Foto: Jonas Gratzer.
Burma – från diktatur till strandparadis
Alla vill ha en bit av Burma. Sedan landet öppnades har det utvecklats i raketfart. Asiens hetaste vita fläck, som bjuder både på orörd natur och intakta naturtillgångar, har börjat fyllas av kapitalister och turister.
För bara ett halvår sedan fanns varken Coca-cola eller reklampelare här och de enda telefonerna som såldes var billiga kinesiska skräpmodeller, berättar bloggaren Dustin Main, över en nudelfrukost i centrala Rangoon.
– Det fanns inga lyxbilar på gatorna. Men nu kan du köpa HTC och Samsung överallt och igår såg jag en Jaguar, fortsätter han, just nyinkommen från fem månader vistelse uppe i bergen i delstaten Shin.
Runt oss håller den forna huvudstaden på att vakna, med sin koloniala charm, höga luftfuktighet och morgonpigga lokalbor som sippar te på små plastpallar på trottoaren. De flesta bär klassisk longyi, burmesisk sarong, och kvinnorna har målat kinderna gula. Först misstänker jag att de firar någon högtid, men det visar sig vara en vardagssed som skyddar mot solen och bleker skinnet. Liksom i andra delar av Asien anses vit hud vara åtråvärt.
Burma är i förändring sedan USA och EU under 2012 lättade på sanktionerna mot landet. Nu flockas försäljare vid rödljusen och säljer hemkopierade kompendier om utländska direktinvesteringar. Och under Vagabonds besök i landet kommer såväl Fredrik Reinfeldt som Barack Obama hit med stora delegationer för att knyta tätare band.
Som en del av landets demokratiseringsprocess har oppositionsledaren Ang San Suu Kyi släppts ur sin husarrest och figurerar nu på många lokala restaurangväggar. Tidigare var det otänkbart. I april 2012 knep hennes parti, NDP, nästan alla platserna i ett fyllnadsval till parlamentet och människor verkar lättade över landets påbörjade omstöpning.
Rangoon är grön stad med sedvanligt asiatiskt kaos men med bättre luft än grannländernas megastäder. Gatukommersen är i full gång med män som säljer Ang San Suu Kyi-väskor, piratkopierade märkeskalsonger och spännande gatumat. Här finns allt ifrån majskolvar till lokala varianten av crêpes – med kikärtsfyllning. Extra goda är de många salladerna med asiatisk kryddning och krossade jordnötter. Eller nudlarna, som blandas kalla med kryddor och grönsaker.
Höjdpunkten i stan är en tur till Shwedagonpagodan, ett 99 meter högt förgyllt tempel och Burmas heligaste plats. Samtliga besökare ombeds att ta av sig skorna innan man tar hissen upp till tempelkomplexet. Här offrar buddister gåvor och häller vatten på de många små statyerna som omringar templet.
Ljudet av en gonggong fyller luften. Friden sprider sig. Man får lust att landa här, stilla sig, sjunka in i sig själv. Och det kan man göra också. Många människor hänger på trägolven i de många templen i Shwedagonkomplexet och pratar eller dukar upp en familjepicknick. Andra sitter och ber.
Efter morgonmeditationen är det dags att dra söderöver. Busstationen ligger en timmes taxifärd bort. Jag frågar runt för att hitta rätt fordon.
– Golden Rock?
Två ivriga burmeser viftar in mig i en icke-luftkonditionerad, gammal buss tapetserad med Buddaplanscher på framrutan och bönehalsband dinglandes frÙ�n backspegeln. Jag hamnar bredvid en fyllig ung japanska som talar tre ord engelska. Det tar inte många meter innan tv:n går på med burmesisk överdramatiserad film på smärtsamt hög volym – öronproppar eller robusta hörlurar bör ingå i varje resenärs överlevnadskit i Burma. Chauffören tutar på varje ko längs vägen, lyckligtvis med ett fryntligt, närmast ångbåtslikt läte långt ifrån Indiens ettriga dito.
Jag tar upp ett ex av Dagar i Burma, George Orwells andra roman, från 1934, och börjar komma in i lunken.
Burma andas tropik. Vi färdas genom ett grönt landskap och passerar små lastbilar överlastade med vita rissäckar och fallfärdiga hus med sönderrostade plåttak. En och en annan gyllene stupa perforerar horisonten. Tänk ett tropiskt Skåne där kyrktornen konverterat till buddismen. Kläderna klibbar mot kroppen.
Männen i den fullsatta lastbilen framför delar en matsäck sinsemellan. Ute på landet ser man allt fler cykelrikshor med passagerarsätet på ena flanken.
Landskapets variation håller nyfikenheten vid liv. Ängarna förbyts snart mot mer tropiskt tät vegetation. Vi stannar till i en småstad på vägen, jag köper en iskall öl och får ett dubbel framsäte för mig själv efter att hälften av passagerarna hoppat av. Tonårskillen som håller koll på biljettförsäljningen sliter av plasthöljet på en vattenflaska, slänger sorglöst ut det på vägen – så gör man i Burma – och höjer handen till en skål. Livet är bra gott ändå.
När bussen slutligen kommer fram i Kinpun, staden som ligger nära den buddistiskt heliga platsen Golden Rock, blir det huggsexa om turisterna. Jag adopteras av Coco på Pann Myo Thu Inn, som kränger på mig ett minst sagt basalt rum för sju dollar, inklusive frukost. Det är inte mycket mer än en fem kvadratmeters plywoodbox, men å andra sidan ska man ju bara sova där tänker jag, och plockar rutinerat fram sovlakan och sovsäck att ha som kudde.
Kinpun är en söt liten småstad i delstaten Mon nordöst om Rangoon, där gatorna flankeras av identiska utomhusaffärer som säljer inplastad bambu, söt torkad frukt, hantverk och kläder. Jag testar en solhatt och slår till på ett par träkammar som kostar motsvarande tre kronor styck. Det märks att turistindustrin är i sin linda, de unga kvinnliga försäljarna fnittrar väldigt över åsynen av en västerlänning och ropar I love you.
Trots att det är högsäsong ser jag inte många andra kaukasier. Men norröver är läget annorlunda, berättar medresenärer.
– Det går knappt att få boende på stora turistmagneterna som Bagan. Gruppresenärerna kommer i drösar och har bokat allt i förväg, berättar en besviken tysk backpacker, till vardags ingenjör i Dresden.
Nästa morgon går jag upp i svinottan för att hinna med första lastbilen upp till berget. Det är liv och rörelse i bussgaraget, många lastbilar med lokalbor hinner lämna stället innan vår speciallastbil med täta, vadderade sittbänkar äntligen fyllts upp. Ett par malaysiska medpassagerare som jobbar som skolbussförare håller mig sällskap. Den halvtimmeslånga resan är underbar, kurvig väg, djungel och vackra vyer.
– Mingalabaa! Water? Coca-cola?
Tuppen gal och nudelrestaurangerna kantar vägen ända till toppen av berget där ett litet tempel är byggt på en gyllene sten som våghalsigt sitter på kanten av en klippa. Enligt legenden balanserar stenen på ett av Buddas hårstrån. Golden Rock eller Kyaiktiyo Pagodan som platsen också kallas räknas till Burmas tredje heligaste pilgrimsdestination.
En sjuårig flicka traskar uppåt berget bärandes på ett ok vatten. Flipp-flopp flipp-flopp, låter det när hon går. Efter henne följer en karavan med burgna asiatiska turister burna i liggstol av unga killar med blå skjortor.
Promenaden tar någon timme och väl uppe står jag på en platå som byggts runt monumentet så att det ska bli lätt att nå. Buddister offrar frukt och mat längs räcket och går fram till stenen och ber – och klämtar i klockor som är fastknutna kring relingen. Själv lägger jag mig ner och vilar med vackra vidders utsikt. Trött i kroppen och meditativ i själen. Det är skönt att sitta här och slappna av, även om turisthorderna gör det svårt att försätta sig i ett upphöjt tillstånd.
Väl tillbaka från berget har sista bussen gått till Hpa-An – delstaten Mons huvudstad och min nästa anhalt – så jag hoppar upp på en lätt lastbil och betalar lite extra för att slippa sitta på den hårda träplankan. Föraren har grova, ådriga underarmar och de största stortår jag någonsin sett. Han ler brett och stoppar in ett pan-blad i munnen. Iväg bär det.
Det är djungelgrönt och kulligt och lokalborna säljer stora högar med vattenmeloner längs vägen. Skjortan fladdrar på männen som sitter med benen i kors på lastbilsflakens hemmagjorda trätak. Husen är i flätad bambu eller trä med rostiga plåttak. De flesta har styltor, som skydd mot både monsun och skadedjur – dessutom gör styltorna husen svala att vistas i.
Vi passerar en liten skraltig träkyrka och en lastbil med taket fullastad av munkar i vinröda dräkter.
Landskapet runt Hpa An är egensinnigt med enskilda berg som sticker upp som solitärer i ett annars platt landskap av gröna risfält. Det är ruskigt vackert.
Nästa dag hoppar vi på en lätt lastbil till bristningsgränsen fylld med kålhuvuden, gurkor och gamla farmödrar ut till byn Aendu, där vi övertalar en moppeägare att ta oss ut till Saddargrottan, en av många stalaktitgrottor i området. Vi kör sicksack på en gropig röd lerväg mellan photoshop-frodiga risfält och berg.
Grottan har en imponerande ingång med tempeltak och två vita stenelefanter som vaktar. Vi får ta av oss skorna och därefter börjar äventyret.
Hela grottan, säkert 50 meter bred, är full med gyllene buddastatyer i olika storlekar och former. Dripp-dropp, dripp-dropp. Stalaktiterna gör sig påminda och en munk sjunger ett entonigt mantra i det intilliggande klostret. Det luktar jord och längst in ligger en 25-meter lång budda på ett utsmyckat podium. En rad med levande ljus brinner sakta och en munk sitter stilla i meditation. I övrigt är vi ensamma.
Grottan fortsätter till vänster och vi går försiktigt på hala fötter genom dripp-dropp-dripp och i övrigt total tystnad och mörker, nedför branta trappor och uppför i lerigt motlut. Så hör vi ett ljud, som påminner om tusen svaga visselpipor som efterhand ökar i styrka. Det visar sig komma från fladdermöss som hänger från taket och pratar sinsemellan. Efter en halvtimmes traskande öppnar grottan sig och vi kommer ut på andra sidan berget. Det känns som att ha landat i paradiset: här hugger lokalbor trä vid den pittoreskaste av sjöar och bjuder in till en tur i sin hemgjorda kanot.
Jag lägger mig ned i skrovet och sluter ögonen. Njuter av de rytmiska paddeltagen. Det är som att tiden har stannat på detta undangömda smultronställe, allt som hörs är fåglarnas kvittrande och några gäss i fjärran.
Vi hänger kvar i flera timmar, njuter av långa, lugna simtag och samtal med de andra turisterna som droppar in. När det blir dags för hemfärd hyr vi ett par motorcyklar tillbaka i byn.
Den håliga vägen går genom ett andäktigt vackert landskap, med tropiska berg på bägge sidor. Pojkmunkar vinkar från ett kloster och vi passerar förundrade en äng full av hundratals buddastatyer. Den varma fartvinden smeker magen och jag känner mig plötsligt som ett med universum. Rätt och slätt lycklig.
Missa inte!
Text: Hanna Sistek • 2015-02-08
Burma • Restips