• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Moçambique - Maputo dansar och ler

    Hit flyr den sydafrikanska medelklassen för att festa loss och här fann Leonardo DiCaprio lugn och ro till att spela in Blood Diamond. Tjugo år efter inbördes­kriget erbjuder Moçambiques huvudstad ett bubblande, öppet och tolerant nattliv.

    Moçambique - Maputo dansar och ler
    Mingel på Moçambique Fashion Week

    När bandet plockar ihop sina instrument kom­mer en berusad kille fram till oss vid utgången till den gamla musikklubben. Han vill visa oss Maputos nattliv.
    – Bilen står här utanför. Följ med!
    Föregående kväll hamnade vi på en tråkig hamburgerbar som visade portugisiska ligan på teve. Förhoppningsvis har den här killen bättre tips.
    – Nej, nej, åk inte med honom. Han är stupfull, avbryter sångerskan i bandet.
    Hennes skalle är renrakad. Hon ser ut som en svart Sinead O'Connor.
    – Följ med oss istället, säger hon och hjälper trummisen lasta in instrumenten i bilen. Min fotografkollega smäller av ett leende. Sångerskan har inte bara en fantastisk röst. Hon var så cool på scen att han inte släppte henne en sekund med kameran.
    Vi hoppar in i baksätet och presenterar oss för resten av bandet. Gitarristen kommer från den fransktalande ön Mayotte utanför Madagaskar. Han bjussar på cigg och drar ned rutan. På andra sidan gatan vrålbackar den fulle killen sin bil långt ut i gatan.
    – Med honom hade ni nog inte kommit långt, skrattar gitarristen.
    Sångerskans väninna, som kör, trycker igång stereon. Angolansk kizomba svänger loss i bilen. Jag frågar försiktigt vart vi är på väg.
    – Till en fest. Lita på mig. Ni kommer att gilla det, ler sångerskan.

    Vi kör uppför en av de långa avenyerna som korsar Maputo och stannar till utanför ett hyreshus. Festen är på bakgården. Det ser ut som ett skrotlager. Ett trettiotal personer dansar i gruset. Sångerskan springer in i hyreshuset och kommer ut med två kalla öl. Vi fattar ingenting. Vad är detta för ställe?
    Jennifer, som sångerskan heter, skiner upp.
    – Det är Gonçalo Mabundas ateljé. Det är här han svetsar samman sina vapen.
    Hon nickar mot verkstadsväggen där gamla artilleripjäser står uppradade. Det känns kusligt. Tänkt om något exploderar. Jennifer tar våra händer och leder oss in i klungan. Två tjejer dansar rygg mot rygg. Rytmiskt stöter de sina gumpar mot varandra. En kille dansar ned i en bredbentställning bredvid dem. Han börjar jucka med underlivet.
    Vi tar varsin klunk av ölen och går in i hyreshuset. I köket häller Gonçalo Mabunda upp vin till sina gäster. En kopia av hans mest kända konstverk, en böjd kalashnikov med sammansvetsat granatsplitter, står på byrån i hallen.
    Konstverket har huvud och armar och ser ut som en människa som ångrat sig och aldrig mer vill kriga. På hyllan ovanför hänger bilder på Bill Clinton, Kate Moss och Wole Soyinka. De sitter i möbler som Gonçalo Mabunda svetsat samman av vapenskrot från inbördeskriget.
    – Nästa månad ställer jag ut i London, säger Moçambiques mest hyllade konstnär.
    Öl blir till vin och rytmen som inte infann sig i början flyttar in i min kropp. Jag dansar loss i gruset på bakgården, orädd för att sticka ut. De två tjejerna som dansade med gumparna mot varandra närmar sig.
    De vänder sig om och stöter sina gumpar i takt mot min. Jag börjar slappna av och stöter tillbaka. Det är första gången jag är i Afrika, men det känns redan som det inte är min sista.

    Lejonekonomi. I Moçambique har tillväxten ökat med 7 procent om året och gjort Maputo till en modern metropol i södra Afrika. Det ökade självförtroendet märks bland annat på den årliga modefestivalen Mozambique Fashion Week som arrangeras varje år i december.Week som arrangeras varje år i december.

    Längs Rua do Bagamoyo ligger Maputos Red light-district

    Längs Rua do Bagamoyo ligger Maputos Red light-district

    Sångerskan Jennifer på den legendariska musikklubben Gil Vicente i centrum.

    Sångerskan Jennifer på den legendariska musikklubben Gil Vicente i centrum.

    Beachparty längs kustvägen Avenida Marginal.

    Beachparty längs kustvägen Avenida Marginal.

    Gitarristen från ön Mayotte ger järnet.

    Gitarristen från ön Mayotte ger järnet.

    Moçambiques huvudstad brukar kallas för Afrikas Havanna. Smeknamnet kommer från apartheidtiden i Sydafrika då det var förbjudit för vita att umgås med svarta. För att roa sig över rasgränserna reste vita män och kvinnor till Moçambique. På Maputos restauranger och barer pratade, dansade och kysstes vita och svarta utan att någon tittade snett.
    Den djupt kristna apartheidregimen förbjöd även gambling för sin medborgare. Det är därför södra Afrikas flådigaste kasino ligger i Maputo, 45 mil på från Johannesburg. Stämningen är i stort sett densamma idag. Skillnaden är att nu flyr sydafrikanerna även från våldet i hemlandet.
    Om helgerna fylls Maputos barer och klubbar med weekendturister från Johannesburg som festar loss utan risk för att bli skjutna eller rånade. Den täta kontakten med grannlandet gör att många barer och restauranger drivs av sydafrikaner. Den mest kända är Mundos som ligger mitt emot den sydafrikanska ambassaden. På kvällarna blandas vit och svart övre medelklass runt borden.
    – I Sydafrika handlar allt om hudfärg idag. I Moçambique finns inte den attityden, säger Chris, en vit sydafrikan som installerar trådlöst internet på ett varuhus i Maputo.
    Jag tvekar först innan jag säger att det kanske har att göra med att de förstnämnda införde apartheid.
    Sydafrikanen nickar.
    – Yes, you're right. We fucked it all up, säger han och beställer en ny omgång öl.

    På 1930-talet, när stora delar av Portugal utvandrade, stack bönderna till Angola. De som hade utbildning och pengar köpte den betydligt dyrare biljetten till Moçambique.
    I huvudstaden, som då hette Lourenço Marques, tjänade de portugisiska familjerna en förmögenhet på bomullen som exporterades till Europas textilindustri. Precis som i Miami och Rio de Janeiro byggde överklassen sina hus i den läckra arkitekturstilen art déco som just då var på modet. Det gör att Maputo idag är Afrikas art déco-huvudstad.
    Att Pancho Guedes, den portugisiska världens motsvarig­het till spanske mästerarkitekten Gaudí, byggt sina två mest utflippade hyreshus här, gör inte saken sämre.
    Efter självständigheten 1975, då frihetsrörelsen Frelimo utropade Moçambique till en marxistisk enpartistat, har byggnaderna vårdats förvånansvärt bra. En av de fastigheter som åldrats med charm är restaurangen Costa do Sol, som ligger i badorten med samma namn, några kilometer norr om Maputo.
    Restaurangen grundades av en grekisk familj på 1930-talet och serverade vad som blev de berömda LM Prawns, Lourenço Marques räkor. Hemligheten var inte bara det ljumma vattnet i Indiska oceanen som gjorde räkorna stora, utan även hur de tillagades. Räkorna marinerades i en smet av smör, olivolja, lime, röd chilipeppar, koriander och salt. Sedan snittades de och grillades över kolbädd.
    – Vi har inte ändrat receptet ett dugg, säger ägaren Emmanuel Petrakakis, barnbarn till de som startade restaurangen 1938.
    Vi får in räkorna på silverfat. De serveras med friterad potatis. Förväntningarna är höga. Jag fattar en snittad räka, gröper den ur sitt skal och droppar lite lime över den. Genast förstår jag varför Costa do Sol är Henning Mankells favoritrestaurang i Maputo.
    Räkorna är fullständigt underbara. Nästa räka doppar jag i den smöriga såsen som flyter på fatet. LM Prawns är just så goda som det sägs.

    Servitrisen Clara visar Indiska oceanens räkor på Clube Naval.

    Servitrisen Clara visar Indiska oceanens räkor på Clube Naval.

    Grillade skaldjur på Costa do Sols uteservering.

    Grillade skaldjur på Costa do Sols uteservering.

    Krimskramsförsäljare.

    Krimskramsförsäljare.

    Indiska oceanen. Om söndagarna samlas familjerna på strand­promenaden Waterfront.

    Indiska oceanen. Om söndagarna samlas familjerna på strand­promenaden Waterfront.

    När en av Sveriges mest populära deckarförfattare kom till Maputo första gången var det för att hans dåvarande fru var biståndsarbetare i Afrika. När jag steg av planet hade jag en egendomlig känsla av att komma hem, har Mankell sagt. Sedan tjugofem år tillbaka driver han Teatro Avenida på huvudavenyn Avenida 25 de Setembro i centrum.
    – Det blir tyvärr alltmer sällan som han är här. Han har ju så mycket annat att stå i, säger Manuela Soeiro som administrerar teatern.
    Ikväll är det premiär för pjäsen Virgem (oskuld) som handlar om en våldtäkt i hemmet. Den är skriven och regisserad av Lucrécia Paco som började jobba som skådespelerska för Mankell när hon var tonåring.
    – Vi har jobbat ihop i mer än tjugo år. Han är fullständigt fantastisk, säger Lucrécia som bland annat spelat Strindbergs Fröken Julie.
    När vi lämnar teatern och går in mot centrum syns de nya skyskraporna som visar att Moçambique tillhör en av Afrikas lejonekonomier. De senaste tio åren har ekonomin växt med 10 procent om året. Kinesiska bolag har byggt en ny internationell flygplats, en gigantisk fotbollsarena och nya lyxhotell.
    Brasilianska byggentreprenörer smäller upp vräkiga shoppingcentra och portugisiska bolag bygger nya bostadskomplex.
    I hamnkvarteren har gatubilden inte ändrats lika mycket. Här står i stort sett samma byggnader som när Hanna Lundmark från Härjedalen gick iland för hundra år sedan och blev Maputos ledande bordellmamma. Henning Mankell berättar hennes historia i sin senaste roman Minnet av en smutsig ängel.
    Längs Rua do Bagamoyo breder Maputos red light-district fortfarande ut sig. På Gypsy's bar beklagar sig en portugisisk ingenjör.
    – Det finns inga jobb kvar i Portugal längre. Här är enda stället som det byggs på, säger ingenjören.
    Han är 43 år och kedjeröker.
    – Förr i tiden var detta vårt. Moçambikierna jobbade för oss. Nu är det vi som jobbar för dem. Det känns helt sjukt, säger ingenjören och fimpar ciggen.
    Bartendern kommer fram.
    – Är det första gången i Maputo? undrar hon.
    Jag rodnar när jag erkänner att det är min första resa till Afrika. Tidigare har jag endast varit på Kap Verde-öarna utanför Senegal.
    – Kap Verde är också Afrika. Jag älskar kapverdisk musik, säger hon och tar upp min beställning.

    Party. En dj har flyttat in i vapenkonstnären Gonçalo Mabundas verkstad.

    Party. En dj har flyttat in i vapenkonstnären Gonçalo Mabundas verkstad.

    Afrikas nya medelklass.

    Afrikas nya medelklass.

    Konstnären Gonçalo Mabunda i sitt hem.

    Konstnären Gonçalo Mabunda i sitt hem.

    I slutet av gatan, efter det slitna, men lockande diskot Copacabana, ligger Maputos största attraktion – tågstationen C.F.M. Den byggdes för att frakta gods från Indiska oceanen till Transvaal i nuvarande Sydafrika för hundra år sedan.
    Nu har den utnämnts av Newsweek till världens sjunde vackraste tågstation.
    När vi kommer till den välbevarade byggnaden, som i succéfilmen Blood Diamond spelar rollen som gammalt lyxhotell, är det midnatt och entrén öppen, trots att det sista tåget gått för kvällen. Det ljuder afrikansk jazz från en öppen dörr på perrongen. Ett rött sken färgar de tomma vagnarna. Här låg tidigare den berömda jazzklubben Chez Rangel. Nu har den hundra år gamla järnvägsbaren blivit Kampfumo, en av Maputos hetaste musikbarer.
    På scen känner vi igen trummisen och gitarristen. Det var de som spelade med Jennifer tidigare i veckan på musikklubben Gil Vicente och tog med oss på efterfesten till Gonçalo Mabunda. Vi nickar glatt åt varandra. I dörröppningen till den slitna järnvägsbaren med mönstrat marmorgolv dyker Jennifer upp.
    Det röda strålkastarljuset blänker på hennes renrakade hjässa. När hon går upp på scen ger hon oss ett varmt leende. Sedan fattar hon mikrofonen. Hennes rena stämma ljuder över perrongen. När musiken hettar till formeras dansgolvet till en kollektiv waka waka-dans.
    Från baren langas drinkarna ut på perrongen. En tjej vänder mig ryggen och stöter sin gump i takt mot min.
    Om det är någon stad i världen där du kan missa tåget så är det i Maputo.

    Läs vår guide till Maputo här ...

     

     

    Lucrécia Paco utanför Mankells teater i Maputo.

    Lucrécia Paco utanför Mankells teater i Maputo.

    Ny generation. Det har gått tjugo år sedan inbördeskriget tog slut i Moçambique.

    Ny generation. Det har gått tjugo år sedan inbördeskriget tog slut i Moçambique.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!