Jordanien – rött hav, dött hav och levande historia

Mitt bland uppblossande konflikter och heta politiska potatisar ligger Jordanien och lockar till sig besökare från hela världen. Med en bit av Röda havet, oändlig öken, världens saltaste bad och en klippstad som tagen ur fantasin.
Men allt börjar och slutar med ett glas te.

Jordanien – rött hav, dött hav och levande historia
Till höger: Al-Sharif Al Hussein bin Ali Mosque. Som vanilj och maräng i skymningen. Till vänster: I öknen eller stan – kamelen bjuder alltid på skjuts. Foto: Karl-Johan Larsson.

Moskén ser ut som en glassbomb i solnedgången. Marängliknande kupoler mot en glödande himmel, snart i samma varma bärnstenston som det söta teet i glaset han håller i händerna. Mohamed Faiz lutar sig ännu lite längre fram på plaststolen och naglar fast mig med en blick som är fast men vänlig.

– Vi är olika du och jag. Min syn på demokrati är inte din. Det finns människor som inte vet vad som är bäst för det här landet. Och då undrar jag. Ska de verkligen få rösta?

Det började med ett glatt hej och ett välkomnande "vill du ha te?", som så många andra gånger i Jordanien. Snabbt ordnades ett par extra plaststolar fram utanför Jihads leksaksaffär, och så var samtalet igång. Om kuststaden Aqaba, som är Mohameds hem sedan han som åttaåring kom hit 1967, då Israel erövrade Västbanken från Jordanien. Sexdagarskriget fördrev många palestinier till Jordanien och Aqaba. Då var staden betydligt mindre och turister var något man bara hört talas om. Idag är invånarantalet i Västerås storlek, och till och med kusten har vuxit. 

Döda havet, Jordanien

Döda havets bästa timme, när solen går ner över pool och hav.

För några år sedan förhandlade Jordanien till sig fem kilometer kuststräcka från grannen Saudiarabien i söder och utökade därmed till 26 kilometer kust. Ett led i planen att konkurrera ut israeliska turistorten Eilat, som syns på andra sidan Aqababukten som ett gytter av smutsvita klossar mot en sandfärgad fond. 

Det är märkligt att föreställa sig vår position på kartan.
– Vi befinner oss mitt i ett område där det ofta hettar till. Irak, Saudiarabien, Egypten, Syrien, Palestina. Där är vi, mitt i alltihop. Och vi är beroende av import. Därför måste kungen och regeringen hålla sig väl med våra grannar, säger Mohamed Faiz.

Kung Abdullah II och den undersköna drottning Rania, som hänger inramade på en vägg strax intill, är superstjärnor både i Jordanien och övriga världen. Det talas med värme och beundran om den 50-årige monarken, som sägs värna om den lilla människan och dessutom är ett hängivet Star Trek-fan. Visserligen vore det ju också ett lagbrott att tala illa om honom. Att de utlovade demokratiska reformerna dröjer i praktiken tycks inte bekymra Mohamed Faiz. Han bjuder på mera te och vill veta vad jag tycker om Aqaba. Att sitta på trottoarerna och samtala är det typiska umgängessättet, i en gryende turistort där barer med alkohol lyser med sin frånvaro, utom på hotellen.

Eftermiddagsstämning på stadsstranden i Aqaba.

Eftermiddagsstämning på stadsstranden i Aqaba.

I soukområdet ligger tyger och inplastade filtar i högar på trottoarerna. Alla vill att vi ska stanna till och prata lite till, smaka lite till. Nötter, baklavakakor och kebabkött som snurrar i köken bakom vattenpipornas rökslöjor.

­På marknadstorget mitt i stan ligger flådda getter och avhuggna kamelhuvuden. Deras tungor hänger lealöst ut ur munnen. Vi dricker ännu mer te.
Och när vi promenerat en stund på stadsstranden, bland badande barn och picknickande familjer, när vi avböjt att rida både kamel och häst men sagt ja till kanderade äpplen, då slår vi oss än en gång ner för att dricka te. Med Khaled och Fadwa, som puffar på varsin vattenpipa vid vattenbrynet. Det är mörkt nu, och stadsljusen i Eilat glimmar på andra sidan Röda havet. Dottern Lubna leker och vi kan inte annat än le och tacka, le och tacka. Det är mysigt, men svårt att kommunicera när man bara äger ett begränsat utbud av arabiska glosor. Ett av dem är "vill du ha te?", men det blir lite bakvänt i sammanhanget. Jag säger det ändå och alla skrattar gott.

I souken, Jordanien.

I souken härskar kommersen, tedrickandet och de stora leendena.

– Vi kan rida upp där på berget senare. Som Indiana Jones!
Jag kommer inte att göra det – rida upp på berget som Indiana Jones alltså – men Hamza vill inte lyssna på det örat. Stoet Jackie slänger till med huvudet och tvärnitar utanför entrén. Det är här hon brukar släppa av sina passagerare, och det är här även jag hoppar av och betalar för den lilla travturen från parkeringen.

– Vi ses sen! ropar Hamza, och jag är på väg att prote­stera lite, men då har han redan vänt om, i full galopp mot nästa turistgrupp.

Jag börjar gå istället, in genom den kolaglassmarmorerade bergsklyftan al-Siq, som är den storslagna entrévägen till Jordaniens mest kända plats: klippstaden Petra. Det var alltså den här vägen karavanerna tog till den betydelsefulla handelsstaden, under nabatéernas välde. Än idag hörs hästhovars klapprande eka mellan de tvära klippväggarna när vagnekipagen närmar sig – numera lastade med kameratyngda besökare från hela världen.

Snart börjar det förflutna framträda i berget. Siluetterna av en kamelkaravan som någon karvat ut för kanske ett par tusen år sedan. Buktande kamelmagar kan uttydas när ögat vant sig vid att fantisera och fylla i de bitar som inte längre syns. Bitar av en viadukt följer den slingrande gången. Bit för bit har arkitekturen grävts fram, och mer ligger säker­ligen dolt under ytan.

Kamelerna i Petra har redan sett allt tusen gånger.

Kamelerna i Petra har redan sett allt tusen gånger.

Efter en dryg kilometers vindlande promenad öppnar sig den trånga skåran, och med ens befinner jag mig alldeles framför Skattkammaren, den mest kända av den antika stadens ruiner.  
Den tornar upp sig likt fasaden på ett pampigt palats, med fint smyckade pelare i aprikos- och nougatfärg, uthuggna direkt ur berget. Exakt vad den utgrävda byggnaden använts till vet man inte, som med så mycket annat av det man grävt fram av klippstaden, men de flesta av byggnaderna som hittats är gamla tempel och gravplatser.

När handelsstaden Petra stod på sin topp, runt Kristi födelse, levde ungefär 3 000 människor här. Idag kommer ibland dubbelt så många turister hit på en enda dag, och där den dåtida handeln gällde tyger, metall och kryddor, har den nutida mer att göra med oljelampor, Aladdinknivar och plastruiner i snökulor.
Åsne- och kamelförarna lockar med "taxi" och försäljarna med "happy hour". Strax nedanför Hegra Tomb står Eid Ali Salem och erbjuder ridturer på åsnorna Judy och Jader.
Fram till för 23 år sedan bodde han i en grotta på området, med sin familj. Hur det var?
– Åh, vackert …

Wadi Rum, Jordanien.

Wadi Rum style – traditionella vita kläder och ökenarméns hölster.

Eid blir nostalgisk vid minnet av livet i grottorna. Om somrarna var det svalt, om vintrarna varmt – grottan var perfekt tempererad, som han minns det. På den tiden bodde ungefär 350 personer i grottor i området kring Petra. Nu bor han med sina två fruar och elva barn i beduinbyn en bit bort. Precis som övriga grottbor fick han en bit mark, ett hus och en engångssumma av staten, mot att han flyttade på sig. Nu har de vatten, el, tv, skola och sjukvård. Det är bättre på många sätt. Men fortfarande går han och hans vänner ibland till grottorna för att dricka kaffe och bara njuta av att vara där, i berget.

Oändliga vidder och bumlingar till berg kantar grusvägen när vi kör in i ökenområdet Wadi Rum en tidig kväll. Den dalande solen färgar klipporna varmt kopparröda och får mig osökt att tänka på Australiens Uluru (Ayer's Rock). Branta, knöliga och porösa tornar de upp sig, som spröda spettekakor i den vinande vinden.
Snart sitter jag i ett ombonat middagstält i "beduinlägret" som inte riktigt är så spartanskt som jag förväntat mig. Med tanke på att en försvinnande liten del av befolkningen fortfarande bor i beduintält borde det ju inte komma som någon överraskning att den här tältstaden är byggd för oss. För vår skull står också både öl och ringdans på menyn. Personalen, i helvita uniformer och läderhölster, gräver upp lammkött och potatis som lagats till i grytor under jord, och de dansar-dansar-dansar förbi våra bord och drar upp och får fart på oss, stora delar av kvällen. Det blir några smakprov av vattenpiporna också, innan det är dags att koja i tältet.

Wadi Rum, Jordanien.

Tältning à la Wadi Rum.

Jag håller nattkylan på avstånd under tre tjocka filtar och drömmer massor. Hör inte bönutropet. Missar soluppgången men får höra att den var magisk.
Magiskt är också att dricka frukostkaffe, på en bänk utanför tältet. Att sitta i den kyliga luften och i takt med den tilltagande solen börja avfrostas och vakna till liv. Krispigt är det, och vindstilla. Sol över tältbyn och dis över bergen. De är lika skrovliga som min morgonröst, fast vackrare.

Vid infarten till lägret står 29-årige vakten/servitören/dansaren Ibrahim Najday och sträcker på sig. Han är den jag minns bäst från igår. Hans runda kropp, stora leende och snabba fötter – en fröjd att se i dansen. Ibland bor han flera veckor i taget i det lilla murade vakthuset vid infarten till tältlägret. Dörrens insida är täckt av cd-skivor och på det minimala utrymmet ryms en säng, en kaffekanna, ett fotoalbum och en vattenpipa. Han har en fru och säger att han är tillgänglig för ett äktenskap med ytterligare en. 

Matlagning i Wadi Rum.

I öknen lagas mat under jord.

Jag vinkar hejdå när vi kör ut med jeepen. På väg ut i det ökenlandskap där T.E. Lawrence levde tillsammans med araberna under upproret mot det Osmanska riket, 1916-1918. Lawrence, som senare skulle bli känd som Lawrence av Arabien, var britternas sambandsman i området, och uppgiften att stötta upproret låg förstås i britternas intresse. Det tvingade den osmanska armén att skicka styrkor från Dardanellerna, där man stred mot Storbritannien.

Den kända skådespelaren Peter O'Toole gjorde sin paradroll som Lawrence 1962 och filmen spelades till stor del in här – i Wadi Rum. En filmisk plats i sig, ödsligt vacker. Torr sand och dramatiska berg. Några kameler som gungar fram, pådrivna av småpojkar. Tusentals år gamla hällristningar i kanjonen som löper genom berget Khazali. En rovfågel som svävar på den blå himlen.

Ibrahim Najday, vakt, servitör, dansare och piprökare.

Ibrahim Najday, vakt, servitör, dansare och piprökare.

Nicole van Zeebroeck står i givakt. Ser koncentrerad ut. Lyssnar uppmärksamt på sin man André som redan skaffat sig viss erfarenhet och ger övertygande instruktioner om hur hon ska göra.
– Vänd dig om. Backa lite. Ett, två, tre – sitt ner!

På given signal sätter hon sig rakt bakåt i det oljiga vattnet och försöker att inte le med öppen mun. Sedan sträcker hon ut händerna och ber att få en tidning så hon kan göra den obligatoriska läsningen. För bildernas skull.

Det är skön eftermiddagsstämning vid Döda havets strand, och skratten kluckar över vattnet. En varm vind sveper in och får några guppande badmösseförsedda damer att svepas iväg en bit. De dras in till bryggan av livvakten och klänger sig upp. Det är halt att hålla sig i handräcket.
Oljigt och supersalt att bada. Som att sitta i ljummen lacknafta. Skavsåren på foten svider, trots att jag tejpat in dem så gott jag kunnat.

Det är full rulle på de allmänna stränderna söder om stan. Här behåller man kläderna på när man badar.

Det är full rulle på de allmänna stränderna söder om stan. Här behåller man kläderna på när man badar.

Jag försöker att inte plaska och få vatten i ansiktet, men lite skvätt får man räkna med. Det smakar fränt och ohälsosamt när tungan snuddar vid läpparna. Om du sväljer en liter så dör du, ekar det i mitt huvud. Ska försöka att inte göra det då.
Men mest pratas det om hur nyttigt det supersalta, mineralrika badet ska vara. Hit skickar österrikiska och tyska hälsomyndigheter psoriasispatienter för ett par veckors behandling varje år. Det sägs att det ska hjälpa att bada, kleta in sig i lera, och helt enkelt bara vistas på platsen. Löftena är lika många som hudprodukterna i butikerna.

Eftersom Döda havet är beläget 435 meter under havsytan är också UVB-strålningen lägre här, vilket är en fördel för de hudpatienter som är i behov av solens strålar men vill undvika de cancerogena effekterna. När man befinner sig så lågt måste ljuset helt enkelt färdas längre, och blir då allt svagare på vägen. Dessutom dunstar vattnet och bildar ett minerallager som skydd.
Själv känner jag att motivationen mest handlar om att testa de extrema flyteffekterna. Det var det där med att sitta ner och kanske läsa tidningen. Kleta in sig i lera, se solen börja dala. Den bäddar ner sig hos grannen Israel på andra sidan vattnet. Ständigt närvarande, som den andra sidan av en symmetrisk figur. Mitt i den heta grytan, mitt i Mellanöstern, guppar jag fridfullt omkring och struntar i att läsa. Just idag vill jag inte veta, just ikväll vill jag bara flyta. Och dricka lite te.

Lawrence Springs, Wadi Rum, Jordanien.

Samling kring vattenhålet vid Lawrence Springs i ökenområdet Wadi Rum.

 Jordanienguide

Missa gärna!

Royal Diving Club. Nedgången strand utanför Aqaba, inte alls så kungligt som det låter. Inträdet är dyrt, och du kommer ändå inte att känna dig bekväm i bikini. Bättre att utnyttja något av hotellens stränder i stan, eller att vara påklädd på de allmänna stränderna.

Missa inte!

Wadi Rum-öknen. Naturen när den är som torrast men absolut inte tråkigast. Filmiskt vackert!

Resa dit

Billigare resor till huvudstaden Amman, med mellanlandning, har bland annat Turkish Airlines  och Emirates . Apollo flyger charter till Aqaba och Tala Bay, med rundresor till bland annat Petra, Wadi Rum och Döda havet. Även Solresor och Temaresor har rundresor i Jordanien.

Ta sig runt

Buss: Bussbolaget JETT regelbundet mellan olika destinationer i Jordanien. Minibussar är ett annat sätt att ta dig runt. Det går till exempel minibussar från Aqaba till Wadi Musa, som är din destination om du vill se ruinstaden Petra.
Taxi: Det finns också delad taxi, "service taxi", som avgår från minibusstationen och tar upp till fyra personer till bland annat Wadi Musa. Lägg därtill en mängd arrangörer och privatguider. Du hittar dem i Aqaba, om inte de hittar dig först. En stad som Aqaba är lätt att ta sig runt i per fot (eller för all del kamel, det erbjudandet lär du få!), men vill du ta dig ut till de allmänna stränderna (klädkod: påklätt) är taxi ett bra och billigt alternativ.
Biluthyrning i Aqaba: Avis (202 28 83, avis@go.com.jo, King Hussein St), Hertz (201 62 06, hertz@go.com.jo, An-Nahda St) eller Al-Cazar Car Rental (201 41 31, alcsea@alcazar.com.jo An-Nahda St).

Boende

Mövenpick Hotel (moevenpick-hotels.com) har riktigt fina hotell både i Aqaba (med egen strand) och vid Döda havet (med flera pooler och access till Döda havet). Dubbelrum kostar från 1 400 kr vid tidig bokning.
Kempinski (kempinski.com) är ett elegant designhotell i Aqaba, med lyxigt spa och egen strand. Ca 1 300 kr för dubbelrum vid tidig bokning.
Darna Village Beach Hostel (darna-village-aqaba-jordan-hotel.com) är ett billigare alternativ, beläget en mil utanför centrum, men med närhet till dykning och snorkling och tillgång till pool. Dubbelrum från ca 300 kr.

 

Döda havet, Jordanien.

Sara och Laura från Spanien testar helkroppsinpackning på stranden.

Mat

Här äts det kyckling, lamm och nötkött men också gott om vegetariskt. Fisk har inte varit en del av den traditionella kosten eftersom kusten är så kort (och det andra havet är "dött"), men även det har börjat komma mer och mer.
Foul (även stavat ful) är en röra med bondbönor (fava beans) som är vanlig till frukost, tillsammans med bland annat hoummus och falafel.
Maten är vanligtvis väldigt lik den i flera andra länder i regionen, till exempel Libanon, känd som meze, med till exempel labneh, pita, baba ganoush (aubergineröra) och fatoush på bordet.
Kaffet är arabiskt, ibland kryddat med kardemumma, eller turkiskt. Finns förstås även latte och cappuccino på de större hotellen.
Det finns en hel del butiker som säljer alkohol i Aqaba, men inte så många restauranger med tillstånd. På de större hotellen finns alltid välförsedda barer.

Prisläge

Den universella regeln om billiga småhak och dyra storhotell gäller givetvis. Befinner du dig på någon av de hotellägda sandstränderna i Aqaba kan du räkna med svenska priser på mat och dricka, ibland till och med lite mer. På enklare falafel och kebabställen, däremot, får du mycket mat för pengarna. För tio kronor kan du få en rejäl tallrik med falafel.

Guide Karin Wallén