• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Söderhavet - drömresa till budgetpris

    Visst går det att upptäcka detta lyx­semestermål även med ryggsäck och tajt budget! Följ med till Franska Polynesiens sällskapsöar där mangofrukter solmognar året om och ingen har för bråttom för en pratstund.

    Söderhavet - drömresa till budgetpris

    Iaorana!
    Några unga killar med keps hälsar och ler brett från flaket på en stillastående pickup.
    Klockan är fem på morgonen i huvudstaden Papeete och solen och människorna har gått upp. Alla vi möter ropar hej.
    Tahiti är inkörsporten till Franska Polynesien och det är här alla turister landar, väl mottagna av blomsterutsmyckade män med ukulele. En sött doftande tiaréblomma sätts bakom örat och innan du hinner säga "tull" står du utanför flygplatsen i den tropiska morgonen, i alldeles för varma skor.
    Det här är det enda många ser av Tahiti, där 70 procent av den polynesiska befolkningen bor. Det här är den enda platsen bland de 118 öarna, utspridda som glittrande smycken på en havsyta lika stor som Europa, där värmen och blomdoften blandas med avgaser. Här finns sjukhuset, regeringen och landets enda universitet.
    Men vi lockas av Bora Bora – Söderhavets pärla, smekmånadernas Rolls-Royce. Vi bestämmer oss för att åka dit med ett lastfartyg, för en tiondel av flygpriset.
    På kajen släntrar den bredbenta besättningen runt med stora magar, en jättesköldpadda myser intill båten och några passagerare sitter på väskor och väntar. Båten skulle ha gått för en timme sedan. Haere maru haere papu, lyder ett polynesiskt uttryck som genomsyrar hela landet. Ta det lugnt, ta det stabilt. Jovars.
    – Livet är härligt på Tahiti. En Hinano (lokal öl) i handen och rumpan i lagunen, säger Julien, en av många fransmän som har fallit pladask för ölunken.
    Han hejar på en liten kille som går förbi med en tupp i famnen, sträcker ut tummen och lillfingret till en surfargest och ler brett.
    – De har behållit många av de värderingar som vi hade i Frankrike för länge sedan men som vi har förlorat. Här är familjen viktigare än karriären, man har tid för varandra och uppskattar sin natur och maten i havet.
    Båten får bara ta tolv passagerare, men kaptenen har sällan något emot flera, mot en extra sedel i fickan. Därför är vi nu ett trettiotal som samsas om plankorna uppe på däck. Lokalborna är rutinerade, med madrasser och filtar, chips och Coca-Cola. Vi lägger oss på några handdukar, andas in den varma natten och vaggas till sömns av söderhav och surr från båtmotorerna.

    Pearl Beach Resort, Bora Bora, har tagit sitt namn från de berömda pärlorna i havets djup utanför ön.

    Pearl Beach Resort, Bora Bora, har tagit sitt namn från de berömda pärlorna i havets djup utanför ön.


    På världskartan finns hela övärlden bara med som en liten Tahitiprick. Mitt i det stora blå, mellan Sydamerika och Australien. Det här har länge varit fransmännens paradis, men under några dagar sommaren 2010 fanns det plötsligt även i svenska tidningar: Kronprinsessan Victoria och prins Daniel på bröllopsresa på Bora Bora, en glimt av ett vatten så turkost att det kändes som på låtsas. Men det är ramlabaklängesvackert. Bora Boras lagun är känd som den vackraste i världen och jag sitter bara och gapar medan vi liftar oss runt ön i en skåpbil full med tomater. Det finns bara en väg och den följer stranden. På höger sida, bländande knallturkost. På vänster, vilda berg, hibiskusbuskar och människor som hejar, uppenbart nöjda över att bo på världens vackraste ö – och en aning förvånade över att se oss skitiga backpackers, i kontrast till de tjusiga turister som brukar flanera här, på väg till och från det femstjärniga hotellet.
    Nästa färdmedel: ett bilflak inrett med dynklädda bänkar.
    I backspegeln: ett gråtufsigt huvud och leende gröna ögon.
    – Jag har ett pensionat, men det är inte därför jag plockar upp er. Fast det är billigt …
    Stellio ler snällt medan vi skumpar förbi Matira Beach – stranden som får alla resebroschyrer att blekna.
    – Jag gillar mitt namn, jag är den ende Stellio här! Amerikanerna gav mig det när de var här under kriget, då var jag bara en liten pojke och nu är jag 71. Det där hotellet har precis stängt, det är så synd, säger han och pekar på en samling bungalowhyddor som står och solar i lagunen.
    Franska Polynesien och dess vänliga befolkning har en oförtjänt turistsvacka. Den ekonomiska krisen har slagit hårt och på sex år har antalet utländska turister halverats.
    Idag kommer 150 000 om året hit. De flesta från Frankrike, USA och Japan.
    Men på Stellio går det ingen nöd. Det bor mest inhemska turister på hans pensionat, och när han inte tar hand om dem kör han skolbuss, gör öl och juice och förser lyxhotellen med tiaréblomhalsband. Hans sju barn bor på ett kokosnötskasts avstånd och hjälper gärna till.

    Lycka är att bo på en av de vackraste platserna i världen – och att få stanna ute och busa medan mamma är på söndagsmässa.

    Lycka är att bo på en av de vackraste platserna i världen – och att få stanna ute och busa medan mamma är på söndagsmässa.

    Båt är ett bra fortskaffningsmedel och att vattnet är som flytande glas gör ju inte det hela sämre.

    Båt är ett bra fortskaffningsmedel och att vattnet är som flytande glas gör ju inte det hela sämre.

    Det är söndagsmässa i Bora Boras huvudsamhället Vaitape och glädjen fullkomligt flödar ut ur den rosa kyrkan, i vågor av rungande sång. Hattar, blommiga skjortor och flip-flop-fötter som dagen till ära har klämts ner i skor. Barnen leker utanför, glatt mutade med chips och godis. I bänkarna pratas det ogenerat och ljudligt mellan sångerna men den predikande prästen tycks lika glad för det. När det blir sång tystnar pladdret och tiofaldig glädje stiger mot kokospalmerna och de vilda bergen.
    Dagen därpå är staden en annan. På måndagar kommer nämligen ett stort kryssningsfartyg från USA och invaderar Bora Bora. In till land forslas knalliga skjortor och opassande klackar i en aura av pengar, medan de fina pärlbutikerna och krimskramsförsäljarna gör sig redo. Vi flyr fältet. Maupiti, den lilla naturön, väntar. Fem mil västerut dit få turister tar sig.
    "For 24 years I've been living next door to Alice." Musiken från en bergsprängare kompar den vilda båtturen. Vi klamrar oss fast vid ryggstöden och sneglar på en tatuerad man som tycks helt obrydd av att vågorna är högre än oss. Han sitter i ett stort bildäck i aktern med en Hinanoöl i näven. Diggar till musiken och ler mot några flygfiskar. "Who the fuck is Alice?"

    Plötsligt blir allting stilla. Vi har åkt igenom passet i korallrevet som omger Maupiti. Runt oss ligger lagunen som en kristallklar palett av färger och ljus. Skönheten känns som ett sus i magen och får snabbt sällskap av en ömhet för den folksamling som samlats i hamnen. Där står många av öns 1 200 invånare och ler förväntansfullt. Det är dags för den veckans leveransen – madrasser, läsk, rakhyvlar och vi och några andra turister hjälps iland.
    Gérald hittar oss direkt. Han har bruna armar, blå ögon och vitt hår på bröstet. Ett bevis på den vanliga kombinationen fransk pappa/polynesisk mamma. Det är hos Gérald och hans fru vi ska bo.
    På en liten ö på revet en bit bort väntar hon, Joséphine, och hennes storblommiga klänning räcker ända ner till sanden. Hon säger att vi ska kalla henne José och trär blomhalsband över våra huvuden. Bjuder på en välkomstdrink och visar oss vår bungalow. En liten hänsynsfull geckoödla förstår att han är på fel plats vid fel tillfälle och smiter ut under dörren. På återseende.
    I Maupitis huvudby finns en affär och ett litet bageri. Det sitter människor vid vägen framför nästan alla hus. En familj säljer mangofrukter. En kille på cykel frågar om vi vill köpa godis, vilket inte består av geléhallon utan hasch.
    Vi hyr blåa cyklar och börjar trampa längs öns enda lilla väg. En man med stor näsa och plirande ögon målar en husvägg men lägger ner penseln när vi stannar till i skuggan av ett mangoträd. Ler med hela ansiktet och presenterar sig som Albert.
    – Alla känner mig, många kallar mig för Prince Albert. Det är för att det är jag som kan alla öns legender. De har gått genom sex generationer och nu lär jag min son.
    Hela hans kropp rör sig när han berättar en historia om hur tiaréblomman – hela Polynesiens stolthet och signum – egentligen härstammar från Maupiti. "En flicka skulle för länge sedan färdas från Maupiti till Tahiti, på två hajar. Med sig tog hon två kokosnötter och en tiarékvist …"

    Utsikt över det karaktäristiska Mount Otemanu, Bora Bora.

    Utsikt över det karaktäristiska Mount Otemanu, Bora Bora.

    I lagunen runt den lilla ön Maupiti känns det som att paddla i en 30-gradig swimmingpool.

    I lagunen runt den lilla ön Maupiti känns det som att paddla i en 30-gradig swimmingpool.

    Albert har alltid bott på Maupiti, men hans fru kommer från Moorea, 30 mil österut. Han skrattar med ögonen när han berättar att det måste vara så. För på Maupiti är alla släkt.
    – Kvinnor utifrån måste akta sig för att komma hit ensamma. Här finns "lejon", och vips så är de fast och kommer aldrig härifrån.
    Vi trampar vidare, tittar på hällristningar, glada öbor och lika nöjda lejonbyten. Då och då kommer en skylt med "Artisanat locale" och vi slinker in i hem där de säljer hantverk. Stenhalsband, snäckor och skimrande pärlor.
    När cyklarna inte kan ta sig längre västerut lutar vi dem mot en palm som håller på att ätas upp av lagunens sälta. Tereia Beach – allt vad en söderhavsstrand lovar. Helt öde, sånär som på en liten hydda med taket flätat av kokospalmsblad. Det står "Snacks" på ett uppsatt papper och tittar man in lite över disken skymtar sängar under taket. Mamman, med rosa blomma bakom örat, ler tandlöst och förklarar att det bara finns en portion mahi mahi (guldmakrill) kvar.
    – Vi tar den, säger vi och sjunker ner i den varma sanden.
    Tre hundar och några galande tuppar betraktar oss. Bakom hyddan slängs den purfärska fisken på grillen.
    I övrigt är det stilla.

    Signaturblomman tiaré.

    Signaturblomman tiaré.

    5 tydliga tecken på att du är i Franska Polynesien

    1. Tiaréblomman är signum för hela Franska Polynesien. Det sägs att invånarna planterar blombusken på alla platser som de kommer till.
    2. Hinano och tatueringar. Är alla tatuerade och dricker öl? Inga konstigheter. Invånarna är stolta över sin hinano och sin kulturella kroppskonst.
    3. Sköna vahinés. Den polynesiska skönheten är många mäns dröm. Europeiska missionärer förbjöd den polynesiska kulturens sensuella dans och tvingade kvinnorna att klippa sig kort. Men idag har den stolta kulturen vaknat till liv igen.
    4. Hej med surftecknet. Surfsporten är född på Tahiti och här hålls världsmästerskap varje år. En tumme och ett lillfinger i luften som hej är mer regel än undantag.
    5. Den avslappnade attityden. Stress och karriär är två ord som inte används och även på de allra mest stjärnspäckade lyxhotellen jobbar personalen i flipflops

    Guide: Franska Polynesien

    Resa dit

    Det krävs två mellanlandningar för att flyga till Papeete. Flyg till Los Angeles via London, Amster­dam eller Paris. Sedan återstår nio timmars flygresa, med Air France eller Air Tahiti Nui.


    Resa runt

    Flyg. De flesta turister flyger mellan öarna, med Air Tahiti, (airtahiti.aero). Enkel resa mellan Tahiti och Bora Bora kostar omkring 1 300 kronor. Om man ska resa till flera öar kan det löna sig att köpa ett av flera olika flygpass, som gäller i 28 dagar.
    Båt. Färja är ett betydligt billigare alternativ om man har tid på sig. Färjan Hawaiki Nui går t ex mellan Tahiti och Bora Bora på tisdag och torsdag. Resan tar 18 tim och kostar ungefär 200 kr – om du nöjer dig med att sova på däck. Hytt kostar drygt det dubbla. Ett annat bolag är Taporo (taporo@mail.pf). Maupiti Express går mellan Bora Bora och Maupiti på tisdag och torsdag och kostar ca 500 kr tur-och-retur.


    Bo

    Dyra lyxhotell finns överallt och fem stjärnor (eller till och med sex) är mer regel än undantag. Det talas betydligt mer sällan om de billigare alternativen – les pensions och hôtellerie familiale, familjeägda pensionat.
    Maupiti. Pension Poe iti. Gérald och Josés idylliska pensionat intill lagunen kostar ca 800 kr per natt, per bungalow. För 200 kr extra får du äta dig mätt på Josés traditionella polynesiska middag.
    Bora Bora. Chez Robert et Tina, pensionrobertettina.com. Trevligt vandrarhem på Bora Boras vita strand, tio min promenad från Matira Beach. 700 kr för ett dubbelrum.
    Chez Henriette. Stilleos enkla vandrarhem ligger långt från turiststråken i den lilla byn Anau. 500 kr för ett dubbelrum.

    Prisläge

    Franska Polynesien är snäppet dyrare än Sverige. Öborna har lärt sig att äta lokalt, då importerade varor ofta kostar en förmögenhet.
    Prisexempel: Enkel varmrätt i gatukök: 120 kr.
    En burk läsk: 20 kr.
    En ananas: 15 kr.


    Äta

    Knapert med finare restauranger, förutom på hotellen. Enklare matställen kallas Snack och de rullande gatuköken, les roulottes, är både relativt billiga och populära. Polynesierna tycker om att äta – mycket.
    Beställer du grillad fisk eller entrecote får du ofta två.
    Några polynesiska favoriter är poisson cru (rå tonfisk med lime, kokosmjölk och grönsaker), poulet fafa (kyckling med en spenatliknande grönsak) mahi mahi (guldmakrill som ofta serveras med vanilj- eller roquefortsås), räkor i curry och uru (brödfrukt).


    Shopping

    De originella svarta pärlorna finns överallt. Undvik gatuförsäljarna om du vill få äkta vara. Monoioljan är gjord på tiaréblommor och kokosolja och används på både hud och hår. Gör som öborna själva och köp en pareu (sarong) – ett måste för lata söderhavsdagar.

    Förr förbjuden skönhet.

    Förr förbjuden skönhet.

    Missa inte!

    Marché de Papeete, huvudstadens myllrande marknad. Den enorma byggnaden breder ut sig över ett helt kvarter och är ett måste för en shoppingsugen turist – eller hungrig lokalbo. Gör som dem och kom tidigt, marknaden vaknar före solen.

    Missa gärna!

    Flyget mellan Papeete och Bora Bora, om ni har tid, och ta färjan över natten istället. Under den stjärnklara himlen möter ni lokalbefolk­ningen på riktigt, och ni kommer med största sannolikhet att vara de enda turisterna ombord.

    Den lokala ölen heter Hinano.

    Den lokala ölen heter Hinano.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!