• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Historiska kvarter i Havanna, Kuba

    I Vedado i Havanna gjorde amerikanska mafiosos skumma affärer medan Frank Sinatra spelade från scenen. Idag är stads­delen en bedagad gammal dam som lever på forna tiders glamor och glans.

    Historiska kvarter i Havanna, Kuba
    Gatukorsningarna i Vedado alternerar som lekplats, diskussionsforum och marknad för byteshandel.

    Vedado håller på att vakna. I gathörnet står två ambulerande kafévagnar där fyra män i vita pappershättor hivar ut mackor, bakverk och nationalläsken Tu Kola till hungriga förbipasserande. Deras kollega skär upp en hel nygrillad gris som nyss tagits från elden. Det söta oset från stekt fett blandar sig med den oljiga och tjocka lukten från dieselångorna.
    Klockan är strax före åtta på morgonen när jag hoppar mellan hål och sprickor på de meterstora stenplattorna. En pojke i tjugoårsåldern trampar förbi på sin cykel. Överkroppen lätt framåtlutad. I handen har han en ensam, djupröd ros. En dam i höga klackar tränger sig förbi mig med siktet inställt på en försäljare med så många vitlökar runt halsen att vilken välutrustad vampyrjägare som helst hade blivit avundsjuk. Jag kommer ihåg vad jag hörde dagen före: att Vedado, villaområdet som har rötter i kolonialtiden, är som en gammal dam med lite för mycket smink. Bedagad, men med en stark vilja att framstå som tjusig.

    Trots att det inte är mer än fem minuter sedan jag lämnade mitt casa particular, den kubanska motsvarigheten till bed & breakfast, har högsommarvärmen redan gjort min pikétröja genomblöt av svett. Solen har precis tagit sig över hustaken och strålarna kastas som spjut genom fikusträdens hängande lövverk för att lösas upp i ett grumligt gult dis i värmeångorna som stiger från asfalten.
    Under 1940- och 50-talen var stadsdelen lekplats för amerikanska mafiosos och filmstjärnor. Vid gränsen till centrala Havanna, strandpromenaden där vågorna från Mexikanska golfen slår in mot den stålförstärkta betongen, ståtar sedan 1930 Hotel Nacional de Cuba på sin kulle. Hotellet inhyste under glansdagarna ett kasino i världsklass och tärningar och marker föstes runt på inrökta filtklädda bord. På de stora upphöjda altanerna har bland andra Marlon Brando, Errol Flynn och Ernest Hemingway sippat nymortlade mojitos medan solen sänkte sig över Malecón, strandpromenaden som då som nu är kärleksparens och de mindre bemedlade invånarnas favoritkvällsnöje.
    Om någon av dem var där i december 1946 är oklart. Då hade den från USA deporterade Lucky Luciano, den moderna maffians fader, bjudit in de fem italiensk-amerikanska maffiafamiljerna i New York till ett möte för att dela upp områdena och planera framtiden. Som om inte det skulle räcka som slutscen i vilken maffiarulle som helst valde de att lägga mötet samtidigt som Frank Sinatra underhöll på scen.
    Vedados ställning som tillhåll för USA:s banditer och hjältar fick ett abrupt slut när Fidel Castro med anhang kom intågande och snabbt slängde ut allt och alla som hade med USA att göra från sin paradvåning på Hotel Habana Libre, som då hette Havana Hilton.

    Frank, blivande taxichaufför framför skrothög som snart är en fungerande taxi.

    Frank, blivande taxichaufför framför skrothög som snart är en fungerande taxi.

    Malecón. Mötesplats för Havannaborna i skymningen.

    Malecón. Mötesplats för Havannaborna i skymningen.

    Café Madrigal. För cineaster med smak för rejäla mojitos.

    Café Madrigal. För cineaster med smak för rejäla mojitos.

    På Calsadogatan 508, på andra sidan en hög svart plåtport toppad med vassa spjut, tittar Frank upp från motorutrymmet på en amerikanare, slarvigt penselmålad i rostbrun färg. Han ser ut som en spansk gängmedlem i en Holly­wood­rulle, fast i Bermudashorts. Bilen står inklämd på ljusgråa stenplattor som täcker hela den lilla innergården framför huset, runt omkring trängs krukväxter, parkbänkar och en moped. Bladen från bambustammarna som växer i en rund rabatt i mitten kastar spetsiga skuggor på den tillfälliga presenningen som är fastbunden som tak på hans yank tank. Där framlyktorna en gång suttit gapar två tomma ögonhålor och på plåten ovanför den vänstra har någon slipat bort lacken ända ner till plåten. Som i en arkeologisk utgrävning kan man skymta de tiotal lager av färg som bilen haft under sitt femtioåriga liv.
    Frank börjar visa runt mig i huset som är ett av de äldsta i Vedado, byggt 1892. Det har gått i arv från farfar till far och nu till Frank och hans fru med det något burleskklingande namnet, señora Fifi. Som de flesta av kolonialhusen är även detta uppdelat mellan flera familjer.
    Sightseeingturen i den uråldriga byggnaden blir kort. Några minuter efter att den påbörjats gräver Frank ut en decimetertjock bildelskatalog ur högarna på skrivbordet. Han bläddrar ivrigt genom spröda sidor med mattad trycksvärta i bildelsbibeln som innehåller varje del som suttit i varenda Cheva fram till mitten av sextiotalet. Plötsligt slår han ner med pekfingret på ett uppslag.
    – Där är min bil. En Chevrolet sextioett, cabriolet! säger han stolt och tillägger:
    – Jag har alla delar som behövs i original, även musikanläggningen, den viktigaste delen.
    Om man åkt med någon av de många taxibilarna i Havanna förstår man vad han menar. Ingen taxiförare med yrkesstolthet och självrespekt släpper på passagerare såvida han inte kan erbjuda monotont dunkande reggaeton i volym hög nog att pressa ut eventuella bucklor i karossen.
    – Om kanske två månader slutar jag i affären och börjar köra taxi, utbrister Frank.
    Han sätter sig i bilen. En dov utdragen hostning hörs när delarna i motorn börjar sträcka på sig innan den ger av ett lejonvrål som får porslinskatterna i Fifis trädgård att darra. Genom den smutsiga och spruckna vindrutan lyser Franks båda tandrader.

    Fram tills för ett år sedan var Vedado inte mycket mer än ett sakta förfallande bostadsområde. De hus som övergivits av överklassen i mitten av 1900-talet intogs av resten av befolkningen för att senare köpas loss från regeringen. Problemet var dock att det inte var tillåtet för gemene man att köpa eller sälja bostäder. Man satt helt enkelt fast med det man hade och att reparera sitt hus var knappast någon bra investering, eftersom husen ju ändå inte gick att sälja. För ett år sedan gjorde dock bröderna Castro en helomvändning och gjorde det tillåtet att kränga hus. Förhoppningsvis kommer invånarna nu, tack vare möjligheten att faktiskt sälja sin bostadsrätt, se investeringen i att ta fram spateln för att spackla igen några av sprickorna i fasaderna.
    Från portalen bredvid Frank och Fifis hus kommer två kvinnor ut. Klädda som nyss utstigna från en amerikansk dansfilm, lager på lager med mjuka tröjor och – den nära 40-gradiga värmen till trots – tjocka benvärmare. De är långa, smala och med spikraka ryggar korsar de vägen med sikte på en ung man som snillrikt placerat sin vagn med en akvarielik glaslåda fylld med bakverk och sötsaker mitt emot utgången från Kubas största balettkompani, Ballet Nacional de Cuba.
    Handslaget som Eduardo Blanco använder när han hälsar på mig med fnittrande röst hade lika gärna kunnat vara ämnat för att ta emot en fågelunge. Han är en av koreograferna på balettkompaniet i Vedado. Han berättar hur han som trettonåring fick biljetten betald till Spanien för att slipa sina balettkunskaper och hur han redan sex år senare blev tillfrågad av Alicia Alonso, Kubas genom tiderna mest kända ballerina, om att jobba som koreograf på kompaniet som vi står utanför. I samma veva uppmärksammade Fidel Castro hans gåva för dansen och bjöd hem honom på middag.
    – Det höll på från sju på kvällen till sju på morgonen. När klockan var fem fick Fidel komma fram och väcka mig från bordet, säger han skrattande.
    – Fidel är fantastisk, utbrister han i en utandning.
    Jag märker att jag har svårt att dölja min förvåning över att höra någon som knappt fyllt trettio säga något bra om Castro. Tongångarna brukar låta helt annorlunda från kubaner i den åldern.
    Innanför portalen på den öppna innergården sitter dansarna som är klara för dagen med handdukar över axlarna och vattenflaskor i handen och eftersvettas tillsammans.
    Byggnaden ser väldigt liten och anonym ut från utsidan men är ett gigantiskt virrvarr av gångar, dörrar, valv och gymnastiksalsstora rum med klarlackade trägolv. Till slut hamnar vi på gatan på andra sidan och behöver ta oss in och uppför trappan två dörrar bort.
    I Eduardos träningslokal har de unga dansörerna börjat värma upp. Musiken av norske Edvard Grieg spelas från en cd som emellanåt hakar upp sig i flera sekunder.

    Den ihärdigt sökande hittar kulinariska upplevelser även i Havanna, som El Idilio där kött grillas över öppen eld.

    Den ihärdigt sökande hittar kulinariska upplevelser även i Havanna, som El Idilio där kött grillas över öppen eld.

    Vid sidan av baseboll är balett populäraste aktiviteten bland Kubas unga.

    Vid sidan av baseboll är balett populäraste aktiviteten bland Kubas unga.

    Med familjen på väg hem från kvällens biobesök.

    Med familjen på väg hem från kvällens biobesök.

    De stora fönstren står vidöppna på båda sidorna i lokalen men utomhustemperaturen kan knappast beskyllas för att vara svalkande. I varje paus söker sig dansarna till de små fläktarna som sitter på väggarna i lokalen och som förtvivlat försöker röra runt luften.
    Som om jag hade att göra med en balettens Dr Jekyll och Mr Hyde försvinner Eduardos försiktiga framtoning plötsligt och han springer med yviga rörelser ut på mattan för att visa hur hans koreografi är tänkt att framföras.
    – Cinco, seis, siete, ocho!
    Han räknar i takt med musiken och svingar med armarna. På väg tillbaka till sin plaststol framför spegelväggen, med ryggen vänd mot dansarna, gör han med ett otra vez klart att det ska tas igen.

    När vi tar oss ner från övervåningen, i ett trångt blåmålat trapphus, stannar Eduardo. Han tittar sig snabbt omkring och lutar sig mot mig med ett lurigt leende.
    – De här är för Alicia, säger han och nickar mot träräckena på trappans båda sidor.
    Alicia Alonso är nu, vid 90 års ålder, konstnärlig ledare för Ballet Nacional de Cuba och husgudinna för de flesta som har någonting med balett att göra i Havanna och resten av landet. Varje gång Eduardo nämner Alicias namn föregås det av en liten men märkbar paus och namnet sägs med ett mjukare tonläge. Som om han vill säga det med andakt. Som om namnet var gjort av skört kristallglas och skulle gå i tusen bitar om man tog i det med för grova och valkiga händer.
    Och det med rätta. Alicia Alonsos väg från dansande underbarn till att bli en av elva personer i världen som blivit utnämnda till prima ballerina absoluta var knappast spikrak och gick bland annat genom tre ögonoperationer i tjugoårsåldern varav den sista tvingade henne att ligga orörlig i sängen under ett helt år. Trots de många operationerna var Alicia delvis blind under hela sin karriär. Det krävdes att hennes danspartner befann sig på exakt rätt ställe och till sin hjälp hade hon även väl utplacerade lampor runt scenen. Det krävs bra mycket mindre än så för att även jag ska pausa en liten stund innan jag nämner någons namn.
    Solen har börjat sänka sig över taken innan Eduardo släpper iväg sina unga dansare. Från fönstren ser jag Vedado från ovan och plötsligt slår det mig vad det där uttrycket om damen och sminket betydde. Vedado, likt Alicia Alonso, må vara gammal med en hel del sprickor och rynkor att täcka över men har en historia och en livserfarenhet som slår det mesta.

    4 coola barer i Vedado

    1. Gato Tuerto, Calle 23/Malecón. Trång och inrökt bar som erbjuder sångerskor i flådiga klänningar. 35 kr i inträde.

    2. Submarino Amarillo, Calle 17/Calle 6. Psykedelisk Beatlesbar, med otroligt energiska coverband på scen.
    De flesta kvällar från kl 21.00, 14 kr (2 konvertibla pesos).

    3. Fresa y Chocolate, Calle 23/Calle 12. Temabar inspirerad av Kubas mest kända film med samma namn. Här samlas branschfolk och entusiaster för att snacka om rullar och lyssna på jazz. Gratis inträde och starka mojitos.

    4. Café Madrigal, Calle 17/Calle 2. Nyöppnad bar som ägs av en av Kubas mest välkända regissörer. Många rom- och whiskysorter att smutta på.

    Skolelever i Vedado gör vad Havannaborna oftast sysslar med: hänger.

    Skolelever i Vedado gör vad Havannaborna oftast sysslar med: hänger.

    Inte senaste modellerna.

    Inte senaste modellerna.

    Mojito. Drinkarnas drink.

    Mojito. Drinkarnas drink.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!