Laos - Adrenalinkickar i djungeln

Ingen kust, inga stränder. Länge var Laos en outsider på Asienrutten. Men så spreds ryktet om djungeläventyr och blöta flodfärder. Nu har landet blivit ett mecka för resenärer på jakt efter adrenalinkickar.

Laos - Adrenalinkickar i djungeln

Ooo-kaaaay!
Rösten ekar från andra sidan och jag svarar:
– Ooo-keeej!
Jag försöker låta lika cool som den australiensiske surfarkillen som just landat på en plattform någonstans fyrahundra meter bort. Någonstans i säkerhet, på andra sidan Helvetesgapet som förmodligen öppnar sig bortom den täta grönskan som reser sig framför mig.
Han ropade. Alltså lever han. Det är ett bra tecken.
Men vänta nu. Backa bandet. Hur kommer det sig att jag står i den gröna djungeln i nordvästra Laos och ropar att jag är okej, när jag egentligen känner hur hela kroppen blir till spagetti? Såvitt jag vet kan det jag just nu upplever vara en släng av dödsångest. Och ändå har jag tagit mig hit helt frivilligt. Jag har till och med betalat för det.
Igår kväll stod jag inne på The Gibbon Experiences kontor i Huay Xai, precis vid gränsen till Thailand, och skrev på ett papper där jag i princip kontrakterade bort mitt liv. Jag intygade att jag gav mig in i det här på egen risk. Att jag var medveten om att det skulle räknas som mitt eget fel om något hände mig i djungeln. Jag skrev under på att jag var beredd på att hänga, eller snarare skena fram, 150 meter över marken. Fast det där sista kunde jag inte riktigt ta på allvar.

Luftigt boende på hög höjd. I trädkojan har man första parkett till djungeln.

Luftigt boende på hög höjd. I trädkojan har man första parkett till djungeln.

– De måste väl mena feet?, hörde jag mig själv upprepa säkert fem gånger till en av mina gruppkamrater imorse, under de tre timmar vi tillbringade på ett skumpande bilflak på väg mot Bokeo skogsreservat.
Han bara ryckte på axlarna, sa att han inte visste. Någonstans inom mig förstod jag ändå att fransmannen Jef Freumaux, som är hjärnan bakom det här projektet, naturligtvis har koll på metersystemet.
Han hade lekt med kabellinor, "ziplines", redan som grabb hemma i föräldrarnas trädgård. Under mitten av 1990-talet skulle han hamna i den laotiska huvudstaden Vientiane, som universitetsföreläsare i statistik, och det var då, under sina resor i landet, som han fick en idé.
Han hade blivit förtjust i Bokeoreservatet, och ville befästa lokalbefolkningens intresse för bevarandet av skogen och gibbonaporna. Bevisa att det till och med kunde löna sig.
2003 startade han The Gibbon Experience, och idag vet de lokala guiderna att deras jobb hänger på att gibbonaporna kan trivas i sin miljö, vilket bara är möjligt om de inte utsätts för tjuvjakt. Dessutom genererar verksamheten flera arbetstillfällen utöver den grupp guider som nu är apornas, och våra, bästa vänner. Någon måste till exempel laga maten, frakta material, bygga trädkojor och kontrollera säkerheten.
Kontrollera säkerheten ja.
Varje dag går teknisk personal och kollar att kabelsystemet är intakt, och att inga träd hotar att falla över någon av dessa metallinor som spänts från bergknalle till bergknalle, och som gör det möjligt att ta upp till femhundra meter långa språng över djupa dalar.

En av guiderna visar hur slipstenen ska dras.

En av guiderna visar hur slipstenen ska dras.

Oooo-kaaaay!
Jag har sett hur Josh, Adrian och till och med höjdrädde Dan, med dödsförakt kastat sig ut i sina selar – och försvunnit i fjärran. Nu är det bara jag och Ken kvar. Han är läkare, det är ju bra. Jag ger honom ett ansträngt leende och säger att nu är det upp till honom att lappa ihop mina spillror om något går åt helvete. Han bara flinar till svar. Sedan lutar jag mig bakåt i selen och anförtror mitt liv åt det lilla nylonband som är fäst i karbinhakeanordningen, som i sin tur rusar iväg på kabellinan, mot det okända.
Det vinande ljudet av metall mot metall stegrar i takt med att farten tilltar, och marken under mig försvinner. Träden blir suddigt gröna omkring mig när jag svischar förbi, och så – aaah! – jag svävar fritt och snabbt över en oändligt djup dal och känner att jag måste skrika rakt ut. Så jag gör det.
– Men det var ju ett glatt skrik! säger jag till mitt försvar när jag landar hos australiensarna på andra sidan.
Jag ser nog övertygande glad ut när jag säger det i alla fall. Tacka adrenalinet för det.
Det där var den första. Nu vet jag ungefär hur det kommer att kännas under de närmaste tre dagarna, när vi ska zippa oss fram i djungeln.
Ibland går vi på marken också, och försöker att inte snubbla över regnskogens rötter som hotar att välta den som är för upptagen av att beundra lövverken, lianerna, och hålla ett gibbonvakande öga på trädtopparna.
För varje ny zipline-station känner vi oss lite säkrare, och snart är det jag som står i täten, knipsar fast mig, lutar mig självsäkert bakåt i selen, och skjutsar iväg mig innan någon annan hunnit ta chansen.
Min sista tanke är fortfarande lätt ångestladdad och handlar om vad som skulle hända om kabeln gick av, om trädet den är fäst i skulle välta, om selen inte sitter fast ordentligt, om säkerhetslinan går av.
– När kabeln gungar så där, kan inte hela karbinhake­grejen hoppa av då? hör jag Adrian, som är pilot, säga bakom mig, när jag redan börjat glida iväg.

Lunchpaus i trädkojan. Maten levereras med zipline såklart!

Lunchpaus i trädkojan. Maten levereras med zipline såklart!

Tack och lov glömmer jag hans ord så fort den djungelklädda bergknallen ligger bakom mig och den bråddjupa dalsänkan nedanför blottas. Den hisnande känslan tar över och jag svischar fram ensam, långt över marken, med ett tilltagande sug i magen. De böljande bergen fortsätter i evighet när jag tittar bort mot horisonten, och under mig ligger dalen som en skål med grön broccoli.
Dagens sista zipline leder till vårt trädhus. Det ligger högt uppe i en trädtopp, är liksom byggt runt stammen, och består av en plattform med några pallar, ett litet bord, några madrasser och två stora myggnät. Vi har en kokvrå där vi kan diska, men maten levereras – naturligtvis – via kabel.
Det surrar när vår guide Van Lao kommer susande mot huset med den nylagade middagen. Han landar elegant, och önskar oss godnatt. När vi ätit klart sitter vi med benen dinglande ut genom spjälorna i trädhusets staket, och spanar ut över djungellandskapet som böljar ut i det oändliga, i mörknande nyanser av grönt.
Det blir en stjärnklar kväll och natt, med kortspel och whisky, djungelljud och bekännande prat om dödsångest.
– Jag tror att jag ska dö varenda gång, säger pilot-Adrian, och det gör mig faktiskt lite lugn. Skönt att en som har som jobb att flyga känner sig lika nervös som jag.
När doktor Ken, som jag delar myggnät med, sedan ligger och viskande berättar om sin fascination för döden har det inte riktigt samma effekt.

150 meter över marken. Hängande i en vajer. En helt vanlig dag i Bokeoskogen.

150 meter över marken. Hängande i en vajer. En helt vanlig dag i Bokeoskogen.

Tidigt på morgonen vaknar vi till det bekanta ljudet av karbinhake mot metallkabel. Van Lao ska ta oss med ut på en morgonvandring, för att leta efter gibbonapor. Vi drar på oss våra selar och våra vantar, som vi har för att inte bränna oss på kabeln när vi bromsar, och följer honom. Först längs stigen, och sedan rakt in i den täta grönskan. Vi följer ljuden, de hoande, ibland nästan visslande ropen som ekar uppe bland trädtopparna. Men vi ser dem aldrig. Vi får nöja oss så, med ljudliga bevis på att de finns i vår närhet.
– Serenity, säger aussiekillarna i kör.
Det säger de nästan alltid om sådant som är härligt, stilla, skönt. När det vankas mat eller ziplining använder de sitt andra favoritord: awesome!
De får gott om användning för båda, under våra tre dagar i Bokeoskogen.
Själv lär jag mig att gilla suget i magen, som fortfarande infinner sig då och då, inför en ny flygresa i selen.
Och om jag någon gång känner tvekan ingjuter jag ett sista desperat knep som jag lärt mig att ta till när knäna känns lite skakiga. Jag framkallar Bruce Willis röst någonstans där inne i hjärnans arkiv för banala actionfilmcitat, och hör honom säga: "I will NOT DIE TODAY."
Sänder en övertygande tanke om att allt ska hålla.
Sedan tar jag sats.

Flyg fram bland trädtopparna


The Gibbon Experience har sitt kontor i staden Huay Xai, som ligger vid gränsen till Thailand, på andra sidan Mekongfloden från thailändska Chiang Khong.

Härifrån utgår resorna till Bokeo naturreservat. Det finns två varianter av gibbonturer, båda med två nätters övernattning i trädhus. Mer information på gibbonexperience.org/. Boka i tid, det kan bli fullt.

Det har även dykt upp flera liknande ziplineupplevelser i Laos, dock utan övernattning i trädhus, men oftast till lägre pris. Prova till exempel flightofthenature.com eller treetoplaos.com.