• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Korsika - strand, sol och vandring

    På Korsika är vägarna krokiga och andhämtningen ojämn. Följ med från norr till söder via branta klippvikar och svällande grönska längs en vildvuxen västkust som aldrig slutar överraska.

    Korsika - strand, sol och vandring
    Corbara, en av många mysiga byar i Balagnedistriktet, tronar över havet på sluttningarna ovanför-- L’Île Rousse.

    Bilkaravanen från hamnen ser ut som en lång, glänsande orm. Det är Frankrike som kommer rullande med båten från Nice. Mitt i sommaren flerdubblas befolkningen i L'Île Rousse, vars namn betyder "den röda ön", trots att det inte alls är en ö, utan en liten stad på nordvästra Korsika.
    Inte är den särskilt röd heller. Möjligen lätt aprikosfärgad, särskilt på eftermiddagen, i den där timmen när stranden börjar tömmas på folk, när handdukarna skakas fria från sand och livet förflyttar sig till de smala, svala gatorna i gamla stan.
    Sirliga neonskyltar lyser upp fasaderna i grönt, rött och blått när restaurangerna flyttar ut på gatorna och från grusplanen som vetter mot hamnen hörs det ständiga klingandet av krockande bouleklot. Om det är något, förutom färjorna, som förbinder Korsika med södra Frankrike så är det just boulesporten och i L'Île Rousse är man mäkta stolt över att världsmästaren bor just här.
    På torget Place Paoli står bysten av en annan stolthet. Pascal Paoli hyllas inte bara som grundaren av staden, utan som den man som ledde ön under dess få år av självständighet, 1755 till 1768, som är ett nostalgiskt undantag i Korsikas omstridda förflutna. Ön har stått under Karthago, romarna och bysantinerna. Inte minst under medeltiden rådde en ständig dragkamp mellan genueser, berber, pisaner och fransmän som turades om med att försöka invadera och ibland lyckas ta över. Till och med engelsmännen var här och härjade ett tag, men sedan 1789 har ön tillhört Frankrike. Det är kanske inte så konstigt att korsikanerna till denna dag har ett rykte om sig att vara misstänksamma mot utsocknes folk och att värna om sin identitet. Samtidigt har ön haft sina inre konflikter, släktfejder och maffiafasoner.
    – Fast det är inget man pratar högt om här. Man får åka till kontinenten för att läsa om de sakerna i tidningen, säger Daniel, som spelar boule med sin son på grusgården utanför en upplyst kyrka när solen glidit ner i horisonten.
    Han flyttade hit från fastlandet när han gick i pension för fyra år sedan efter att ha varit en regelbunden besökare hela sitt vuxna liv. Den korsikanska mentaliteten beskriver han som svårflörtad men ärlig. Inställsam får man vara någon annanstans.
    – Men jag gillar deras attityd. De är riktiga öbor. Antingen blir du älskad eller hatad, det finns inga mellanting. Det tar tid att bevisa att du är att räkna med i samhället, att du inte bara är ännu en sommargäst. Men sedan är du inne.

    Livet i gränderna, den rosa staden, L’Île Rousse.

    Livet i gränderna, den rosa staden, L'Île Rousse.

    Mellan Portos röda klippor väntar svalkande bad, för den som tycker om att leka med vågorna.

    Mellan Portos röda klippor väntar svalkande bad, för den som tycker om att leka med vågorna.

    Terrordåden mot franska mål nådde sin kulmen under 1970-talet och har idag upphört. Den kulturella identiteten och det speciella korsikanska språket (som påminner mer om italienska än franska) är däremot i högsta grad levande.
    Kulhålen vi ser i vägskyltarna nästa dag må vara resultatet av uppsluppen prickskjutning på väg hem från vildsvinsjakten, men att de franska ortsnamnen sprejats över medan de korsikanska stavningarna får vara kvar, talar sitt tydliga språk.
    – Attentaten mot Frankrike handlade inte enbart om en önskan om självständighet. Det handlade om en rädsla för att Korsika skulle bli exploaterat av rika människor och sluta som något St-Tropez med betonghus och hotellkomplex, säger Stephane Antonini, som tagit en rökpaus utanför sin restaurang.
    – Men sedan blev allt mycket bättre. Nu finns lagar som skyddar kustlinjen, och majoriteten av alla korsikaner tycker att vi ska tillhöra Frankrike.
    Stephane avverkar sin cigarett snabbt och återgår till att ta upp beställningar. Vi har precis vandrat i två och en halv timme från L'Île Rousse upp till den lilla bergsbyn St Antonino och väljer en charkuteritallrik och pasta till lunch. De korsikanska menyerna handlar till stor del om peppriga, rökiga korvar och skinkor och ostar med en hint av de örter som betas i trakten.
    Stigen hit kantades av torrt buskage, maquis, utslängt som gröna, tussiga bollar på branten. Allt var stilla, sånär som på enstaka ödlor som rasslade in i snåren och vid något tillfälle klirrandet av bestick från en fransk familjepicknick.
    Nu ligger L'Île Rousse långt nedanför oss vid ett kornblått hav där vita streck av vågskum pilar ut från hamnen när båtarna lämnar kajen. På bergssluttningen syns spridda byar, som nougatfärgade stycken där valnöts-, fikon- och kastanjeträd lutar sig över murarna och där höga kyrktorn bryter sig upp ur stenklustren.
    Och ovanför oss tronar de massiva bergskropparna nästan hotfullt mäktiga i en krans av moln. Monte Grossus topp, 1 937 meter över havet, är den enda som badar i sol. Någonstans där borta går Korsikas kända vandringsled, GR20, rakt igenom ön. Vi har valt den snällare varianten av vandring istället, den där man kan gå från by till by, fika sig fram och ändå ha träningsvärk nästa morgon.
    Husen i Sant Antonino ligger så tätt att det känns som att byn är en enda byggnad, ett stadigt fort. Med gränder som smyger in i valv, nedför trappor och abrupt mynnar ut i ett stup. Eller fortsätter upp, åt höger, vänster, ännu mera upp och slutar med en utsikt från byns högsta punkt, där vi hör några franska vandrare strö lovord över ett bageri de hittat i grannbyn. Dags att fortsätta gå.

    Trasslig natur hör Korsika till. Överallt  blommor och torra buskar, så kallad maquis.

    Trasslig natur hör Korsika till. Överallt
    blommor och torra buskar, så kallad maquis.

    Eftermiddagsvila på stranden Palombaggia,  utanför Porto-Vecchio på Korsikas sydöstkust.

    Eftermiddagsvila på stranden Palombaggia,
    utanför Porto-Vecchio på Korsikas sydöstkust.

    Bonifacio vilar på kalkstensklippor som sticker ut i havet. På andra sidan vattnet ses Sardinien glimma, när mörkret faller.

    Bonifacio vilar på kalkstensklippor som sticker ut i havet. På andra sidan vattnet ses Sardinien glimma, när mörkret faller.

    Ratten går som i en gammal film: höger-vänster-höger-vänster. Det finns inga raksträckor på Korsika, åtminstone inte där vi nu färdas, söderut längs västkusten. Vi har gjort ett stopp i Calvi, promenerat i det gamla citadellet med höga murar och glimtar av turkost hav och vita båtar. Ätit croissant och druckit café crème. Laddat för en dag på kurviga vägar som kräver uppmärksamhet.
    Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hårnålskurva. Det kan vara en skock med getter eller grisar, eller bilburna människor som plötsligt blivit tvungna att nödbromsa inför en förstummande utsikt. Klippor som stupar ner i havet kan ha den effekten. Överallt dessa beige- och aprikosfärgade bergsväggar som doppar sig i ett knallblått hav. Någonstans en liten kyrka, som en vit prick längst ut på en udde. Frodigt gröna buskar tumlar ner på branterna över och under den smala vägen som sträcker sig som ett tunt midjebälte runt den fylliga korsikanska kroppen.
    Vissa sträckor har vi helt för oss själva. Då känns Korsika vilt. Otämjt. På den majestätiska västkusten har man klarat sig undan girig överbebyggelse. Naturen, skogen och bergen får vara som de är. Men när staden Porto anas som en roströd gryta nedanför oss ligger campinggästerna och solbadarna som kulörta prickar nere vid klapperstensstranden.
    Det är en stekhet, slumrande dag, men vinden och vågorna håller sinnena vakna. Båtar stävar ut mot naturreservatet Scandolas grottor och på stranden blir parasoller vindskydd. Någon kämpar med att tända en cigarett under en solhatt. Foppatofflor och flipflops ligger som drivved där de torra stenarna slutar och de blöta tar vid i en annan nyans av grått. Genom de brusande vågorna hörs förtjusta barnskrik. Badvakterna tillrättavisar oss när vi råkar bada utanför flaggorna. Det här är Korsika i ett nötskal. Harmoniskt, vackert och samtidigt lite vilt och farligt.

    Balagnedistriktet i nordväst är ett lantligt område, perfekt för den som gillar att vandra från by till by.

    Balagnedistriktet i nordväst är ett lantligt område, perfekt för den som gillar att vandra från by till by.

    Cimitière Marin, Bonifacio. Katolsk kyrkogård med himmelsk utsikt.

    Cimitière Marin, Bonifacio. Katolsk kyrkogård med himmelsk utsikt.

    Utanför orten Sagone, på södra Korsika, breder en sandstrand ut sig längs vägen.

    Utanför orten Sagone, på södra Korsika, breder en sandstrand ut sig längs vägen.

    Söder om Porto ändrar sig vegetationen radikalt. Från oborstade buskar till höga stammar. Pinjeträd med långa barr och stora kottar. Klippväggarna står som branta, kopparröda väggar intill vägen där bilarna sniglar sig fram runt skarpa hörn.
    Sandstränderna runt Sagone är gyllene i eftermiddagsljuset och kropparna som vilar där slappa och bruna. Ju närmare Ajaccio vi kommer, desto tamare ter sig naturen. Som om den gett med sig här, i närheten av en av öns största städer.
    Här bor inte mer än 63 000 invånare, men att köra in i Ajaccio är att passera en gräns. Plötsligt befinner vi oss i en stad och inte en sömnig liten strandort.
    Att sätta epitetet "storstadspuls" på känslan är ändå att gå lite väl långt. Napoleon Bonapartes födelsestad är pastellfärgade hus med slitna fasader. Ett citadell med en torrlagd vallgrav och nedanför den ligger stranden, där några människosiluetter dröjer sig kvar även efter mörkrets inbrott.
    Strandpromenaden med palmer i raka led och det vita, pampiga kasinot för tankarna till franska Rivieran.
    Men kvällen känns lugn. Lite för lugn, tycker Marina som sitter och röker cigarr på en utomhusser-vering på Cours Napoleon.
    – Ajaccio är inte en stad för unga. Det är en stad för gamla, suckar hon och låter den tjocka röken sippra ut mellan rödmålade läppar.
    När de två största städerna Bastia och Ajaccio fajtades om vem som skulle bli hemvist för Korsikas universitet, beslöt man helt enkelt att förlägga det till lilla Corte, som ligger ungefär mitt emellan.
    Så nu sitter öns ungdomar där, konstaterar Marina. Mitt på ön, mitt i ingenstans.
    Marina föddes på Korsika men flyttade till Paris redan som femåring. Ändå känner hon sig korsikansk.
    – Det är något med känslan, med kulturen och männi-skorna som gör att jag fortsätter komma tillbaka, säger hon.
    Precis som många andra valde hennes föräldrar att flytta för jobbens skull. Men de kommer att flytta tillbaka när de blir pensionärer, hävdar hon.
    – Och jag med. Vad ska man göra i Paris när man inte jobbar? Livet är bättre här.

    Guide till Korsika

    Resa till Korsika

    Flyg från Sverige går via Frankrike. T/r till exempelvis Calvi eller Ajaccio kostar ca 4 000 kr. Ett billigare alternativ är att ta ett flyg till Nice (dit bl a Norwegian flyger) eller Marseille (dit bl a Ryanair flyger), och ansluta med båt. Från Nice tar färjan 6–7 tim och kostar drygt 300 kr enkel resa utan bil. Från Marseille tar det ca 13 timmar med nattfärja och kostar drygt 400 kr. Mer info på sncm.se.
    Langley Travel (langley.eu) ordnar paketresor med eller utan olika aktiviteter (vandring, dykning, kanjoning, ridning m m), med bas i Calvi och L'Île Rousse. Fritidsresor (fritidsresor.se) har också paketlösningar för bilrundresor med förbokade hotell på Korsika, i kombination med Sardinien. Temaresor (temaresor.se) arrangerar grupprundresor på Korsika i kombination med Sardinien.
    Flera arrangörer riktar in sig på aktiva semestrar, inte minst vandringsresor. Kolla t ex Prima Travel (primatravel.com), eller UCPA (ucpa.se), som arrangerar regelrätta sportresor (kajak, ridning, vandring etc) med boende på deras förläggningar.


    Resa runt på Korsika

    Bästa sättet att se Korsika är med bil. Det är en ö som lämpar sig för slingrande bilturer med gapande munnar som kräver återkommande fotostopp. De flesta större internationella biluthyrarna, t ex Avis, Europcar och Hertz, finns här.
    Bussar går mellan städerna. Mer info på corsicabus.org.


    Boende på Korsika

    Korsika är inte nedlusat med stora hotellkomplex, vilket också är en av dess stora för­delar. Dubbelrum kostar från 500 kr för relativt enkel standard och uppåt.
    Hotel Palazzu, hotel-corse-palazzu.com, i den charmiga bergsbyn Pigne (Pigna på korsikanska), är ett tips för den som vill ha en lyxig men lantligt smakfull upplevelse, med bra restaurang och utsikt mot både hav och berg.
    Vårt val: Hotel Kallisté, 51 Cours Napoléon, hotel-kalliste-ajaccio.com, är ett rustikt och fint hotell i centrala Ajaccio.


    Äta på Korsika

    Gillar du charkuterier och ostar har du kommit helt rätt. Kryddiga korvar, rökiga skinkor och ostar som smakar av örterna som djuren betat i bergen – det här är smaken av Korsika. Beställ en assiette du pays och smaka dig fram bland prisuttu (torkad skinka), salamu (salami) och lonzu (fläskfilé rökt med olivkvistar), innan du ger dig i kast med sanglier (vildsvin) i någon form. Pasta och pizza har också sin plats i det moderna köket, som influerats av grannen Italien.
    Missa inte att prova några lokala viner, gjorda på de för Korsika typiska druvorna Vermentinu (vitt) och Sciacarellu (rött). Avsluta med en canistrelli (en söt kaka bakad med oliv­olja) och ett sött muscatvin från Cap Corse-regionen.


    Prisnivåer på Korsika

    Korsika ter sig relativt dyrt, med dyra hyrbilar och boende ofta uppåt svensk prisklass. En caffe latte, eller café crème som det heter här, kostar 20–30 kr. Huvudrätt på restaurang kostar 100–220 kr. Ett glas vin 35–65 kr beroende på ställe.

    Charkuterier – Korsikas stolthet

    Charkuterier – Korsikas stolthet

    3 sakrala vyer på Korsika

    1. Kyrkogården i Bonifacio. Bonifacios gamla kvarter ligger och balanserar på vita bergsväggar som stupar rakt ner i ett turkost hav, på Korsikas sydspets. Längst ut på denna marängbotten ligger den vindpinade marina kyrkogården, full av katolska, utsmyckade gravar med en utsikt som sträcker sig ända till de glittrande ljusen på Sardinien.

    2. Bergsbyn St Antonino. Dubbad till en av Frank­rikes vackraste byar har St Antonino mycket att leva upp till. Men den här lilla bergsbyn är väl värd en utflykt. Återhämta dig efter byvandringen med en drink på restaurang I Scalini, med utsikt åt alla väderstreck.

    3. Naturreservatet Scandola. Ogästvänliga eller fascinerande – omdömena om de ointagliga klippvikarna på Calanchekusten i sydväst må ligga i betraktarens öga. Lika klart som vattnet är i alla fall att Unesco anser att denna kust, som varvar vita stränder med kopparröda och kritvita klippväggar, ska klassas som ett världsarv.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!