Redan från flygplanet från huvudstaden Lusaka ser vi den vita dimman. Den svävar som ett spöke över den broccoligröna omgivningen. Självklart kan vi ännu inte höra dundret från Mosi-oa-Tunya, “Molnet som åskar”.
Det var just dundret som den skotske upptäcktsresanden dr David Livingstone först noterade när han närmade sig platsen för sisådär 160 år sedan. En stund senare stod han med stora ögon och tittade på de hundra meter höga fallen för första gången.

No one can imagine the beauty of the view from anything witnessed in England. It had never been seen before by European eyes; but scenes so lovely must have been gazed upon by angels in their flight.

Fallen döpte han i ära av Englands drottning.
Det lilla jetstreamplanet vrider försiktigt upp ena vingen och påbörjar landningen.
Victoriafallen, som ligger i såväl Zambia som Zimbabwe, räknas idag ofta som världens största vattenfall, i konkurrens med Niagarafallen i USA och Kanada, Angel falls i Venezuela och Iguazu mellan Argentina och Brasilien. Allt beror förstås på hur man räknar. Stort, jättestort, är det i alla fall.

Den nu världsberömde dr David Livingstone letade i vanlig ordning efter något helt annat. Målet med hans långa Zambeziexpedition var att hitta Nilens källa. Det gick han, i vanlig ordning, bet på. I maj 1873 dog han i böneställning av malaria och inre blödningar orsakade av dysenteri. Storbritannien ville ha dr Livingstones kropp så den kunde begravas i England, men stammen i byn där han dog vägrade. Dr Livingstone var inte bara en stor upptäcktsresande, han var också en hängiven och mycket aktiv slaverimotståndare. Till slut gav stammen med sig, skar ut hans hjärta och satte en lapp på kroppen: You can have his body, but his heart belongs to Africa!
Vi följer David Livingstones liv på det föga inspirerande Livingstone Museum, inne i Livingstone, det 300 000 människor stora samhället som ligger på zambiska sidan av
Victoriafallen. Inuti en glasmonter ligger hans doktorsväska, prydd av ett rött kors och hans namn. Någon, troligtvis David själv, har klottrat dit ett spretigt “Dr” vid namnet.
Utanför museet är det varmt och kvavt. Vi är här i april, perioden mellan regnsäsongen och sommaren. Inom någon vecka kommer kvicksilvret stiga ytterligare.
Zambia – inklämt mellan åtta länder, däribland Zimbabwe, Namibia, Angola och Botswana – är i storlek jämförbart med Sverige, men har ett par miljoner fler invånare. Det exakta invånarantalet är ingen som vet.
För Afrikakännarna är Zambia känt som ett av de bästa safariländerna. Inte för dem som vill pricka av alla djurarter på och samma dag, utan för dem som vill uppleva djuren i en nästintill helt orörd miljö utan sällskap av mängder med andra safariturister. I nationalparkerna är det till exempel förbjudet för guiderna att kontakta varandra via radio för att berätta var djuren finns, vilket är vanligt i många andra länder. Vildmarken får vara just vildmark, inget zoo för turister.
Med undantag för Lusaka, som efter att landets tillväxt boomat med 6,5 procent fått dille på att bygga gigantiska shoppinggallerior, är naturen alltid nära. När vi är här pryds tidningen Zambezi Travellers förstasida av en stilig lejonhane som tittar rakt in i kameran. Lejonhanen har lyckats med bedriften att simma över Zambezifloden från Zimbabwe. Nu har han synts på gatorna inne i Livingstone.
Vi stöter inte på något lejon när vi rullar genom det luggslitna samhället. Strax utanför stadskärnan står dock en grupp zebror och betar i solnedgången. Lite längre bort skymtar vi några svarta horn som blänker i solens varma strålar – en hjord springbockar. Det är inte så konstigt att lejonhanen blir förstasidesstoff. Inte ens i vilda Livingstone hör lejon till vardagen. Det var över 30 år sedan ett lejon gick på gatorna i stan. Elefanter förekommer dock emellanåt, vilket gör att man bör röra sig med viss försiktighet efter skymningen.

Victoriafallens dån slår emot oss. Det låter som en armada av bombflygplan. Vattnet forsar över kanten och ser ut som en gigantisk, malplacerad ölskumskrona. Detta är en av de platser i världen där människans litenhet blir nästan obehagligt påfallande. Fallen är 1,7 kilometer breda och 105 meter höga, där de är som högst. Vi står vid Knife Edge Bridge och vattnet attackerar ettrigt överallt ifrån, uppifrån, ner-ifrån och från sidan. Trots våra ponchos är vi snart dyblöta.
Bakom oss går den vackra, klassiska stålbron Victoria Falls Bridge över dalgången. På andra sidan ligger Mugabes Zimbabwe. Bron byggdes 1905 av diamantmagnaten Cecil Rhodes, som bland annat startade De Beers, företaget som idag dominerar världens diamanthandel. Rhodes var också grundare till Rhodesia, vars norra del, Nordrhodesia, blev självständigt 1964. Landet Zambia var därmed fött. Bron var en del av det grandiosa tågprojektet där Kairo skulle förbindas med Kapstaden. För några månader sedan gjorde sig bron världskänd igen, men denna gången för något helt annat: en 22-årig brittisk turist skulle hoppa bungyjump från bron, men repet gick av och hon föll handlöst ner i Zambeziflodens krokodiltäta vatten. Hon blev blåslagen och traumatiserad, men överlevde.
Idag ligger bron helt öde. Det enda som syns är en färgstark regnbåge som sträcker sig in i Mugabes gayhatande rike.

Morgonen kräver fleecetröja och en rykande kopp kenyanskt kaffe. Natthimlens stjärnor har knappt försvunnit när vi hoppar upp i den öppna safarijeepens säten. Mosi-oa-Tunya nationalpark ligger precis vid Victoriafallen och är Zambias minsta nationalpark, blott 66 kvadratkilometer stor. Vi åker längs med Zambezifloden. Zimbabwe, på andra sidan, var länge den rikare, något överlägsna grannen, men efter oroligheterna i slutet på 1990-talet och början på 2000-talet blev rollerna nästan det motsatta. Zambia, säkrare och med lika fantastisk natur, fick plötsligt en stor andel av Zimbabweresenärerna. Idag har Zimbabwe börjat repa sig som turistdestination, om än långsamt. Båda kämpar idag på ungefär samma villkor om turisterna.
Vi åker inte långt på den krackelerade asfaltsvägen förrän en mörk skugga kommer vaggande mot oss. En ung elefanthane. Huden är täckt av lera som fungerar som skydd mot den starka solen, men också mot fÙ?stingar och andra insekter. Snart är den leriga rumpan uppslukad av regnperiodens grönska. Innan frukost som vi äter med utsikt över Zambeziflodens strömmande vatten, har vi hunnit se såväl buffel som zebror och giraffer. Och bäst av allt: bara en enda annan jeep med turister.

Resa till Zambia och Viktoriafallen

Många safariarrangörer har Zambia och Victoriafallen i sina program, bland andra JK Safaris (jksafaris.se), Carpe Adventures (carpeadventures.se), Jambo Tours (jambotours.se), Äventyrsresor (aventyrsresor.se), African Tours (africantours.se), Tour Africa (tourafrica.se) och Trackers (trackers.se).

Air France, KLM, British Airways, Turkish Airlines med flera flyger Sverige–Lusaka. Räkna med priser från ca 7 000 kr. Reser du på egen hand kan du ta dig till Livingstone på flera sätt. Det vanligaste är via Lusaka. Proflight (proflight-zambia.com) flyger sträckan Lusaka–Livingstone, vilket tar en dryg timme. Räkna med 2 000–3 000 kr t/r. Du kan också flyga in från bland annat Harare i Zimbabwe och Johannesburg i Sydafrika.

 

Bästa tid att resa till Zambia

Oktober eller april–maj. Regnperioden är dec–feb/mars. Efter denna är det grönt och en behaglig temperatur. Djuren är å andra sidan svårare att upptäcka. Under sommaren, juni–sep, är det torrt och mycket varmt. I oktober ser man flest djur.

4 boenden utöver det vanliga i Zambia

Victoriafallen är en del av den klassiska Afrikarutten, som förr i tiden avnjöts med tropikhatt och gin och tonic. Det är också ett populärt smekmånadsresmål. Flera av Afrikas bästa lodger hittar du här. Varsågod, här är boendetopplistan för dig som är beredd att öppna reskassan på vid gavel.

Royal Chundu
För nygifta

Modernt formgiven lyxlodge, med rum med egna verandor mot floden. Hög honeymoonfaktor. Du behöver knappt träffa andra gäster om du inte vill.
Gemensam infinitypool finns. På en ö en kort båtresa bort finns de lyxigaste rummen, som bland annat har eget badkar på verandan över Zambezifloden.
• royalchundu.com

Toka Leya
FÙ?r naturintresserade

Lyxig tältlodge byggd på pålar vid Zambezifloden. Stort utbud av aktiviteter som safariturer i Mosi-oa-Tunya nationalpark (Toka Leya ligger praktiskt taget i nationalparken), fisketurer och solnedgångsturer. Allt med högsta klass. När jag var hÙ�r gick en flodhäst under trädäcken som sammanbinder tälten. Fantastiskt! Pool finns. Toka Leya är liksom The River Club en del av välrenommerade ekoturismarrangören Wilderness safaris.
•  wilderness-safaris.com

Royal Livingstone
För familjen

Hotellet alla känner till i Livingstone. Stort, inte så personligt, men med fantastisk arkitektur och perfekt läge vid Zambezifloden. Extra plus för gångavstånd till Victoriafallen. Underbar frukostbuffé. Pool finns. Baren, med tydlig Hemingwaystil, är ett måste för en drink eller två även om du inte bor här. Vid floden finns ytterligare en bar, med utsikt mot solnedgången.
• www.royal-livingstone-hotel.com

The River Club
för lugn & ro i slutet på resan

Tyst, ekologiskt och ytterst smakfullt. Rankad som den tredje bästa lodgen i Zambia och bland de topp 50 i Afrika, enligt Travel & Leisure Magazine. Det är lätt att hålla med. Här, med en slående utsikt över Zambezifloden och Zimbabwe, bor du i egen bungalow och tillbringar dina dagar vid din egen pool eller den lilla gemensamma poolen. En perfekt avslutning på ditt Afrikaäventyr.
• theriverclubafrica.com

---

Text: • 2013-11-21
Restips • Zambia