Annons
Annons
Jose Luis Mamani Chino jagar lågtflygande flamingor med sitt kastvapen.

Jose Luis Mamani Chino jagar lågtflygande flamingor med sitt kastvapen.

Bolivia

Bolivia – på besök hos Andernas indianer

Chipaya är den äldsta och mest fascinerande av Bolivias ursprungsbefolkningar. Uppe på Andernas vindpinade högplatå håller de fast vid en traditionell livsstil. Åtminstone ett tag till.

Text: Johnny Langenheim • 2014-03-05 Uppdaterad 2021-06-23

SNABBFAKTA BOLIVIA
Invånare: 10 miljoner.
Huvudstad: La Paz är den verkliga huvudstaden men Sucre är administrativt centrum.
Språk: spanska, aymara, quechua och en del lokala varianter.
Religion: 80 % katoliker, 15 % andra kristna.
Visum: behövs inte.
Valuta: 1 boliviano = ca 90 öre.
Tidsskillnad: –5 timmar.
Landsnummer: 591.
Bästa tiden att resa: Regn­säsongen är nov–april, då det kan vara svårt att ta sig runt, även om Salar de Uyuni är som mest spektakulär just denna tid på året.

Jose Luis Mamani Chino väntar, orörlig. Han ligger pressad mot marken med ena armen utsträckt i luften, och hans poncho av lamaull smälter samman med den saltrika jorden. En flock flamingor flaxar slött förbi på himlen. Plötsligt hoppar Jose Luis upp på fötter och svingar en tyngdförsedd nylonlina över huvudet tre gånger innan han släpper den. En av fåglarna vacklar i flykten och singlar ner mot marken.
När den tioåriga pojken lunkar iväg för att hämta sitt byte försöker jag fortfarande att smälta hela skådespelet med hjälp av, tja, vad som helst som känns välbekant.
Flamingor associerar man ofta med tropikerna. Men vi befinner oss på en vindpinad platå högt uppe i de bolivians­ka Anderna, med snötäckta vulkaner som bryter horisonten. Och en liten pojke har just dödat en av dessa ikoniska fåglar från 60 meters avstånd med en snörstump, en bit vulkansten och ett par klot av bly. Förmodligen för att äta den.

Chipaya är en levande relik från ett uråldrigt förflutet. Många antropologer anser att de representerar den mest autentiska kvarlevan av tiwanaku-civilisationen, som fördaterar inkariket med ungefär 2 500 år. Deras språk, kläder och sedvanor har inte ändrats på årtusenden och de är av­skurna, både geografiskt och kulturellt, från quechua och aymara som är de dominerande folkgrupperna på Altiplanon, världens näst högsta högplatå efter Tibet.  
Chipayas hemvist ligger bara en dagstur från huvudstaden La Paz. Men trots detta, och trots att om sydvästra Bolivia har ökat i popularitet bland turister under det senaste decenniet, så får de sällan besökare. De flesta kommer för geologiska skådespel som världens största saltöken Salar de Uyuni, eller utomjordiska sjöar och vulkaner nära gränsen mot Chile.

Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Chipayas språk, kläder och seder har inte förändrats mycket på årtusenden och de är kulturellt och geografiskt avskurna från såväl quecha som aymara.
Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Sand och getter. Herde är ett vanligt yrke i småstaden Villamar på Altiplano.
Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Många från ursprungsfolken aymara och quechua åker varje år i juni in till huvudstaden La Paz för att ha kul på Fiesta del Senor Jesus del Gran Poder.

För inte så länge sedan var de enda fordon som fanns här åttahjuliga tankbilar och en privat järnväg som har transporterat mineraler mellan Bolivias gruvor och den chilens­ka hamnstaden Antofagasta sedan 1870-talet.
Nuförtiden rusar konvojer av fyrhjulsdrivna bilar genom öknen varje dag, fullproppade med backpackers på snabbtur genom Salar och vidare mot de berömda Lagunas Coloradas. Hur vackert det än må vara så är detta inget ställe där man ligger och slappar och har det skönt. Altiplanon är ogästvänlig även när väderförhållandena är som bäst. Nästan ingenting växer i det övernaturliga inlandet bortom Salar, det enda jorden är rik på är mineraler.
Med tanke på den tunna luften och det kärva mikro­klimatet är det kanske överraskande att människor väljer att leva här överhuvudtaget. Men Altiplanon har sett några av Sydamerikas mest framstående civilisationer komma och gå.
Det är en historia av erövringar och imperier som man fortfarande ser spår av hos urbefolkningarna som lever här idag. Språken från folkgrupperna quechua och aymara kan spåras tillbaka till tiwanaku, den dominerande kulturen i Latinamerika mellan 400–1000 e Kr, och aymarakvinnornas flätor och stora kjolar har ändrats mycket lite sedan de introducerades av spanjorerna för över 300 år sedan.
Bergssidorna är mönstrade av lämningar från urgamla odlingsterrasser, och potatis och quinoa har varit basvaror i årtusenden. Altiplanon bär sin historia väl synligt för besökaren. Här behöver man inte gräva särskilt djupt för att få en känsla av förfluten tid.

Jag börjar min resa i La Paz där jag spenderar några dagar med att acklimatisera mig på franskägda A La Maison, ett bekvämt lägenhetshotell i de lugna Sopocachi-kvarteren, en kort bilresa från centrala La Paz. Här serveras färska småfranskor varje dag och i köket ligger kokablad som sägs hjälpa mot höjdsjuka. Här möter jag upp med Surtrek, ett företag som arrangerar paketresor och skräddarsydda turer över hela Bolivia och Ecuador.
Att resa i sydvästra Bolivias vildmark blir mycket mer komfortabelt om man bara kommer ihåg att ta med sig ett fåtal nödvändigheter. Solglasögon (för att skydda sig mot det starka ljuset i saltöknen), solkräm, varma underställ, en ordentlig sovsäck som håller för kallt klimat, och det ultimata hemliga vapnet – en varmvattenflaska. Under dagen kan du lätt bränna dig av den heta solen vid ekvatorn, men på natten kan temperaturen sjunka så lågt som till minus 20.

Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Proteinkälla. På Bolivias högplatå odlar man den proteinrika quinoan sedan tusentals år tillbaka.
Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Salar de Uyuni. Världens största saltslätt är full av litium som är efter­frågat av batteritillverkare. Med andra ord risk för framtida förfulande exploatering.
Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Spottar bäst som spottar först. Lamadjur är det gott om på högplatån.

Route one ut från La Paz passerar först genom El Alto (som betyder “höjden”), ett passande namn för en plats som ligger 4 000 meter över havet. Stadens internationella flygplats är den högst belägna i världen.
El Alto var tidigare en förort till huvudstaden men har nu blivit ett av Bolivias snabbast växande storstadsområden. Den byggdes upp i snabb takt under 1970- och 1980-talen, av invandrade bönder som flydde hit i flykt från fattigdomen på landsbygden.
Majoriteten av stadens dryga miljon invånare ser sig själva som aymara, även om yngre El Alto-bor i allt högre grad börjar glömma sitt modersmål och skapa nya urbana identiteter. La Paz ligger i en dalgång, men El Altos improviserade byggnader trängs uppe på högplatån. Hela platsen har en underlig, provisorisk atmosfär, som om vinden från Anderna en vacker dag skulle kunna blåsa bort den.
Vi passerar genom Oruro, en gruvstad som väcks till liv en gång om året av en av Latinamerikas största karnevaler. Strax efteråt åker vi på långa sträckor av oasfalterade vägar. Landskapet runt omkring är tomt på träd, det enda som växer är tolabuskar, som är en viktig bränslekälla. Då och då passerar vi en och annan by med lerhus som känns som något organiskt som växt upp ur jorden.

Chipaya lever i och omkring den lilla staden Santa Ana de Chipaya, på den naket vackra grässlätten som omger Coipasas saltöken, en mindre version av Salar. Staden som sådan är obetydlig – hus av adobelera med tak av korrugerad plåt, en kyrka, en kyrkogård.
De flesta bor fortfarande ute på slätten, där de bygger cirkelformade hem av lera och halm bredvid en flod som stiger och sjunker i takt med årstiderna. Den ger tillräckligt med färskvatten för att kunna odla quinoa och valla lamor och får.
37-årige Eloi Mamani Alabi välkomnar oss vid sitt hus, cirka två kilometer utanför staden.  Han är klädd i en hatt med distinkt vit färg, vit skjorta samt den poncho av lamaull som bärs av alla chipayamän.
Hustruns poncho är mörkare och försedd med huva. Hon sitter vid en vävstol och hanterar skickligt de tjocka trådarna med en nål och ett skal. Chipayas textilier betingar höga priser och kan ta flera veckor att färdigställa. Deras två söner Samuel och Jose Luis dyker upp och dottern Veronica kikar blygt ut från huset. 

Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Jose Luis Mamani Chino och hans bror Samuel visar sin fångst: en flamingo. Obs! Inlandsflamingor är grå, de rosa man ser vid havskusterna är rosa bara för att de ätit räkor.
Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Varmt vatten. Sol de Manana heter de diminsvepta och svavelosande geisrarna som ligger på 5 000 meter över havet.
Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Utsiktsfrossa. Från klippan på Isla Incahuasi får man en vy över Salar de Uyuni som gör att man lätt tappar andan av hänförelse.

Om Elois barn fortfarande är här om tio år är oklart.
– Många unga åker hÙ?rifrån. Det finns inte tillräckligt med land eller betesmark för fåren för att du ska kunna försörja en familj, säger Eloi.
Många chipaya åker över gränsen för att jobba i chilens­ka gruvor, eller flyttar till bolivianska städer som Oruro i jakten på arbete. Det karga, salthaltiga landskapet kan helt enkelt inte försörja folkgruppens växande befolkning och flamingostuvning är knappast tillräckligt för att mätta deras magar.
När jag frågar Eloi varifrån chipaya kommer ifrån säger han:
– Vi har alltid varit här. Vi var här före chulporna.
Chulpa är begravningstornen som man hittar utspridda över hela södra Bolivia. Många innehåller kvarlevor av människor som man tror är anfäder till dagens aymara.
Antropologer tror att chipaya är några av de sista ättlingarna till folkgruppen uru, som befolkade Altiplanon flera årtusenden före aymara kom hit. Deras religion är en blandning av kristendom och animism och liksom alla traditionella kulturer i Anderna så dyrkar de Pachamama – den livsbringande gudinnan, universums moder.

Efter att Jose Luis har dödat ytterligare en flamingo med samma avslappnade säkerhet som den första, sitter han och plockar fjädrarna av fågeln tillsammans med fadern. Veronica virar distraherat tråd runt en slända medan modern förbereder en brasa.
Jag översköljs av en känsla av ett uråldrigt förflutet som utspelar sig just nu, framför mina ögon. Det varar inte länge. När jag kör tillbaka genom stan ser jag ett par pojkar som har klättrat upp på en mur. Jag inser att vad de håller på med är att försöka hitta täckning på sina mobiler.
Vi kör vidare genom ett hallucinatoriskt landskap, delat av vattendrag och monokroma sandbanker, ljusgula mot slättens matta målarduk. Avlägsna berg tycks flyta i luften, svävande i glimrande vågor av värme. Vi bor på enkla pensionat i aymarabyar och korsar slätter med grovt ichu­gräs, prickiga av lamor och vikunja, vars högt värderade päls glittrar som guld i solen.
Längre söderut åker vi in i Salvador Dalí-öknen där råa mineraler – zink, koppar, silver – fyller landskapet och skapar en livfull, surrealistisk tavla i en förbryllande skala, där geologisk tideräkning är den enda fungerande måttstocken. Vi når den högsta punkten på resan, på andlösa 5 000 meter, vid Sol de Manana-gejsrarna som spyr ut svavel­haltiga ångmoln 50 meter upp i luften.
Plötsligt dyker Salar de Uyuni upp. Eller försvinner, för att vara mer exakt. Regnsäsongen har precis slutat och kanten av Salar är täckt i en tunn hinna av ytvatten som suddar ut gränserna mellan mark och luft. Det är som att köra rakt in i den molnlösa skyn. När jag kisar ser jag … ingenting. Salar ligger 3 600 meter ovanför havet och är ett öppet landskap i intensiv vit färgskala som liknar den arktiska tundran och är ungefär lika stort som Jamaica.
För närvarande består Salars ekonomiska värde mest i dess roll som turistattraktion. Ett antal “salthotell” har poppat upp, varav Luna Salada är ett av de mest kända. Det ligger strax utanför Uyuni som är startpunkt för turer i Salar.
Allt – väggar och sängar i rummen och bord och stolar i restaurangen –är gjorda av salt. Effekten tonas ner något med en rik mix av lokal konst och hantverk.

Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Strandhäng på Laguna Colorada, en grund, rödfärgad saltsjö nära den chilenska gränsen.
Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Vild och rik. Öknen är inte bara vacker, den är också full av zink, koppar och silver.

Vi är på väg mot en isolerad klippö känd som Isla Incahuasi, men vi måste ta det lugnt. Vattnet är djupt nog för att kunna orsaka problem och detta är inte ett ställe där man vill ha motorhaveri. Avstånd är svåra att mäta här. Isla Incahuasi dyker upp vid horisonten, men tycks aldrig komma närmare, inte ens när vattnet blir grundare och vi får upp farten. På långt avstånd får jag syn på en flotta av bilar som kör i hög fart direkt mot oss.
– Turister? frågar jag vår guide Joel.
– Nej, säger han. Se, de har inga registreringsskyltar.
Det är smuggelgods från Chile – bilar är mycket billigare där nere.
Isla Incahuasi är i själva verket toppen av en utdöd vulkan som dränkts i en förhistorisk sjö. Den är täckt av stelnade koraller och gigantiska kaktusar, en del av dem var här redan långt innan inka kom till makten. Ön är ett populärt stopp på bilturerna och stället är fullt av turister. En del av dem spiller ut på saltbädden där de skapar optiska illusioner med sina smartphones och digitalkameror.
15 år framåt är det möjligt att litium från Bolivia driver dessa tekniska prylar. Under den kristalliserade ytan av saltlandskapet ligger världens största reserv av litium, kanske den viktigaste naturresursen under 2000-talet. Litiumjonbatterier är redan energikälla till bärbara datorer och mobila apparater, samt, i allt högre grad, elbilar.
Den populistiske presidenten Evo Morales planerar att sälja Li-jon-celler till resten av världen, vilket ska förvandla Bolivia från Sydamerikas fattigaste land till en energisupermakt.
En försöksfabrik, på säkert avstånd från turisterna, producerar redan litiumkarbonat.
Bara ett par kilometer härifrån och en värld bort, håller chipaya fast vid en livsstil som mycket väl är på väg att försvinna, allteftersom världen förvandlas runt omkring dem. Förflutet, samtid och framtid tycks samexistera på Bolivias Altiplano. Det är en plats för mångfacetterade identiteter och trosuppfattningar, av rå mineral rikedom, ålderdomliga kulturer och spöklik skönhet.

Bolivia – på besök hos Andernas indianer

Guide Bolivia

Resa dit

Till La Paz med Air France, KLM, American med flera, kostar från 11 500 kr. Inga flygbolag flyger direkt från Europa utan det krävs minst ett byte, ofta i USA eller Peru.

Resa runt

Taxi är relativt billigt i La Paz. Från flygplatsen i El Alto till centrala La Paz kostar ca 55 kr. Turer kring Bolivias så kallade South West Circuit kan enkelt bokas i La Paz. Surtrek (surtrek.com/tours_bolivia) erbjuder en uppsjö av turer som inkluderar trekking och har excellenta guider och chaufförer.

Bo

La Paz 

VÅRT VAL: Hotel a la Maison, appart-hotel-lapaz.com, erbjuder rymliga och bekväma lägenhetsliknande sviter från 460 kr natten. Ligger i ett lugnt kvarter bara en kort bilresa från stads­kärnan.

Uyuni

Hotel Luna Salada, lunasaladahotel.com.bo, ett lyxigt boutiquehotell som är byggt nästan uteslutande av salt. Med utsikt över Salar de Uyuni. Dubbelrum från 780 kr.
Bortom Salar de Uyuni i södra Lipezöknen finns en uppsjö av enkla vandrarhem som kostar 90–180 kr. Var du bor bestäms i hög grad av vilken bilrutt/vandring du väljer. De flesta resor inkluderar övernattning vid den berömda Laguna Colorada där boendet är extremt spartanskt.

Mat och dryck

Bolivia är inte känt för sitt kök. Men du hittar god lokal gatumat var du än åker, testa saltenas, empanadas eller tucumanas – tre typer av bakverk fyllda med en kryddig mix av grön­saker och kött. Nötkött är populärt och då och då hittar man lama på menyn – kötträtter av denna typ heter charque.
Rotfrukter är en basvara i Bolivia, det finns mer än 200 varianter av potatis. Quinoa äts också, även om detta tidigare lågstatuslivsmedels plötsliga popularitet i väst har gjort att priserna har stigit. Vin är också ganska billigt, de flesta sorter kommer från Chile och Argentina. Man kan få en tallrik mat i en lokal restaurang för mindre än 10 kr. Köttälskare bör kolla in en asada, matställen av argentinskt snitt som serverar enorma stekar och en uppsjö av andra kötträtter.

Missa inte

Fiesta del gran poder, den största festivalen i La Paz. Den äger rum i början av juni då ursprungs­befolkningar från hela Altiplanon samlas för att framföra musik och dans – samt konsumera stora mängder öl!

Missa gärna!

Höjdsjuka. Medelhöjden på Andernas Altiplano är 3 700 meter och La Paz flygplats är den högst belägna i världen (4 300 meter). Om du flyger direkt till La Paz så sätt av några dagar för att acklimatisera dig. Ansträng dig inte för mycket. Bolivianerna dricker kokabladste för att förebygga höjdsjuka, även om det inte finns några medicinska belägg för att denna metod fungerar.

3 aktiviteter på Altiplanon

1. Klättra i Condoririmassivet. Condoriri består av 13 toppar på över 5 000 meter. Det nås enkelt från La Paz och erbjuder högklassig trekking och spektakulära vyer. Kom ihåg, detta är seriös klättring på hög höjd så var väl förberedd.

2. Orurokarnivalen. En av Sydamerikas största festivaler, då den vanligtvis oattraktiva gruvstaden sprudlar av liv. Danstrupper från hela Bolivia deltar, men höjdpunkten är de elegant klädda la Diablada – Djävulsdansen.

3. Tiahuanacoruinerna. Ligger nära kusten vid Titicacasjön och är en av de viktigaste precolumbianska utgrävningsplatserna i Sydamerika. Särskilt imponerande är Solporten gjord av 40 ton sten.

Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Saltlyx. Det mesta på finhotellet Luna Salada, beläget vid kanten av Salar de Uyuni, är gjort av salt.
Bolivia – på besök hos Andernas indianer
Matorgier på Fiesta del Gran Poder i La Paz.

Text: Johnny Langenheim • 2014-03-05
BoliviaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top