Solig kryssning längs Nilen

Soldäckets grönklädda heltäckningsmatta bränner under fötterna medan Nilens oaser passerar framför oss. Svalor viner förbi. På strandkanten tävlar barn i kappkörning, cykel mot åsna. Fiskare i roddbåtar slänger ut spön och över allt detta, solens disiga filter som vibrerar i hettan.

– Hello! Hello!

Några bönder vinkar vilt med armarna och vi passagerare hälsar glatt tillbaka. När båten passerat återgår de till sitt arbete på fälten och vi till våra solstolar, för att likt biobesökare fortsätta iaktta det vardagliga livet längs Nilen.

– Dejligt, dejligt, konstaterar en soldyrkande danska där hon ligger i en nylonklädd stol på däck i bara bikini.

Men lugnet varar inte för evigt. Små lertegelhus byts ut mot höghus som sträcker sig mot skyn. Åsnekärrorna förvandlas till bilar och vår båt parkerar smidigt längs den livliga strandpromenaden i staden Idfu. Där väntar hungriga blickar. Blickar tillhörande personer som i snitt tjänar 400 kronor i månaden och hoppas på att få dryga ut kassan genom att sälja en orientalisk sjal eller en miniatyrpyramid i plast för några ynka kronor.

– Jag stannar kvar på båten. De är ute efter oss på samma sätt som hungriga rovfåglar attackerar nykläckta sköldpaddsungar på väg mot havet, säger en manlig passagerare till den soldyrkande danskan.

Övriga i sällskapet håller med och stannar kvar i horisontellt läge på soldäcket. Jag utmanar dock domedagsprofetian, tar ett djupt andetag och går mot båtens landbrygga.

Under tre dagar ombord på kryssningsbåten Helio följer vi Nilens strömmar norrut på den klassiska sträckan Assuan till Luxor. Mellan flodens stränder ligger palmklädda öar och vattnet vimlar av feluccornas vita pyramidformade segel. De historiska segelbåtarna med skrov av trä har i princip samma design som på Ramses ii tid. Idag erbjuder de svettiga turister en svalkande stund på vattnet.

Vi lämnar kryssningsbåten för en utflykt på en av feluccorna och hälsas av vår kapten Halid Mohamed Abdu. För att ta sig ut på Nilen använder Halid hela sin kropp som han lutar, vrider och bänder för att få tyngd i seglens rep.

– Nilen är mitt liv. På morgnarna kör jag båttaxi mellan stränder och på eftermiddagen kör jag turister som ni i den här båten, Zena, vilket betyder “den vackra” på nubiska, berättar han och blåser ut rök från sin egyptiska cigarett.

Halid är nubier, ett folkslag som i tusentals år levt sida vid sida med faraoner, romare och kristna. De nubier som idag inte blivit arabiserade, håller hårt i sina egna traditioner med färgglada kläder, sång och dans och sitt egna språk.

När solen påbörjar sin nedgång byter vi den spartanska feluccan mot kryssningsbåtens kompakta lyx. Helio är en av 300 kryssningsbåtar som transporterar turister längs Nilen med flera stopp vid de historiska sevärdheterna.

I informationsbladet beskriver rederiet båten med ord som: “en atmosfär av elegans” och “förstklassig lyx”. Och helt fel är det inte. Kabinerna är dekorerade i gult och rött och med fönsterutsikt över Nilen är det svårt att inte känna sig placerad bland brittisk överklass i Agatha Christies Döden på Nilen. För att förstärka det exklusiva spelas Beethovens första symfoni när jag checkar in på rummet. Även om jag snabbt kommer ned på jorden, åtminstone tidsmässigt, när musiken härleds till en 14-tums tv med förinställd text-tv-skärm där man kan välja låtar.

På kvällen serveras gemensam buffé för båtens alla gäster. Maträtterna varierar och bjuder på både västerländska och egyptiska alternativ. Till det färsk frukt och givetvis ett digert dessertbord med efterrätter lika söta som rent socker.

Mitt danska sällskap iakttar mig från båten när jag lämnar landbryggan. Lukten från
hästarnas avföring slår emot mig och solens heta strålar pressar fram svetten under min vadlånga kjol och långärmade skjorta. På med solglasögonen, redo för strid.

– Hello princess, no hassle!
– Horse, only five pound!
– Have a look, have a look, for free only looking!
– Hey, stop, I’m saying hello to you!
– Where you from?

Kaleshförarna i sina hellånga nattlinneliknande galabeior springer efter, argumenterar och tjatar. De unga försäljarna är mer utmanande. Flörtar, är närgående och blandar såväl smickrande som kränkande kommentarer.

Jag fortsätter envist bort, bort från hetsen. Svänger av från huvudstråket och som genom ett magiskt trollslag försvinner ropen på bara några sekunder. Kvar finns bara behaglig tystnad. Även här står kalesherna på rad, men ingen bryr sig om mig.

De är på rast och tar en tupplur i vagnen, äter mat, putsar hästen. Kvinnor i svarta galabeior bär sina barn på axlarna och åsnor trippar fram med sina ägare skumpandes på ryggarna. I ett hål i väggen står en ung kille och säljer godis och dricka.

– En Cola, tack!

Han plockar fram burken och säger efter lång betänketid:

– Det blir 50 pund (60 kronor).
– Va! För en Coca-Cola?
– Eh … hur mycket vill du betala?
– Okej med 10 pund (13 kronor)?
– Okej! säger han och ler glatt.

Ryktet om lättlurade turister har även nått kvarteret bakom strandpromenaden, men än har de inte lärt sig den envishet som behövs för att lura en turist.

Donia, en ung flicka i skoluniform, står bredvid och suger på en röd godisklubba. Hon är på väg hem och frågar om jag vill slå följe. Vi promenerar längs gatorna. Donia berättar att hon brukar hjälpa sin kusin i den lilla butiken efter skolan, det är kul att träffa folk, men sen måste hon hem för att göra läxorna. Vid en svart stålport knackar hon på. En liten pojke i Milan­tröja öppnar, hennes lillebror.

Donia tar av sin vita skoluniformsslöja, stryker sig över håret och slår sig ned bredvid mig i det lilla kvadratiska vardagsrummet. Golvet och bänkarna längs väggarna är täckta av mattor. Från en liten tv jublar Oprah Winfrey.

– Jag älskar Oprah, hon är så vacker, säger Donia.

I den lilla lägenheten bor 13-åriga Donia tillsammans med sina två småbröder och sin mamma. Föräldrarna är skilda och pappan bor numera i Alexandria där han kör taxi. Han skickar hem lite av pengarna och varje sommar åker barnen och hälsar på honom. Hennes största dröm är att få jobba på mtv. Donia följer mig till strandkanten och vinkar hejdå. På soldäck ligger danskarna kvar och frågar skrattande hur jag lyckades komma tillbaka i så bra skick, utan något inhandlat.

Sista dagen anlÙ?nder båten till Luxor, utnämnt till världens största friluftsmuseum. Vart man än blickar står tusentals gamla ruiner, tempel och obelisker. Tidigt på morgonen tar vi en taxibåt till västra Nilstranden för att besöka Konungarnas dal. När vi kommer dit ligger solen fortfarande lågt och arbetarna är klädda i täckjackor för att värma sig i den 20 grader “kalla” luften.

Här under kalkstensbergen ligger Egyptens mäktigaste faraoner och kungar begravda. De väl dolda gravarna skulle ge faraonerna evig vila, men har under historien störts av plundrare, nyfikna arkeologer och idag möts de dagligen av cirka 5 000 turister.

Området liknar en myrstack med underjordiska gångar och gravar, alla numrerade efter när de hittats. Idag är 14 av de 65 gravarna öppna för allmänheten, alla med något unikt att berätta, men liksom många andra kan jag inte motstå mystiken kring Tutankhamuns grav, nummer 62. Graven skapade rubriker över hela världen när den hittades år 1922, nästintill intakt, med tusentals föremål bevarade.

Lämnar solens starka sken och köar mig in till graven. Den sluttande korridoren ned till gravkammaren är trång. Värmen stiger och luften är svår att andas. På väggarna syns hieroglyfer och målningarna som skulle vägleda Tutan­khamun genom dödsriket. I den stora kistan finns hans guldklädda sarkofag med armarna i kors över bröstet och tittar leendes upp i taket. Men det är bara skalet. På andra sidan rummet ligger Tutankhamun själv, i egen hög person. Svart och uttorkad med tårna spretandes mot taket. Gravarnas guider pekar med ficklampa runt honom och berättar.

– De plockade ut honom ur sarkofagen för han tålde inte fukten som alla turister bidrog med när de besökte graven. Nu ligger han säkert i den här klimatkontrollerade glasboxen.

Liksom Tutankhamun börjar jag få nog av hettan och tar mig ut i den friska luften. Söker upp min grupp, och tillsammans återvänder vi till båten.

Sista kvällen samlas vi båtpassagerare på soldäcket. Skålar som gamla vänner i takt med solen som går ned och färgar Luxors sandfärgade hus till gyllene speglingar i vattnet. En sista glimt av livet utanför innan kyparna leder oss in i båtens trygga famn igen, där en inhyrd magdansös skakar loss i den brittiska salongen till orientaliska toner från en synt.

5 historiska sevärdheter längs Nilen

1. Karnaktemplet i Luxor. Räknas som världens största religiösa plats. Började byggas 1300-talet f Kr och därefter bidrog varje farao med något nytt.

2. Konungarnas dal. Under en 500-årsperiod begravdes Egyptens mäktigaste faraoner och konungar här.

3. Kom Ombo-templet. Ett dubbeltempel som är dedikerat till gudarna Sobek och Horus. Användes som ett hälsotempel.

4. Den ofullbordade obelisken i Assuan. Ofärdig obelisk som ligger kvar i granitberget, 42 meter lång och skulle ha vägt cirka 1 200 ton.

5. Der el-Bahri. Den kvinnliga faraon Hatschepsuts gravtempel från 1400-talet f Kr, nära Konungarnas dal.

---

Text: Sara Pettersson • 2012-11-19
Egypten • Restips • Luxor