• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Santa Teresa – Rios bohemiska by

    Henrik Brandão Jönsson mötte kärleken i Santa Teresa. Sedan dess har han alltid haft ett gott öga till den sömniga stadsdelen på en kulle mitt i Rio de Janeiro. Det är till Santa Teresa du drar när
    stränderna och sambaklubbarna gjort sitt.

    Santa Teresa – Rios bohemiska by

    Jag träffade min fru i Santa Teresa. Det var på en kubansk musikklubb med utsikt över sekelskiftesvillorna som klättrar uppför kullen. Jag såg henne på terrassen och trodde att hon var kubanska, gick fram och hälsade på spanska. Det funkade inte. Hon var carioca, Riobo, och pratade portugisiska. Vi dansade istället.
    Veckan efter bestämde vi träff på Simplesmente, en av Santa Teresas många barer och jag var försenad. Någon hade parkerat sin bil långt ut i gatan och spårvagnen kom inte förbi. Konduktören gick runt på barerna och frågade vems den blå golfen var och ut svajade min dejt. Det var hennes bil. Hon flyttade sin bil på ett sådant självsäkert och kaxigt, men ändå vänligt, sätt att jag blev förälskad.

    Nu har vi var gifta i över tio år, gått genom ett flertal kriser, men återvänder alltid till Santa Teresa. En helg tog vi in på Hotel Santa Teresa, ett av Rios mest eftersökta lyxhotell, där sångaren Robert Plant hade sin bas när han var på Brasilienturné för några år sedan.
    Det var också här som en berusad Amy Winehouse blottade brösten från balkongen ett halvår innan hon gick bort. Trots att vi bor endast tio minuter nedanför Santa Teresa på Rua Paissandu var det som att åka på semester i sin egen stad. Hotellet ligger överst på en kulle, med utsikt över hela Rio. När du simmar i poolen försvinner vrålet från världsstaden och du hör fåglarna kvittra. Blir du hungrig är det bara att trippa ut på kullerstensgatorna och välja mellan några av Rios bästa krogar.

    Guvernören har lovat att spårvagnen snart ska vara tillbaka i trafik.

    Vi blev även nyförälskade i Santa Teresa. Stadsdelens säregna atmosfär bottnar i att Santa Teresa gjort en klassresa nedåt. När Rio var Brasiliens huvudstad var det här som ambassadörerna hade sina residens eftersom sommar­nätterna var några grader svalare. När Brasília började fungera som ny huvudstad i slutet av sextiotalet flyttade ambassadörerna dit och lämnade de flådiga sekelskiftes­villorna bakom sig. Säkerheten blev sämre och favelorna som låg runt kullen skrämde bort den rika eliten. Konst­närer, musiker och författare tog över bostäderna och gjorde Santa Teresa till Rios bohemkulle.
    Nu när samtliga favelor i centrala Rio avväpnats finns det inte längre några säkerhetsproblem, vilket gjort att överklassen hittat tillbaka. Santa Teresa är idag stadens mest älskade kulle där de olika samhällsklasserna leker med varandra om helgerna. Det enda tråkiga är att spårvagnslinjen ställts in på grund av en allvarlig dödsolycka för några år sedan. Numera får du ta taxi eller buss upp, och gå ned.

    När Rio blev en metropol för hundra år sedan flydde de rika upp till Santa Teresa för att sommarnätterna var några grader svalare här.

    Santa Teresa är också en av Rios mest internationella stadsdelar. Här bor dj:s från Berlin, fransoser med författar­ambitioner, studenter från Milano och jonglörer från Buenos Aires. Många stannar länge, hyr rum och bosätter sig här. Andra åker endast upp på helgen, efter stranden, och dricker öl utanför Bar do Mineiro tills solen går ned. De riktigt modiga stannar till natten och tar trappan ned till sambaklubbarna i Lapa.
    En gång när jag och min fru hade grälat tog jag taxi upp till Bar do Gomes, träffade några vänner och drog vidare med dem på efterfest.
    Vi gick uppför en av de många kullerstensgatorna som ringlar mot toppen och kom fram till en rostig, vit grind som ledde in till en spöklik trädgård. Facklor visade vägen genom en labyrint av stigar till ett övergivet slott. Varje rum hade sin stil. I ett rum spelade dj:n brasilianska rockklassiker, i ett annat rum var det techno, i ett tredje rum rökte folk marijuana på orientaliska kuddar. På terrassen spelade ett band samba och ur en frigolitbox plockade man själv sin öl.
    I hallen stod en mörk tjej och blandade drinkar. På ovanvåningen fanns olika rum att hångla i. Fortfarande idag vet jag inte riktigt var jag varit någonstans eller vem det var som arrangerade festen. Det enda jag vet är att det var i Santa Teresa och att solen hade gått upp när jag vandrade hem, leende längs spårvagnsrälsen.
    När jag kom hem blev jag utskälld.

    Missa inte: