• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Roadtrip och ranchliv i North Dakota och Montana

    Vår chefredaktör hyrde bil och begav sig mot landsbygden i North Dakota, Montana, Wyoming och Minnesota. Det var här general Custer slogs mot indianerna och det var hit många av Wilhelm Mobergs utvandrare kom. Välkommen till USA:s riktiga hjärta – the land of the free and home of the brave.

    Roadtrip och ranchliv i North Dakota och Montana
    Jay Doan där han trivs bäst.

    Bland cowboys & indianer

    Garaget vid terminal 1, St Pauls internationella flygplats, Minneapolis. Jag vrider om bilnyckeln. V6-motorn brummar igång.
    Trippmätaren i den läppsticksröda Chevrolet Impalan kommer att stanna på 368 mil när vi återlämnar bilen. Då har vi gjort en roadtrip genom USA:s Norrland, det rödrutskjortiga cowboylandet som sträcker ut sig över landsbygden i Minnesota, North Dakota, Wyoming och Montana.

    K, min reskamrat, skriver in första stoppet på GPS:en, Fargo, känt över världen från bröderna Coens Oscarsbelönade film med samma namn. Peter Stormare hade en av huvudrollerna. Filmen är förstås knappt inspelad i stan.

    – Beräknad tid till slutdestinationen: fem timmar.

    Septembersolen lyser starkt och trycker upp kvicksilvret till över 30 grader. Så snart vi rullar ut ur Minneapolis börjar något annat som jag länge drömt resedrömmar om: den amerikanska landsbygden. Detta är gammal svenskbygd. Det var hit många skandinaviska utvandrare kom, med drömmar om ett nytt, rikare liv. Än idag är nybyggar­andan och vildavästern-mentaliteten stark. Individens rättigheter är heliga och statens inblandning i vardagslivet ska helst vara så minimal som möjligt. Vapenlagarna är generösa och motorcyklisterna som svischar förbi oss på Highway 94 norrut gör det oftare utan hjälm än med.

    Gulbruna majs- och solrosfält följer vår färd mot Fargo. Radion spelar inget annat än country. En låt handlar om hur en man tvingas välja mellan sin fru och sitt fiskeintresse. "I'm gonna miss her when I come home", gnolar den gamle sångaren en sista gång innan vi svänger in på en mack för att tanka. Stora Made in the USA-lastbilar med "Stöd våra trupper"-dekaler kör förbi. Inne på macken finns en hel vägg med kylar med drickor i megastorlek. Bredvid står jakttidningar, torkarblad, choklad och en maskin med avskyvärt blaskigt kaffe.

    I mitten, i en rund kassa, står en nästan lika rund dam.

    – Mina herrar, det blir 49 dollar.

    Knappt 350 kronor. Vi har tankat nästan 49 liter bensin.

    Vi passerar Fargo, enbart med ett stopp för en hamburgare. Vårt riktiga mål är Black Leg Ranch i McKenzie utanför Bismarck, ytterligare en bit västerut.

    I solens sista varma ljus rullar vi så småningom av huvudvägen och kör på en öde grusväg genom ett gigantiskt majsfält. Fasaner lyfter mot den molnfria himlen.

    På en stolpe sitter en fastklistrad, vit affisch med svart tryck "Posted". Skylten är ett av de kraftigaste uttrycken för individens rätt till sin mark. Rör du dig bortom skylten så gör du det på egen risk. Inte ens polisen eller sheriffen får köra där såvida inte ett brott har begåtts.
    Vi hoppas vi kör in på rätt mark.

    Bordercollin Patch är den första att ta emot oss när vi svänger in på gårdplanen, sedan kommer en bredbent cowboy i vit hatt, jeansskjorta och högt sittande cowboyjeans och hälsar oss välkomna.

    – Det är inte helt lätt att hitta hit! Välkomna!

    Jay är en av tre söner i familjen Doan. Black Leg Ranch startade 1882, då marken gavs bort till nybyggarna som kom. Familjen Doan har sedan dess haft gården och den tillhörande marken, som idag är över 4 000 hektar stor. Majsfälten kring gården är till för boskapen, som är av rasen svart angus, den vanligaste rasen för köttproduktion.

    Vi lastar ur bilen och sedan visar han oss mot vårt boende, en timrad stuga en liten bit bort från stallet. Jay är i 30-årsåldern och har återvänt till föräldrahemmet efter studier och jobb i Arizona.

    – Min bror Jeremy startade med småskalig jakturism här år 2000. Vi jagar fasan, änder och vitsvanshjort. 2010 satsade vi på att ta emot gäster på ranchen.

    Det är också därför vi är här. Under två dagar ska vi – efter bästa förmåga bör tilläggas – vara cowboys, eller wranglers, som det egentligen heter, som bäst liknas vid svenskans boskapsskötare.

    – Vi håller på och bygger till ranchen för att kunna ta emot fler gäster. Totalt ska vi kunna ta emot 25 gäster samtidigt. Allt kommer vara klart i år om det går enligt plan, berättar Jay, samtidigt som han sätter nyckeln i låset.

    – Förresten, hur vana ryttare är ni?

    Dagen efter är det upp till bevis. Förutom jag och K så är det ett gäng australiska damer på gården. Vi börjar lite försiktigt utanför stallet, där vi får känna på hästarna. Snart bär det ut på prärien, där vi ska driva in boskapen.

    – Kor är flockdjur. Det gäller att få dem åt rätt håll, sedan följer de varandra, berättar Jay i sin stora cowboyhatt, uppe från hästen.

    Ridningen görs i västernsadel, som är något tyngre än vanliga, europeiska sadlar och fördelar vikten bättre. De har också en uppstickade knopp framtill, för lassot. Vana ryttare som använt den europeiska varianten av sadel har ibland lite svårt att rida i västernsadel, men för ovana ryttare som mig själv och K så spelar det ingen större roll.

    – Hooah! Hooah! Jay driver på korna och rider i en halvcirkel kring dem.

    Snart blir gruppen större och större och med hjälp från oss alla ryttare så rör de sig snart i rätt riktning.

    På den molnfria himlen svävar en mörk liten siluett. En hök. Jay pekar uppåt och ropar till oss från hästryggen.

    – Vi hade en hund, en chihuahua, som var borta i flera dagar. En dag hittade vi ett litet skelett med ett halsband vi kände igen.

    När vi några timmar senare kliver av våra hästar för att rykta dem, har den vackra höstdagen satt sin färg på kinderna. Baken, men framför allt svanken, ömmar lätt.

    – Imorgon, säger Jay och ler. Imorgon bitti kommer ni känna det på riktigt.

    Äkta ranchliv innebär några timmar i sadeln varje dag.

    Äkta ranchliv innebär några timmar i sadeln varje dag.

    Vackra Theodore Roosevelt National Park, utanför Medora, rymmer vandringsleder, bison och vitsvanshjort.

    Vackra Theodore Roosevelt National Park, utanför Medora, rymmer vandringsleder, bison och vitsvanshjort.

    Jay Doan laddar grillen efter en dag på hästryggen.

    Jay Doan laddar grillen efter en dag på hästryggen.

    Självklart har Jay rätt. Det är det första jag upptäcker när jag tar mig ur den amerikanskt dimensionerade jättesängen. Träningsvärken är inte av det ömma slaget, utan den riktigt smärtsamma. Korsryggens muskler har som nypt sig fast kring ryggraden i ett slags kramp. Jag petar i mig två värktabletter, sedan blir det några timmar på hästryggen igen, blandat med lassoövningar och tekniker för hur man handskas med kor inför vaccination och liknande.
    Lassot man använder är mer en vajer än ett rep. Stelheten i lassot gör övningarna något enklare än vad jag trott.

    – Bingo! ropar Jay.

    Jag lyckas pricka lassot rakt över övningskons plasthuvud som sitter på en höbal.

    När solen närmar sig horisonten i en glödhet boll, stiger en liten rökpelare mot himlen uppe vid huset som familjen bor i. Hundarna, som svansat kring våra ben hela tiden, försvinner som ett skott.

    – Okej, wranglers! Hamburgarna är på grillen och ölen är i kylen, ropar Jayce, den yngste brodern i familjen.

    Familjen Doans vardagsrum pryds av ett hav av rodeomedaljer. Och på dass ligger såklart en tummad rodeotidning.

    – En stor familjehobby. Ni borde testa det! säger Jay.

    Dagen efter lämnar vi Black Leg Ranch när daggen ligger som tyngst mot majsplantornas blad. Strax innan vi kommer upp på stora vägen skjuter en prärievarg över vägen som ett gråvitt spöke. Strax därefter går solen upp.

    Lonesome Spur Ranch ligger i grizzly- och bison­bältet i grannstaten Montana. Gården skiljer sig från familjen Doans. Den är större, korna betydligt fler och landskapet där de betar är mer kargt. Den totala markytan är över 40 000 hektar. Cowboymentaliteten är dock densamma.

    Loonie Schwend, som är uppväxt på gården och dess nuvarande ägare, bär comboymustach och ses sällan utan sin vita hatt. Vi kommer lagom till lunchen, som serveras i en liten, mysig ladugårdsbyggnad.

    – Vi har tagit emot ridande gäster sedan 1993. De flesta besökarna vi har är från Storbritannien, berättar han.

    Högsäsongen är april till november. Maj till juni är den bästa tiden att besöka ranchen. Då rider gästerna och familjen upp i bergen för att kontrollera boskapen. Det blir kortare tider i sadeln, vilket passar nybörjare och medelvana ryttare.
    När vi är här ska korna drivas in och kalvarna vaccineras. Totalt rör det sig om 340 kor som ska drivas in, betydligt fler än de som vi drev in på Black Leg Ranch.

    – Räkna med fem–sex timmar i sadeln, säger Loonie.

    Black Leg Ranch ligger utanför McKenzie i North Dakota och har tagit emot ridande turister sedan 2010.

    Black Leg Ranch ligger utanför McKenzie i North Dakota och har tagit emot ridande turister sedan 2010.

    Min häst heter Wild Bill.

    – Vi kallar honom bara Bill numera, lugnar Hemley, som är säsongsanställd kofösare.

    Hemley är crow, kråkindian. Familjenamnet är Realbird. Han pekar bakom min axel.

    – Du kan se indianterritoriet. Min familj bor precis vid Little Big Horn, det berömda slagfältet där general Custer dog. Fram till 1890 sträckte sig området även hit.

    Jag lyssnar bara med ett halvt öra. Bill, och min kommande kofösaruppgift ute på prärien, tar all min uppmärksamhet.

    – Där uppe har du några kor du kan driva in, säger Hemley och pekar åt andra hållet.

    Uppe på en kulle i fjärran ser jag några svarta prickar.
    Loonie och de andra har redan ridit iväg mot andra kullar för att hämta sina svarta prickar. Jag känner mig plötsligt väldigt ensam. Reskamraten K får stanna på backen i brist på riderfarenhet. Det känns väldigt klokt.
    Efter några försiktiga kläm med vaderna mot Bill bär det iväg – i helt fel riktning.

    Fem timmar senare är jag och Bill vänner och också herrar över en flock av inte mindre än 14 kor – som alla rör sig i rätt riktning. Hemley, Loonie och de andra har anslutit med ännu större flockar. Snart rör sig över 300 kor i en stor, brölande ström mot vaccinationsfållan. Upplevelsen är kryddad av stark salviadoft från de avbrutna och nedtrampande grenarna från präriens vildvuxna buskar.
    Känslan är fantastisk.

    Nu börjar ett helt annat arbete: att separera kalvarna från korna. Det är enbart kalvarna, nästan 200 stycken, som ska vaccineras. Genom ett system av olika flyttbara stålstängsel avgränsar man flocken för att så småningom bara ha en inhägnad med kalvar kvar.
    Jag och Hemley hoppar in bland korna med var sin käpp.
    Råmandet blir med en gång öronbedövande och svetten rinner snart innanför min t-shirt. Förutom korna med sina kalvar finns det tre bastanta tjurar i flocken.

    – Backa, backa!

    Hemley eller Lonnie, som är utanför stängslet, ropar så fort de ser att någon av dem rör sig mot oss.
    När vi till slut har separerat kalvarna börjar vaccineringen. Varje kalv ska, en och en, in i en ännu mindre fälla.

    – Fös aldrig in dem i fållan utan att ha sidan till! Många av dem sparkar och du vill inte ha en sådan i skrevet! ropar Hemley och skjuter med båda händerna in en kalv i den lilla fållan.

    När den sista kalven är vaccinerad har solen nästan gått ner.
    Vid middagen kommer den stora tröttheten. Jag hinner knappt lyfta undan sängöverdraget från sängen innan jag somnar.

    Loonie Schwend driver Lonesome Spur Ranch. På ägorna finns inte bara nötboskap och hästar utan även bison, puma och björn.

    Loonie Schwend driver Lonesome Spur Ranch. På ägorna finns inte bara nötboskap och hästar utan även bison, puma och björn.

    Cowboylivet är inget för den morgontrötte. På Lonesome Spur Ranch börjar dagarna ofta innan du gått upp.

    Cowboylivet är inget för den morgontrötte. På Lonesome Spur Ranch börjar dagarna ofta innan du gått upp.

    Bill Stovall är gammal vän till Loonie Schwend och en duktig skallerormsjägare.

    Bill Stovall är gammal vän till Loonie Schwend och en duktig skallerormsjägare.

    På natten rör sig en svartbjörn utanför huset. Vi ser den inte, men Lonnies fru Elaine gör det.

    – Den var till och med inne i ladan, berättar Loonie när vi äter frukost ihop.

    Hans bästa vän, Bill Stovall, som var med och red in korna dagen innan, har också hunnit med möten med moder natur på morgonkvisten. En skallerorm.

    – Det är gott om skallerorm här, men de är inte svåra att döda, säger Bill.

    Bills teknik visar sig enkel, men kräver mod och ett stort mått träffsäkerhet: han knyter en knut på ett rep, sedan går han fram till ormen och slår knuten i huvudet på den.

    – Baam! Game over, säger Bill och visar rörelsen i luften.

    En av de andra gästerna har fått skallran som en souvenir.
    Vår närkontakt med djurlivet kommer någon timme senare, när vi kör in i Yellowstone nationalpark. En mörk skugga kommer plötsligt vaggande rakt mot bilen. Först tror jag att det är en grizzlybjörn, men sekunden senare ser jag vad det är – en fullvuxen bisonoxe. När den är som närmast kan jag röra vid den genom det öppna fönstret, men låter tanken förbli en tanke.
    Bisonoxen är snart uppslukad av skogen igen.

    Yellowstone är USA:s första nationalpark, grundad 1872. I nationalparken, som ligger i både Wyoming och Montana och som gränsar till den mindre nationalparken Teton, lever bison, älg, varg och grizzlybjörn.

    Vi kör en kortare sträcka av Grand Loop Road, som går genom nordöstra delen av nationalparken. Vidsträckta gräsplatåer, högresta berg och tät barrskog avlöser varandra. Vyerna är storslagna. Skyltar varnar för grizzlybjörnar, men vi ser inga.

    Vid Yellowstone River tar vi en paus och låter kläderna falla. Vattnet är iskallt och klart som mineralvatten. På en klippa blir vi liggande i solen. Syrsorna spelar högt, i övrigt är det bara vi och flodens porlande som hörs.

    Ett dygn senare kör vi in i garaget vid terminal 1 på St Pauls internationella flygplats i Minneapolis. När mullret från V6:an tystnar har 368 mil amerikansk frihet rullat under hjulen.

    Glöm datorn för en stund, så här ser ditt viktigaste arbetsredskap ut på ranchen. Det kallas för häst.

    Glöm datorn för en stund, så här ser ditt viktigaste arbetsredskap ut på ranchen. Det kallas för häst.

    Souvenir från prärien: en skallerormsstjärt.

    Souvenir från prärien: en skallerormsstjärt.

    Guide - Raoadtrip och Ranchliv

    Resa dit

    Minneapolis, Denver eller Chicago är naturliga start­punkter om du vill upptäcka Mellanvästern eller USA:s nordvästra delar, lite beroende på din rutt och hur mycket tid du har förstås. Icelandair har bra förbindelser och har precis startat trafik till Denver och då kan du dessutom ha ett stop-over på Island om du vill. Andra som flyger är SAS, KLM, Delta Airlines, British Airways m fl. Du måste i regel göra minst en mellanlandning på vägen. Priser från 5 000 kr och uppåt.

    Ta sig runt

    Hyrbil är ett måste för att ta sig runt och inget slår förstås känslan av att ge sig ut på en riktig amerikansk roadtrip. Enklast och bäst är att hyra bil direkt på flygplatsen. Flera olika hyrbilsföretag finns på flygplatserna, bland annat Alamo, alamo.se, Hertz, hertz.com och Avis.com. En mindre hyrbil kostar från omkring 2 000 kr, för en vecka.

    Bo på ranch

    Black Leg Ranch, McKenzie, North Dakota, rollingplainsadv.com/guestranch.html, vann 2012 North Dakotas Travel Industry Governor's Award för bästa paketupplägg. Förutom ridning finns här fiske, jakt, lerduveskytte och en rad andra aktiviteter. Bor gör man i små mysiga timmerhus. Allt ingår. Tre dagar/två nätter kostar från omkring 10 000 kr per vuxen och en hel vecka kostar drygt 13 000 kr.
    Lonesome Spur Ranch, Bridger, Montana, lonesomespur.com. Vill du bo på ranchen där författaren Nicholas Evans påbörjade sin bok Mannen som kunde tala med hästar då har du kommit rätt. Lonesome Spur Ranch har inte lika brett utbud av aktiviteter som Black Leg Ranch, men i gengäld så ligger den inte långt från Yellowstone nationalpark. Räkna med omkring 12 000 kr per vuxen för en veckas vistelse.

    Shopping

    Avslutar du resan, eller börjar du den, i Minneapolis så finns USA:s största shoppingkomplex här: Mall of America, mallofamerica.com. Galet stort, galet mycket och galet amerikanskt. Minnesota har ingen skatt på varor som kläder och skor, vilket gör det billigare att handla här än på andra ställen.
    I North Dakota och Montana finns flera stora varuhus specialiserade på jakt, uteliv och fiske. Cabelas är störst, cabelas.com, följt av Scheels, scheelssports.com och Gander Mountain, gandermountain.com.

    3 fantastiska stopp på vägen

    1. Theodore Roosevelt National Park. En ung man vid namn Theodore kom hit för att jaga bison 1883. När han senare blev president låg djur och natur honom varmt om hjärtat vilket gjorde att han skapade några av de första skyddade naturområdena i USA. Idag finns här bison, vitsvanshjort och vilda hästar. Läs mer på: nps.gov/thro.

    2. Yellowstone National Park. En av de bästa nationalparkerna i USA. Vandringslederna och campingplatserna är mycket välskötta och djurlivet och naturen är fantastiskt. Passa på att snöra på dig kängorna för en dags- eller flerdagarstur. Läs mer om på: nps.gov/yell.

    3. Beartooth All-American Highway. Framröstad som en av USA:s vackraste vägsträckor och jag kan inte annat än att hålla med. Den 11 mil långa sträckan tar dig från Red Lodge i Montana till nära nordöstra ingången till Yellowstone National Park. Vissa sträckor av vägen går på över 3 000 meters höjd. Läs mer på: beartoothhighway.com.

    Yellowstone – ett av USA:s grizzlytätaste områden.

    Yellowstone – ett av USA:s grizzlytätaste områden.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!