• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Storslagna Andalusien

    Du har sett spanska Cabo de Gata utan att veta om det. Andalusiens östra naturreservat har uppträtt som Amerikas vilda väst, det exotiska Arabien och det ökentäckta Nordafrika. Men den som varit där vet att verkligheten överträffar filmen.

    Storslagna Andalusien

    I en stor inhägnad villa, mitt i ett opersonligt medelklassområde i Almería, ligger filmmuseet. Här vårdas minnena från 1960- och 1970-talen, då staden kallades Europas Hollywood och huset var fullt av internationella celebriteter.
    Här festade de och vilade mellan tagningarna, här skrev John Lennon "Strawberry Fields Forever". Nu pryds väggarna av ambitiösa projektioner, och en ung kille guidar gruppen genom salarna. Han berättar stolt om arvet.
    – Många här i Almería har fått historier berättade för oss, om kändisar och inspelningar som våra mor- och farföräldrar blev involverade i, säger han och blir direkt avbruten av mannen bredvid mig, som inte kan låta bli att räcka upp handen.

    Bild 777359
    Ett fåtal åretruntboende månar om fasaderna.

    – Ja! Jag vet! För jag var en av dem, säger mannen exalterat. Angel Nuñes Martinez är 61 år och upplevde guldåldern då hälften av Spaniens filmer, samt internationella storproduktioner som Den gode, den onde, den fule och Lawrence av Arabien, producerades i området.
    – Jag var ju liten då och gick i skolan, så jag fick inte vara statist själv, men jag minns det som att hela Almería var fullt av filmstjärnor. Det var en annan tillvaro; folket här levde såväl för som av filmindustrin.
    Under resten av visningen konkurrerar Angel nästan ut den anställde guiden. Museet har sparat sheriffkostymen från stadens mest hängivne statist, som enligt Angel aldrig tog av sig sin hatt, pistol och väst ens i civila situationer.

    Bild 777360
    Andalusiens invånare sägs vara lika varma som vädret.


    Vi går ut på terrassen där John Lennon firade sin 26-årsdag 1966. Då fanns varken trädgårdar eller kedjehus, utsikten låg ostörd ända ner till havet. Nu får man ställa
    sig på tå för att se det. Angel pekar mot sydost.
    – Ser du? Där ligger Cabo de Gata.
    Ja, där borta i allt det blåa, i soldiset mellan havet och himlen, ligger en spetsig klippudde och hägrar. Med bil max 45 minuter bort, enligt Angel.
    Plötsligt känns Almería överflödigt. Det är Cabo de Gata som är målet, det är där man hittar de riktiga filmfonderna: öken, branta klippor, gröna kullar och vilda stränder.

    Bild 777361
    Beteckningen nudistbad blir överflödig när ingen annan finns i närheten.


    Nästa morgon sitter jag och mitt sällskap i hyrbilen, som tar oss långt från Almerías medelmåttighet. Redan vid första stoppet i San José får vi skruva ner på tempot. Byn är naturreservatets största, men verkar ändå vara en kuliss, uppbyggd endast för den storproduktion som turismen utgör om somrarna. Nu är det maj och ordet lågsäsong gör skäl för namnet. Trots idealiska temperaturer i luft såväl som hav är de flesta butiker och restauranger stängda, och strandens besökare kan räknas på ena handen.
    Den som är ute efter partyliv gör bäst i att välja andra delar av Spaniens sydkust. Jämfört med den mer exploaterade Costa del Sol drar Cabo de Gata till sig en alternativ typ av turister: de som vill uppleva orörd natur genom vandring, cykling, fågelskådning, paddling eller dykning.

    Bild 777362
    Den gamla fördomen om att andalusier är lata stämmer i vissa fall.


    Så vandrar vi där i scenerierna, från San José över Playa de los Genoveses mot Playa del Mónsul, igenkänd från Indiana Jones och det sista korståget. Medelhavet glittrar i solen – här lyser den alltid, åtminstone mest i Europa, 3 217 timmar om året. Himlen är klarblå, kaktusarna blommar och marken doftar timjan. Över bergstopparna blåser vinden starkare, den lindrar värmen och verkar perfekt för vindsurfarna där nedanför. Vi går tysta, som om någon skulle ropa "bryt!" och kräva omtagning om man störde friden.

    Bild 777363
    I brist på allemansrätt bör man tälta på campingplats – eller riskera höga böter.


    Byarna med sina vita hus och få bofasta innehåller lagom mycket civilisation för luncher och kaffepauser. Hungriga turister behövs för överlevnaden – i det skyddade reservatet, med restriktioner för byggnationer, jordbruk och fiske, är det svårt att försörja sig på annat.
    Dolores Sánchez López bestämde sig för att starta kafé i Rodalquilar för ett par år sedan, när den ekonomiska krisen tog makens jobb. Under sommaren drar de in tillräckligt för att täcka resten av året. I bästa fall fylls borden av turister även under jul och påsk.
    – Det finns inga alternativ, om säsongen blir dålig går vi under, säger hon.
    Fram till slutet av 1960-talet levde Rodalquilar på sin guldgruva. När den stängde flyttade de ursprungliga invånarna, och marken köptes av turistpionjärer från Tyskland och Madrid. Fortfarande är de inhemska turisterna i majoritet.

    Bild 777364
    Kvällsvandring bland kryddiga kullar.


    – Jo, den här påsken gick bättre än vanligt. På grund av oroligheterna i Nordafrika valde många spanjorer att åka hit istället, säger Dolores.
    Hon är tacksam för internet, som gjort det så mycket lättare att sprida ordet. Tidigare hittade folk hit bara via djungeltrumman.
    – Den som en gång har upptäckt Cabo de Gata kommer gärna igen.

    Bild 777365
    Kvällsvandring bland kryddiga kullar.


    Cabo de Gatas mest mytomspunna strand heter San Pedro. Historier går om hippier, som efter år av civilisationsflykt har återvänt härifrån totalt personlighetsförändrade.
    Playa San Pedro nås endast från havet eller till fots. Vandringen från närmaste by tar cirka en timme, längs en gångväg som snabbt stiger uppåt och fortsätter längs bergen, ett par hundra meter över havet. Det första vi ser när det är dags för nedstigning är fortet, som uppfördes 1571 för att skydda vikens sötvattenkälla mot pirater.
    Längs stranden ligger några enstaka tält, och allteftersom vi närmar oss uppenbarar sig fler bostäder: små hus och grottor, halvt integrerade i jorden och bergväggarna. Enligt lag är det förbjudet att tälta i naturreservatet – blir man upptäckt kan man beläggas med saftiga böter – men San Pedro är ett oskrivet undantag. Sedan ett par decennier tillbaka befolkas stranden av människor med en ekologisk och alternativ livsstil där de enda reglerna är invånarnas egna: respektera naturen och ta med dig dina sopor härifrån.
    Vi slår glatt upp tältet i en inbodd dunge, och sätter oss på stranden. Snart närmar sig en man med solbrun hud och luvtröja. Han hälsar oss välkomna och erbjuder diverse varor: hasch, hallucinogena svampar och smycken som han lever på att tillverka.

    Bild 777366
    Övervintrande barägare i San Pedros 1500-talsborg.


    – Jag har varit här som längst fem månader i sträck. Då bodde jag faktiskt precis här, säger han och pekar på sanden framför oss, i en grop som fanns här då. Ni borde komma hit i sommar, då är San Pedro helt annorlunda. Som en festival. Fullt överallt, längs hela stranden, går knappt att hitta en tältplats.
    När mörkret fallit tar vi, på inrådan av svampmannen, de små stigarna upp till fortet. Halvt förfallet och väl upplyst av månen verkar det ödsligt och skräckinjagande, men skenet bedrar. På baksidan lyser det rött och vi hör långsam dubstep strömma ut från en sidobyggnad.
    Där inne hittar vi baren: lugn, välstädad och mysig. På väggarna renhorn och drömfångare, foton av ägaren i indian­skrud, klistermärken med allmänna kärleksbudskap och uppmaningar till legalisering. På disken vaktar en vit katt, och bakom den står självaste ägaren, en tysk som tillbringat fjorton år i San Pedro.
    Med sin kulmage, sina många tatueringar och sitt hajtandshalsband skulle han gå miste om filmrollen som hippie. Han skulle helt enkelt vara för typisk.
    Vi slår oss ner bland de andra gästerna: ett tystlåtet ungt par samt ytterligare en tysk, upptagen med att rulla cigaretter. Snart byter ägaren musiken mot hård thrash metal, och diggar med hela svallet av hemmagjorda dreadlocks.

    Bild 777367


    Det sägs att det finns totalt fem barer i San Pedro, varav två är öppna under lågsäsong. Från sovsäcken hör jag tonerna från en av dem. Identifierar musiken som Prodigy och somnar till ljuden av basen, vågorna, kväkande grodor, jamande katter och en kvinnlig orgasm från ett avlägset tält.
    Här kunde ljudläggaren möjligtvis ha sparat lite på effekterna, i övrigt är jag fullständigt nöjd med scenen.

    Bild 777368

    Guide Cabo de Gata

    FAKTA OM OMRÅDET

    Cabo de Gata Parque Natural är ett 457 kvadratkilometer stort naturreservat i sydöstra hörnet av Spanien. Längs kusten sträcker det sig från byn Cabo de Gata i söder till Playa de Los Muertos i nordöst. Området vilar på vulkanmassa som är mellan 6 och 16 miljoner år gammal, och innehåller guld, silver, bly och andra mineraler. Det är även känt för sin rika flora och fauna – i Las Salinas finns bland annat en permanent stam flamingor.


    RESA DIT

    Till Almería flyger Iberia och Spanair anslutande från andra spanska destinationer, samt Ryanair från Madrid. Varken från Sverige eller Köpenhamn finns direktflyg, men ett större antal bolag flyger till Granada och Malaga, som ligger ett par timmars bilfärd från Cabo de Gata. Tur-och-retur kostar från ca 2 000 kr.
    Man kan lätt ta sig till Almería med buss eller tåg. Därifrån finns en busslinje vidare till San José.

    TA SIG RUNT

    Cabo de Gata upplevs bäst till fots eller på cykel längs de många vandringslederna. Alternativet är bil då kollektivtrafiken inom parken lyser med sin frånvaro. Kajaker finns att hyra på ett flertal ställen, kolla till exempel happykayak.com.


    BO

    CAMPING: Inom området finns fyra campingplatser: Camping Cabo de Gata i San Miguel, Los Escullos och Tau i San José samt La Caleta i Las Negras.
    Den senare har bra läge med egen strand. Cirkapris för vuxen med bil och tält/husvagn: 200 kr. campinglacaleta.com.

    HOTELL: Hostal La Palmera, som ligger vid strandkanten i den söta, lugna byn Agua Amarga, har tio fräscha rum med havsutsikt. Dubbelrum inklusive frukost kostar 650 kr. hostalrestaurantelapalmera.com.
    Vårt val:[/b] Strax utanför Rodalquilar ligger El Jardin de los Sueños, ett originellt pensionat med fantasifull trädgård och pool. Dubbelrum inklusive frukost 700–1 300 kr beroende på storlek och säsong. eljardindelossuenos.es.


    ÄTA

    Andalusiska tapas har rykte om sig att vara vällagade och generösa. På många ställen ingår nya portioner till varje öl, exempelvis hos Freiduria el Pescaito på Calle Antonio González Egea 1 i Almería. Hos nyöppnade Tapas y Na'mas (Calle Granada 40, också i Almería) serveras ekologiska (!) och innovativa tapas.
    I byarna längs kusten är fisk en självskriven huvudrätt. Missa inte spanska klassiker, som hel bläckfisk (calamar) eller ansjovis (boquerones), friterade eller i vinäger.
    Om somrarna är terrassen på restaurang La Loma, belägen på en kulle med utsikt över fiske­byn Isleta del Moro, ett populärt tillhåll. Hit kommer man för att äta middag eller bara ta en drink och lyssna på de konserter med jazz eller flamenco som anordnas med jämna mellanrum. Öppnar dagligen kl 19 under högsäsong.
    I närheten av campingen i Los Escullos ligger parkens mest legendariska bar, Bar de Jo. Rockmusik från varierande epoker, stora soffor och kreativ inredning under stjärnhimlen.

    3 bästa stränderna

    1. Playa del Mónsul. En av parkens mest kända stränder som förtjänar sitt rykte. Nås enkelt med bil från närliggande San José. Utmärker sig genom den stora stenen i mitten, som ger skugga under varmare dagar.
    2. Playa San Pedro. Hit kan man bara ta sig till havs eller till fots (en timmes vandring från Las Negras). Förutom den vackra stranden är platsen unik tack vare stämningen som skapas av de alternativa besökarna.
    3. Cala de Enmedio. Skyddad från exploatering, omringad av branta klippor (som slutar i flata hällar idealiska att bada från). Omtyckt av nudister och väl värd vandringen från Agua Amarga.


    MIssa gärna

    Att börja från söder. Om man anländer söderifrån är det lätt att bli besviken på första intrycket. Byn Cabo de Gata, som fått ge namn åt hela parken, är tråkig och opersonlig i jämförelse med grannarna längre norrut.

    Missa inte!

    Isleta del Moro. Parkens finaste pytteby, Fiskebåtar, godmodiga invånare och restauranger med borden så nära havet att de får flyttas in vid blåsigt väder.