Foto: Karl-Johan Larsson
Bo på bondgård på Kreta
På Kreta finns flera gårdar som hyr ut rum för turister, och alla är välkomna att delta i arbetet. Vi lämnar stranden för en stund och åker upp i bergen för att leva lantliv.
Grusvägen blir smal som en åsnestig och balanserar på en bergskant som störtar lodrätt ner i dalen. Det känns helt ofattbart att man ska köra här, men jag gör det, krampaktigt, med händerna i ett hårt, svettigt tag om ratten. Jag försöker bara tänka på att hålla mig på vägen, och ta mig framåt. Men mest tänker jag på att jag inte vill dö idag.
Väl framme släpper spänningarna, precis som de ska. På gården Milia ska man pusta ut, men jag undrar hur många som aldrig kommer fram på grund av den otäcka vägsträckan.
– Det är inte meningen att det ska vara någon tung trafik hit, säger Thassos och ler.
Sedan medger han att det är lite problem för “belgarna, danskarna och engelsmännen”. De tycker det är läskigt, så de ska nog göra nÙ?got åt den vådligaste vägbiten från byn Vlatos på västra Kreta. Sätta upp ett staket mot stupet kanske.
Milia, som betyder äppelträd på grekiska, är vägen till trots en effektiv pulssänkare. Gården ligger inbäddad i grönska på sluttningen ovanför dalen med samma namn. Kastanjeträd, olivträd, äppelträd och ek blandas med rufsiga buskar och en doft av örter.
Jag sätter världens största nyckel, tung och rostig, i en tjock trädörr och möts av en svalkande pust när jag går in i det grovt murade stenhuset där det är bäddat med vita lakan och stora kuddar. Det känns som att förflyttas några hundra år tillbaka i tiden, om man bortser från den lantligt fräscha inredningen och att det går att tända glödlampor. All el på gården kommer från solenergi, så det är förlåtet.
Bosättningen har anor från 1600-talet, men husen har stått övergivna i omgångar under årens lopp. Under andra världskriget bodde femton familjer här, men 1947 försvann de, och Milia förföll. Inte förrän 1978 började två entusiaster intressera sig för att bosätta sig i den stillsamma avkroken i bergen igen, och 1990 satte man igång med en rejäl renovering av stället. Tanken var att leva nära naturen, med återvinning och miljötänk i varje detalj, och att erbjuda gästerna vila – men också arbete, om de så önskar.
På morgonen går vi upp i hyfsad tid, för att vara med och mjölka korna. Gorge, en vithårig man med busiga blå ögon och glipa mellan framtänderna, tar oss med ner till djuren, och presenterar dem högtidligt. Där finns hunden som kråmar sig, överlycklig för uppmärksamheten, hönsen som pickar sig fram över gårdstunet och kaninerna, som tar några skutt fram och tillbaka i burarna, lyckligt ovetande om att de inte är här för att kelas med.
– Jag brukar kela med dem i alla fall, säger Gorge, och tar upp en av sina älsklingar i famnen. Att den ska hamna i en gryta en vacker dag behöver vi inte tänka på just nu.
Vi banar väg förbi gässen och öppnar dörren till grishuset, där kultingarna ger ifrån sig upphetsade skrin. De är inga smågrisar precis, och man undrar hur stora mamman och pappan är. De är, visar det sig snart, enorma. De största grisar jag någonsin sett, för att vara tydlig. Stora som nästan färdigvuxna kor, för att vara ännu tydligare.
Vi återvänder till de riktiga kossorna, de som går att mjölka, och Gorge visar hur jag ska göra. Jag sätter mig på pallen och tar några trevande tag, drar i spenarna, tycker att jag börjar hitta en bra takt. Då tröttnar kossan och tar ett steg åt sidan. Pallen välter och jag tar emot mig, med handen rakt i en koblaja. Där fick jag, för att jag trodde att jag hade rätta knycken. Gorge slår sig för knäna och skrattar, så att hela hans väderbitna ansikte skrynklar sig.
Uppe i restaurangen är det tyst. Eller åtminstone tystlåtet. En familj äter under lågmält prat och ett äldre par spelar ett brädspel. Det klirrar till i porslinet när en kaffekopp landar på sitt fat.
Längs med en av väggarna står varorna från gården uppradade. Det är organiskt odlade grönsaker, olivolja, honung och vin. Mängder av bär och frukt, i olika marmelader och kompotter.
Maria bjuder in mig för att hjälpa till med lunchen i det öppna köket. Hon instruerar mig hur jag ska skala potatis, skiva squash och riva ost.
Vi ska göra boureki, och när Maria är nöjd med min insats slänger hon ihop grönsakerna med köttet, och häller olivolja över allt, i långa, generösa svep. In med allt i ugnen och dags att sitta ner med en kaffe.
Vi nickar mot varandra och ler. Maria är från Bulgarien och vi hittar inget språk att samtala på utom det mest basala, kroppsspråket. Det spelar ingen roll. Jag har börjat njuta av tystnaden, och doften av hemodlad, hemlagad mat, som sprider sig i köket.
4 lantgårdar på Kreta
Det finns flera gamla lantgårdar som sadlat om för att satsa på ekologiska odlingar kombinerat med ekoturism. Förutom att bo lantligt, ta promenader och njuta av naturen kan man få matlagningslektioner och, beroende på vilken säsong det är, ofta även hjälpa till i produktionen av vin, grönsaker och ost.
1. Milia
Liten farm (se reportaget) i bergen på västra Kreta, nära byn Vlatos. Här får du lugn och ro, om du vågar ta dig ända fram på den slingrande bergsvägen. Grönsaks-, vin- och olivodlingar och några lantgårdsdjur finns på gården, och du får hjälpa till med sysslor om du vill.
Pris: Dubbelrum från 75 euro. Gratis internetuppkoppling i restaurangen.
http://www.milia.gr
2. Dalabelos
Ligger nära den lilla byn Angeliana och inte långt ifrån Rethymnon. Här kan du delta i gårdsjobbet, med odlingar, matlagning och djurhållning, men även lära dig dreja – eller se hur proffsen skapar keramik. Det hålls också konserter i gårdens “amfiteater”.
Pris: dubbelrum från 60 euro per natt.
http://www.dalabelos.gr
3. Enagron
I mitten av Kreta, i byn Axos i Idabergen, ligger denna farm som piffats upp till turistanläggning med pool. Här finns frukt- och olivträd, vin- och grönsaksodlingar, och förstås – de vanligaste lantgårdsdjuren.
Pris: studio för 2–3 personer från 80 euro per natt. Internet finns.
http://www.enagron.gr/
4. Agreco
Stor farm på en bergsknalle nära Rethymnon, med kor och getter, oliv- och vinodlingar, men även silkesmaskar, bikupor och ett litet mini-zoo. Här kan du få en inblick i hur det är att tillverka vin, göra ost, eller bara beställa organiskt odlad mat på tavernan.
Ingen övernattning, bara besök över dagen.
http://www.grecotel.com/crete/agreco
Text: Karin Wallén • 2011-06-23
Grekland • Restips • Kreta