Solig roadtrip i Istrien

TÄNK DIG SJÄLV att du och ditt ressällskap sitter på en landsvägsrestaurang i Brsec. Ni njuter av grillad lignja, det vill säga bläckfisk tillsammans med en mosig mix av mangold och potatis med olivolja på – en vinnarblandning som serveras lite överallt i Istrien.
Allt smakar härligt, utom det tråkiga vita brödet. Ett tak av fikonlöv skyddar mot den intensiva solen men en och annan stråle letar sig ner genom växtligheten. Zlahtinavinet gnistrar i glaset.
Efter maten promenerar ni runt i byn med utsikt över Kvarnerbukten. Någon grillar fiskfiléer på trappan framför dörren. Röken väller upp och stekaren vinkar upp er. “Ta en bild för sjutton! Ta nu när jag stoppar fisken i munnen!” Klick, klick. “Ni kan bo över här!” “Nja, tack men … another time.”
I närheten leker några pojkar i en klätterställning, de svingar sig tarzanlikt fram och tillbaka mellan järnrören och du tar bilder med havet som backdrop. Hmm … bilderna ser ut att bli bra, riktigt bra.

Trampolinlycka i Opatija.

Du är nöjd att du var framfusig och vågade plåta pojkarna. Ni hoppar in i hyrbilen och kör vidare till Opatija, checkar in på klassiska Hotel Kvarner med den fantastiska terrassen. En gång var hotellet fyrstjärnigt men har tappat sin forna glans och tvingats skrapa bort en stjärna.

Ni installerar er på rummet. En blixt slår ner i tankarna.

Du letar på rummet, du letar i receptionen, du letar i bilen, receptionen ringer till restaurangen i Brseč, men allt är förgäves. Kameran är borta.
Detta hände mig första dagen. Vart tog den vägen? Kanske glömdes den i Brsec, kanske stals den i receptionen eller under en paus på vägen. Försvinnandet blev en gåta som aldrig löstes. På kvällen promenerade min flickvän och jag runt i Apatija … förlåt Opatija. Tankarna på förlusten ville inte ge vika.

JAHA, HÄR HAR VI DEN OMTALADE Lungomare, den stenlagda promenaden som sträcker sig i tolv kilometer längs kusten. Ja, den var ju trevlig att promenera längs med alla oväntade snirklar som följsamt följer varje inbuktning och utskjutande klippa. Vi går förbi hotell och restauranger som alla har kanonläge ut mot vattnet. Folk verkar ha trevligt. Men jag tittar bara surt på vattnet. Det är inte alls lika rent och klart som kring Hvar i kroatiska skärgården häromåret.
Opatija verkar dra till sig en äldre publik. Förmodligen lockas de av de ståtliga patriciervillorna och sekelskiftesstämningen. Jag hade inte blivit förvånad om kejsar Frans Josef plötsligt spatserat förbi i vit vapenrock med guldknappar.
Brittiska tanter sitter på mysiga Grand Cafés terrass och petar i sig bakelser: “Dear me, this chocolate cake won’t do my waist any good.” Men på Hemingway Bar och Tantra vid havet häckar de yngre till musik på hög volym och ger hopp om en återväxt i detta pensionärernas schlaraffenland.
Nästa morgon har katastrofen-är-ett-faktum-stormen i mitt sinne mojnat till vindilar av avundsjuka när flick-vännen gör flitigt bruk av sin kamera. Vi har tagit bilen
till Lovran för att bestiga Uckaberget som ingår i en jättelik naturpark där man kan möta allehanda rar flora och fauna. Särskilt långt upp når vi dock aldrig eftersom dagen är löjligt het och den inledande trappan ut ur samhället, förbi de frodiga villaträdgårdarna, är lång, brant och mödosam.

I NÅGOT SNABBARE tempo bär det utför igen till en lunch i Lovrans gamla stad. Återigen goda skaldjursrätter – återigen intetsägande vitt bröd. Servitören påminner
om Hugh Grant. Han ställer in en skål med is att lägga
i mineralvattnet.

– Here are some remains from the winter!
Han lyfter ena ögonbrynet.

BILRESAN FRÅN OPATIJA till Porec går snabbt att tillrygga-lägga. I Istrien är det aldrig några långa avstånd. Därför finns tid för ett kort besök i Motovun, en stad som ligger
på en höjd på halvöns mitt.
Motovun utmärker sig som en kulturstad med en egen filmfestival i slutet av juli. Missar man den kan man ändå njuta av torget som gör klättringen upp genom stan väl värd. Det oregelbundet stenlagda torget bildar tillsammans med byggnaderna med fönsterluckor och smidda järnlyktor ett så rasande snyggt rum att man nästan går av på mitten.
Nu är vi i Porec ute vid Adriatiska havet och här finns otaliga sköna bad att ta längs promenaden söder om hamnen. Hur kan vattnet vara så klart här när det är så grumligt i Rimini på andra sidan viken? Är det bara en fråga om klippor kontra sandstränder? Eller för strömmarna skiten över till Italien? Hursomhelst kan man inte annat än må bra efter ett dopp i Porec.

VÅR VÄRDINNA PÅ PENSIONATET blev stans marmeladdrottning 2006. Detta förkunnar ett diplom på väggen i matsalen. Hon presenterar sina marmelader under frukosten, de bästa är gjorda på fikon och kiwi, båda frukter som växer i trädgården.
Hon förklarar hur olika sorters jord påverkar karaktären i växtligheten. Jag får veta att Istriens jord kan vara av tre slag: röd, vit och svart. Porec har naturligtvis den bästa jorden, den röda, och den ger marmeladen mest smak. Jaha, tänker jag, tråkigt då att brödet är vitt och smaklöst.
Värden är en före detta fiskare som kallar sig socialist. Vi möter honom i trädgården medan han på knä byter ut en trasig sten i en trappavsats. Han är inte nöjd med hur Kroatien har utvecklats efter självständigheten.
– Idag styrs Kroatien av en primitiv grupp råkapitalister, säger han och sätter pekfingret under ögat för att visa hur luriga de är.
Han tycker att det politiska systemet var bättre under Jugoslavientiden. Då belönades inte girighet, nu fuskar alla människor till sig vad de kan få, menar han. Han anklagar också västländerna för att ha medverkat till Jugoslaviens sönderfall.
För dem är det nämligen mycket lättare att hantera mindre stater. Jugoslavien kunde inom 24 timmar uppbåda åtta miljoner människor med vapen i hand och det ingav en viss respekt hos stormakterna.

Arena, den romerska amfiteatern i Pula.
OVÄNTAT NOG SER VÄRLDEN ändå gärna att utländskt kapital köper upp stora egendomar och turistanläggningar i landet. Han avbryter arbetet med trappan, reser sig och spänner ögonen i oss.
Väst har skövlat våra rikedomar. Nu får de gärna utveckla dem åt oss, vilket de gör på ett bra sätt – sedan snor vi tillbaka dem, skrattar han och kollar för att se hur vi reagerar.
Jag vet inte riktigt om han skojar eller menar allvar. Frågar istället om han känner sig som jugoslav, kroat eller bara istrier?
– Det där spelar ingen roll idag. Jag har kanske egentligen franska rötter men vem bryr sig? Nu lever vi olika folkslag tillsammans. Jag är ingen patriot och skulle aldrig dö för mitt land, däremot för min familj. Familjen är viktigast för mig och jag har uppfostrat mina barn till att ha samma värderingar som jag själv.

VI LÄMNAR SCIALISTEN och marmeladdrottningen och promenerar in till stan. Bland det häftigaste i Porec är atriumet eller förgården till St Eufrasiusbasilikan. Kyrkan och kvarteren runt omkring är en ointaglig bastion från havssidan men väl inne i atriumet blir man mild i sinnet. De ljusa stenarna, valven och smäckra pelarna sjunker in i skönhetssinnet som nykokt sparris i magen.

Jobbigt med Porec är inkastarna som inte fanns i Opatija. Nu svärmar de plötsligt som myggor, tysta tills de kommer nära inpå. Okej då, vi ger efter och äter en riktigt god pizza på Dolce Vita. Dock med vitt bröd till.

ROVINJ AVVERKAR VI PÅ EN DAG. Efter att ha besökt flera charmiga små städer i inlandet och traskat runt i Porecs medel-tida gatunät känns Rovinj överpittoreskt och jag hatar i smyg de turistiskt tillrättalagda gatorna fulla av tingeltangel och billig konst. Istället söker vi oss ut på sidogatorna och upptäcker hemliga badplatser på den runda stans baksida där några killar jagar varandra från klippa till klippa. De verkar inte rädda att skära sig i fötterna på de skarpa klipporna.
Rovinj är den italienska staden framför andra i Istrien. Före kriget bodde här 90 procent italienare, idag bara cirka 5 procent, berättar en servitris. Men många pratar italienska även idag.
Att komma till Pula är skönt – en normal stad med ett normalt eget liv där inte var och varannan sliter och drar i en för att få del av ens reskassa. Pula är en hamnstad, har en vacklande varvsindustri som dock fortfarande bygger stora ro-ro-fartyg. En gång var Pula den österrikisk-ungerska flottans hamn.
Vi hamnar på ett statligt hotell, Veli Joze, strax utanför centrum. Får veta att byggnaden på 1800-talet och i början av 1900-talet var högkvarter för den kejserliga och kungliga flottan.
Aha! Jag har nyligen läst något om den tiden och tankarna går till en viss Georg Ludwig von Trapp. Ringer en klocka?
Ledtrådar: han levde halva sitt liv i Pula som då tillhörde Österrike-Ungern, blev ubåtskapten. Ska ha bidragit till sänkningen av ett 30-tal fartyg under första världskriget. Blev arbetslös vid krigsslutet och flyttade till nuvarande Österrike när Pula blev italienskt. Far till sammanlagt tio barn, många av dem musikaliska. Bildade tillsammans med barnen och fru nummer två – novis i en benediktinerklosterkör – Trapp Family Singers som så småningom turnerade i Europa och USA.
Ja, det handlar om den strame kaptenen i filmen Sound of Music, han som använde visselpipa för att kalla på sina barn. Kanske verklighetens von Trapp gick omkring i just dessa knarrande korridorer – idag hjälpligt förklädda till hotell – och inhämtade order om nya undervattensattacker?
Vi frågar om honom i receptionen och jag till och med sjunger en snutt ur filmmusiken men personalen känner varken till ubåtskaptenen eller filmen.
Tanken svindlar när man hör att organiserad turism i Istrien började redan under romersk tid då den hjärtformade halvön kallades terra magica. Mest kända kvarlevan från den tiden är amfiteatern i Pula, byggd av kejsar Vespasianus för underhållning. Om du vill inleda eller avsluta en resa till Istrien på ett sätt som minner om dess äldsta herrar, kolla in denna byggnad och bli förundrad över att den är så intakt.
Men glöm inte kameran.

4 klassiska sevärdheter

1. Santa Mariakapellet i Beram. Freskerna från 1400-talet i skogskapellet visar bland annat en dödsdans där ett skelett med lie och säckpipa leder dansen. Guide med nyckel hämtas i byn.

2. Eufrasiusbasilikan i Porec. Basilikan från 500-talet med de fina mosaikerna är ett världsarv och anses höra till de främsta bysantinska konstskatterna. Glöm inte gå upp i baptisteriets torn, dock inte just vid klockringning om du är rädd om öronen.

3. Romerska amfiteatern i Pula. En smäcker arena jämfört med mastiga Colosseum i Rom, men innanför muren finns en atmosfär som gör det lätt att trolla fram fantasibilder av gladiatorspel och andra hemskheter.

4. Sarkofagen i Rovinj. Enligt en legend flöt Santa Eufemias sarkofag iland vid Rovinj på 800-talet. En ung pojke lyckades med hjälp av två kor baxa upp den till stadens högsta punkt där den nu kan beses i kyrkan med helgonets namn.

---

Text: Lars Edling • 2011-06-21
Kroatien • Restips