Äventyr på Nya Zeelands sydö Banks Peninsula

Branta berg & pigga pingviner

Ett smalt, rött skjul i korrugerad plåt står i backen, där stigen svänger och fortsätter över nästa gröna ås. Jag ångrar att jag gick på toaletten på den förra rastplatsen.
På väggen står skrivet med tjocka, roströda bokstäver: “Is there anybody there?” En vändbar skylt därunder visar “No”. Den dörrlösa toaletten med utsikt över frodiga kullar och ett turkosblått Stilla havet, med toalettpapper i en metallburk på golvet, är ledig. Kanske är det vÙ�rldens vackraste utedass. Och jag behöver inte kissa.
Överraskningarna startade redan när vi blev hämtade av bussen i Akaroa igår och fick vår guide med handritad karta. Eftermiddagssolen målade vackra skuggor bakom lavendelbuskar och takåsar i den franskinspirerade lilla staden medan vi körde i tio branta minuter till det första övernattningsstället på vår två dagar långa vandringstur på Banks Peninsula Track.
Leden går på privat mark, men istället för att stänga området för allmänheten kom markägarna på Banks Peninsula 1988 överens om att anlägga en markerad vandringsled och starta egna övernattningsställen. På så sätt fick de själva, som väder- och konjunkturberoende lantbrukare, flera ben att stå på, och vandrarna fick en paketlösning där det enda de behöver tänka på är utsikten.
Antalet sängplatser och belastningen på sårbara naturområden gör att maximalt 16 vandrare per dag tillåts och alla går i samma riktning. I praktiken betyder det att du inte kommer att möta en enda annan vandrare på stigen, men att du har någon att prata med när du kommer fram.
Vandringen kan göras i avslappnat tempo på fyra dagar, eller i en snabbvariant i dubbel fart. Vi har valt det sistnämnda, men ångrar oss lite när bussföraren berättar att morgondagen kommer att börja med en brant uppförsbacke till ungefär 700 meters höjd. Jag håller tummarna för att normalgod vandringsform ska räcka, men ett engelskt par med fyradagarskort tittar på mig med medlidande i blicken och jag tänker skamset tillbaka på pizzakvällar och uteblivna träningspass.
I samma stund som bussen kommer fram till Onuku Trampers Hut är sorgerna glömda. Stora terrasser sticker ut över sammetslena gräsmattor och där nere, mellan palmblad och maoriska varianter av den nyzeeländska flaggan glittrar Akaroas djupblåa havsvik. Här ska vi sova så att vi kan få en tidig start imorgon.
Vi ställer ifrån oss ryggsäckarna och läser välkomstmeddelandet på väggen. “För att ge våra gäster lite extra lekplats har vi förutom rummen med våningssängar också satt upp några Tongahyddor och Stargazers. Varsågoda att använda dem!” står det att läsa. Vandringskompisen Julie och jag kastar en kort blick på varandra innan vi stormar ut och över gräset för att utforska.
Tongahyddorna är mysiga med dubbelsängar och Star­gazers visar sig vara små, tältformade trähus med två madrasser och ett glastak så att du ska kunna beundra stjärnorna innan du somnar, och vakna till fågelkvitter och morgonsol.

Ju högre upp man kommer, desto mer vanvettiga ser landformationerna som utgör Banks Peninsula ut. Två enorma vulkaner har släppt ut lava i strida strömmar och efter tusen­tals år har kratrarna delvis eroderat bort och fyllts av vatten. Idag är lavafälten klädda i olika schatteringar av grönt, omgivet av ett grönblått hav, under en himmel som av någon anledning alltid känns enormt stor i det här landet.
Men Aotearoa, den långa vita himlen, lever inte upp till sitt maorinamn när vi klättrar lugnt upp till vandringens högsta punkt under morgontimmarna. Solen steker från en slöjfri himmel och vecken i de gröna åsarna ser ut som avtrycken från en jätte som just ställt sig upp.
Enligt maorierna är fallet det motsatta. Nya Zeelands två huvudöar skapades av halvguden Mauis kanot och fisken han drog upp ur djupet, men legenden har ett eget, dramatiskt kapitel om just den här halvön. I huvudrollen har vi fortfarande Maui, en hjälte med superkrafter, som träffade på ett monster när han var ute med kanoten. Han slogs med besten och lyckades kasta tillbaka den i sjön, där han skyndade sig att täcka den med sten. Första vintern tycktes det räcka men så, till sommaren, rörde monstret på sig och berget brast i tio delar. Så blev Akaroa till. Maui lassade på med sten, men besten fortsatte att röra på sig med jämna mellanrum och på så vis skapades resten av halvöns hamnar och bukter.

Vi kommer till den första av dem, hungriga på lunch. Att ta en rast vid Flea Bay Cottage är som att besöka en trevlig gammal tant med rosenbuskar, gärdesgård och lamm i hagen. Dörren till den gula lilla stugan står öppen, och där inne finner vi blåmålade köksluckor, en klargul toalett och en golvmatta i äkta 1970-talsbrunt. På kylskåpet står ett skrin där man ska lägga betalningen för det man tar ur kylskåpet. Choklad, öl, kallt vitt vin. Rödvin och nyvärpta hönsägg står på bänken.
Den lilla idyllen är som en semesterbild från barndoms somrar. Med undantag för pingvinerna. I Flea Bay bor en av de största kolonierna av dvärgpingviner på Nya Zeelands fastland.
Att följa en led som klättrar längs branta bergssidor samtidigt som man spanar på pingviner är vanskligt. Plötsligt ser jag att Julie har stannat och ställt sig på sina knän.
– Se på allt fågelbajs utanför hålet här, viskar hon ivrigt och pekar mot en liten öppning i kanten av stigen.
– Det bor en pingvin där!
Jag tittar klentroget nedför bergssidan. Den stupar brant och det måste vara minst 40 meter till vattnet. Så tittar jag in i hålet jag också och där, precis innanför öppningen, tittar en liten grå pingvin tillbaka på mig med den där lätt anklagande blicken som pingviner ofta har. Som om det vore konstigt att vi tar en extra titt på pingvinmors hus när hon nu valt att lägga det mitt i stigen. Fin utsikt, svårtillgängligt, lite trafik, jobbiga grannar. Måste ses.
Medan vi går vidare längs turkost stilla hav, flyttar på grenar och luktar på märkliga blomsterväxter till ljuden av humlor, kvittrande fåglar, skummande vågor och bräkande får, funderar jag hur lång tid det tar för en pingvin att klättra 40 meter uppför en klippa och hur oerhört många gånger den måste välta på vägen.
Att utedassen blev grannare och grannare ju närmare Stony Bay vi kom, borde ha gett oss en vink. Med kvällssolen i ryggen öppnar vi grinden till Stony Bay Cottages och innan vi ens stängt den bakom oss, har Julie kastat av sig ryggsäcken och greppat en jättestor gunga som hänger vid sidan av ett träd. Med ett djungelvrål kastar hon sig ut. Fram ur buskaget hoppar två förvånade kanadensare som undrar vad som står på.
– Vi kom precis fram, säger jag.
– Och det är en gunga här! ropar Julie.
– Vänta bara, det blir bättre, säger de. Det finns ett biljardbord i trädgÙ?rden, ett utomhusbadkar och ett träd inne i duschen också!

Runt en liten gårdsplan ligger ett knippe rustika trästugor inbäddade i blomster. Vi kan inte enas om det är Hobsala eller Alvernas rike, men kommer överens om att den tvåbäddsstuga som ligger i en klematisbuske mellan trädstamsbadet och en pytteliten lanthandel ropar på oss. Den kvällen äter vi världens godaste pasta i påse och när mörkret sänker sig och trötta benmuskler börjar klaga, testar vi utomhusbadkaret. Rödvin från Nya Zeeland har aldrig smakat så gott som i ett vedeldat kar under stjärnorna och jag har sällan sovit så gott som i en sovsäck i underslafen i en liten stuga i Stony Bay.
Nästa morgon får vi veta att den lilla pingvinen i vägkanten inte är ensam om att frottera sig med människor. Sedan gammalt har pingviner varit kända för att bygga sina reden under hus och inuti bodar, förklarar värdarna i Stony Bay. Medan de flesta idag försöker hålla sina hem fria från rumsterande och, emellanåt, illaluktande pingviner har paret Armstrong gjort helt tvärtom.
– Vi försöker så gott vi kan att göra det hemtrevligt för alla skapelser som vill bo här, säger Sonia Armstrong och rycker på axlarna.
– Därför har vi byggt pingvinreden i bänkarna utanför varje stuga. Du hörde dem kanske i morse, du får ursäkta dem. De har ungar nu och mycket att stå i.

På väg från Stony Bay till Otanerito får vi klart för oss att det inte var länge sedan monstret som Maui begravde gav ljud ifrån sig. Längst ut på en gräsklädd udde ligger en omkullvält skylt med orden Natural Bridge på. Vi letar förgäves efter en broformation i klipporna och när vi kommer till andra sidan av bukten står anledningen att läsa på en ny informationstavla. Här fanns en gång en klippa formad som en bro, men jordskalven i september 2010 förvandlade bron till en stenhög.
Men det är svårt att tänka tråkiga tankar någon längre tid när solen gassar ner på Banks Peninsula och skuggor av lätta moln jagar över grässlätterna. Kanske är det därför en av invånarna i Otanerito Bay, författaren Fiona Farrell, gillar att ta med sig sin kaffekopp hit upp så ofta hon kan. Hon beskriver den gröna halvön som ett rejält hjul med tjocka ekrar, och att det mellan varje eker vilar en ny hemlighet.
– Varje vik är sin egen, varje familj har sin historia, sin särprägel och ligger i lä för varsin vindriktning. Medan Stony Bay är full av gnisslande rullstenar, har Otanerito en ljus sandstrand. Och medan de flesta andra vikarna bebos av familjer som bott här i många generationer, så är vi som driver Otanerito Beach House “nyinflyttade”.
Fiona och hennes man, Doug Hood, har nämligen bara bott här i 20 år.
Campingstolar och surfbrädor står lutade mot vita väggar på verandan till Otanerito Beach House och på en blomsterklädd dörr hälsar en hand i mässing välkommen.
– Den är från Nepal, ler Doug.
Han och Fiona fick den som present för många år sedan. Doug har gått mycket i Nepal och tycker att vandringen här har en del gemensamt med turerna där.
– De små samhällen man går genom på en vandring i Nepal blir en viktig del av upplevelsen. På liknande sätt ger leden på Banks Peninsula en inblick i nyzeeländskt lantliv samtidigt som du får se vacker natur och kulturlandskap, något man inte får på de mer vilda vandringsturerna som Nya Zeeland är känt för, säger han och lägger till:
– Dessutom har vi ju ett unikt växtliv här.
Och är man intresserad av floran på Banks Peninsula kan man inte undgå Hugh Wilson.
– Du hittar honom nog djupt inne i Hinewai. Han ser ut som jultomten, säger värdparet i Otanerito och pekar mot de skogsklädda åsarna bakom oss.

Redan innan man tar sina första steg in i naturreservatet Hinewai förstår man att en människa med stor kunskap och mycket kärlek står bakom initiativet. En informationsskylt vid ingången berättar att hela Nya Zeeland en gång var täckt av frodig urskog, men att bara en procent av den finns kvar idag.
I ett försök att återskapa naturen som den en gång var har en stiftelse successivt köpt mer land på halvön och ordnat så att den ursprungliga skogen och allt liv som hör den till ska blomstra.
Mannen som röjer stigar, ritar kartor, sätter upp skyltar med beskrivningar av växter, hänger fram dryckeskoppar vid reservatets bäckar och skickar ut ett nyhetsbrev som han skrivit och ritat för hand till stiftelsens 1 500 medlemmar två gånger om året, heter Hugh Wilson. Han är botaniker, tecknare, muskelknippe, kvicktänkt skribent och bilhatare.
– När jag var ung och spänstig cyklade jag till Christchurch på fem timmar, säger han och lyfter sin vänstra fot under sig på pinnstolen och tar en klunk ur den gula kaffe­koppen.
– Nu är jag gammal och spänstig, så nu brukar det ta åtta timmar. Men jag tycker om att ta mig tid. Jag luktar på blommorna och tar cykelvägen som går från Christchurch till Little River längs den nedlagda tåglinjen.
För två år sedan blev han pensionär, vilket i Hughs värld betyder att “det nu är staten som betalar för nya cykeldäck!”.
– Tänk att jag har blivit 67 år. Jag är äldre än min far! Ögonen gnistrar ovanför det vita skägget innan skrattet bubblar fram och får pappersbuntarna på köksbordet att hoppa. Hugh Wilson är en man som ler med magen.
På sistone har han börjat unna sig att vara ledig på helgerna ibland. Det är välförtjänt, för det har varit ett hårt år för Hinewais hyresgäst. Inte nog med att han fått tåla ett jordskalv och se en tusen år gammal klippbro rasa. I juli slog blixten ned i en buske i Hinewai och flammorna spred sig snabbt, en fjärdedel av reservatet slukades innan elden slocknade.
– Forskare har berättat för mig att kraftiga jordbävningar förekommer med 60’?000 års mellanrum i det här området och blixtantända skogsbränder som den här sker kanske vart tvåtusende år. Jag skulle alltsÙ� få vara med om båda under samma år … man kan ju börja undra. Han tittar ut genom fönstret på sina älskade träd. Så kommer det rungande skrattet igen.
Klart de ska fixa det där. Kiwi can do.
Några hundra meter nedanför hummande Hughs håla möter våra tröttslitna menisker asfalt igen. Vägskyltarna visar franska ortsnamn och vi är tillbaka i Akaroa. I takt med att turisterna blir fler, bilbullret starkare och barnstojandet högre blir det tydligt hur långt från vardagen vi har varit. Det är nästan frestande att vända tillbaka uppför backen igen. Till lugnet, den höga himlen och till månskensbaden på den gröna halvön.
Nästa gång ska jag ha mer tid att dofta på blommorna.
Och en lättare ryggsäck.

Guide Nya Zeeland

RESA DIT

Flygbiljett till Nya Zeeland kostar allt mellan 9 000 och 18 000 kr, beroende på säsong. Kortaste restid är runt 27 tim och innebär två mellanlandningar, men de flesta flygningar tar mer än 30 tim. Att genomföra hela resan i sträck är slitsamt, så kolla möjligheten att lägga in en dag eller två på någon av platserna där du mellanlandar. Air Asia, Singapore Airlines, Emirates, Qantas, Jetstar och Air New Zealand flyger till Christchurch från Asien och Australien. Air Pacific förbinder Christchurch och Fiji. Ännu fler flygbolag kopplar samman Auckland med resten av världen, från Auckland är flygtiden 1,5 tim till Christchurch. Air New Zealand flyger inrikes, www.airnewzealand.co.nz.

RESA RUNT

Bil kan hyras på flygplatsen i Christchurch. Tänk på att det är vänstertrafik! Många väljer att upptäcka Nya Zeeland med husbil. Kolla på www.campervan.co.nz eller www.jucy.co.nz.

VANDRINGEN

Leden Banks Peninsula Track är 37 km lång och har rejäla höjdskillnader. Två långa bestigningar från havet upp till 600 m höjd och ett flertal korta stigningar. Vandrare i god form klarar den på två dagar, men det förutsätter ca 8 tim vandring varje dag. 4 dagar ger betydligt kortare vandringspass och passar bra för folk i normalform. Leden är mycket tydligt markerad och man får gott om nyttig information både innan och under vandringen. Obs! Vandringen lämpar sig inte för den som har höjdskräck eller för barn under 5 år.

PRIS OCH INFO

145 NZD fÙ?r en 2-dagarstur, 220 NZD för 4 dagar, 10 % rabatt vid beställning mindre än 5 dagar före start. Priset inkluderar hämtning i Akaroa och övernattning längs leden. www.bankstrack.co.nz.

ÖVERNATTNING

2-dagarsturen innebär 2 nätter, en innan start och en i Stony Bay som ligger ungefär halvvägs på leden. Går du turen på 4 dagar sover du på alla 4 övernattningsplatser. Samtliga har gasspis, eldstad, dusch och toalett.
1. Onuku Lodge – välbyggda vandringsstugor med alla faciliteter.
2. Flea Bay Cottage – mysig liten stuga med våningssängar i gammaldags kiwistil. Pingvinsafari i kajak kan bokas vid ankomst.
3. Stony Bay Cottages – små söta stugor runt en gräsklädd gårdsplan. Har vedeldat utomhusbadkar, biljardbord, liten matbutik och jättegunga.
4. Otanerito Beach House – vackert vitmålat hus i en prunkande hage vid sandstranden.

AKAROA

I franskinspirerade Akaroa finns ett stort antal B&B och motell, plus några mycket charmiga vandrarhem. Vill du unna dig lite lyx efter vandringen kan du ta in på boutiquehotellet Maison de la Mer från 350 NZD/natt, www.maisondelamer.co.nz.
Vill du ha mer mys än lyx är rosafärgade Chez la Mer, www.chezlamer.co.nz, och vänliga Bon Accord, www.bon-accord.co.nz, bra val med dubbelrum från runt 60 NZD. Bland de populäraste aktiviteterna i Akaroa är att simma med hectordelfiner, kolla på www.blackcat.co.nz.

MAT OCH DRYCK

Du lagar din egen mat under vandringen. Välutrustade kök finns på alla övernattnings­-platser och i Stony Bay och Otanerito finns små butiker där du kan köpa mat. Du behöver alltså bara bära med dig mat
till första dagen. Vin, öl och läsk finns att köpa på alla stugplatser.

SNABBKURS I “KIWIANA”

Number 8 fencing wire – grov ståltråd är det enda en äkta kiwi behöver för att laga precis vad som helst.
Pauashell – pärlemorskimrande snäckskal, populära som askkoppar och kitschig dekor.
Footroot Flats – tecknad serie av Murray Ball som handlar om vallhunden Dog.
Marmite – svart, segt, stinkande smörgåspålägg av jästextrakt. Förfärligt.
Hokey pokey – vaniljglass med kanderade karamellbitar.
L&P – (Lemon & Paeroa) nationalläsk med mottot “Världs­berömd i Nya Zeeland”.
Kiwi – nationalfågel, nationalfrukt och smeknamn på människor från Nya Zeeland.
Silver Fern – naturlig nationalsymbol för ett land som är fullsmockat av ormbunkar (ferns).
Bach eller crib – en enkel stuga. I syd heter det crib, i resten av landet säger man bach.
All blacks – landets högt älskade rugbylandslag.

---

Text: Katrine Ziesler • 2013-10-24
Nya Zeeland • Restips • Aktiv semester