Minnen från gamla Peking. Hutongerna sydväst om Himmelska fridens torg.

Jag och Gillian skyndar förbi entrén till restaurang Spice Spirit högt upp i skyskrapan med det generiska namnet Sky Plaza.

– Mat är medicin, förklarar Gillian när vi sitter med stora högblanka menyer med naturalistiska närbilder på vattendroppbestänkta vårlökar, färgglada bullar, glansiga fiskar och hala ålar.

– På sommaren är det bra för kroppen att äta fisk, anka och kyckling. Men nu är det vinter och vi ska därför beställa fläsk.

– För du är väl inte muslim?

– Jag gillar gris, säger jag.

– Äter du konstiga saker? Som ormar och spindlar? undrar Gillian.

Jag vill inte framstå som inskränkt och räddhågsen, men blir blek i ansiktet inför tanken på att få en spindel på tallriken och klämmer fram ett halvhjärtat:

– Jodå, men inte så jättekonstiga saker.

Hon förstår mitt dilemma och beställer mat som hon vet att kräsmagade européer inte ryggar tillbaka inför.

Rätt efter rätt bärs in. En röra gjord på råa ägg med tofu, krabba och räkor, sötsur kyckling med cashewnötter och purjolök, stekta kinesiska kålblad med chili och en hel fisk med långa spröt vid munnen – ett undantag från vinterdieten – som först visas upp sprattlande i ett plasttråg och tio minuter senare kommer in garanterat livlös kokad i chilistark olja.

Inne i de rektangulära jättekvarteren, bara ett mahjongtärningskast bort från avenyerna, byter Peking skepnad. Det stålgrå, moderna och spikraka förlorar konturerna, löses upp. Fram träder en bild av en skamfilad, vindlande och dunkel värld av gränder. Här doftar det grillad sötpotatis, rostade kastanjer och stenkolsrök. Här är cyklarna och elmopederna fler än bilarna. Här sitter gamlingarna och spelar kort och dricker jasminte ur pyttesmå koppar.

Jag promenerar längre och längre in i labyrinten av vindlande gränder och känner stor lättnad. Jag hade inte förväntat mig att Peking anno 2012 skulle se ut som i Tintin-albumet Blå lotus, ändå blir jag överväldigad av moderniteten och förfärad över de spända ansiktena, koncentrerade blickarna. Men här i hutongerna, de traditionella kvarteren med envåningshus, levs livet som förr: öppet mot omvärlden, utan synlig stress, doftrikt, oordnat.

Utanför en gisten och murrig turistaffär med det oansenliga namnet Tea Pot Shop i Yingtao-gränden blir jag bjuden att sitta ner på en minimal plastpall framför ett bord, lågt och litet nog att passa en docka, och serveras te ur en kopp som rymmer en enda klunk. Jag dricker upp. Mannen med det fint fårade ansiktet och ögonen gömda inne i två mörka springor häller upp mer te. Jag dricker upp i ett svep. Han häller i mer. Så håller vi på i en kvart medan vi konverserar utan gemensamma ord men med en stark vilja att ändå förstå varandra.

Mongolisk hotpot är både kul och gott.

Tekopparna är små nog att passa i ett dockskåp.

Mycket Kina för pengarna på Dongzhimenwai Dajie som också kallas Spökgatan.

I mörkret samma kväll promenerar jag i förfallna hutonger med ögonkontakt med den jättelika röda stjärnan på Nationalmuseets tak. In i kolröksdoftande gränder förbi grå tegelstensfasader, urinstinkande offentliga toaletter, buckliga soptunnor och små kiosker med flagnande fönster-karmar och gistna bambujalusier.

Jag vägleds av streckteckningar som ritats med kolbit på de vittrande husväggarna. De föreställer en anka. Och en pil. I nästa tvärgränd ännu en anka och flera pilar. Flera tecknade ankor senare anar jag det gula skenet från en dörr-öppning och får syn på den välkomnande röda rispapperslyktan. Så träder jag ut ur slummen och slinker in i värmen på Li Qun där ankor snurras på sina järnspett över en sprakande vedbrasa tills de fått den rätta konsistensen på det knapriga skinnet.

På Li Quns ankrestaurang trängs man på den inglasade innergården med sotiga fasader och sladdhärvor och äter Pekinganka enligt traditionen: vackert upplagda filébitar med högblankt skinn, flortunna platta bröd, gurkstavar, finskuren vårlök och en tjock, svart bönsås som smakar plommon.

Hutongerna, mongoliska för brunn, de kyffiga låga husen åtskilda av smala gränder, är Pekings motsvarighet till de svenska stadskvarteren med kullersten och röda träkåkar.

I sin iver att höja standarden och släppa in ljus och rymd har Pekings hutonger rivits i snabb takt. Syftet har varit gott: bostäderna är trånga, omoderna och saknar avlopp. Inför olympiska spelen 2008 skulle det sista av slummen som påminde om gamla fattig-Kina utrotas: schakt-maskinerna gick varma dygnet runt och hutong efter hutong förintades och ersattes med höghus i stål och glas.

På Photo Bar 3780 i en av stans få bevarade hutonger står jag och tittar på fotografen Jia Yongs vemodiga bilder från ett Peking som för bara tio år sedan såg helt annorlunda ut. Precis som i Sverige på sextiotalet har rivningsvågen varit för brutal. Först nu har myndigheterna efter massiva protester insett värdet av förankring bakåt, tryckt på stoppknappen och börjat renovera istället för att demolera. Alldeles för sent, enligt många Pekingbor.

Söta Peking. Kanderade frukt­­spett säljs i vartenda gathörn.

Hög glansfaktor. Grillad Pekinganka.

Jag sitter inklämd i en plåtlåderikska, som ser ut som en förrymd diskbänk på hjul, och skumpar fram genom gränder, ut på Jianguomennei, den fyra mil långa avenyn som skär genom huvudstaden i öst-västlig riktning, och in i nya gränder. I det rullande plåt- och glasskåpet känner jag mig som något de förbipasserande kan beställa och äta upp.

Åker förbi försäljare med blanka kanderade fruktspett på pakethållaren, mongoliska hot pot-restauranger med immiga rutor, hål i väggen med bambukorgar fyllda med ångande nykokta dumplings, cykelkärror lastade med purjolök och kinesisk kål, kvartersbutiker som säljer chilistarka och sockrade grisöron, akvarier med salamandrar och guldfiskar, gosedjursgrisar i maouniform och tusen och åter tusen röda kinesiska tecken som för mig är vackra exotiska bilder men utan innebörd.

Från det moderna raka till det traditionella gyttriga. Kliver av i hutonger som är en symbios av båda världarna: gammalt och småskuret, men tipptopprenoverat och med affärer som passar stadens växande klass av bohemian bourgeoisie.

Alla storstäder har stadsdelar där ungdomar och univer-sitetsstudenter kan mingla tillsammans med uppåtsträvande unga vuxna med stil, smak och bildning. Strax söder om Himmelska fridens torg finns gågatan Liulichang med butiker med lösviktste, tekannor, kalligrafipenslar och hand-gjort papper. Och gågatan Dazhalan som har kläd- och skoaffärer i kvarter med smala, stekosrökiga basargränder.

Men mest av det unga, trendiga och stilmedvetna goda livet får man på ännu en gågata, Nanlougu, där kaféerna serverar latte och macchiato och affärerna säljer västerländska kläder och inredningsprylar på ett kosmopolitiskt självsäkert sätt, med en världsvan axelryckning, som om de inte gjort något annat de senaste hundra åren.

Gillian ber kyparen om doggy bag till all kryddstark sichuanmat från restaurang Spice Spirit vi inte orkat äta upp.

– De uppmuntrar gästerna att ta med sig den överblivna maten hem. Det är så dumt att slänga, säger hon, och jag tänker att motviljan till slöseri kanske ändå är resultatet av ett kollektivt minne från svältkatastroferna så sent som på sextiotalet.

Vi går ut på Dongzhimen i den kyliga nordkinesiska natten. Klockan är bara nio men Pekingborna är redan huttrande på väg ner i tunnelbanan och in i taxibilar för att åka hem. Det är en digital arbetsdag imorgon också.

– Har du barn? frågar jag Gillian.

– Nej, jag och min man jobbar så mycket och har inte tid.

– Vad gör ni när ni inte jobbar?

– Vi älskar att resa. Och åka skidor. Längdskidor.

Vi skiljs åt under en skyskrapa, vid en tunnelbanestation, i en vägkorsning. Folk skyndar förbi med lätta trippande steg och blickarna fästa i sina smartphones. Elmopeder susar ljudlöst förbi. Stora gula löv faller stilla som snö.

Då grym diktator, idag souvenir.

Den som inte orkar äta upp får med sig resterna i en doggy bag.