• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Tallinn - en modern sagostad

    Ibland känns Estland modernast i världen. Samtidigt är Tallinn vår närmsta sagostad. En stad full av historier. Och historia.

    Tallinn - en modern sagostad

    Tallinn vaknar fort och beslutsamt som man gör på nordliga breddgrader. Trutar skriker ut morgonen från lyktstolpar. Spårvagnar och bussar far genom nattliga vattenpölar. Så följer gamla stan, Vanalinn, där vindsvåningarnas fönster påminner om kisande ögon och stadsmuren slår en beskyddande ring runt de täta kvarteren.
    Plötsligt känns det som om illustrationerna ur min barn­­doms Astrid Lindgren-böcker fått liv. Lås vrids om. Lampor tänds. Dörrar glider upp till pinglande bjällror. Ur hansa­tidens hus strömmar doften av ull, brända mandlar och ny­bryggt kaffe. Och på tröskeln till kaféet på Venegatan står chokladmakaren med en bricka nytillverkade amaretto-praliner.
    – Vill du smaka? Klart jag vill!
    Tallinn känns märkligt bekant. Björkarna, ljuset och Östersjöns fylliga blånad; sättet på vilket folk uppträder. Det kunde vara ett lite annorlunda Sverige. Ändå bär flertalet människor på något som vi aldrig burit på. Erfarenheter från en diktatur.
    Några årtionden tillbaka vajade Sovjetfanor över hustaken. Tallinn hade just fått sin första skyskrapa. På 23:e våningen till Hotel Viru fanns ett hemligt rum. På dörren stod det "Här finns inget!". Det gjorde det. KGB-agenter med headset avlyssnade hotellgäster och bevakade ester som var dumdristiga nog att tala med utländska besökare. Misstänksamhet var norm och allt och alla skulle kontrolleras i jakten på avvikare.
    – Jag föddes i den glada, lyckliga familjen Sovjet! börjar Anne Ruusmann med ett snett leende.
    Nu är hon 25 år och studerar miljövård på universitetet. För några år sedan hörde Anne talas om några unga Tallinn­bor som ville knyta samman lokalbefolkning och turister via ett projekt som fick namnet Like a Local.
    Tanken tilltalade henne. Rest hade hon gjort själv. Och under resorna hade just möten med människor fått vissa platser att lyfta och bli till så mycket mer än det som syntes på vykorten.
    – Nu är det min tur att berätta om min stad, säger Anne då vi promenerar på rad nedanför Nigulistekyrkan.

    Tallinns två ansikten. Ambitiös, modern, framåt …

    Tallinns två ansikten. Ambitiös, modern, framåt …

    … och söt sagostad där tiden tycks ha stannat.

    … och söt sagostad där tiden tycks ha stannat.

    Två australiensare, ett engelskt par och en ung spanjor med pipig röst försöker hålla jämna steg. Tallinn består av hus och gator, men också överraskningar. Saker som sällan hittar till guideböcker. En bit av stadsmuren i ett underjordiskt parkeringsgarage. Konserter med estnisk indiepop där entréavgiften på en syltburk också berättigar till en cd-skiva. Tunnelbaneskyltar utan tunnelbana och en väldig lokverkstad som gjorts om till en tuff bar och en skön restaurang.
    Anne berättar och plötsligt står vi framför kyrkan Kaarli kirik som bär namn efter den svenske regenten Karl XI. Just idag råkar tornet vara öppet. Dammiga trappsteg leder upp till kyrkklockan. Från en glugg ser vi hur Estlands huvudstad tar sats åt fyra håll. Bankpalatsen och skyskraporna kring Viru Center och Tartu mnt.
    Den pepparkaksfärgade trähusstadsdelen Kalamaja där små kvartersbutiker gömmer sig i källarna och en del av lägenheterna delar toalett, ibland ute på gårdsplanen. Och så längst bort, Sovjetsatelliterna Lasnamäe och Mustamäe.
    Vi fortsätter uppför backen mot Domberget där den rysk-ortodoxa Aleksander Nevski-katedralen reser sig, röd och mäktig med mörka lökkupoler.
    – Visst är det vackert! erkänner Anne som uppskattat kyrkan om den legat i Ryssland. Men här påminner den henne om alla försök att göra Estland ryskt.
    Tsar-Ryssland var först. Sedan kom Sovjetepoken som verkligen ansträngde sig för att radera ut den nationella identiteten. Ester deporterades till Ryssland och ryssar skickades till Estland. Det fanns till och med planer på att krossa det förflutna, riva Tallinns gamla stad och ersätta det medeltida med kyligt höghusgrått.
    Idag talar drygt 52 procent av Tallinns invånare estniska som modersmål, medan knappt 40 procent har ryska som förstaspråk. Visst, det finns ryssar som har ester som nära vänner och ester som gift sig med ryssar. Och livet lunkar på. Men skuggorna hänger där fortfarande och förhållandet mellan folkgrupperna är delikat, som Anne uttrycker det.

    Alexander Nevskij-katedralen.

    Alexander Nevskij-katedralen.

    »Men hallå tanten, vita gympadojor är så 2011. I år är det gyllene hovar som gäller.«

    "Men hallå tanten, vita gympadojor är så 2011. I år är det gyllene hovar som gäller."

    Överst på Tallinns sjöfartsmuseum. Jag har fastnat framför en svartbrun eka. Östersjöns vågor blåste höga den majdag 1944 då Hans Suur, inför hotet om nazitysk tjänstgöring vid Svarta havet, lämnade fru och barn hemma på ön Saaremmaa, greppade årorna och rodde över havet tills solen gick upp över Fårö och Sverige.
    Nu står båten här, högst upp på Tallinns sjöfartsmuseum och påminner på sitt sätt om det andra världskriget och den tid då estniska män tvångsmobiliserades av Röda armén eller nazi-tyska styrkor. På hösten 1944, då sovjettrupperna befann sig på offensiv, kom Hans tillbaka till Estland för att hämta fru och barn i en fiskebåt. Sökljus svepte genom natten och tysk vapeneld riktades mot familjen. Hustruns skor och några väskor blev kvar på stranden. Ute på havet såg de lysbomberna från ryskt flyg och hur horisonten brann. Tre dygn senare, den 3 oktober 1944, klev de iland på Gotland.
    Hans Suur lever inte längre. Men dotterdottern Sara finns i Småland och tillhör mina närmsta vänner. Jag vet hur familjen brukar stanna upp vid den lilla tjärsvarta ekan i Tallinn. Båten påminner om något. Längtan efter frihet.
    Det borde inte ha gått. Men det gick. 1991 förklarade sig Estland självständigt gentemot Sovjetunionen. Inte via vapen. Utan genom en sjungande revolution. Hundratusentals människor samlades på Sångarfältet Lauluväljak i Tallinns utkant och sjöng ut sin längtan. Och ett trött och förvirrat Sovjet, som bara var tränat för att möta våld, drog sig tillbaka till Moskva för att dö.

    Kväll i Tallinn. Allt är möjligt. Galet möjligt. Månen blänker i vattenpölar och luften är full av förväntan. På Valli bar mixas sambuca och tequila med tabasco. Fyra män brister ut i stämsång vid Viruporten. En möhippa bjuder på vodkashots och saltgurka. Samtidigt fyller blomstermadammerna sina vaser med gula, röda och rosa rosor; buketter och blomsterarrangemang som snart ska hamna i någons famn.
    Vandrar sakta genom vimlet. Några är på väg mot operan. Andra mot nyöppnade nattklubben Apollo. På en vinbar under Tallinns takåsar funderar Elina Merisalu på framtiden. Den tycks bra. Och varför skulle den inte vara det? Hon är ung, vacker och pratar perfekt engelska. Landslagstävlandet i rollerblades har i och för sig fått pausa på grund av krånglande rygg.
    Men det finns annat. Ibland körar hon i kompisarnas band på en rockklubb bakom busstationen. Ibland hjälper hon sin syster som leder danskurser i salsa. Och så resor hon. New York och Jungfruöarna är platser som hon besökt. Nu längtar Elina till Los Angeles och Söderhavets Tonga.

    Fikaliv långt från latteglas och jättemuffins. Kolla kaféerna i guiden.

    Fikaliv långt från latteglas och jättemuffins. Kolla kaféerna i guiden.

    Gamla stan är vacker och välbevarad. Turisterna blir färre ju längre in du går på kullerstensgator och i gränder.

    Gamla stan är vacker och välbevarad. Turisterna blir färre ju längre in du går på kullerstensgator och i gränder.

    Allt har gått så fort. Några årtionden tillbaka gapade estniska butikshyllor nedslående tomt. Man köpte det som gick att köpa i hopp om att framöver kunna byta mot något som man verkligen behövde. Nu bestämmer Estland själv. Och nationen tycks ha bråttom bort från allt som är gammalt. 2011 byttes kroon mot euro.
    Ungefär samtidigt försvann telefonkioskerna, eftersom alla ändå har mobiltelefon. Samtidigt har såren efter det sena 2000-talets finanskris knappast läkt ut. Åtskilliga ester arbetar i väst där lönerna är flera gånger högre. De som är kvar, pusslar med inkomster och liv så gott det går. Under gårdagskvällen lyssnade jag till en medelålders lärarinna.
    På dagarna undervisade hon i en högstadieklass. På nätterna satt hon i receptionen till ett hotell. Det gäller att inte visa sig trött, att inte framstå som svag, sa lärarinnan. Kanske är det ett tidens tecken att Tallinn fått antistress-stationer där man via konstnären Katrin Essensons installationer kan få förslag på lösning av vardagsproblem eller söka tröst och styrka genom William Butler Yeats dikter.
    På den 23:e våningen till Hotel Viru känns solen nära. Tidigare höll KGB sina vakande ögon härifrån. Stora delar av Tallinn flyter ut mot horisonten. Domberget klättrar mot himlen. Olavikyrkans nålvassa spira finns redan där. Inför Finska viken trycker gamla stans hus tätt, tätt intill varand­ra. Lite längre bort finns Viru Center. Rulltrappor leder mot kaffebarer där laptoppar ligger uppslagna framför unga skratt, latte och espresso.
    – Facebookgenerationen har ingen relation till det sovjetiska Estland, säger Kerli som guidar på KGB-museet. Många som är födda efter 1991 tar för givet att nationen alltid sett ut som den gör idag. På sätt och vis är det synd, säger hon.
    – Vi längtade så efter friheten, och det tog så lång tid att få den. Vi hade varit beredda att överleva på potatisskal för att uppleva ett fritt Estland.

    Sov som på medeltiden. Three Sisters Hotel.