var en av de värsta slavhandelsnationerna i hela Väst_indien, så förekom i princip ingen slavhandel på Aruba.
    - Här på Aruba fick man betalt för sitt jobb, säger han.
    På Aruba återfanns istället guld, som under en kort period skänkte rikedom. Dessutom har man förädlat det svarta guldet på öarna. Oljeraffinaderierna ute vid kusten är fortfarande en stor inkomstkälla för Curaçao. På Aruba har turismen tagit över.
    Efter museibesöket glider vi ut i det bländande solskenet. Vi traskar längs med Oranjestads kaj där gigantiska kryssningsfartyg ligger på rad. Souvenirstånden är fyllda av hattar, handdukar, trähalsband, Bob Marley-statyer, och fuskbajonetter.
    Kryssningsturisterna väller ut, stiger ombord på bussar som för dem till öns stränder och snorklingsbåtar. Framåt eftermiddagen återvänder de med glada ansikten som stramar av sol och saltstänk.

    ORANJESTAD ÄR EN märklig mix av turismlyx och kitsch.
    I blankputsade skyltfönster exponeras märkeskläder, väskor och skor. I rosamålade hus med neonskyltar serveras hamburgare och fajitas.
    Den kommande veckan på Aruba snorklar vi, åker katamaran, besöker nationalparken Arikok, upptäcker öns stränder.
    Men bäst trivs vi på Eagle Beach, där dividiviträdet vindlande sträcker sig mot himlen och vågorna rullar in. Det är hit jag längtar när vi landat hemma i Sverige igen. Det är minnet av en lycklig Anton i den sandiga gropen som etsat sig fast hårdast.

    I JÄMFÖRELSE MED Aruba visar sig Curaçao vara större, och mindre tillrättalagt. Stränderna är inte lika långa och vita, men i gengäld finns mängder av små vikar, där man kan snorkla direkt från stranden. Här är fiskarna nyfikna och vattnet klart.
    Säg Curaçao och de flesta associerar till blå sprit, med just den turkosblå färg som man tänker sig att vattnet ska ha i Karibien. Originalet tillverkas här Curaçao i blygsam mängd.
    Dessutom finns här en världsarvsklassad huvudstad. Hus i pistagegrönt, ljusrosa och påskgult - med vit kristyr runt fönsterkarmar och tak. Det är holländskt 1600-tal i tropisk tappning. Pastellfärgade fasader omringar en vacker hamnmynning.
    Vi sitter på Iguana Café just där, dricker cola och kollar på broöppningen, då lotsbåten puttrar ut för att hjälpa ett kryssningsfartyg. Drottning Emmas bro svänger åt sidan. Några stressade Willemstadsbor är ute i sista sekunden, och tvingas ta ett skutt över det blänkande vattnet. De hinner precis över innan pontonbron öppnas helt.

    Bild 776535
    WILLEMSTAD HAR SMÅ gränder med affärer för turister, men också en sjavigare, eller kanske folkligare, sida. När vi planlöst vandrat runt i gränderna ett tag hittar vi till den flytande marknaden längs Sha Caprilsekade. Hit kommer fraktbåtar från Venezuela, lastade med frukt och grönt. Båtarna är sovplatser och arbetsplatser för männen som står vid kajen och säljer solmogen mango och nyskördade bananer.
    Bil är nästan ett måste på Curaçao, för att göra ön rättvisa. Så följande dag ger vi oss ut på raka vägar genom ett udda landskap av lågväxande trassliga buskar och vassa kaktusar. Då och då passerar vi ett landhuis, en rest av tiden då de holländska plantageägarna ännu försökte få fart på odlingen. Idag är många dem omgjorda till hotell eller re-stauranger.
    Vårt mål är Westpunt, på norra sidan. Här ligger Jaanchie's restaurang, välkänd för sin goda mat och varmt rekommenderad av alla vi mött. Restaurangen skulle vara omöjlig att missa, har vi hört. Ändå lyckades vi köra fel två gånger.
    På vägen var vi dessutom bara någon decimeter ifrån att köra på en limegrön meterlång ödla som plötsligt stegade ut i vägen. Iguana, ödla, är en av Curaçaos lokala specialiteter. Både i naturen - och på tallriken.
    Väl framme på Jaanchie's möts vi redan vid entrén av säkert hundra små gula fåglar som för ett öronbedövande oväsen. Här serveras de mat i tråg av zink, och de fladdrar och flaxar för att roffa åt sig.
    En man i 50-årsåldern med uppknäppt skjorta och ett brett leende slår sig ned vid vårt bord. Han visar sig vara Jaan, ägaren till restaurangen. Vi får ingen skriftlig meny, utan han berättar om alla rätter istället.
    - I am the walking, talking and sitting menue, säger han och fnissar.
    Vi struntar i ödlan, som tillagas i en traditionell gryta. Väljer den nyfångade fisken, som serveras i en tomatsås med ris, bönor och grönsallad.

    ANTON ÄR HELT uppslukad av fåglarna, står i mitt knä och studsar upp och ned. Den som har provat att äta med en bångstyrig bebis i knät vet precis vad jag menar när jag säger att det är svårt. Jag och maken bollar honom mellan oss.
    Sedan får han spel. Han är övertrött, supervarm, och skriker otröstligt. Jag bär ut honom till bilens luftkonditionering och avfärden blir hastig.
    En timme senare kommer vi att hitta till en undangömd liten vik med len vit sand täckt av korallbitar. Anton kommer att sova i skuggan av ett bambutak, jag kommer att sitta bredvid och dricka frusen cappuccino, och min man kommer att snorkla och se en sandfärgad vattenorm.
    Då är ordningen återställd och Curaçao visar sig från sin bästa sida.