Kenya - Mot toppen av Mount Kenya

Kenya - Mot toppen av Mount Kenya

Kilimanjaro kommer alltid att vara Afrikas högsta berg. Men de flesta är ense om att tvåan, Mount Kenya, är en större utmaning och en häftigare naturupplevelse. Mot toppen!

Publicerad 2011-12-28 13:57

"En massiv blåsvart tand av bara sten, inlagd med azurblå glaciärer, bistra men svävande som älvor på den närmaste horisonten. Det var den första femtusen­meterstopp som jag någonsin sett.
Jag stod och stirrade tills synen försvann bland de skiftande molnbankarna. I timtal efteråt var jag alltjämt förtrollad. Jag hade definitivt blivit förälskad."
(ur Felice Benuzzis Flykt till äventyret, originaltitel No Picnic on Mount Kenya, svensk översättning 1953)

På stappliga ben hasar jag upp längs den branta bergsidan. Tio meter i taget, sedan vila. Andningen är tung, huvudet snurrigt. Med bultande hjärta hivar jag mig över en brant klippavsats och befinner mig plötsligt på plan mark. Ser den kenyanska toppflaggan som fladdrar i snålblåsten. 4 986 meter över havet. Vi har lyckats! Vi har bestigit Mount Kenya, Kenyas högsta berg. Blickar ut över ett kargt, till synes oändligt landskap av mjuka moln och röda spetsiga bergstoppar. Drar av mig min rånarluva och låter morgonsolen värma ansiktet.
Tröttheten efter den långa vandringen tar över och jag lägger mig ner på den kalla berghällen. Trots utmattningen: tillfredsställelse. Visserligen har vi hela vägen ner från berget kvar men det känns ändå som en bagatell nu när toppturen mot Point Lenana är avklarad. Vi har nått så högt det går att komma på Mount Kenya utan att använda rep och klättrarutrustning.
Nu kan det bara gå utför.

Bild 806413
Spöklik urskog på 3 000 meters höjd.

36 timmar tidigare, på 3 000 meters höjd. Sitter på en träbänk utanför vår stuga omgiven av tät dimma. Ett sirligt regn skvätter mot taket. Funderar över det bisarra att lämna kylan i Sverige och flyga ner till Afrika – bara för att väl på plats sitta i långkalsonger och huttra.
Vi befinner oss mitt på ekvatorn. Inte långt härifrån ligger folk och steker på tropiska stränder. Men själv har jag valt att leta upp ett av de få ställen i Afrika där det faktiskt finns snö. Och dessutom utsätta kroppen för rejäla påfrestningar.
Varför? För mig och fotografen Andreas, som inte är några utpräglade extremsportare kändes möjligheten lockande att kunna nå en såpass hög topp utan vare sig exceptionell fysik eller klättrarerfarenhet. Och dessutom få uppleva exotisk natur och möta vilda djur längs vägen.

Tillsammans med researrangören gjorde vi upp en plan att bestiga berget på tre dagar, vilket är minimum men fullt möjligt. Allt beror på hur bra man acklimatiserar sig. Trots att berget "bara" är kring 5 000 meter högt så tvingas många kapabla vandrare vända om innan de nått Point Lenana.
Vår guide Hiram visar oss vägen till dasset och påminner oss att vifta mycket med ficklampan för att skrämma bort eventuella vattenbufflar om vi måste ge oss ut på natten. Instruerar oss inför morgondagen och betonar vikten av att dricka mycket vatten. Nyckeln är att ta det lugnt, pole-pole, som man säger i Afrika.
– Känn inte efter för mycket och hetsa inte så kommer det att gå vägen, peppar han.

Bild 806414
Klippdassen. Fyller sin uppgift i ekosystemet som föda för leoparder och örnar.

Morgonen efter har ett gäng sykesapor invaderat stuglägret på jakt efter mat. Hör hur de trippar på stugtaket. Tomma frökapslar trillar ner framför mig när jag dricker en kaffe på verandan. När ingen ser smiter en apklunga in genom dörren till det lilla köket bredvid vår stuga. Livligt tjatter hörs inifrån.
Ånga stiger från marken och frost ligger kvar på gräset när vi påbörjar dagens vandring. En halvmåne avtecknar sig fortfarande på den blå himlen. Vi går genom spöklik urskog, knotiga träd täckta av tjock skägglav.
Plötsligt knakar det inne i bambubuskaget. Vi stannar till. Ett tiotal meter bort står en stor svart buffel med en unge. Afrikas farligaste djur har den kallats. Så sent som igår hörde vi på radion om en man som fallit offer för en uppretad buffel. Vi stirrar på den, den stirrar på oss. Men buffeln verkar ointresserad och tuggar vidare på gräset. Guiden Hiram står beredd med sitt färgglada paraply om den skulle börja närma sig.
– Det brukar räcka att fälla upp paraplyet för att de ska fly sin kos. De flesta av djuren på Mount Kenya är skygga och rädda för människor, till skillnad från vissa av de större safariparkerna, där djuren vant sig vid turister, säger han.
Till slut ger den upp ett slött bröl. Signalen att den börjar bli lite less på oss. Dags att gå vidare.

Bild 806415
Mot toppen! Guiden Hiram älskar sitt berg.

Vi bär egna ryggsäckar men har också med oss bärare. Att vara bärare är inget högstatusyrke, men de har bättre betalt än en vanlig lantbrukare och – åtminstone ur min synvinkel – en drägligare arbetsmiljö än exempelvis arbetarna på någon av de giftiga blomplantagerna. Men för de flesta är det krass ekonomi som avgör yrkesvalet. Att vara bärare kräver ingen utbildning, bara man är stark och tålig.
– Det fanns inga andra jobb. Jag var tvungen att försörja min familj, säger den lågmälde och sympatiske Francis när vi tar en paus i solen.
Även vår guide Hiram började som bärare, och gick med i en organisation som förmedlade bärarjobb på Mount Kenya. Men snart tröttnade han på den dåliga effektiviteten och den låga ersättningen, och valde att starta eget. Nu räknas han som en av landets bästa bergsguider. Merparten av året tillbringar han uppe på berget.
– Mount Kenya är som en magnet, som bara drar en närmare och närmare. Jag lovar att ni kommer att komma tillbaka. Det går inte att hålla sig borta, säger han.

För de olika stammarna som levt kring Mount Kenya har berget alltid haft en mytologisk status, och dyrkats som en gud. När ryktet om att det fanns ett snötäckt berg djupt inne i ödemarken nådde de europeiska kolonisatörerna var de till en början skeptiska. Snö på ekvatorn? Skulle inte tro det. Först i slutet av 1800-talet kunde man bekräfta att ryktet faktiskt var sant, då berget utforskades och bestegs av vita män för första gången.
Mount Kenyas säregna karisma intygas av historien om de tre italienska krigsfångar som under andra världskriget lyckades rymma från sitt fångläger i närheten av berget – inte för att fly för gott, utan bara för att bestiga berget, utan karta och med begränsad utrustning. Att varje dag se de gäckande topparna från sitt läger blev till slut för mycket för de äventyrslystna fångarna.

Bild 806416
Point Lenana. 4 986 meter. Målet är nära.

När de flera dagar senare återvände till lägret, utmattade men lyckliga, tog de stoiskt emot sitt straff (som mildrats av den motvilligt imponerade lägerföreståndaren). Historien återberättades senare av en av fångarna i boken Flykt till äventyret (från vilken det inledande citatet i reportaget är hämtat).
Vandringen upp på Mount Kenya är en resa genom en rad distinkt olika naturtyper. Från odlingszonen vid bergets fot, via bergsskog, tät och fuktig bambu, vidare över trädlösa hedar med tuvgräs upp mot den karga, tundraliknande afro-alpina zonen.

Ovanför 4 500 meter slutar all växtlighet och fjällmiljö tar vid med några av kontinentens få glaciärer. Miljön är unik inte bara i Afrika, utan också i världen. Sedan 1997 har Mount Kenyas nationalpark världsarvsstatus och skyddas av Unesco.
Länge hade man stora problem med illegal avverkning och tjuvjakt på berget. Den nuvarande regimen har jobbat hårdare för att återplantera skog och minska kalhuggningen. Nu är kanske det största bekymret de försvinnande glaciärerna. Miljontals människor är beroende av det friska vattnet från Mount Kenyas glaciärer, men under de senaste åren har de bara fortsatt att smälta och krympa.
Dagsvärmen pressar fukten uppåt och molnen som tidigare varit nedanför oss stiger. Plötsligt är dimridån fördragen, och utsikten obefintlig. Vi kommer in i Telekidalen, där en ödesmättad tystnad råder. Längs de omgivande sluttningarna växer stora jättekorsörter som skapar ett surrealistiskt landskap.

Bild 806417
Rast i eftermiddagssolen.

En svullen mink stirrar på mig från en sten bredvid stigen. Klippdassen, ett av de få djur som lever och frodas på så här hög höjd. När jag sätter mig för att vila kryper en upp alldeles bakom mig.
– Oroa dig inte, de bits inte, säger Hiram när han ser hur jag hoppar till.
Vi följer klungorna av klippdassar in mot vår nästa lägerplats, Mackinder's Camp på drygt 4 000 meter. Först när jag kommer till lägret inser jag hur slut jag är. Törstig, ömma axlar och vader. Tröttheten, det påvra boendet och alla klippdassar gör att jag för en stund tappar sugen. Men efter en portion nudlar, kaffe och lite torra kläder så är jag människa igen.
Först nu lägger jag märke till den ståtliga omgivningen. Genom fönstret i stugan skymtar den snötäckta och skräckinjagande Point John bakom ett moln, och jag känner ett pirr av nervös förväntan. Någonstans där bakom döljer sig Point Lenana, som är vårt mål.

Strax efter klockan två på natten väcker Hiram oss. Dags att starta toppturen. Andreas lider av höjdomställningen och har trots ett massivt panodilintag inte blivit kvitt sin sprängande huvudvärk. Men efter te och några kakor så är vi på banan. Bärarna får sovmorgon idag, vi tar bara med oss det vi behöver under de närmaste timmarna.
Det klirrar av is som spricker när vi går längs stigen. Mörka bergssiluetter avtecknar sig mot den stjärnklara himlen. De första timmarna passerar under tystnad. Vi hasar på led genom mörkret som tre straffångar med bojor runt fötterna. Pole-pole, långsamt, långsamt, upprepar jag som ett tyst mantra för mig själv. Här gäller det att inte slösa på onödig energi. Bara att säga en mening eller knyta skorna gör att man nästan tappar andhämtningen.
Efter vad som känns som en evighet når vi ett krön där morgonsolens första strålar skiner över ett fluffigt molntäcke. Till slut ser vi den – den gäckande Point Lenana, som en bucklig pyramid av sten.

I en liten raststuga hämtar vi andan, tillsammans med några volontärer från Nairobi som jobbar med att rensa berget från skräp. Känner mig för trött för allt utom de enklaste hälsningsfraserna och längtar efter en smörgås. Sedan vi vaknade för drygt fyra timmar sen är allt vi ätit chips och choklad. I detta stadium hade lite näringsriktig mat höjt moralen, men det får vi inte njuta av förrän vi kommer ner till lägret om ytterligare ett par timmar, vilket känns lite onödigt, då utfodringen under resten av resan har varit klanderfri.

Andreas uttrycker tvivel på att han kommer att klara den sista biten. Flera gånger gör han en ansats att vända om men slutligen, i ett utbrott av vad som måste betecknas som häpnadsväckande skånsk sisu bestämmer han sig för att göra ett försök.
Den sista uppstigningen är brant och på sina ställen rätt läskig, då man delvis går på snö och is utan rep eller stigjärn. Omdömet är inte heller det bästa på grund av höjden och det låga blodsockret. Till vänster störtar berget brant utför mot en glaciär. Shit! Benen darrar och jag greppar krampaktigt tag i en klippa, vad som helst som känns fast och tryggt.

En felsteg skulle kunna sluta illa, är i alla fall känslan. Jag sätter mitt hopp till Hiram när han säger att ingen någonsin har trillat ner här. För att få lite bättre fäste om jag – gud förbjude – skulle råka slinta tar jag av mig mina gore-tex-byxor och kravlar i underställ på det hårda snötäcket de sista sega meterna, ända upp mot toppen …

Jag skrev att jag kände tillfredsställelse när vi till slut nådde toppen, men kanske är det en efterhandskonstruktion. Sanningen är att jag efteråt har svårt att återskapa känslorna. Mest minns jag tröttheten. Det verkliga lyckoruset kommer långt senare, då vi vandrar ner från berget i eftermiddagssolen. Den sköna känslan av att ha lyckats med vad vi föresatt oss. Trycket lättar, kroppen slappnar av.
Men medan vi känner lättnad så är det med motvillighet som Hiram lämnar sitt älskade berg för att planera nästa expedition.
– Hemma är jag oharmonisk och har svårt att slappna av. Jag mår som bäst då jag är här uppe. Mount Kenya är mitt hem!

Bild 806418
Stolt topptrio.


Guide Mount Kenya[/h2] Resa dit[/h3] Reguljärflyg. Från Stockholm och Köpenhamn finns inga direktflyg utan man måste byta
i någon europeisk stad. KLM, Virgin Atlantic, Turkish, Swiss, Kenya Airways med flera, flyger till Nairobi. Pris från 7 000 kr.
Charter. Ving och Apollo har charterflyg till Mombasa vid kusten. jk Safari, Jambo, Tour Africa och Andersons är några resebyråer som är specialiserade på Afrika och Kenya. De kan sy ihop en paketresa efter dina önskemål med eller utan flyg.
Från Nairobi är det 4 timmar med bil till Mount Kenya. Det går även buss och minibuss från Nairobi till Nanyuki.

Arrangörer[/h3] De flesta som besöker Mount Kenya gör det som en del av en längre resa i landet, kanske kombinerat med safari och bad. Man kan boka själv med en lokal arrangör men om man går via en svensk paketresearran-gör undviker man en del strul och har bättre garantier om något skulle gå snett. Många jobbar i sin tur med certifierade lokala organisationer och guider. Vi blev guidade av väl­renommerade Peaks of Africa (http://www.peaksofafrica.com) som kan bokas via svenska JK Safari (http://www.jksafari.se) och Pathfinder (http://www.pathfinder.se). En guidad tur på Mount Kenya kostar drygt 9 000 kr per person med boende fem nätter, transfer från Nairobi och helpension med JK Safari. Även Africana Travel (africanatravel.se) har Mount Kenya på sitt program.
Det är tillåtet att bestiga berget utan guide. Men om inte alla i sällskapet är vana bergsvandrare så rekommenderar vi att gå med en guide. Att gå helt ensam är förbjudet. Även om man går utan guide så måste man betala en parkavgift på cirka 1 000 kr som täcker de första tre dagarna, därefter kostar det runt 400 kr per dag, beroende på vilken rutt du tar.
Att tälta kostar inget extra, vill man använda de enkla stugorna på berget så kostar det cirka 100 kr per natt. Det finns inga hotell uppe på berget, men längre ner på sluttningarna finns flera fina lodger.

Utrustning[/h3] På Mount Kenya får du vara beredd på allt från stekande sol till regn, blåst och minusgrader på samma resa. Detta ställer krav på resegarderoben, som bör innehålla allt från solkräm till vindtät mössa och underställ. Om man bokar via en paketarrangör får man ofta en checklista med grejer som är bra att ha med sig. Räkna inte med att kunna köpa något på plats. Några måsten: vandringskängor, skalkläder (gärna gore-tex), pannlampa och en sovsäck som klarar minusgrader.

Säkerhet[/h3] Det viktigaste är att inte ta sig upp på berget för fort. Känner du kraftigt illamående och förvirring så bör du ta dig ner så fort som möjligt. Drick minst 3 liter vatten per dag för att undvika uttorkning.
Mount Kenya har på senare tid haft spridda utbrott av malaria, även om vi inte såg en enda mygga under turen. I många andra delar av Kenya rekommenderas dock malariaprofylax så om du är på rundresa kan du lika gärna äta tabletter under hela resan. Kolla med läkare om du är osäker.

Bild 806419
Intermezzo på vägen upp.

Missa inte![/h3] Ekvatorn.[/b] Det är en given turistgrej att stanna och ta ett gruppfoto vid skylten som indikerar att man passerar den osynliga linjen.


3 rutter på berget[/h2] 1. Via Naro Moru.[/b] Den snabbaste och mest populära rutten (och den som skildras i reportaget). Kan göras på tre dagar. Men 5–6 dagar är rekommenderat, för att slippa höjdsjuka.

2. Via Chogoria. [/b]Från bergets östra sida. Här finns inga stugor, övernattning sker i tält. Mycket regn på denna rutt men fantastisk utsikt. 5–6 dagar.

3. Via Sirimon.[/b] Denna nordvästliga rutt har mindre nederbörd och en relativt låg stigning. 5 dagar rekommenderas.
Kommentarerna nedan skrivs av läsarna. Här gäller inte det utgivaransvar som finns på Vagabond.se. Läs våra regler.
Skriv kommentar
Sortering:
Karmafilter:
Skriv kommentar
Namn
Nedanstående fråga hjälper oss att hålla spam borta från sidan.

Vad blir femtio plus fyra? Skriv svaret i siffror:

Webbfrågan

  • Vad oroar dig mest inför en kommande resa just nu?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.