• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Korsika - en drakrygg i Medelhavet

    Vad är Korsika? Svar: en ö i Medelhavet som är drygt två och en halv gånger så stor som Gotland men har trettiofem toppar högre än Kebnekaise. Följ med till den franska ön som liknar en dragrygg och bjuder på såväl vackra stränder som goda ostar. Varsågod, ett utdrag ur Johan Tells nya reportagebok Korsika - en reseberättelse.

    Korsika - en drakrygg i Medelhavet
    Korsika - en reseberättelse

    Den här texten är ett utdrag ur nyutkomna Korsika – en reseberättelse av Johan Tell (Frankofon förlag 2013).

    Helikoptern gör ett varv runt den vindpinade bergstoppen Monte Cintu, snöklädd trots junivärmen, dyker ner i en ravin, följer dess karga klippväggar som efter ett kort ögonblick blir mjukare och täcks av en frodig grönska, skjuter fart ut över Medelhavets flera nyanser av blått, girar tillbaka till en vik, hovrar över en segelbåt som ligger för ankar i en tropisk inramning. Så stiger helikoptern igen och sveper vidare.

    Jag står på en stor grusplan i Portivechjus hamn, tillsammans med några tusen till, och följer helikopterns färd över Korsika på en stor bildskärm. Om två dagar ska cykeltävlingen Tour de France börja och detta är öns reklamfilm som kommer att kablas ut över hela världen.

    Som alla reklamfilmer är den förstås överdrivet vacker och väljer att inte berätta hela sanningen. Ändå känner jag hela tiden att ja, så där ser det ut på Korsika, så där osannolikt vackert är det här. Jag har snart varit en månad på ön, cyklat runt den och kört bil och kunnat konstatera att förutom några förorter till

    Bastìa och Aiacciu är Korsika dramatiskt storslaget vart man än vänder blicken. Vill man göra en sammanfattande beskrivning lyder denna: En ö i Medelhavet som är drygt två och en halv gånger så stor som Gotland men har trettiofem toppar högre än Kebnekaise.

    Att Korsikas högsta berg, Monte Cintu, är mer än sexhundra meter högre än vår svenska stolthet är förvisso anmärkningsvärt, men det är snarare mängden bergstoppar som skapar det massiva intrycket av Korsika. Ön domineras av bergskedjan som löper som en drakes taggiga, vildsinta rygg över hela ön. Var man än befinner sig syns bergen, de som av många korsikaner betraktas som det riktiga Korsika, och många av topparna är snöklädda långt in i den heta sommaren (högsta punkten på Gotland är för övrigt en hed på 82 meter över havet).

    Det här kan låta som om ön bara bör besökas av de med vandringskängor och vältränade lår, som nynnar på "Vi gå över daggstänkta berg, fallera ...". Så är det inte. Även om vandringsleden GR20, som sträcker sig över hela Korsika, är en av Europas finaste och tillika en av de tuffaste. Det finns stränder också. Av alla de slag. Stränder vid lagunliknande vikar som man bara når med båt; kilometerlånga sandstränder med barer och vattenskoteruthyrare, massörer och draksurfare, barnfamiljer, sköldpaddsskyddare och Rivierapensionärer; avsides belägna klippstränder med dykare, fiskare och tyska nakenbadare.

    Johan Tell

    Johan Tell, författaren till Korsika - en reseberättelse.

    På stränderna blir det också tydligt att alla slags människor kommer till Korsika för att blandas på ett sätt som är ovanligt på andra håll längs Medelhavet. En restaurang på en sandstrand kan ha tjusiga baldakiner av svajande vita segel, erbjudande om dagens champagne kritat på en griffeltavla och servera pastarätter för 300 kronor portionen. Några meter därifrån sitter barnfamiljerna från den spartanska campingplatsen i skuggan av pinjeträden och äter sina medhavda baguetter där pålägget är lika delar getost och uppvirvlad sand. Mellan dessa finns charterresenärerna, vilka snålar ena dagen för att ha råd med skumpa den andra, men mest håller sig till något mittemellan.

    Några av de finaste stränderna ligger här, norr och söder om Portivechju, ner mot och runt udden med Bunifaziu och vidare upp mot Prupià. Många av dessa stränder exploaterades tämligen sent. Det var först på sjuttiotalet som det drogs el och vatten, byggdes hukande bungalower i le maquis, den korsikanska buskskogen, samt hotell. Men inte många hotell och aldrig stora. Korsika saknar i princip de enorma hotellkomplex vilka man hittar överallt annars i och kring Medelhavet.

    TV-­skärmen fortsätter mata ut det som tycks vara öns samtliga sevärdheter, varenda badvik, alla urgamla hus och varje vass, vresig bergstopp.

    Korsika

    Dagen innan träffade jag Marie­Hélène Djivas som är ansvarig för regionen Korsikas samarbete med Tour de France. Vi sågs på den färja i hamnen som verkade som presscenter och logi för de dryga tusen tillresta journalisterna.

    – Det var det första problemet vi var tvungna att lösa, sa Marie­Hélène Djivas. Korsika är ju så litet. Här bor knappt 300 000 och i Portivechju fanns inte de 1 300 extra hotellsängar som krävdes.

    Det är verkligen litet. Korsikas tredje största stad har lite drygt elvatusen invånare, men som överallt annars på ön tiodubblas befolkningen under framför allt augusti. Tour de France cyklas för etthundrade gången men för Korsika är det premiär. Öns två departement, Pumonte och Cismonte är de sista franska departementen som nu till slut får äran att vara med.

    – Hur länge har ni ansökt om att få arrangera Tour de France, 100 år?

    – Nej, svarade Marie­Hélène samtidigt som hon kollade en av sina två telefoner som gett ifrån sig en signal. Det var först 2008 som vi ansökte. Sedan gick det ganska snabbt.

    Det säger en del om Korsika, om att ön är en del av Frankrike men likväl ändå inte riktigt likställd med de andra regionerna. Man har förmodligen inte ansökt eftersom man känt på sig att man inte var välkommen. Vad­är­väl­en­bal­på­slottet­syndromet. Ingen ber att få komma på en fest som man i förväg vet att man inte kommer att bli inbjuden till. Av korsikanerna är det idag bara tio procent som vill att ön ska bli självständig. Men bland fastlandsfransmännen är det femtio procent som tycker att ön gott kan bli ett eget land.

    Korsika

    När Tour de France startade 1903 var det för att göra reklam för en sporttidning. Redan året efter diskades 12 av de 27 cyklister som fullföljde loppet eftersom de fuskat – de flesta hade tagit tåget.

    Idag fortsätter fusket och reklam görs för alltifrån rysk gas över franska lotter till brittisk TV och en dansk bank. Det som mest skiljer sig är dagens turismreklam.

    – Så, vad handlar Tour de France om egentligen? Näringsliv, turism eller cykling?

    –Alla delarna är lika viktiga, sa MarieHélène. Men det är ingen hemlighet att tävlingen har en ekonomisk aspekt. Jag har sett siffror om att för varje satsad euro får man tio tillbaka, ja, eller i varje fall sex. Vi tror att tävlingen ska locka mycket turister från Asien och Australien.

    Jag nickar och tänker på paret på mitt hotell: från Tasmanien, 60 plus, flugit till Europa, köpt en motorcykel och tillbringar nu tre veckor på Korsika, dit de lockats av en cykeltävling.

    – I och med Tour de France tror jag vi kan förbättra Korsikas rykte, kanske locka fler investerare och förlänga säsongen.

    Jag nickar igen, främst åt det senare. Första gången kom jag till Korsika i slutet av april och fann ön märkligt tom på turister. Stängda hotell och igenbommade restauranger trots att vädret var fint och förhållandena för att vandra och cykla var optimala.

    När tävlingen väl sätter igång gör cyklisterna först en sväng ner mot Bunifaziu, vilket inte kan ha motiverats av andra skäl än just för turismens skull. Bunifaziu är Korsikas pittoreska pärla och måste förstås få synas på helikopterbilderna. Därefter var det raka spåret upp till Bastìa på den nordöstra kusten. En stor del av denna sträcka är ganska trist ur cykelsynpunkt men även om man ser det från en turists perspektiv: platt, torrt och en smula charmlöst. Det kan tyckas som ett elakt omdöme eftersom stränderna är helt okej och exploateringsgraden vad gäller hotellområden acceptabel, men här saknas den äldre bebyggelsen och bergen ligger en bit bort. Det hade varit okej om man inte visste att det bara några mil bort var mycket finare.

    Bastìa, som var målet första dagen och starten för andra etappen, är en stad som oftast behandlas lite styvmoderligt i guidesammanhang (tyvärr även i denna bok). Hit kommer flest turister men nästan ingen stannar. Trots detta är Bastìa kanske det ställe jag helst skulle tillbringat en tid på om jag inte var inställd på att bada, vandra eller cykla. En långhelg off­season då stadens vanlighet kommer till sin rätt: fina kvarter att promenera i, bra mat på ställen som ligger lite off och en charmig hamn att sitta och glo på folk i och önska att man hade ägt en båt stor nog att den krävt en besättning.

    Andra etappen av Tour de France går från Bastìa till Aiacciu över Korsikas dramatiska inland och förbi dess kulturella huvudstad Corti. Etappens segrare cyklade på 3 timmar, 43 minuter och 11 sekunder. För mig tog det två dagar. En och en halv dag vinschade jag mig uppför en seg stigning. Inte superbrant som i Alperna med serpentinvägar, men tillräckligt för att jag skulle tvingas harva på i den lättaste växeln. Men naturens skönhet gjorde att jag förlät allt. Det blev som att cykla genom tre växtzoner, minst. Början vid Medelhavet och maquisen; taggig, snårig grönska surrande av insekter – en ogästvänlig vegetation som ingen frivilligt ger sig in i om man inte är en bandit på flykt undan polisen. Men denna maquis är å andra sidan om våren ett blommande spektakel och tillika ett väldoftande sådant. Napoléon Bonaparte sägs ha kunnat känna doften från sin födelseö när han satt fängslad på Elba drygt femtio kilometer därifrån. Det är förmodligen en myt. Vilket inte ska ta ifrån Korsika dess särpräglade doft som verkligen är ytterst unik. Så unik att man

    helt enkelt skördar en stor del av växterna på denna maquis, destillerar dem och säljer resultatet som essence du maquis i parfymbutikerna.

    Därefter, vid cirka femhundra meters höjd inser jag att jag cyklar genom skogar av höga pinjer och lägre kastanjer. Denna skog avlöstes på 1 100 meters höjd av bok. En besynnerlig känsla av att cykla upp i ett Skåne beläget på ett berg i Medelhavet. Efter detta följde en halv dag då jag hängde på bromsarna i mitt livs längsta nedförsbacke.

    Halvvägs över bergen övernattade jag i Corti. Det är här det korsikanska språket frodas, inte minst på kurser i korsikanska på Università di Corsica Pasquale Paoli. Det språk som för de flesta av oss låter obegripligt, men i skrift inte är helt olikt italienska. Det är här den korsikanska sången fortfarande ljuder. Den som länge, länge varit synonym med fyra allvarliga män som sjunger i stämmor, där sångerna handlar om allt möjligt från religion till kärlek. På senare år har dessa män fått konkurrens från yngre kvinnor som använder det korsikanska språket inte bara till att sjunga traditionella sånger utan även till jazz och pop.

    Till den korsikanska kulturen hör förstås också traditionen med vendettor, vilket alla som läst Asterix på Korsika känner till. Detta Asterixalbum är fullt av starkt doftande fårost, vassa fällknivar, stolthet, känslighet och anklagelser som "det var din farfars farfar som aldrig betalade för den där åsnan!". Seriernas värld bygger på överdrifter, men där finns en kärna av sanning. Långt in i vår tid kunde ett bråk om ett kastanjeträd sluta med trettiosex mördade män. Mord som oftast sågs som helt legitima i den hederskultur som rådde.

    Överdrifterna i dessa släktfejder är svåra att förstå, men inte att man tog lagen i egna händer. Korsika, liksom Sardinien och Sicilien som har liknande bandittraditioner, sågs för det mesta av olika ockupationsmakter som en bit land att skövla och ett folk att beskatta bortom vad som var rimligt. Frankrike behandlade länge ön mest som en koloni som skulle sugas ut. Därför känner många korsikaner att de fortfarande blir påtvingade den franska kulturen och det franska språket.

    När tre barn från Corti, i reklamfilmen för Tour de France, skrattande tittar in i kameran och säger "vi älskar cykling", på korsikanska, blir det som att denna sport lyckats med något de militanta korsikanerna misslyckats med i decennier. Att visa att Korsika har en egen identitet värd att värna om. Dessutom lyckas barnen förmodligen locka besökare till ön och inte skrämma bort dem genom att spränga hus och hotell.

    Idag gömmer sig inga banditer i maquisen och vendettorna hör historien till – fast när ett stort diskotek nyligen brann upp i Calvi var det ingen som ville vittna. Man sa att det var en familjegrej..Ju längre upp i bergen man kommer desto mer korsikansk blir också maten. Det är förstås klart att skaldjur och grillad fisk, som serveras vid kusten, också är korsikansk. Men grytan på vildsvin, som Obelix gillade, cannellonin fylld med fårost och salladen med leverkorv är rätter som bevarats bland bergen. För att inte tala om allt med kastanj i. En hel måltid kan vara komponerad med kastanj som röd tråd: soppa på kastanj, polenta på kastanj som serveras med rökt korv, och den ständiga fårosten. Och en tårta på kastanj, plus lite vaniljsocker, grappa, mandlar och russin. Till detta dricker man det lokala ölet Pietra, givetvis smaksatt med kastanj.

    Så liknelsen med Gotland var kanske inte så fel: egen kultur, svårbegripligt språk och speciell mat. Ordet ö kan ju också heta insulaires på franska ur vilket ordet "isolerad" kommer och isolerade platser blir med tiden allt mer egenartade.

    Läs mer om Korsika

    Korsika - en reseberättelse finns i välsorterade bokaffärer, hos nätbokhandlarna och kan dessutom beställas direkt från förlaget.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!