• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Moçambiques orörda stränder

    Moçambiques norra skärgård är ett inbjudande men svåråtkomligt öparadis. Ta en dhow från fastlandet och du möts av vassa klippor och ogenomtränglig mangroveskog, men också av rika dykvatten och långa sandstränder.

    Moçambiques  orörda stränder

    Vilda vågor sköljer över båten, starka vindbyar vänder seglet ut och in. Kaos. Drypande våta handdukar. Bröd och tomater som badar i saltvatten.
    Medan besättningen sliter för att styra båten undan de förrädiska korallreven rycker kapten Mutiso urskuldande på axlarna:
    – Jag riskerar inte min båt under de här förhållandena. Vill ni nå ön får ni simma, säger han.
    Till norra Moçambiques övärld tar man sig bäst med lokal segelbåt – dhow – eller privat flygplan. Några andra förbindelser finns inte till de 27 öarna som färgats av kolonialism, slavhandel och inbördeskrig och sedan konserverats av skyddande korallrev och tidvatten.
    Till huvudön Ibo är det bara en timmes resa med båt från fastlandet, men minst femtio år i tid räknat. När vi stiger i land känner vi oss som upptäcktsresande som precis kommit till en förmodat outforskad plats, bara för att upptäcka att den är bebodd sedan flera hundra år.

    Bild 777836
    Matemo är nästan helt omringad av vita stränder. Den finaste, och bredaste sträckan, har öns enda hotell lagt beslag på.



    Bild 777837
    Fiskfokus. 2002 bildades en nationalpark i norra Moçambique för att rädda korallfiskar, delfiner och andra utrotningshotade arter.


    De två huvudgatorna kantas av raserade kulisser till stenhus som fram till Moçambiques självständighet 1975 för det mesta ägdes av portugiser och andra utlänningar.
    Bakom den halvöppna dörren in till det övergivna stadshuset ryms dammiga högar av sköra papper som berättar om en tid när Ibo var en viktig knutpunkt i det portugisiska väldet. Det stjärnformade fortet São José på öns nordvästra del användes först som fängelse och sedan som mellanstation för slavarna innan den stora överfarten till Amerika.
    – Hit kom kryddor från Indien och porslin från Kina. Elfenben, guld, socker och kaffe. Kolonisatörerna skickade nybyggare, kriminella och andra hit och hämtade slavar från fastlandet, berättar Joao Baptiste, 82 år, och öns självutnämnde historiker.
    Idag har det portugisiska arvet förvandlats till sevärdheter. På Ibo håller en försiktig satsning på turism att ta form, men den lilla skaran reseentreprenörer för en ojämn kamp mot de mer välbesökta semesterdestinationerna i söder.
    – Portugiserna behöll Ibo i 600 år. De byggde vägar, grävde brunnar och ordnade elektricitet till ön. Transformatorstationen finns kvar, men när solen går ner är det beckmörkt på gatorna, säger Florencia Loker, en trettioåring från Argentina. Hon bor på ön tillsammans med sin pojkvän.
    Florencia basar i köket på hotellrestaurangen Cinco Portas. Pojkvännen är kock och lokal fixare för turisterna.
    – Elektriciteten fungerade i ungefär en vecka. Sedan var oljan slut och det fanns ingen som visste hur transformatorn fungerade, säger hon.

    Bild 777838
    På väg hem från stranden på Ilha de Moçambique.


    Bild 777839
    Dagens fångst träs på pinnar som placeras på lagom avstånd från elden för att sakta grillas och rökas under kvällen och natten.

    Florencia är engagerad i ön. I turismen, framtiden och vad som ska hända med samhället när allt fler hittar till det bortglömda paradiset. Hon hoppas på ökade turistströmmar, men i liten skala.
    – Målet bör vara en kontrollerad turism, några tusen besökare om året. Medvetna turister som vill åt det som Ibo kan erbjuda idag: natur, fiske, dykning och snorkling.
    Nästa dag ger vi oss av till fots tillsammans med öborna från Ibo till grannön Quirimba. Kvinnor och män med knyten fulla av mango, bröd och fisk på huvudet. Det är hett och fuktigt och det luktar lera, salt och våt bark. Avbrutna grenar och svarta koraller sticker upp som spjutspetsar i den smala ränna som bildar en väg genom mangroveskogen. Sandbottnen är hal och dyig.
    I brist på utbildade guider tar byns ungar besökare från den ena stranden till den andra. Souf har precis tjänat lika mycket som en moçambiansk familj gör av med på en vecka. Vi frågar vem som har röjt vägen genom skogen, vad folk på öarna lever av och om det kommer många turister hit, men Souf vill hellre prata om amerikanska actionhjältar och europeisk fotboll.
    Där mangroven slutar tar en bländande vit sandöken vid. Solen ser vi inte, men den bränner någonstans ovanför våra huvuden. Här finns ingen svalka. Svetten rinner och vi hälsar flämtande på de mötande:
    – Todo bom! Allt bra, på portugisiska.
    I de brännheta pölarna som blir kvar när vattnet drar sig undan plockar kvinnorna snäckor och musslor. I de större bassängerna leker öns ungar. Fler vandrare avtecknar sig som skuggor vid horisonten.

    Bild 777840
    Joao Baptiste, historiker på Ibo.


    Bild 777841
    Småföretag flyttar in i kolonialhusen på Ilha de Moçambique.


    I byn väntar öns enda restaurang med fisk, kokosris och ett dukat bord i skuggan av en kokospalm.
    Quirimba ler mot besökaren för att i nästa stund visa sig från sin mest ogästvänliga sida.
    Här finns en utmärkt lodge, men ingen som vill driva den. Varm, söt läsk, men inget färskvatten.
    – Tre års torka har slagit hårt mot skörden, säger Hans-Jürgen Gestner om kokosnötsplantagen som funnits i familjen i generationer.
    Han har levt hela sitt liv på ön, med undantag för åren under inbördeskriget när han gick i skola i Sydafrika. För tre år sedan tog han över familjeföretaget tillsammans med sin bror.
    Idag finns här en fabrik som utvinner havssalt, och en landningsbana. Öarna i norr omfattas av Quirimbas nationalpark, finansierad av Världsnaturfonden för att säkra djurlivet i havet och på land. Ett center har öppnat på Ibo och fler projekt är på gång.
    – De flyttar runt människor och far förbi i fyrhjulsdrivna bilar, men det gör varken från eller till för lokalbefolkningen. Det är tur att vi finns, menar Hans-Jürgen Gestner.
    På en kust där befolkningen har försörjt sig på fiske i generationer är plantagen öns största arbetsgivare.
    Trots sina naturtillgångar, långa sandstränder och rika snorkel- och dykvatten utvecklas turismen i norra Moçambique långsamt. Minimal marknadsföring, dåligt utbyggd infrastruktur och få reseagenter är en del av förklaringen. För fem år sedan växte turismen med 37 procent, mest i världen, men det är en tillväxt som är begränsad till de södra delarna.
    I norr håller lyxhotellen med tillhörande landningsbanor sig på sin kant, öborna på sin. I kulisserna står investerare
    beredda att förvandla de folktomma stränderna till semester­paradis, komplett med bungalower och påträngande strandförsäljare. De har pengar och är redo att ta
    över, vare sig öborna vill eller inte.

    Bild 777842
    Lekfull brottningsmatch på Matemo.

    Bild 777843
    Traditionell dhow. Nästan det enda transportmedlet mellan öarna i norra Moçambique.



    Abdul Raimo är upprörd. Det stora sjukhuset på Ilha de Moçambique, där han är född, står och förfaller. Sjukhuset, som byggdes i början av förra århundradet när ön var landets huvudstad, var en gång Östafrikas största.
    – Det kommer folk hit från fastlandet och vill göra om byggnaderna till lyxhotell. Jag vill att det ska få stå kvar precis som det är. Ön kommer inte bli densamma om det försvinner, säger han.
    Tre kilometer lång och femhundra meter bred har Ilha de Moçambique spelat en avgörande roll i landets historia, först som viktig handelsplats och senare som det portugisiska Östafrikas huvudstad. I de trånga gränderna i Stone Town går det fortfarande att höra de arabiska handelsmännens fotsteg.
    På öns norra spets anas slavars rop och den portugisiska guvernörens order till soldaterna utanför fortet São Sebastião. Här står kolonialvillorna med flagnande pastellputs och snidade dörrar fortfarande kvar.
    I söder har en traditionell by växt upp ur marken där portugiserna hämtade sten till sina villor. Gatorna ekar av skränande höns och barnskrik, i skarp kontrast till det nästan spöklika Stone Town.
    Likt Ibo har Ilha de Moçambique fallit i glömska sedan makten flyttade till Maputo. Ön saknar helt tillgång på färskvatten som måste transporteras i tankbilar från fastlandet, och drabbas av återkommande strömavbrott.
    – När guvernören kommer på besök öppnar de kranarna. Men en dag som idag, inte en droppe, säger Margarida Ferreira.
    Margarida tar emot oss på Ruby's Guesthouse och hon är förbannad, för att uttrycka det milt. Hennes gäster anländer för att fira jul och nyår på ön och riskerar att få göra det utan varmvatten.
    – Istället för att prata om att bygga eleganta hotell på de finaste stränderna måste de diskutera hur de ska göra med vattnet och vägarna.
    Dagen efter ger vi oss av tidigt i gryningen. Från Ilha de Moçambique till Goa Island, en av Moçambiques minsta öar, tar det knappt två timmar med rullande sjö och god vind i seglen. Obebodd vaktas ön av en ensam fyrvaktare.
    Flera lager av förrädiska korallrev hindrar besättningen från att segla hela vägen fram till stranden. Den sista biten får vi vada med packningen på huvudet och havet halvvägs upp på låren.
    Vi når ön på andra försöket, med tomater och bröd som smakar saltvatten.

    Bild 777844

    Guide Moçambiques övärld

    Resa dit

    Air France flyger från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn till Maputo via Johannesburg eller Kapstaden från 9 500 kr tur-och-retur. LAM, lam.co.mz, flyger inrikes från Maputo till Nampula, Beira, Lichinga och Pemba.


    Resa runt

    Buss. Bussbolaget Mecula kör mellan större städer som Pemba, Nampula och Beira, mecula.mz. Chapa, lokal minibuss, är annars ett bra sätt att ta sig runt.
    Båt. Till de större öarna går det att ta sig med segelbåt, dhow, från 65 kr. Alternativet är att hyra en båt för 150 kr, komplett med besättning.


    Bo

    Ibo. Karibuni. Familjeägt boende, inte långt från hamnen, med bungalow och dubbelrum från 120 kr. Miti Miwiri, mitimiwiri.com, en avslappnad backpackerlodge med sovsalar för 135 kr och dubbelrum för 330–540 kr. Cinco Portas, cincoportas.com. I villan med utsikt över trädgården och hamnen finns åtta enkel- och dubbelrum, från 240 till 800 kr. Lägenhet för 1–7 personer, 2 000 kr/natt.
    Ilha de Moçambique. Ruby's, avslappnat backpackeralternativ med bar, kök och takterrass. Sovsal och dubbelrum för 125 respektive 145 kr. O Escondidinho har dubbelrum och sovsalar, charmig innergård, pool och egen restaurang. Rumspriserna varierar från 510–890 kr. Casa Das Ondas, litet boende med dubbelrum för 190–220 kr. Perfekt för mindre sällskap som kan hyra hela huset för samma pris som ett rum på något av de större hotellen. Patio dos Quintalinhos, patiodosquintalinhos.com.
    Mittemot den gröna moskén med en handfull rum, takterrass och öppen innergård. Frukost ingår och middag kan ordnas, precis som hyra av cykel, bil och utflykter till de kringliggande öarna. Rum från 125 till 135 kr.


    Äta

    Ibo. La Pasteria. Bageriet några hus från Cinco Portas serverar fisk och ris, samosas och kokoskakor. Django's, restaurang med matoke, ris med cassavablad, fisk och skaldjur på menyn. Middag måste beställas dagen innan eller tidigt samma dag. Cinco Portas serverar två- eller trerätters, ofta med fisk eller skaldjur, för 120–150 kr. Menyn varierar och maten måste beställas dagen innan eller tidigt samma dag.
    Ilha de Moçambique. O Paladar. På den gamla marknadens östra hörn ligger den här anonyma restaurangen med flera traditionella rätter på menyn. Gå förbi på morgonen och gör din beställning hos Dona Maria. Från 20 kr. Restaurangen Sequina ligger centralt mitt i byn och serverar lokal mat och fisk. Bar Flor de Rosa, är en italienskägd bar på hörnan vid sjukhuset med kaffe och espresso, smörgåsar, sallader och smårätter som bläckfisk och friterad potatis för 30 kr. Ett av få ställen på ön med internet. Ancora d'Ouro, rakt över gatan från kyrkan Misericórdia. Här serveras frukost med hemmagjord yoghurt och müsli, färsk mango­juice och marmelad. På menyn finns också soppa, pasta, fisk och öns enda pizza.

    4 andra Avstickare i området


    1. Rolas och Medjumbi. Precis som Ibo, Quirimba och en del av fastlandet omfattas öarna i norr av nationalparken Quirimbas. Öarna har ett rikt djur- och naturliv och är obebodda, med undantag för de lokala fiskarna som ibland tältar på stranden.
    2. Pangane. Genuin fiskeby på fastlandet norr om Pemba. Kilometerlånga sandstränder och fantastiskt vatten gör den lagom för en tvådagarsutflykt.
    3. Ilha de Goa. Fem kilometer öster om Ilha de Moçambique ligger den här pytteön med en fyr från 1870, som vaktas av en ensam fyrvaktare.
    4. Chocas. På fastlandet, strax norr om Ilha de Moçambique och rakt över Baia de Mossuril, ligger den gamla portugisiska semesterorten Chocas och byarna Cabaciera Grande och Cabaceira Pequena. I Cabaciera Grande finns bland annat ruinerna av guvernörens gamla residens.


    Missa inte!

    Promenaden från Ibo till Quirimbas genom mangroveskogen. Starta i gryningen och kom fram lagom till lunch: nyfångad fisk med kokosris, på Quirimbas enda restaurang.

    Missa gärna!

    Lodgen på Matemos sydspets är ett överprisat skrytbygge och dessutom stänger den byns ungar ute från öns bästa strand. Bo istället hos Dade i hans strandhyddor på öns norra del.

    Bild 777845
    Ansiktsmasken musiro är gjord på ett speciellt träslag och vatten.



    Bild 777846
    Sjukhuset på Ilha de Moçambique var länge östra Afrikas största byggnad.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!