• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • På safaricharter i Kenya

    Mellan Kenya och Sverige skiljer bara någon timme. Och en natts flygresa, förstås. Vi testade chartervägen till bad och safari och lät bussen styra oss till både spänning och avslappning.
    Hakuna matata. Inga problem.

    På safaricharter i Kenya

    Guiden pratar om palmer. Kokosnötspalmer och kanske några andra, exakt vilka lägger jag inte på minnet. Någonstans mitt i pratet rycker jag till och undrar om jag överhuvudtaget sovit eller bara halvt nickat till. För ett halvt dygn sedan rafsade jag i sista minuten ihop min packning i ett vintrigt Sverige. Hade inte hunnit leta fram sommarskorna på vinden, tog snabbt beslutet att gympaskor funkar till allt, och att charter trots allt är charter – även i Afrika.
    Jag kunde slappna av. Vara lite lat. Lita på att det skulle finnas en buss där när vi kommer fram, att den skulle ta oss till rätt hotell och att jag inte skulle behöva gå längre än till den obligatoriska aktivitetspärmen för att få ett avbrott från solsängen och pocketboken. I receptionen kan de fixa utflykter med skolbesök och traditionell dans. Dessutom finns det gym. Tur att jag har passande skor.
    Diani Beach, söder om Mombasa på Kenyas kust, är mjukstarten på en safarisemester med drömmar om elefanter, zebror och lejon. Charter på swahili. Här tar man det "pole pole" – det vill säga lugnt, och varvar ner.
    Nere vid stranden, på solsängarna innanför hotellområdets staket, ligger gästerna och dåsar i den bedövande värmen. Som att det bara sagt klafs, så låg de där – märkligt orörliga och avslappnade, tillräckligt nära baren för att kunna vifta till sig en beställning.
    Stranden nedanför är tom, sånär som på en tapper vindsurfare och ett gäng killar som spelar fotboll i väntan på att något ska hända. Det är en stundtals lång väntan på att någon ska lämna hotellområdets trygga famn och komma ut så att de kan sälja några träsniderier eller målningar från boden med namnet "Hakuna Matata".
    Said skämtar om "krokodilturister" som ligger och jäser runt ett vattenhål. Bara när det blir för varmt rör de på sig, för ett svalkande dopp i poolen. Han har hört att personalen på hotellet varnar gästerna för att prata med killarna på stranden, och det gör honom besviken.
    – De som jobbar på hotellen kommer ofta från Nairobi och har högre utbildning. Det är omöjligt för oss att få jobb där. Man måste känna rätt personer eller betala för att bli anställd, säger han, och kompisen, som också heter Said, nickar.
    – Det är ju inte vår dröm att sälja saker på stranden men något måste vi göra. Jag skulle vilja utbilda mig till dykinstruktör.
    Vi tittar som hastigast på deras saker och tackar nej till massajer i solnedgång och elefantnyckelringar, men ja till något annat. En promenad bort från frukostbufféer och pool med gym. Till byn Kinondo, där de bor, Said och Said.
    Men vi ställer villkor.
    – Ingen dans, säger vi.
    – Okej, ingen dans, lovar de.

    Upptäck mer än bara charterområdet vid stranden, som byn Kinondo.

    Upptäck mer än bara charterområdet vid stranden, som byn Kinondo.

    Salim, palmvinsmannen, förser de två lokala barerna med palmsav.

    Salim, palmvinsmannen, förser de två lokala barerna med palmsav.

    Vi följer stranden norrut över mjölig sand och trasslig tång. Vadar runt en udde och avslutar med en stenig stig genom skogen. Strax har vi nått de första husen, en del byggda i sten och lera och försedda med plåttak, andra med lera täckt över en trästomme, och med traditionsenligt flätade palmbladstak. Said och Said hejar på Mariam och hennes barn, som kikar ut från ett hus och leende undrar vilka vi är. Hon är klädd i khangatyg, typiskt för Kenya och alltid försett med ett ordspråk. Längst ner på kanten vid hennes anklar står det att hennes hus är kärleksfullt och välsignat. Det sista ordet är "baraka". Ett ord som också återfinns i en variant hos halvkenyanske Barack Obama. Helgat vare hans namn.
    Utanför Mariams hus växer ett gigantiskt mangoträd och högresta palmer, där en man hinner klättra upp och ner med sina bara händer och fötter, innan vi knappt hunnit förstå vad som hänt. Det är Salim, palmvinsmannen, vars jobb är att göra den imponerande insatsen att klättra upp och tömma palmen på sav, och förse de två lokala barerna med basen till en grumlig, sur, och i ärlighetens namn inte särskilt god dryck. Men vi är naturligtvis tvungna att testa. Hos Mama Africa.
    Nykläckta kycklingar sprätter omkring på marken och under ett solskydd av palmblad sitter några killar och smuttar på bruna glasflaskor. De kostar nio kronor per flaska och är förstås inte kylda. I Kinondo finns ingen el, bara paraffinlampor som lyser upp när kvällsmörkret faller.
    Vi tar plats på träbänken med ett nyss inlärt "habari?" (hur mår du), och Mama Africa, som får heta så för att hon är "rasta" och "always right in the heart", svarar "m'souri sana" (mycket bra). Vi pratar fotboll med killarna, och den ene Said tar sig äntligen ett namn som skiljer sig från kompisen. Hädanefter får vi kalla honom David. Som favoriten David Villa i FC Barcelona.
    Vi hälsar på byhövdingen, som tar i hand med en artig nickning, och när vi vandrar tillbaka till hotellet är det till en kontrast som är total. I kön till kvällens buffé, som har kinesiskt tema, talas det på tyska om hur "lecker" den ena och den andra asiatiska rätten är, och när vi satt oss till bords serveras vi iskallt vitt vin av en servitör som säger "hur maar doo?". Vi mår bra. Glada över dagens upptäcktsfärd med de båda Said och så förväntansfulla inför morgondagen att vi inte kommer att behöva många timmars sömn. Tidigt ska vi upp, för att få så mycket tid som möjligt i nationalparken.

    Charter till Kenya kan innefatta såväl safari som riktigt bra dyk.

    Charter till Kenya kan innefatta såväl safari som riktigt bra dyk.

    Charter till Kenya kan innefatta såväl safari som riktigt bra dyk.

    Charter till Kenya kan innefatta såväl safari som riktigt bra dyk.

    Det är något väldigt speciellt med att köra genom porten. Känslan, spänningen, och de spejande ögonen i vår minibuss. Taket är lyft så att vi har fri sikt när vi står upp. När man gör det är det som att ha en stor hårfön med varmluft riktad mot ansiktet. Det är mitt på dagen och vi har kört in i Tsavo Öst, en av flera nationalparker i Kenya, och den som erbjuder bäst safari på lagom avstånd från Mombasa.
    Jämfört med landets i särklass mest kända nationalpark, Masai Mara, är omgivningarna kuperade och lummiga, men då och då ger vegetationen vika för ett öppet savannlandskap som bjuder på långsträckta vyer. Det tar bara en kort stund innan det sker – vårt första möte med en av "de  fem stora". En buffel ligger i gräset en bit från vägen och tittar på oss med en min som mycket rättvist säger "vad glor ni på?".
    Bara ett par minuter senare får vi en första titt på Tsavos mest spektakulära varelser – de röda elefanterna. Färgade av den kopparröda jorden som är typisk för nationalparken, och kända inte bara för sin färg utan också för ett temperament att passa sig för.
    – Elefanter har bra minne, och ser de ett långt kameraobjektiv kan de ta det för ett gevär. De har inte glömt att de varit i konflikt med människan, säger Lotta Bauer, som är vår svensktalande guide.
    Kenya förbjöd storviltsjakt 1977, och sedan dess har trenden varit stadigt positiv med ett ökande antal elefanter. Idag utgör de inte längre en hotad art i landet, även om det tyvärr förekommer fall av tjuvjakt.
    De första vi ser står i en grupp under ett akaciaträd. Knallröda giganter mot de ljusgröna bladen. Sedan ser vi fler och fler, och fler. Grupper om ett tjugotal elefanter i taget, marscherande på rad med gungande rumpor, eller badande i vattenhål.
    I elefantflocken råder matriarkat. Högst i rang står gamla mormor, och när hanarna blir könsmogna börjar de halka efter i ledet, för att så småningom bryta sig loss och bilda "herrklubbar". Dem ser vi också ibland. Elefanthanar i små grupper som mumsar i buskarna och slänger med snablarna i vida rörelser. Bara när någon hona i en flock är brunstig beblandar sig de könsmogna herrarna med damerna. Men för att det ska bli några barn gjorda krävs familjens välsignelse, och skulle någon hane försöka ta sig tillbaka in i den flock han tidigare tillhört blir han bortkörd av gamla mormor.
    Vår chaufför och lokale guide Sharif blir lite nervös när en stor elefanthane med tunga steg närmar sig minibussen.
    – Twende, säger han, och det betyder att det är dags att åka vidare.
    Strax ser vi flera flockar utspridda i det silkesgröna gräset. En vacker och betryggande syn.
    Noshörningen däremot lever farligare, eftersom deras horn säljs dyrt som potensmedel i Kina och dolkskaft i Jemen. Hur otroligt det än låter exporteras dessutom bushmeat – apor och chimpanser – för miljontals kronor varje år till restauranger i Europa. Fina upplevelser i safaribussen varvas stundtals med fakta som kniper i magtrakten.
    Leoparden har, glädjande nog, ökat i Kenya och Tanzania, berättar Lotta. Men de är skygga och ensliga, svåra att se. Lejon och geparder brukar vara betydligt lättare att se och det är inte utan att det ligger en viss längtan i luften. Längtan efter kattdjur, nu när hundratals elefanter och stora mängder zebror, antiloper, giraffer och gaseller siktats längs vägen.
    Sharif pekar på ett gäng "McDonald's-antiloper", som han kallar impalorna, på grund av deras tydligt m-formade mönster på baken. Vi kör förbi termitstackar och strutsar, en vårtsvinsfamilj som lämnar vattenhålet för ytterligare en elefantflock på vandring. Vi ser savannens minsta antiloper, dik dik, skutta iväg i par. De behåller sin partner livet ut och skaffar inte någon ny om den ena skulle dö. Sedan pekar Sharif på en långbent sekreterarfågel.
    – Savannens Naomi Campbell, säger han med ett leende i mungipan, alltid med en skämtsam kommentar i fickan.
    Ett långögonfransat giraffhuvud sticker upp över ett träd. Och ett till och ett till. De betar långsamt och noggrant, som om varje tugga behandlas med vördnad. En gam glider ljudlöst förbi på mäktiga, flikiga vingar till ackompanjemang av komradions lågmälda sprak. Skulle någon annan bil se ett kattdjur så kommer vi att få veta det. Men just nu är det mitt på dagen och för varmt för att det ska finnas en rimlig chans.
    På kvällen sitter vi på första parkett när elefanter och zebror besöker vattenhålet nedanför vår lodge. Här, i skyddet av mörkret, kan man ha tur och få se smidiga kattdjur röra sig i skymningen. Vi tar en gin och tonic före maten och pratar om dagens händelser och djur. Om den geparddödade impalan och lejonspåren i sanden. Undrar om vi får se dem imorgon. Eller ikväll.

    Mombasas stränder – gott om plats för alla.

    Mombasas stränder – gott om plats för alla.

    På väg mot Tsavo Öst, en av de nationalparker som ligger närmast Mombasa.

    På väg mot Tsavo Öst, en av de nationalparker som ligger närmast Mombasa.

    Väckarklockan ringer innan solen gått upp. Frukost väntar, men inte på det vanliga sättet. Medan personalen jobbar med buffén i restaurangen bänkar vi oss i bussarna, för en tidig spaning på savannen.
    Några giraffhalsar anas mellan träden i den försiktigt ljusnande gryningen. Omgivningarna är buskiga och det gäller att hålla ögonen alerta för att upptäcka om något rör sig i snåren. Det gör Janne.
    – En hyena! Där! Eller?
    Mycket riktigt, en hyena med prickig päls går med snabba kliv vid sidan av vägen. Den försvinner och dyker upp om vartannat i buskarna. Vi har tur som har en pigg och vaken Janne. Den andra minibussen missade hyenan, men så är det på safari. Det finns inga garantier för vilka djur som tänker visa sig, och det är också det som är en del av tjusningen. Sharif upptäcker leopardspår i det röda vägdammet och visar oss. Det är nog så nära vi kommer det skygga djuret. Impalorna är desto fler den här morgonen, och delar betet med en randig kuduantilop.
    Så är vi framme vid Lion's Rock – platsen för vår frukost i det vilda. Vi förväntar oss en picknick på klippan och tror knappt våra ögon när vi knatat över klippkanten och ett dukat långbord uppenbarar sig framför oss. Stolar klädda i kritvitt tyg och en duk av röd- och lilarutigt massajtyg. Nästa ögonvidgare: ett fullbelamrat buffébord, minst lika välsorterat som den på hotellet.
    – Herregud! utbrister en tjej i gruppen, och sammanfattar vad alla gapande tänker.
    Vi får varsitt glas mousserande vin i handen och bara ler. Det här var långt över förväntan och i ett kortvarigt tillstånd av svenskpräglad chock tänker jag att det naturligtvis hade räckt med en filt och en macka. Lite termoskaffe till det. Men så gör huvudet en tvärvändning och kapitulerar inför överdådet. Det är surrealistiskt, och trots allt rätt häftigt. En kock står och lagar till omeletter och pannkakor enligt önskemål och när alla poserat inför kameror och mobiltelefoner med sina glas i morgonsolens sken kan vi förse oss av maten. Frukterna, yoghurtsorterna, flingorna, brödet, croissanterna, juicerna, korvarna och allt det andra. Herregud.

    En giraff är en giraff. Nej, inte riktigt. Det finns faktiskt nio olika underarter. Massaigiraff, som bland annat finns i Kenya, är den vanligaste giraffen i vilt tillstånd.

    En giraff är en giraff. Nej, inte riktigt. Det finns faktiskt nio olika underarter. Massaigiraff, som bland annat finns i Kenya, är den vanligaste giraffen i vilt tillstånd.

    Hobbitland? Nej, boende i nationalparken Tsavo Väst.

    Hobbitland? Nej, boende i nationalparken Tsavo Väst.

    Samma kväll bor vi i något som liknar en sagoborg med tinnar och torn, inne i Tsavo Väst. Husen står på pålar, och där nedanför kommer en hel karavan med mäktigt stora elefanter gående, precis till vår sedvanliga eftermiddagsdrink. De suger upp vatten med sina snablar och slänger in det i munnen. Svalkar sig genom att spruta vatten över de skrovliga kropparna. Jag står på nedre verandan och studerar dem, deras små, små ögon och stora, stora öron. Deras försiktiga men gigantiska fötter, deras skrynkliga, vaggande rumpor och den lilla stumpiga svansen när de går därifrån. Minns det Lotta berättat om dem, hur de brukar täcka över sina döda med kvistar och grenar, och kan bli stående länge intill kroppen, som i sorg. Ett beteende de även setts upprepa när de passerar samma plats lång tid senare. Jag bestämmer mig nu för att elefanten är min favorit, ett av många fascinerande djur på savannen. Men ändå. Lejonet. Var är lejonet?
    Nästa morgon är vår sista på safari, och det är en smula motvilligt vi åker mot nationalparkens port, för att ta oss tillbaka till Mombasa. Tsavos röda elefanter glöder i morgonljuset och vi ser en stor buffelhjord vila i gräset. Dessutom, än en gång, stora lejonspår i rött damm. Sedan kommer beskedet på komradion.
    – Det är ett lejon vid hotellet! säger Sharif, samtidigt som han vrider på ratten och börjar tillbakaresan, i ett högre tempo än någonsin tidigare.
    – Struts till höger! ropar han i en tvär kurva och alla skrattar. Sharif slutar aldrig rapportera om synligt vilt.
    Och så ser vi de stillastående bilarna och minibussarna framför oss, med spejande turister och kameror i högsta hugg. Jag zoomar in, och ser henne: lejoninnan med sina tre ungar. På avstånd, men ändå synlig i det höga gräset. Hennes ungar skymtar bara stundtals, och när hon lägger sig för att dia syns de inte alls. Men vi som väntat länge på katt är tålmodiga och står tysta kvar i bussen medan några andra fordon börjar röra sig. Bara att veta att de är där är mäktigt. Ibland sticker hon upp huvudet, för att ha koll.

    Klicka för att få se en större karta.

    Klicka för att få se en större karta.

    Guide: Kenya

    Ta sig runt i Kenya

    Det vanligaste färdsättet i Kenya är minibuss, matatu. Det är ett billigt men oftast långsamt och trångt färdmedel.
    En enkel matatufärd till Mombasa från Diani Beach kostar bara 18 kr, men kan ta 2–3 timmar beroende på trafiksituationen.
    Taxi är relativt billigt och ordnas lätt genom hotell­receptionen.

    Mat och dryck i Kenya

    Den traditionella maten i Kenya baseras ofta på kött (framförallt kyckling, get-, lamm- och nötkött) eller bönor. Irio är en gryta på potatis, majs och bönor, och ugali är den majsmjölsgröt som är vanlig även i andra delar av Afrika. Tunna, mjuka chapatibröd serveras ofta till maten och används för att skopa upp maten med, lite som en sked.
    Inom swahilikulturen på Mombasakusten finns influenser från Europa, arabländerna och Indien. På kusten är fisk och skaldjur vanligt.
    Vill du kosta på dig en middag på finrestaurang vid vattnet, åk till mysiga La Marina (lamarina-restaurant.com) som ligger i en vik i utkanten av Mombasa. Ett middagspaket, föregånget av dhowtur (båttur) med fördrink och underhållning i solnedgången kostar ca 600 kr.

    Prisläget i Kenya

    Priserna i turistanpassade områden i Kenya tangerar ofta det vi är vana att betala i Sverige. Efter en safaritur förväntas att man ger dricks till guide och chaufför.

    Säkerheten i Kenya

    Oroligheterna och våldet som utbröt när Kenya höll val i december 2007 innebar en nedgång i turismen, även om de vanligaste turistområdena aldrig drabbades. Sedan dess har turismen långsamt börjat återhämta sig.
    Efter att en fransk kvinna kidnappades intill populära turistön Lamu, av­råder UD fortfarande från resor i området som gränsar mot Somalia, även om många menar att området är ofarligt.
    Avrådan gäller bara gränsen mot Somalia och distriktet Garissa, men alltså inte till Mombasakusten eller de nationalparker där safariresor arrangeras.

    Storslagen närkontakt i Tsavo Öst. Kenya är ett av de bästa safariländerna om du vill se  The Big Five.

    Storslagen närkontakt i Tsavo Öst. Kenya är ett av de bästa safariländerna om du vill se
    The Big Five.

    3 x Mombasa

    1. Marknaden och gamla stan. Mombasa ståtar med Östafrikas äldsta marknadsbyggnad där man kan smaka och handla frukt, kryddor och nötter, eller ta en titt på kamel-,
    get- och nötköttet i byggnaden intill. Gamla stan ligger några kvarter ner, vid Fort Jesus. Promenera i gränderna, titta in i souvenir- och möbelbutiker och se gammal swahiliarkitektur – ståtliga, tunga dörrar med fina sniderier.

    2. Bamburi Beach. Den mest exploaterade stranden längs Mombasakusten. Bra ställe att bo på om man lätt vill ta sig in till stan, jämfört med lugnare och luftigare Diani Beach. Stranden liknar bitvis en trång marknadsgata, med försäljning av träsniderier. Bästa glassen finns på Yul's Aquadrom.

    3. Haller Park. En park som framförallt fungerar som kunskapsspridare om djur och natur för barn i Mombasa. Här finns bland annat giraffer, krokodiler och jättesköldpaddor. Parkens kändis är flodhästen Owen, som sprang iväg när tsunamin nådde Kenyas kust annandagen 2004 och sökte trygghet hos en jättesköldpadda. Det udda kompisparet har blivit både film och bok.