Puderåkning och cityliv i Oregon

Läs också: I filmen Wild vandrar Cheryl Strayed på Pacific Crest Trail i Oregon.

Frukostkaffe på Stumptown Coffee Roasters. Baristaskägg och jeansskjortor bakom disken och ångfräsande espressomaskiner som gör magi med regnet utanför fönstret. På Stark Streets trottoarer hukar sig människor under den tillfälliga skuren, men inne i kaffebaren, som delar lokaler med stans coolaste boutique­hotell, känns smattret mot rutan bara hemtrevligt. Det känns Portland.

– Det är inte för vädret man flyttar hit, säger killen som tar betalt och ler menande.

Han har rödlätt stubb och smala ben i lika smala svarta stuprörsjeans och ser ut att ha rymt från repetitionerna med något halvsvårmodigt men vänligt indiepopband. Så kan det förstås vara också. Det vore bara en bekräftelse på att Portland lever upp till myten om sig själv. Den som sammanfattas av Saturday Night Live-stjärnan Fred Armisen i första avsnittet av tv-serien Portlandia:

“Kommer du ihåg nittiotalet? Du vet, när folk skulle skaffa piercings och tatueringar, och rädda planeten och starta band. Det finns en plats där de idéerna fortfarande existerar, på riktigt. Och jag har varit där. I Portland”.

Att det skapats en hel tv-serie i hittills två säsonger som bygger på klichébilden av livsstilen i Portland säger en del om stadens status i USA just nu. Att det finns moderna pionjärer i Jacques Costeau-mössor, som likt ett slags nutida Lewis och Clark (fast från Brooklyn) gör sin expedition från öst till väst bara för att plöja ny hipstermark, säger kanske ännu mer om trädkramarstaten Oregons trendigaste stad.

Här har miljörörelsen alltid varit stark, här var närodlat en realitet långt innan det blev ett populärt säljargument, och gränsen mellan stad och jordbrukslandskap värnas hårt av Urban Growth Boundary – lagen som bestämmer hur långt stadsbebyggelsen får sträcka sig och var odlingsmarken ska börja. Syftet är att hålla både jordbruket och stadskärnan levande. Istället för att satsa på stora köpcentra utanför staden lägger man vikt på att renovera och utveckla den gamla stadsmiljö som redan finns.

Pearl District, till exempel, som gått från ruffigt industriarbetarkvarter till flott innerstadsområde med tätt mellan mikrobryggerierna. Det är med stolthet man berättar om vilka närliggande fält av korn och humle som bidragit till just den här ölens unika arom och det är med samma stolthet man pekar upp mot taket på höghuset på 13th Avenue och säger: “Ser du vindkraftverken där?” En egen liten vindpropellerpark på ett tak räcker till att driva husets hissar, inte mer. Men det är ett steg i rätt riktning och med den devisen kan Portland sträcka på sig lite till, samtidigt som man deklarerar att målet är att minst en femtedel av alla pendlare ska använda cykel inom femton år.

Staden har investerat 300 miljoner dollar för att utveckla Master Bike Plan, i nästan varje gatuhörn står en gratis dricksvattenfontän och hösten 2011 förbjöds plastpåsar i butikerna. Är det så konstigt att det görs en tv-serie, som driver hjärtligt med skäggiga närodlatextremister och fladdriga konstnärssjälar som tycker att allt man sätter en liten fågel på blir konst?

– Jag tycker att de gör narr av Portland i den där tv-serien. Vi är väl inte helt efterblivna, säger Geoffrey.

Han tar på sig ett par tefatsformade, blåtonade solglasögon och betraktar nöjd sin spegelbild. Brillorna är nyinkomna i hans stationära godsvagn som har den sprejade graffititexten “Funktown” på utsidan, och ett myller av secondhandkläder och prylar på insidan. Det är sjuttiotal, lite sextiotal, en del åttiotal, men framförallt är det “outrageous”, som han själv säger. Och det är inte alls Portland.

– Den här stilen är inget för hipsterklientelet. Det är för crazy för dem. De kommer hit när de ska på maskerad, säger han och suckar lätt.

– Men jag tror trenden som kommer är “aggressive-positive”. Vi är på väg tillbaka till hippierörelsen, peace and love. Vad annat kan vi göra när världen ser ut som den gör idag?

Hans lilla hippievagn står på Hawthorne Street, öster om Willamettefloden, en knapp halvtimmes bussfärd från Downtown. Här var tidigare ett slumrande bostadskvarter, som för några år sedan drogs med i vågen av inflyttande kreativa själar som ville starta butiker, gallerier, kaféer, band. Vintagebutikerna har ploppat upp en efter en och det finns mer än en organisk matmarknad. Men Hawthorne är egentligen gårdagens nyheter. Det gäller att hänga med i svängarna i en stad där gentrifieringen sveper genom kvarter efter kvarter och förvandlar nedgånget till coolt snabbare än man hunnit beställa en kopp av det senaste heta inom ramen för “the third wave of coffee” som kaffenördtrenden kallas här.

Området där det “händer” just nu är Mississippi, som fått sitt namn efter avenyn med samma namn. Där är hyrorna fortfarande låga och butikerna i ärlighetens namn fortfarande få. Men det gror något under ytan, det här är området man pratar om nu.

Fönstren på Fresh Pot Café är immiga. Här står laptops på bruna, halvsunkiga bord, här spelas funkpop från sent sjuttiotal, här blandas munkjackor med kostymbyxor och egentligen är det så otrendigt det kan bli. Och just därför – så rätt. Otvunget hippt. Sjavigt och opretentiöst, med en stillsam värdighet i att inte försöka för mycket. Jag dricker mitt kaffe långsamt, för att stunden kräver det. Och en halvtimme senare, förmodligen i ett kafferus, lämnar jag butiken Missing Link med ett mustaschprytt marsvin i plysch. För att det kändes som att det var det enda som fattades.

Tillbaka i Downtown är det lunchdags och köerna ringlar till matvagnarna kring 9th och 10th Avenue, där en hel kvartersparkering upplåtits till stationära “food carts” – den senaste mattrenden i Portland.

Här finns allt från vietnamesiskt till tyskt. Polsk gulasch intill hawaiiansk bento, skotsk fish and chips intill mexikanska quesadillas. Men det är på 3rd Avenue och Washington jag hittar det jag är sugen på. Roger Mumm sticker ut sin skäggiga nuna genom luckan på sin vagn och serverar lax från Alaska. Han fiskar själv halva året, men är en genuint social typ som älskar krängandet på gatan.

– Det är gott, det är billigt och du kan få hela världens mat på ett gathörn. Är inte det fantastiskt? Portland har flest food carts i hela USA. Det har blivit en grej liksom.

Jag nickar mellan tuggorna och njuter av solen som tittar fram mellan molnen. Det är tolv grader varmt och vårigt. Men bara drygt en timme bort ligger snön i djupa drivor.
Solen står högt och himlen är alldeles knallblå när jag närmar mig Mount Hood. Det är ett sådant där ögonblick då man bara måste stanna till en stund för att ta in vyn. Så jag gör det. Och möts snart av en röd bil som också den saktar in och stannar vid vägkanten. Rutan vevas ner. Ett äldre par tittar ut.

– Visst är det vackert, säger mannen.

– Otroligt fint, svarar jag.

– Vore det inte fantastiskt att bo här?

– Jo, verkligen.

Han slänger en plirig blick på sin fru och sedan vänder han sig till mig igen.

– Du kan få köpa vårt hus för en och en halv miljon. Haha!

Så skrockar både han och frugan gott, innan de kör vidare igen. Han tyckte helt enkelt det var värt att stanna till bara för att få snacka lite och dra ett skämt. De är inte som oss, tänker jag. De är nog lite bättre. I skidbacken är det likadant. Trivsam stämning, prat med främlingar, småsnack om lite vad som helst. Liftkortskontrollanterna går runt med sina portabla laserpistoler och säger “how are you?!” som om de verkligen menade det och jag hamnar bredvid en svenskättad Eklund i liften. Vi ser bergskedjan Cascades breda ut sig i öster. Den snöklädda vulkanen Jefferson och strax där bakom Three Sisters toppiga hättor.

Eklund suckar njutningsfullt och säger att det är “blue bird weather”, innan han vill veta vad jag tycker om Oregon. Jag låter superlativen hagla. Det är trots allt en dag då berget badar i sol och då de massiva Disneygranarna ligger bäddade under ett lager av kritvit snö, även om eftermiddagsvärmen börjar göra glopp och mos av underlaget längre ner i dalen.

När solen dalar sitter jag i en bil igen och kör den snirkliga vägen upp mot Timberline Lodge. Svarta korpar spejar från vägskyltarna och höjer förväntningarna något snäpp. Det här är trots allt hotellet som användes som exteriör under inspelningen av den klassiska skräckfilmen The Shining, med Jack Nicholson. Men när jag väl är framme känns det inte särskilt läskigt alls. Bara väldigt norskt, med rustika möbler, sprakande brasa, stillsamt sorl och tyst läsande människor vid öppna spisen.
En oljemålning som avbildar en man med lusekofta och sankt bernhardshund utanför receptionen.
Inte förrän jag ska sova kommer obehaget. Min grannes djupa andetag hörs genom väggen och en växande olustkänsla växer till illamående. Det håller i sig nästa morgon, då jag inser att jag har en släng av höjdsjuka så här drygt 2 600 meter över havet.

Frasande skidbrallor kommer och går. Det är bara att glida iväg utanför dörren, till närmaste lift och de snälla backarna utanför knuten. Men nu hägrar Mount Bachelor och betydligt skojigare nedfarter. 

Danil, 72, och Jerry, 63, möter upp vid disken märkt “mountain concierge”. De är volontärer, eller som det kallas här – ambassadörer – och erbjuder gratis sällskap och guidning i liftsystemet för den som vill. Danil, som har ett förflutet i skidpatrullen, har varit ambassadör i tolv år.

– Då var vi sex personer. Nu är vi hundra, säger han på väg upp i liften.

Nyss var han i Italien och fajtades med fräcka liftköhoppare och även om det var fantastisk skidåkning är det lite skönt att vara på hemmaberget igen. Här råder inga köer och snön som faller är känd för sin torra konsistens – perfekt pudersnö. Som ambassadör på Bachelor får han gratis liftkort mot att han gör cirka fem jobbtimmar i veckan.

– Det är perfekt. Man kommer ut i backarna och träffar trevliga människor från olika delar av världen. Det är roliga dagar och det är kul att kunna hjälpa till, säger Jerry, som inte började åka skidor förrän i 40-årsåldern. Nu åker han flera gånger i veckan.

Snöfallet som började samma morgon har tilltagit och även om vinden obarmhärtigt piskar flingorna i ögonen på oss när vi står högst upp är det värt alla svidande tårar när vi glider iväg.

Danil, med röd näsa och en rejäl istapp i skägget under valrossmustaschen, inleder varje åk med ett – “wooohoo!” – och sedan bär det av, obekymrat och elegant utför de nästan osynliga branterna.

Fast först vänder han sig till mig, gentlemannamässigt, och säger att jag får äran att sätta de första spåren. Det blir rundade serpentinmönster i nysnön. Den känns som fluffigt mjöl under skidorna, ren, orörd och ljuvlig. När kalfjället går över i skogslandskap är vinden borta och det dova snöfallet bildar en ljudisolerande vägg mellan oss och resten av världen. Vi ser fortfarande inte mycket, men känslan är bra. Mycket bra.
Så bra att den sitter i när vi avrundar eftermiddagen med nachos och sliders (minimackor) och delar en kanna öl. Det hettar i ansiktet.

Tillbaka i stan, utanför Powell’s City of Books på 12th Avenue, står Ronja Rövardotter med en ring i näsan och ett stort leende på läpparna. Hon pratar engagerat under den neddragna yllemössan, om ostronen som dör ut (men som hennes organisation återplanterar), och om träden i Appalacherna, djuren, haven och allt annat hon brinner för.

Jag ger henne en femdollarsedel och förlängt liv åt tio träd innan jag vandrar vidare, förbi en tiggare som tar en dollar för “verbal abuse”. Man måste le åt den underfundiga galenskapen som ibland bubblar upp till ytan i den här staden. Den är inte in-your-face som i New York, utan mer lågmält sofistikerad. Som när man går förbi “Virginia Woof Dog Daycare” på Burnside eller dansar till 1980-talsdisco inne på Chrystal Ballroom, där den gamla parketten har inbyggda spiraler för bättre svikt, och sent på natten hamnar på gaystrippklubb där Mardi Gras-halsbanden flyger i luften i förtjusning och man får en hjärtlig kram när någon råkar hoppa på ens fötter mitt i euforin.

Portland upphör aldrig att förvåna. Det håller baristapopkillen med den rödlätta stubben med om. Han som serverar ännu en morgonkaffe på Stumptown Coffee Roasters och konstaterar att solen skiner idag. Men det är ändå inte för vädret man flyttar hit.

– Man flyttar till Portland för vänligheten, säger han och serverar en krämig latte med ett perfekt format hjärta i skummet.

Guide Portland

Resa till Portland

Bland annat KLM, Delta Airlines och Icelandair flyger till Portland och en biljett från Sverige.

Ta sig runt

Kollektivtrafiken är välfungerande och består av Max Light Rail, streetcars och bussar. (trimet.org). Men varför inte göra som Portlandborna själva – ta cykeln! Pedal Bike Tours (pedalbiketours.com) och Portland Bicycle Tours (portlandbicycletours.com) erbjuder både ut­hyrning och guidade rundturer i stan. För att åka till skidorterna Mount Hood (drygt 1 tim körning) eller Mt Bachelor (drygt 3 tim) är det bästa att hyra bil, ca 25–75 dollar per dag beroende på biltyp och storlek. Sea to Summit (seatosummit.net) är ett företag som ordnar paketpriser för transport, liftkort och eventuellskidhyra för den som vill ta sig från Portland till exempelvis Mt Hood eller Timberline. 

Boende i Portland

Hotel Lucia, 400 SW Broadway,  hotellucia.com. Stilrent och tjusigt i city, med stor samling av prisvinnande fotografier och konst.

VÅRT VAL: Ace Hotel, 1022 SW Stark Street, acehotel.com/portland. Charmigt, coolt, bra beläget hotell som har det lilla extra. LP-spelare på rummet till exempel. Lobbyn är ett poppis vattenhål för stans hipsters. Här ligger också kaféet Stumptown Coffee Roasters.

Jupiter Hotel, 800 E Burnside, jupiterhotel.com. Funkigt inrett och ganska livligt hotell med restaurang och bar som lever upp på helgerna.

Timberline Lodge, 27500 E Timberline Lodge, timberlinelodge.com. Hotellet vars ex­teriör användes i den gamla skräckfilen The Shining. Här kan du glida på skidorna från dörren till liftarna.

Mat i Portland

Mat är inget man tar lätt på i Portland. Det ligger en stolthet i att kunna erbjuda grön­saker, kött, vin och öl från staten Oregon. Matvagnar, “food carts”, är ett populärt lågpris­alternativ. Några etablerade ställen för stationära matvagnar finns i hörnen 3rd Avenue/Washington Street, i kvarteret mellan 9th/10th Avenue och Washington/Adler, samt vid 10th Avenue/Stark Street.

NÅGRA RESTAURANGTIPS:
Clyde Common, 1014 SW Stark Street, clydecommon.com. För det mingelvänliga klimatet och den smarriga matens skull.
Blue­hour, 250 NW 13th Avenue, bluehouronline.com. Finsmakarens favorit, elegant miljö.
Living Room Theaters, 341 SW 10th Avenue, livingroom­theaters.com. Om du känner för tapas och vin med en upp­levelse i form av – film! Om du inte hinner få maten innan filmen börjar kommer en ser­vitör till din plats i biosalongen.
Burgerville (burgerville.com) sägs vara USA:s enda ekologiska snabbmatskedja och finns på flera ställen i Oregon och Washington State. Organiskt, säsongsanpassat, när­odlat och serverat på återvunnet mate­rial.
Slappy Cakes, 4246 SE Belmont Street. Gör dina egna pannkakor, vid ditt bord med inbyggd stekplatta. Snaska till det med valfria nötter, choklad och bär med grönsaker från restaurangens egen trädgård.

Shopping

Det är kul att shoppa i småbutikerna på 23rd Street, eller i Missisippi, Hawthorne och för all del Downtown. Men är du ute efter kända kläd- och skomärken till lågpris på en och samma plats gör du bäst i att åka en liten bit utanför staden, till det jättelika outletområdet Woodburn (woodburncompany­
outlets). Detta är det största tax-free-outlet­området i västra USA.

3 nördiga Portlandsfakta

Öl byggde denna stad. Portland ger sig ut för att ha flest mikrobryggerier i världen. Nåväl, staden kan i alla fall stoltsera som USA:s mikrobryggarmecka. Exempel på pubar som serverar egenproducerade drycker (tillverkade i liten skala i pubens lokaler) är Bridgeport Brew Pub, 1313 NW Marshall Street, MacTarnahan’s Tap Room, 2730 NW 31st Street, eller någon av McMenamin’s-pubarna i stan.

Simpsons hemstad. Simpson-skaparen Matt Groening växte upp i Portland. Här finns frön till några av karaktärerna i den skruvade tv-serien, och deras namn har också sitt ursprung i hans hemstad. Mr Burns har fått sitt namn från den stora gatan Burnside. Lovejoy och Flanders är två andra personer med gatunamn från Portland.

Cocktail på fat. Öl och kaffe är drycker som tas på största allvar i Portland. Men även cocktails har stigit i graderna. De riktigt ambitiösa bartendrarna kallar sig för “mixologists”. På baren i restaurangen Clyde Common (clydecommon.com) har man utvecklat ett koncept med “barrel aged cocktails”. Japp, cocktails som mognat på fat.

Läs också

I filmen Wild som har svensk premiär i januari 2015 vandrar Cheryl Strayed sig fri på Pacific Crest Trail i Oregon.

---

Text: Karin Wallén • 2013-11-11
Restips • USA • Oregon • Vinterresa