Äta myror? På överlevnadskurs i Thailand med djungel-Dave

I den thailändska nationalparken Khao Sok finns det mesta du behöver för att överleva. Åtminstone om du är beredd
att äta blad, suga i dig vatten ur bambu – och är en före detta ubåtsbyggare från Virginia.

Äta myror? På överlevnadskurs i Thailand med djungel-Dave

Foto: Johan Marklund. 

Båtfören klyver vattenytan och skickar ut små vågor åt sidorna, så att spegelbilden av de högresta kalkstensbergen krusar sig. Det här skulle kunna vara den thailändska övärlden, någonstans nere på västkusten. Men vi befinner oss i inlandet, Suratthaniprovinsen, och sjön vi färdas på kallas Chiao Lan-sjön. Den skapades när flodsystemet fördämdes för snart trettiofem år sedan. Ungefär lika gammal är nationalparken vi rör oss in i, Khao Sok, där mängder av djur och växter huserar i uråldrig tropisk regnskog.
– Jag ser djungelmat, säger guiden Dave Williams och myser.

Han nickar mot ett träd med gula blommor. Ätbara, enligt honom. Han ser mat överallt.
Samtidigt som han pratar med sin lite släpiga röst ser han saker i ögonvrån. Registrerar dem direkt.
– Bulbul, kan han säga med en snabb blinkning åt sidan när han är mitt uppe i en historia om hur han en gång åt 150 chilifrukter för att slå nån snorvalp som ville utmana honom i hans bästa gren.

Dramatiska kalkstensklippor och tät djungel ger både vackert landskap och massor av växter och insekter. Många är ätbara om du frågar Dave.

Dramatiska kalkstensklippor och tät djungel ger både vackert landskap och massor av växter och insekter. Många är ätbara om du frågar Dave.

Bulbul är alltså en fågel. Daves bästa gren är, förutom överlevnad i djungeln och namn på fågelarter, att äta chili. Sedan fortsätter han på samma monotona sätt att berätta om när han drack den superheta chilisåsen Dave's Insanity Sauce och filmade det. Lade upp det på Youtube.
Vi har gått iland, vandrat uppför ett berg i kokande hetta och belönat oss med en vidunderlig utsikt över sjön, där spikraka klippkanter stupar ner i solglittrande vatten. Gibbonapornas hoande larmar som ambulanssirener över nejden.

På väg ner fortsätter Dave att peka ut ätliga blad, några av dem ber han oss smaka på. Pepparväxtens blad hettar till i munnen. Han böjer sig ned för att dra upp en ingefärsrot. Nästa gång han böjer sig ner är det för att plocka upp ett plastdiadem som någon tappat. Han tar av sig sin bandana och drar diademet bakom öronen för att sätta sitt långa gråa hår på plats.

Flera gånger har han anlitats som expert för tv, bland annat när Discovery Channel filmade serien Dual ­Survivor, där en hippietyp och en ex-militär ska använda sina överlevnadskunskaper i tropisk regnskog.
– Min filosofi är den motsatta från det militära protokollet. De vill tämja naturen istället för att leva med den, suckar Dave.

Djungelmat. Vi tuggar på det naturen har att ge.

Djungelmat. Vi tuggar på det naturen har att ge.

Han blir så trött på machomän som tror överlevnad handlar om att spänna musklerna när det egentligen handlar om att spara energi. Dave Williams växte själv upp i en amerikansk arméfamilj, där familjens bostadsort var beroende av var i landet hans far för tillfället hade tjänstgöring. Som vuxen hamnade han i Virginia. 

"A great place to leave", som han kallar det med det blasé­artade tonfall han har, vare sig han pratar om hur irriterad han blir på folk som är med i överlevnadsdoku­såpor ("klaga inte på myrorna – ät dem!"), eller vilka fågelarter han drömmer om att få se.
Under flera år byggde han ubåtar och krigsflygplan, trots att det krockade med hans antikrigsfilosofi. När kalla kriget tog slut förlorade fabriken flera kontrakt och behövde banta personalstyrkan. Han erbjöd sig att gå. Thailand nästa.
Med bas i Phuket startade han företaget Paddle Asia, som idag har flera aktiviteter på agendan, bland annat Daves överlevnadskurser.
– Det finns vatten i bambu. Ta en mindre bambu först och gör ett sugrör. Blås ut smutsen, sen kan du dricka. Bananträd – också vatten, instruerar han.

 

Överlevnadsguiden Dave sa upp sig från ubåtsfabriken i Virginia. Nu lever han djungelliv i Thailand, med morakniven som sin bästa vän.

Överlevnadsguiden Dave sa upp sig från ubåtsfabriken i Virginia. Nu lever han djungelliv i Thailand, med morakniven som sin bästa vän.

Själv går han ingenstans utan sitt filtersugrör (ett plastsugrör med inbyggt reningsfilter) och sin morakniv.
– Svenskarna gör de bästa knivarna och de bästa tändjärnen, säger han, och deklarerar i nästa andetag att han själv brukar ta med sig tändare. Det är ju ändå enklast.

När vi sitter i båten igen, på väg till de flytande bungalowerna som drivs av nationalparken, berättar Dave att våra grannar är allt från tapirer, malajbjörnar och vildsvin, till olika hjortar, elefanter, och en massa fåglar förstås.
– Hjälmnäshornsfågel, säger han plötsligt, när vi glider in mot bryggan.

Han har hört det typiska lätet, och nu kommer ­vidhängande information:
– Två meter i vingspann, nästan tre meter mellan näbb och stjärtspets eftersom den har en lång släpande svans. Det här är en ovanlig fågel som folk kommer hit för att se.

Har man ett filtersugrör finns dricksvatten nästan överallt.

Har man ett filtersugrör finns dricksvatten nästan överallt.

Så kommer dropparna, eftermiddagsregnet som är svaret på all ånga som lättat under den kokheta dagen. Några turister från Bangkok trotsar vädret och hoppar i vattnet, med flytvästar på. Det är songkran, buddistiskt nyår, och långledig helg. I huvudstaden är det fullt ­vattenkrig vid det här laget, en tradition som spårat ur och numera innehåller både talk, färg och isbitar.
– Bättre att vara här, säger Mai, som kikar ut från sin bungalow på gänget som badar i regnet som nu störtar ner och får plåttaket att skallra.

Jag halkar iväg över de skrangliga brädlappsbryggorna och installerar mig i mitt flytande hus, tills molnen tömt sig. Då beger vi oss ut på en kajaktur i kvällssolen.

Långsvansade makaker i sin rätta miljö.

Långsvansade makaker i sin rätta miljö.

Dave och hans fru Moo sitter i en dubbelkajak där han sköter paddlingen och hon håller i kikaren. De pratar lågmält. Viskar om vad som rör sig i träden. Dave registrerar med blicken, Moo bekräftar med kikaren. Vi glider långsamt fram, förbi skällande, visslande, tjattrande fåglar som döljer sig i bladverken. Stannar vid träden där de långsvansade makakerna svingar sig mellan grenarna. Det frasar i bladen där de leker sig fram – studsande, klängande, hoppande. Så många gånger jag sett dem i stadsmiljö och hållit hårt i min väska för att de inte ska stjäla något ur den, och ändå känns det så exotiskt att se dem här. I sin rätta miljö blir de mer vilda, mer spännande.

Vi fortsätter paddla och Dave fortsätter peka ut djur. Ibland omöjliga att se med blotta ögat (bara han kan), men med hjälp av kikaren kan även vi andra se de små asiatiska falkarna som sitter högt uppe i ett träd. Minimala till storleken, men med det karakteristiska rovfågelutseendet som framträder vid uppförstoring.

Den flytande bungalowanläggningen är ett populärt tillhåll för de här firrarna, som hoppas på matavfall runt köket.

Den flytande bungalowanläggningen är ett populärt tillhåll för de här firrarna, som hoppas på matavfall runt köket.

Nästa varelse är också svår att se till en början. Den smälter in i naturen där den betar i skogsridån vid vattenbrynet. Sambarhjorten med sina stora öron som vänds mot ljuden. Vi försöker vara så tysta som möjligt, men precis då hörs en båtmotor komma dundrande. Daves blick blir mörk. Songkranfirarna från Bangkok har anlänt. 

Branta kalkstensberg, chili och solens hetta. Inget biter på Dave.

Branta kalkstensberg, chili och solens hetta. Inget biter på Dave.

På kvällen äter vi och Bangkokgänget middag under samma tak, på samma flotte. Curry, ris, omelett och torkade småfiskar. En groda sitter och studerar affischen med fjärilar och skalbaggar i hörnet.
– Han har suttit där varje kväll i flera månader, säger Dave.

Så gör grodan ännu ett utfall mot en avbildad fjäril, och smackar rakt in i väggen. Glider långsamt ner längs affischen tills han landar på bänken och börjar förbereda nästa smarta drag. De där prydligt uppradade fjärilarna ser för goda ut för att låta bli.

Grodan som aldrig gav upp

Grodan som aldrig gav upp

Nästa morgon när vi äter frukost står det en elefant i vattenbrynet på andra sidan fjärden. Vi överger genast det vi har kvar att äta och paddlar ut med kajakerna för att se den på närmare håll. Den unga elefanthanen vajar långsamt omkring och bryter grenar. Stannar upp och tittar på oss en stund när vi placerat oss på lagom åskådaravstånd. Bestämmer sig för att det är okej, och mumsar vidare. Men när den börjar komma ner mot vattnet känner vi att det är dags för oss att flytta oss. Den asiatiska elefanten är vanligtvis inte lika aggressiv mot människor som den afrikanska kan vara, men den är ett vilt djur, som värnar om sitt utrymme. Vi lämnar den och paddlar tillbaka, med känslan av en riktig nära-naturen-upplevelse. 

Tidigare på morgonen har vi varit ute på en gryningstur med kajakerna. Räknat in vit häger, fiskuggla och en orientalisk dvärgkungsfiskare i protokollet. Nu tar vi istället båten till en plats där Dave brukar hålla sina överlevnadskurser. Vi stiger iland vid en åmynning, och följer vattenvägen inåt land. Vadar ibland. Kliver över en enorm komocka som visar att en gaur varit i farten – en stor oxe som liknar den nordamerikanska bisonoxen.

Att göra upp eld. En av överlevarens viktigaste kunskaper.

Att göra upp eld. En av överlevarens viktigaste kunskaper.

Dave plockar gula små frukter, ma prang, åt oss. De smakar sur mango. Vi har nästan hela tiden något blad eller någon frukt i munnen. En av parkvakterna pekar på en buske och hävdar att det är "naturlig viagra". Det var en nyhet för Dave, som tar en titt. Sedan stoppar han en tistel i munnen och börjar tugga.

Jag har tydligen stått stilla lite för länge på en lerig flodbank, för när jag tittar ner på mina sandaler upptäcker jag flera blodiglar som bitit sig fast. Nu suger de nöjt i sig blod, som rinner ner mellan tårna. Det känns inget när de plockas bort. Att deras antikoagulerande medel fungerar är tydligt, blodet fortsätter rinna en stund. De är inte farliga, men hädanefter går jag helst i vattnet eller på torr mark, och undviker att stå stilla där marken är fuktig och lerig.Efter en stund är vi framme vid vår lunchplats, och arbetet med att samla ved börjar.
– Här byggde några svenskar ett skydd för några dagar sedan, säger Dave och pekar på spåren av en bambuanordning intill oss.

Djungelmat, på det mer civiliserade sättet. Kycklingspett och ris som ångats i bamburör över elden.

Djungelmat, på det mer civiliserade sättet. Kycklingspett och ris som ångats i bamburör över elden.

Det är förbjudet att sova ute i nationalparken, men bygga med naturens material för att visa hur man kan göra – det får man. Så det gjorde de, med hjälp av Dave. Nu visar han oss grunden till en eld, hur vi ska starta med små barkspån och torrt småflis att tutta på. Sedan är vi beredda med större och större pinnar i takt med att elden tar sig. Vi trär medhavda kycklingbitar på naturens träspett, och sedan börjar riskoket, i bamburör över elden.Dave dricker vatten direkt ur ån med sitt filtersugrör och fastnar med blicken på en buske lite längre bort.

– Jag ser djungelmat.

Miniguide Khao Sok

Khao Sok nationalpark ligger i provinsen Suratthani, på fastlandet i södra Thailand. 1980 blev området nationalpark och bara två år senare fördämdes floden Khlong Saeng med Ratchaprapadammen. Därmed bildades Chiao Lan-sjön – en stor sjö med flera vikar, öar och dramatiska karsttoppar. 

I nationalparken finns Thailands äldsta regnskog. Det är en artrik nationalpark och några av djurarterna som lever här är elefanter, tapirer, sambarhjort, vildsvin, malajbjörn, gibbonapor, långsvansade makaker och en mängd fågelarter.

Resa dit

Flyg till Suratthani, Krabi eller Phuket. Därifrån, och från Khao Lak, går bussar till Khao Sok. I guidade turer ingår förstås transfer från olika turistorter.

Resa runt

Båtarna som kör på Chiao Lan-sjön utgår från piren cirka en mil utanför staden Baan Ta Khun. Har du tagit dig så långt genom att resa självständigt kan du hitta privata båtförare här som gärna tar dig med på en utflykt på dammen. Enklast är dock att förboka en guidad tur, för en eller flera dagar.

Den stora dammen i nationalparken Khao Sok är perfekt lämpad för kajakpaddling och fågelskådning.

Den stora dammen i nationalparken Khao Sok är perfekt lämpad för kajakpaddling och fågelskådning.

Bo

På den gemensamma sajten för thailändska nationalparker, dnp.go.th, finns en länk till bokning av boende i de olika parkerna, även Khao Sok.
Det är en enkel typ av logi, flytande bungalower där man balanserar på spångar mellan husen och har en bit till toaletten. Det finns även privata aktörer i området som har byggt flytande bungalower med lite högre standard, och en som gjort trädhus i när­heten av dammen: khaosoktreehouse.com.

Naturens egen dusch, mitt i vattenfestivalen Songkran.

Naturens egen dusch, mitt i vattenfestivalen Songkran.

Arrangörer

Den svenska arrangören Aktivresor (aktivresor.se) har Khao Sok i sitt program, och Temaresor (temaresor.se) har en tur i nationalparken inkluderad i en cykelresa i södra Thailand.
Bland de lokala aktörerna finns Khao Sok Tours (thailand-adventure.com) där överlevnadsguiden Dave hör hemma, och Khao Sok Discovery
(khaosokdiscovery.com­)­.­ ­

Missa gärna!

Parasiten Giardia är inte ovanlig, med diarré och illamående som följd. Var noga med vilket vatten du dricker. 

Missa inte!

Att paddla kajak en tidig morgon eller när solen sänker sig på kvällen. Nakna trädstammar sticker upp som märkliga figurer mitt i vattnet där de växt innan området fördämdes. Och plötsligt dyker en elefant upp i vattenbrynet. 

Gryning och kväll är bästa tid för djurspaning.

Gryning och kväll är bästa tid för djurspaning.

Läs mer: