• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Roadtrip över den afrikanska kontinenten

    Fortfarande vilar ett skimmer av okänt äventyr över Afrika. Vagabonds utsända gjorde en overlandresa – att i bil korsa den afrikanska kontinenten – i en Land Rover och fick smak på romantiken och friheten.

    Roadtrip över den afrikanska kontinenten

    Jeepexpedition från Kapstaden till Kairo

    Mchinji, Malawi, fredag: Ganska exakt två månader och sex länder efter starten i Kapstaden kör vi över gränsen till Malawi. Gränsstationen är liten och en ensam man sitter bakom disken. Det krävs inget visum för att komma in i landet och vi behöver inte betala vare sig vägskatt eller koldioxidavgift. Hela processen går väldigt snabbt. Kanske har vi glömt något?
    Vi kör vidare men kommer inte särskilt långt. Bara några kilometer från gränsstationen står två poliser med barsk uppsyn och oklanderliga uniformer. De vill se körkortet, bilförsäkringen, varningstrianglarna – i stort sett allt de kan komma på.
    Vi utbyter menande blickar och undrar tyst för oss själva om det verkligen är en poliskontroll eller om de egentligen bara är ute efter en extra sedel att stoppa i fickan. Vi visar dem allt de vill se och efter en kontroll av backljuset verkar de inte komma på något mer utan låter oss köra vidare.
    Vi blir snart varse att poliskontrollerna kommer tätt på de malawiska vägarna. Men vi slipper fler granskningar av vår utrustning. Istället räcker det med att svara på frågorna var vi har varit och vart vi ska. Exakt vad polisen vill med den informationen vet vi inte, men de tycks nöjda och vi får köra vidare.
    Att köra bil genom Afrika är en resa helt utan mall och måsten. Det finns visserligen något av en väl beprövad resväg som de flesta följer mellan Kairo till Kapstaden, men längs rutten finns tiotusentals alternativ att välja mellan, inte minst söder om Etiopien.

    Cape Maclear, Malawi, måndag: Malawi marknadsför sig som Afrikas varma hjärta och då handlar det om betydligt mer än geografi och det fina vädret. I Lilongwe, en av Afrikas vänligaste huvudstäder, bunkrar vi mat och pengar innan vi gör en avstickare söderut mot Malawisjöns sydspets. Utanför städerna är det inte särskilt tätt mellan bilarna, men det är fullt av människor och cyklister. När vi kör längs landsbygdens oasfalterade vägar målas bilen djupt tegelröd. Färgerna här är lika intensiva som solen, vattenpölarna är stora som små dammar. Malawi är fattigt, tätbefolkat och helt beroende av sitt jordbruk. Vägnätet har förbättrats med hjälp av givarpengar och vägen över bergen till Cape Maclear är så ny att den inte finns på kartan.
    Cape Maclear är ett legendariskt backpackertillhåll, men de senaste åren har lågbudgetresenärerna blandats med turister som har varierande tjocklek på plånboken. Trots det har exploateringen uteblivit och de genuina ­fiskarhusen och vasshyddorna dominerar fortfarande byn. Små lodger, restauranger och bed & breakfast har nästan obemärkt nästlat sig in i samhället och det är inte förrän vi tar en ­promenad längs stranden som vi ser att det finns mer i Cape Maclear än bybornas hyddor, en grusväg och den lokala marknaden.
    Vi slår läger på Fat Monkeys och hinner knappt få upp tältet förrän fiskarna kommer fram och erbjuder oss dagens fångst.
    Det är fem meter mellan sjön och bilen och när vi somnar på kvällen hör vi vågorna slå in, mjukt och långsamt.
    Fat Monkeys har internet, en bar och en liten restaurang. Vi bestämmer oss för att stanna några dagar, studerar kartorna för nästa etapp och undersöker ett oljeläckage vid vänster bakaxel. Ett sydafrikanskt-brittiskt par som också är på väg norrut rullar in en kväll och slår läger bredvid oss. Vi grillar fisk och utbyter historier. Det växer fram en särskild samhörighet mellan resenärer som tar bilen genom Afrika, det finns inte längre några upptäckter att tävla om, bara erfarenheter att dela med sig av.

    Afrika går mot kväll. Den bästa tiden på dygnet.

    Afrika går mot kväll. Den bästa tiden på dygnet.

    Ruaha National Park, Tanzania, lördag: En av de stora fördelarna med att köra bil genom Östafrika är möjligheten att köra på safari på egen hand. Men vi är mitt i de långa regnen och när vi stannar utanför parkkontoret strax före sex på morgonen syns inte en människa till. Vi kontrollerar lite förbryllat klockan. I öster ser vi de första skiftningarna på himlen och den svarta natten övergår sakta i ett blått ljus. En sömnig parkvakt tänder ljuset på kontoret några minuter efter öppningsdags och vi registrerar oss, får en karta över vägnätet och kör in.
    Ruaha är ungefär dubbelt så stort som Skåne och brukar beskrivas som den sista vildmarken. Hit kommer inte lika många turister som till mer välkända Serengeti och en sådan här dag – mitt under låg- och regnsäsong – känns det som om vi har området helt för oss själva.
    Efter ett par timmar stannar vi under ett jättelikt baobabträd för att fika vid flodstranden. Gasolköket åker fram, några kaffemuggar och en fruktkaka. Flodhästarna har passat på att dra fördel av förmiddagens relativa svalka och ligger på en sandbank mitt i floden och njuter. Vi räknar till sju stycken. Plötsligt skrider en giraff ut i det grunda vattnet, promenerar förbi flodhästarna och över på andra sidan. Där sliter några maraboustorkar i de allra sista resterna av ett övergivet byte. Det blir en lång fikapaus.
    Lite senare på dagen kör vi nästan rakt på två lejonhanar som ligger i gräset några meter in från vägen. Vi har sett spåren de lämnat i den fuktiga morgonsanden och har följt efter dem en stund. Ändå håller vi på att missa dem. Hade det inte varit för att ett av lejonen råkar lyfta på huvudet när vi är nästan jämsides, hade vi kört förbi. De är mätta och avslappnade, självsäkra i sin överlägsenhet. Ohotade. Och de bemödar sig inte med så mycket som en blick åt vårt håll. Istället fortsätter de att rulla runt i gräset, vifta på svansen och klia sig bakom öronen.

    Dar es-Salaam, Tanzania, onsdag: I Tanzanias ekonomiska nav hinner regnen ikapp oss. Dar es-Salaam har växtvärk och infrastrukturen halkar hopplöst efter utvecklingen. Så fort det regnar blir det trafikkaos och det enda sättet att ta sig någonstans någorlunda snabbt, är att åka mopedtaxi som kryssar sig fram likt ilskna bin mellan bilar på översvämmade gator.
    Campingen ligger vid stadens södra stränder. En fransk familj som kör jordenrunt har strandat här i väntan på reservdelar. En schweizisk familj på väg norrut kör ut genom grinden samma eftermiddag som vi anländer och en lastbil med overlandresenärer kommer förbi för en kväll.
    Vi har kommit närmare kryddöarna och havet så vi stuvar undan våra grytor och torrvaror för ett tag. I södra och östra Afrika är maten som regel relativt smaklös. På Tanzanias kust kryddas räkorna med det asiatiska arvet och sköljs ned med lokalbryggt öl med det ­passande namnet Kilimanjaro. Taktältet på bilen genomgår ett ­veritabelt ­kraftprov under de häftiga regnen och klarar utmaningen utan läckage. Men vi får nog av vätan, viker ihop den våta tältduken, drar på överdraget och kör vidare.

    En resa med bil genom Afrika ger minnen och möten, som med bonden Grace.

    En resa med bil genom Afrika ger minnen och möten, som med bonden Grace.

    Finlir i Afrikas varma hjärta, Malawi.

    Finlir i Afrikas varma hjärta, Malawi.

    Se upp! Nya länder, nya vägmärken (och djur). Här på väg genom Mikumi National Park i Tanzania, på väg mot Dar es-Salaam.

    Se upp! Nya länder, nya vägmärken (och djur). Här på väg genom Mikumi National Park i Tanzania, på väg mot Dar es-Salaam.

    Arusha, Tanzania, lördag: Vi tänker inte bestiga Kilimanjaro men när vi kör förbi skymtar vi den snötäckta toppen och grips av en overklig känsla. Snö i Afrika – det går aldrig riktigt att vänja sig.
    I Arusha stannar vi för att förbereda vår safari genom Ngorongoro och Serengeti. Vi tänker tillbringa en natt på kraterns kant och sedan campa i Serengeti.
    Klockan fem nästa dag väcks vi av en tupp som gal. Sedan kallar böneutroparen till bön, en och annan lastbil skramlar förbi på vägen och inne på campingen hetsar hundarna varandra. I Afrika lever vi med ljuden och solen – det betyder upp tidigt och i säng tidigt.
    Innan safarin hinner vi träffa maasaibonden Grace Ndaeto. Maasajfolket lever fortfarande till stora delar nomadliv och vallar sin boskap på savannen. Deras kultur har blivit en stor turistattraktion men till den här byn kommer inte många vita. Grace har nio barn och hon visar runt i bosättningen. En häck av taggiga buskar utgör staket mot omvärlden, innanför finns några traditionella hyddor och en inhägnad för getterna. Ett par höns går och sprätter på marken.
    Grace berättar att det är hon som sköter jordbruket, männen har ansvar för boskapen och biodlingen. Hon bjuder på färsk, flytande honung och säger att familjen har gott om åkermark att odla på. Men hon är orolig för elefanter och zebror som ibland trampar rakt över grödorna, äter upp och förstör.
    De vilda djuren som Grace fruktar utgör stommen i turistindustrin som är en av landets viktigaste inkomstkällor. Serengeti är den största attraktionen, men nationalparken har trängt bort maasajerna från traditionella betesområden och deras liv har förändrats i takt med att naturturismen ökat. Precis som Grace och hennes familj lever de flesta maasajer idag på en kombination av jordbruk och boskapsskötsel. I Ngorongoro har de fortfarande rätt att låta sin boskap beta, men i landets nationalparker är de portförbjudna.
    Det är en svår balansgång mellan den enskilda bondens rättigheter och nationella ekonomiska intressen.
    Men Serengetis berömda savannlandskap lämnar ingen turist besviken. Dammet yr kring de fåtal fordon som kör längs grusvägarna. Och när solen gått ner över vårt tältläger låter vi ficklampans stråle pendla ut i mörkret. Det spelande ljuset fångar reflexerna av flera par ögon – en hyenafamilj på nattpromenad. Det ilar till i maggropen av spänning. Hyenor är nyfikna och orädda djur och vi har ingen lust att stifta alltför nära bekantskap med dem.

    Malawiska Grace har nio barn, här med barnbarnet Sarah.

    Malawiska Grace har nio barn, här med barnbarnet Sarah.

    Gräsätarna börjar samlas på Serengetis savanner och förbereder den stora vandringen till Kenya.

    Gräsätarna börjar samlas på Serengetis savanner och förbereder den stora vandringen till Kenya.

    Lake Naivasha, Kenya, onsdag: När vi kör från Kisumu mot Kenyas huvudstad Nairobi, märker vi genast att trafikklimatet är tuffare och förarna mer aggressiva än i Tanzania. Det tropiska jordbrukslandskapet övergår i skog och längs Naivashasjöns stränder står kolonier med växthus där snittblommor odlas för export till Europa.
    Här levde den brittiska dekadensen i Happy Valley på 1930-talet. Idag är Naivashasjön mer känd för sitt rika fågelliv, sina flodhästar och sitt unika ekosystem. Men när solen gått ner samlas de vita kenyanerna i baren vid Fisherman's Camp. Omkring 30 000 av Kenyas 38 miljoner invånare är vita, de flesta bor antingen här eller i den exklusiva förorten Karen som fått sitt namn efter den danska författarinnan Karen Blixen. Lake Naivasha är inte lika mycket Happy Valley som förr, men de vita kenyanerna lever kvar i sin bubbla.

    Moyale, Kenya, söndag: Det rasslar till under bilen. Det är ett helt nytt ljud. Och ovälkommet. Under två dagar har vi varit på väg mellan Isiolo och Moyale. Vägen är ökänd för att vara den sämsta på sträckan Kapstaden–Kairo. Medelhastigheten ligger runt 20 kilometer i timmen och landskapet är ogästvänligt och grovhugget.
    Vi kör på en grusväg som är som en tvättbräda, gör avstickare ut i den lösa sanden och plöjer sedan ändlösa mil genom stenöken. Och det är här vi hör skramlet under bilen. Det visar sig komma från vårt underredskydd som hänger löst. Fästet har slagits sönder av alla stenar.
    Det är 35 grader varmt och flera mil till närmaste by. Vi gräver djupt i våra verktygslådor för att hitta reservdelar och försöker att inte tänka på att detta är gamla bandittrakter. Visserligen sägs det att banditerna inte längre är aktiva i området, men det känns olustigt att behöva stanna och laga bilen just här. Ett par vajrar och överblivna schackel blir en temporär lösning på problemet och efter en timme vid vägkanten kan vi köra vidare.
    När vi kör in i den dammiga gränsstaden Moyale på kvällen känns det som en lättnad. Det tog elva timmar att köra 26 mil.
    Sällan har en dusch känts så skönt och en chili con carne smakat så gott.

    Guide Afrika overland

    Resa dit

    Att bila genom Afrika är ett äventyr. De flesta européer kör från norr till söder och flyger hem från Kapstaden. Därifrån skeppas bilen hem till en kostnad av ca 30 000 kr eller så försöker man sälja den. Det går precis lika bra att göra som vi gjorde: att resa åt andra hållet. Uppskattad restid Kapstaden–Kairo: 4–5 månader.

    Visum

    Beroende på om man reser från norr till söder eller tvärtom, kan vissa viseringar göras före avresa. Andra måste göras längs vägen, antingen vid gränsen eller i ett grannland. Ett undantag är visum till Etiopien. I skrivande stund måste visum sökas i hemlandet. Om man inte fixar visum före avresa går det bra att buda hem passet till ambassaden i Stockholm.

    Carnet de Passages

    Bilens pass. Dokumentet krävs för att tillfälligt och tullfritt få föra in en utländsk bil i afrikanska länder, med vissa undantag. En carnet utfärdas av Motormännen och kostar 2 000 kr. Dessutom krävs en deposition som garanterar att bilen inte säljs utomlands, depositionen återbetalas när bilen är tillbaka i Sverige. 

    Ta sig runt

    Använd både vanliga pappers-kartor och GPS. Vilken GPS man väljer är en smaksak. En karttjänst där resenärer själva uppdaterar väginformation och koordinater är Tracks 4 Africa, som i dagsläget bara finns för Garmin. Tomtom har bra kartpaket över södra och östra Afrika. Kartpaket för Afrika norr om Kenya saknas.

    Bo

    I södra Afrika finns gott om campingplatser, i Östafrika är camping inte lika vanligt. På vissa platser är man vana vid overlanders som kan få slå läger vid ett guesthouse och betala för användning av toalett och dusch. I flera länder går det också att campa i vildmarken.

    Äta och dricka

    Laga egen mat på gasolköket ingår i livet som overlander. Genom att besöka marknader bidrar man till den lokala ekonomin och får garanterat endast råvaror som är i säsong. Rent vatten är helt avgörande för hälsan, rena lokalt vatten med filter eller vattenreningstabletter.

    Vaccineringar och malaria

    Hepatit A och hepatit B. Malariaprofylax är också att rekommendera. Vissa länder kräver bevis på vaccinering mot gula febern. Hör med din vaccinationscentral, ibland rekommenderas vaccin mot tyfoid och kolera samt en test av TBC-skyddet.

    Prisnivå

    Kostnaden i de olika länderna varierar kraftigt. Drivmedel är en dryg kostnad som är svår att spara in på. I Malawi kostade dieseln 13 kr litern och i Kenya cirka 9 kr. Billigast på hela resan var Egypten där dieseln kostade 1,50 kr. Övriga kostnader varierar också beroende på land, beräkna en omkostnad på 500 kr/person och dag för själva resan, inklusive visum, service av bil och övriga transporter. Tillkommer gör inköp av bil, utrustning och förberedande kostnader.

    Läs på

    Guideböcker: Africa Overland, Bradt förlag, är en bra guide för bilförare, cyklister och motorcyklister. Lonely Planet har kompakta regionguider och utförliga landguider. Köp dem hemma, innan avresa.

    Andra böcker: Afrika: framtidens kontinent, ett insiktsfullt reportage av journalisten Richard Dowden. Long way down, Ewan McGregor berättar om sin motorcykelresa från Storbritannien till Kapstaden. I Paul Theroux spännande resereportage Dark star safari reser han landvägen Kairo–Kapstaden. Kap till Kairo – anteckningar längs vägen, är min egen krönikesamling från vår resa.

    Sajter: motormannen.se, defendingadventure.se, offthemap.se, swedenafrica.blogspot.se, smallbigexpedition.se.

    3 naturupplevelser i Afrika

    1. Ruaha Nationalpark. En av Tanzanias mindre kända parker är väl värd en omväg. Ligger i södra Tanzania. Närmaste stad är Iringa. Färre turister än i världskända
    Serengeti gör att upplevelsen känns mer exklusiv.

    2. Campa i Serengeti. Parken är jämförelsevis dyr att köra in och campa i, men i gengäld kanske du blir ensam på campingplatsen utan ens ett staket mellan nattlägret och de vilda djuren.

    3. Lake Naivasha och Lake Nakuru. Södra Kenya är ett eldorado för fågelintresserade. I Lake Naivasha lever flodhästarna tätt och vid Lake Nakuru är en av attraktionerna noshörning.

    Massajland. Ngorongoro i Tanzania. En av resan bästa etapper.

    Massajland. Ngorongoro i Tanzania. En av resan bästa etapper.

    Det blir många timmar i bil. Och under den.

    Det blir många timmar i bil. Och under den.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!