Annons
Annons
Foto: Jeppe Klockareson

Foto: Jeppe Klockareson

Restips

Skottlossning i bushen

För första gången i mitt liv avfyrade jag ett riktigt vapen. Känslan? Adrenalinet flödade genom kroppen och nog måste jag medge att det gav en kick, skriver Jeppe Klockareson i sin sista rapport från Sydfrikas bush.

Text: Redaktionen • 2011-08-25 Uppdaterad 2011-08-25

Slutet på kursen och månaden i bushen börjar närma sig, med de sista proven och praktiska testen. Det ligger en hel del spänning och koncentration i luften i campen. Alla deltagare är fast beslutsamma om att klara av det här och nu är det definitivt individen som går före gruppen.
Gårdagskvällen bjöd på lite avslappning och festligheter, då MJ och Ralph som drivit campen i över ett år, nu slutar. En avskedsmiddag och helkväll med diverse galenskaper och drycker i ett ordentligt sensommaroväder, men massiva regnskurar och åskoväder. En riktigt kul och välbehövlig kväll!
Inte helt oväntat så var inte energin på topp under morgonen, men då det stod ledighet på schemat för egna förberedelser under förmiddagen, så hann de flesta återhämta sig någorlunda inför eftermiddagens skytteträning. Det var dags att gå på bana nu och avfyra riktiga projektiler på mÙ�l.
För första gången i mitt liv avfyrade jag ett riktigt vapen. Känslan? Jag kan inte påstå att det hela gick mig totalt oberörd förbi. Adrenalinet flödade genom kroppen och nog måste jag medge att det gav en kick. Vi sköt i två omgångar med två olika gevär av olika kaliber, en med .308 och en med .375. Den senare sparkade definitivt bakut mot axeln som en häst. Det kändes ordentligt och gör det fortfarande.
Målen var tre tavlor på 5, 10 och 15 meter och en serie pÙ� 51 av 60, skjutandes för första gången någonsin bör väl ses som godkänt…
Imorgon är det dags att avsluta kursen och de 28 dagarna i den afrikanska bushen. Nästan en månad har alltså nu flugit förbi vilket känns väldigt konstigt. Jag minns att jag vid starten här var lite orolig för att tiden kanske skulle bli väldigt lång och att tiden skulle gå sakta. Jag kan dock med gott samvete och klarhet konstatera att det snarare gått väldigt fort.
Tanken på hur mycket information och kunskap som lärts ut och förmedlats…Det är massor och jag behöver tid för att kunna ta till mig och greppa all den nya kunskap som jag nu har. En månad med information och nya intryck. Det måste få sjunka in lite.
Har då kursen förändrat något hos mig? För att använda en gammal klyscha om att man aldrig är samma människa som kommer hem efter en längre resa, räcker inte till. Det här är större. Alla som har möjligheten och tiden att göra detta borde göra det under sin livstid. Naturligtvis bör man ha ett intresse för naturen, men även för en novis, så är detta ett måste.
Välj att göra 28 dagar med alla föreläsningar och prov med en möjlighet att certifiera dig till field guide, eller varför inte göra två veckor med det aktiva deltagandet fast utan prov och certifieringar. Vad du än väljer så kommer det öppna nya dörrar och en större insikt i den fantastiska och komplexa naturen som omger oss alla. Det är uppenbart att människan aldrig kommer kunna stå över naturen, trots många ihärdiga försök och misslyckanden.

Vi behöver inte göra en Thoreau eller en Into the Wild grej för att återkopplas med naturen. Det här är starten på ert eget äventyr i det vilda.
För min del går resan vidare till Botswana nu, men det här blir mitt sista inlägg för denna resa.


Text: Redaktionen • 2011-08-25
RestipsSydafrika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top