• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Prag – mer än broar och bryggerier

    När man säger att Prag är en kulturstad är det oftast Franz Kafka och andra döingar man syftar på. Vagabond gav sig ut på jakt efter de levande konstnärernas tummelplatser. I virrvarret av rockklubbar, författarkaféer och gallerier fann vi inspiration i överflöd – och sargat självförtroende.

    Prag – mer än broar och bryggerier

    Jag är på väg till det hippa galleriet Dox i den gamla arbetarstadsdelen Holešovice när min avund når sin kulmen. På väg nedför Delnická svischar en blå liten skåpbil förbi. "Pivi non stop" står det på sidan. Hemkört öl, dygnet runt.

    Jag skakar på huvudet. I flera dagar har jag vandrat omkring i Prags kullerstenslabyrint. Jag har häpnat över de små konsthallarna som poppar upp överallt, kroniskt välbesökta, alltid med en öltapp eller en espressomaskin i hörnet. Jag har slängt trånande blickar in på de litterära kaféerna där stadens författarämnen sitter koncentrerade i det lågmälda sorlet, insugna framför datorskärmarnas tranceaktiga glåm medan stilla slöjor av rök ringlar från askfaten. Om kvällarna har jag roat mig på röjiga små hål-i-väggen-pubar där kvarterets konstnärer stillat sin törst med störtbillig maltdryck i världsklass.

    Och nu alltså detta … ett dygnet runt-öppet ölbud. Markservicen kan de sannerligen inte klaga på, Prags konstnärer. Inte på gräsrotsrörelserna eller genomsnittstjeckens kulturintresse heller. Huvudstadens författare, musiker och målare har alla förutsättningar att blomstra. Ändå har alla jag möter mage att vifta bort dagens Prag som en kulturell bagatell. Hur kommer det sig? Varför anser Pragborna själva att deras samtidskonst gått vilse?

    För att finna något som liknar ett svar måste vi bege oss till Karlsbron, Karluv Most. Bron är som vanligt täckt av ett krälande flöde människor, en flertusenhövdad organism som förgrenar sig vid utkiksplatser och försäljningsställen. Turisterna rör sig långsamt i solgasset, små utbrytarklungor bildar köer intill statyerna vid broräckena. En medelålders kvinna pressar handflatorna mot det glänsande plakatet under statyn av Johannes döparen. Hinnan har sedan länge flagnat och efterlämnat en blankpolerad yta av skinande guld som sägs bringa tur till den som vidrör den. Kvinnan ler när hennes man riktar kameran mot henne. Skulle mannen bli missnöjd med bilden kan han köpa ett sepiatonat panoramafotografi från någon av de lokala fotograferna på bron.

    Det är högsäsong för Prags gatukonstnärer. Farbröderna i Bridge Band spelar medryckande gladjazz så att de uppknäppta skjortorna fladdrar i brisen och längs med broräckena sitter karikatyrmålarna koncentrerade på sina låga pallar. En liten kille i t-shirt och kortbyxor får sina anletsdrag förvrängda medan de roade föräldrarna observerar med händerna knäppta bakom ryggen.

    Framme vid brofästet styckas organismen av i små församlingar. De flesta väljer att promenera upp mot höjden för att njuta av utsikten från sagoslottet på kullen medan ett fåtal tar höger mot Kafkamuseet.

    Konsertuppladdning på Meet Factory, en övergiven fabrik som rustats upp till rockklubb och utställningslokal.

    Konsertuppladdning på Meet Factory, en övergiven fabrik som rustats upp till rockklubb och utställningslokal.

    En förklaring till att Prag blivit ett kreativt mecka är inte oväntat dess bartäthet.

    En förklaring till att Prag blivit ett kreativt mecka är inte oväntat dess bartäthet.

    Jag tar istället av till vänster ner mot Vekoprevorske namesti där en högrest vägg täckt av färgsprakande graffiti väntar. Vill man förstå i alla fall något av den historia som präglat Prags konstnärer så är det detta ständigt föränderliga konstverk man ska besöka. John Lennon Wall. Bland gyttret av motiv syns inskriptioner som "break the chains of oppression" och "Lennon vs Lenin".

    På 1970- och 1980-talen trakasserades och fängslades de som kritiserade kommunistregimen. Rockband och deras fans arresterades, författare och journalister distribuerade sina subversiva skrifter i underjorden. Mycken uppdämd ilska koagulerade på betongväggen. Vad som började med ett oskyldigt porträtt av Lennon övergick i uppmaningar att störta diktaturen.

    Säkerhetspolisen vitmålade muren gång på gång, de installerade övervakningskameror och lejde vakter men lyckades aldrig hålla muren ren under en längre tid. Lennonmuren sägs ha fungerat som en blåslampa för 1989 års sammetsrevolution, en revolution som Tjeckoslovakiens konstnärer ledde.Rockmusikern Michael Kocáb övertalade den sovjetiska armén att rulla ut sina pansvarvagnar utan strid. Kort därefter valdes dramatikern Václav Havel till president.

    I stadsdelen Smichov stod länge ett monument över de ryska stridsvagnar som rullade in och befriade Tjeckoslovakien från nazisterna 1945. Under kommunismen förvandlades stridsvagnarna istället till en symbol för förtrycket. 1991, knappt två år efter revolutionen, smög en ung skulptör fram till en av pansarvagnarna och målade den ljusrosa.

    På Meet Factorys övervåning finns ateljéer där lokala konstnärer lever vägg i vägg med stipendiater från omvärlden.

    På Meet Factorys övervåning finns ateljéer där lokala konstnärer lever vägg i vägg med stipendiater från omvärlden.

    Den stabbiga tjeckiska husmanskosten är idag något mindre fettdrypande, och något mer sofistikerad.

    Den stabbiga tjeckiska husmanskosten är idag något mindre fettdrypande, och något mer sofistikerad.

    Vi träffar gärningsmannen, skulptören David Cerný, utanför en restaurerad fabriksbyggnad. Meet Factorys fasad pryds av två bilar fastkrokade på överdimensionerade spikar. Karosserna, som är gjorda av fiberglas, smälter ned mot gatan, som Salvadore Dalís klockor. Bilarna är Cernýs verk, liksom hela Meet Factory. I den väldiga industribyggnaden ryms konstutställningar, barer och ateljéer. Och stadens mest populära konsertlokal. På gatstumpen, i skuggan av de rosa karosserna, sitter hipsters och läppjar öl inför kvällens konsert med garagerockarna Black Lips.

    David Cerný, som jäktar omkring med stelnat färgstänk på överarmarna, flinar när jag frågar honom om pansarvagnen.

    – Jag var förbannad.

    Han flinar.

    – … och ärligt talat ganska full.

    Han berättar att det var lite lättare för bildkonstnärer under kommunismen.

    – Vi kunde vara subtila och jobba med metaforer, sånt fattade inte polisen. Det var för vagt.

    Cerný öppnade ett galleri tillsammans med några kompisar 1988.

    – Några månader senare kom polisen dit och slog sönder samtliga konstverk. För säkerhets skull, antar jag.

    Cerný, allmänt känd som den tjeckiska konstens enfant terrible, har alltid haft ilska som främsta drivkraft. Raseriet över kommunistregimen var länge det självklara bränslet för Tjeckiens konstnärer. Men nu har Cerný, och många av hans kolleger, ledsnat på att vara politiska. Han fipplar fram sin mobiltelefon och visar oss sitt senaste verk, London Booster. En röd dubbeldäckare med armar längs med sidorna. Skapelsen gjorde armhävningar utanför det tjeckiska OS-lägret i London.

    – Du ser, flinar han. Väldigt opolitiskt.

    Medan David Cerný ser det som en befrielse att för första gången i sitt liv slippa tänka politiskt tror han att avsaknaden av ilska kan vara negativt för yngre.

    – De som kommer fram nu har inget självklart att revoltera emot, inget att vara förbannade på. Det är lite vilset. Många revolterar mot sig själva och det blir kanske inte alltid så lyckat.

    Åren efter kommunismens fall vallfärdade unga människor till det vackra, välbevarade och väldigt billiga Prag. Paralleller drogs till 1920-talets Paris där Hemingway, Fitzgerald och Gertrude Stein hade sina sötebrödsdagar.

    – Alla kom till Prag i början av 1990-talet, förklarar Cerný. Det var ett enda pågående party, helt fantastiskt. Världens blickar vändes hitåt för ett tag, mot tjeckisk konst. Alla bara: Åh, järnridån är öppen, vad finns bakom? Sedan insåg omvärlden att vi mest är ett östeuropeiskt land som ligger efter.

    Många Pragbor undviker krimskramset på gamla stans torg, där ryska trädockor saluförs som något tjeckiskt. På smågatorna i närheten finns deras mötesplatser, ställen som den här ölhallen.

    Många Pragbor undviker krimskramset på gamla stans torg, där ryska trädockor saluförs som något tjeckiskt. På smågatorna i närheten finns deras mötesplatser, ställen som den här ölhallen.

    David Cerný blev konstnär åren före sammetsrevolutionen 1989, en tid då det som konstutövare inte gick att vara apolitisk.

    David Cerný blev konstnär åren före sammetsrevolutionen 1989, en tid då det som konstutövare inte gick att vara apolitisk.

    Stadsodling, en global trend som även nått Prag.

    Stadsodling, en global trend som även nått Prag.

    Rundgång tränger ut från entrén när Black Lips beträder scenen. I vimlet springer jag in i 30-årige Pavel Cejka, redaktör på tidningen Vice.

    – Det finns alltid något att gå på i Prag, gormar han för att överrösta musiken. Men vår egen musikscen är rätt död. Jag var på en revival band-festival förra helgen och fick reda på att Tjeckien har det största antalet hyllningsband i världen. Jag är rädd att det säger något om var vi befinner oss.

    Han kisar bekymrat medan han rullar en cigarett.

    – Innovation uppmuntras inte. Folk här tänker: gamla stan, åh, det är vårt guld. Att skapa något nytt känns inte lika angeläget.

    Nästa dag träffar vi en kvinna som anar en ljusning på horisonten. 30-åriga Adela Kudnrova är född i Prag men talar flytande svenska efter att ha bott och studerat i Stockholm och Uppsala.

    – Efter 89 var vi tjecker så himla glada över att kunna släppa politiken. Nu börjar man vakna upp och inse att det kanske inte är så bra här ändå. Yngre människor har varit utomlands, de har alltså något att jämföra med och vet vad de vill ha. Korruptionen här är utbredd, bara de två senaste månaderna har polisen häktat fyra politiker, det handlar om mutor på flera miljarder. Jag skäms över det som händer här, men jag tror att konsten mår bra av det.

    Adela jobbar åt tjeckiska Elle och extraknäcker som guide om somrarna. Vanligtvis börjar hennes guideturer på gamla stans torg där hon med pliktskyldig entusiasm pekar upp mot det astronomiska uret.
    Jag ber om en tur genom bohemernas Prag, den stad Adela själv tycker om att promenera i. Bara 100 meter från Stare Mesto ligger Ungeltgården. Här vid den gamla tullporten finns en drös anrika jazzklubbar och det välbesökta författarkaféet Týnská literární kavárna där precis varenda gäst sitter hukad över tangentbordet eller en bok.

    God öl har blivit synonymt med Prag, och priserna är fortfarande låga.

    God öl har blivit synonymt med Prag, och priserna är fortfarande låga.

    Prag har fortfarande inte satt något större avtryck på den internationella rockscenen. Men konsertutbudet är suveränt. Här amerikanska partyrockarna Black Lips.

    Prag har fortfarande inte satt något större avtryck på den internationella rockscenen. Men konsertutbudet är suveränt. Här amerikanska partyrockarna Black Lips.

    Jag strosar långsamt längs bak- och sidogatorna. Fram träder en stilla, sorlande stad. Ett Prag som inte ber om ursäkt för sig själv, som inte fjäskar eller säljer något.
    Efter några timmar fortsätter jag ut till Holesovice där den blå skåpbilen får det att rycka i öltarmen. Jag bestämmer mig för att stilla mitt begär i bartäta Zizkov, där Öster­sundskillen Nico byter av Adela som ciceron. Nico, som bott i Prag i sex år, förklarar att det är här det är överlägset bäst drag.

    Franz Kafka ligger begraven alldeles i närheten och poeten Jaroslav Seifert, den enda tjeck som vunnit nobelpriset i litteratur, växte upp i kvarteren. Zizkov tillhör fortfarande författarna, musikerna och målarna. Det är ruffigt och småhippt men ännu inte förstört av gentrifiering. Här finns gott om roliga alternativ till de traditionella ölhallarna. När vi går förbi Big Lebowski skakar dock Nico avvärjande på huvudet.

    – Man betalar vad man tycker att det är värt därinne, det är deras grej. Jag har gått lös på det stället alltför hårt tidigare, skrattar han.

    Vi får öl och Becherovka på Bukowskis (döpt efter författar-Charles förstås) där den androgyna bartendern ser ut som Andy Warhol. På nästa ställe, Shotgun Club, måste vi ringa på en dörrklocka för att den robusta dörren ska glida upp. Sikten i den trånga lokalen begränsas av täta slöjor marijuanarök.

    Två späda japaner i Converse och stuprörsjeans står lutade mot bardisken, inbegripna i en livlig diskussion om ett obskyrt fransk screamo-band de båda älskar men just nu inte kan komma ihåg namnet på. En storväxt man med fläskiga överarmar sitter på en bänk och blänger på en repriserad ultimate fighting-match.

    På fullsmockade Herba Café är stämningen något mindre bisarr. Bartendern, den mohikanprydde Mark Ziduv, tappar upp öl medan det hemtama klientelet går in bakom baren för att hämta cigariller. Över Marks knogar löper tateringen P-U-N-K. Han sjunger i Demarche, ett band som tar upp kommunisttidens paranoia i många av sina texter. Ovanför baren hänger en nött gammal plåtskylt med texten "Politische gespräche verboten".

    Min blick lämnar denna kvarleva från kommunisttiden och glider ut i den avlånga gemytliga lokalen där folk dricker öl, spelar tärning och röker cigariller. Pragkonstnärernas dilemma slår mig. Även om stans bohemer återupptäcker sitt kreativa bränsle – det vill säga ilskan – så är risken stor, jag skulle till och med säga överhängande, att de förvillar sig i de ljuva distraktionerna.

    Guide till Prag

    Resa dit

    TÅG:

    Från Köpenhamn kan du varje kväll ta direkttåg till Prag. Tågresan tar 14 timmar och kostar från 400 kr enkel resa, boka på bahn.de. Ett alternativ är att köpa Interrailkort med fem valfria resdagar inom en
    tiodagarsperiod för 2 515 kr.

    FLYG:

    Czech Airlines, Norwegian och SAS flyger nonstop till Prag från både Stockholm och Köpen­hamn.

    Ta sig runt

    Prags täthet gör staden idealisk att flanera i. När fotsulorna säger ifrån finns tunnelbana, spår­vagnar och buss att välja mellan. En biljett som är giltig på samtliga transportmedel kostar 8 kr för 30 minutersvarianten och 11 kr för 90 minuter. Endags- och tredagarskort går loss på 35 respektive 104 kr.

    Bo

    Ett billigt, centralt och poppis beläget hotell i gamla stan är Ibis Praha Old Town, hotelibis.cz, Na Porici 5 (100 meter från t-banestation Republik), dubbel från 700 kr.
    VÅRT VAL: K&K Hotel Fenix, Ve Smeckach 30, kkhotels.com/hotels/prag, är ett tjusigt fyrstjärnigt affärshotell nära Vaclavplatsen. Bra frukostbuffé med mousserande vin. Dubbelrum från 900 kr.
    Park Inn Hotel Prague, Svobodova 1, parkinn.com/hotel-prague, är också populärt och har bra loungeområde och fin service. Spårvagnen tar dig snabbt till centrum. Från 600 kr.

    Äta

    U Černého Vola, Loretánské námesti 1, är äkthetsfaktorn hög. Riddarrustningar pryder väggarna, servitörerna är lagom buttra och den som vill får röka inne. En del turister virrar hit efter att ha kollat på slottet men 95 procent av be­sökarna är lokalbor. Här inmundigas traditionella rätter som schnitzel, gulasch och friterad ost med tartarsås.
    På avlånga Lokal, Diohuá 33, glufsar man i sig en uppdaterad variant av den tjeckiska husmanskosten. Lite mindre fett, lite mindre portioner men en klart större smakupplevelse än den genomsnittsgulasch man får på turistfällorna.
    Pilsnern hämtas från enorma aluminumfat som ryms under de glasinfattade bardiskarna.
    Den som vill ha något mindre stabbigt slinker med fördel in på Beas, en vege­tarisk nordindisk restaurang, Tynska 19, på innergården, där matens vikten dikterar priset.
    Kaffe på maten? Runt hörnet ligger charmiga författarkaféet Týnská literární kavárna.

    Nattliv

    I Smichov, på andra sidan tågrälsen, ligger Meet Factory, Ke Sklárně 3213. På den trendiga rockklubben finns alltid en konst­utställning att spana in och ett digert konsertutbud av hög internationell klass. Längs konsertsalens långsida löper en 30 meter lång bar. Ölkonnäs­sörer gör dock klokast i att beställa från den mindre baren vid entrén. Här finns underbar pale ale från lokala mikrobryggerier för endast 15 kr/halvliter.
    Hospoda U vystrelenýho oka, U bozích bojovníku 606 i Zizkov, är något lugnare med en charmig liten trädgård som lockar många av Zizkovs bohemer. Spartansk och prisvärd meny. Garanterat turistfritt. Tills man själv kommer dit.
    När du ändå befinner dig i stadsdelen Zizkov, kolla in det bisarra underjordiska Bunkr Parukárka, Olsanské námestí Zizkov Na Kríze. 15 meter under markytan tronar detta gamla skyddsrum från 1950-talet dit lokalbefolkningen skulle sätta sig i säkerhet vid en eventuell kärnvapenattack. Idag utgörs dragkraften istället av billig öl i plastmuggar, en flitigt använd konsertscen och en klättervägg.

    4 Kulturtips

    1. Se på film. Cineasten bör kolla in Kino Aero (Biskupcova 31) en cool biograf med bar och ett brett utbud av kvalitetsfilm på originalspråk.

    2. Spännande konst. Konstintresserade rekommen­deras uppsöka Dox Gallery (Poupětova 1), ett progressivt privatägt galleri i gamla arbetarstadsdelen Holešovice. Här vimlar det av intressanta skulpturer, målningar och video­installationer signerade lokala och internationella konstnärer.

    3. Häng med unga kulturella. Kulturorganisationen Unijazz ligger bakom många av festivaler för alternativ konst. Föreningen har ett läsrum (Jindřišská 5) som är öppet för allmänheten. Här kan du fika, spela schack, läsa dagstidningar eller lyssna på de lokala artisternas demos.

    4. Rock och tavlor. Svårt att välja konstform? Då rekommenderas Palác Akropolis (Kubelikova 1548/27 13000 Praha 3), ett omtyckt Žižkov-hak som är rockklubb, galleri, teaterscen, restaurang och bar i ett. I restaurangen är stilen galen, stämningen hjärtlig och priserna låga.

    Dansande huset.

    Dansande huset.

    Ölhallen Lokál.

    Ölhallen Lokál.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!