Elba - Toscanas skönaste ö

Italienska Elba är mest känt för att vara platsen dit kejsar Napoleon tvingades gå i exil i början av 1800-talet. Med tanke på öns rika matkultur, vita stränder och vackra natur så låter en förvisning
hit som rena vinstlotten i våra öron!

Elba - Toscanas skönaste ö

 Foto: Linda Gren

Vi sitter på stenstranden i Marciana Marina med blicken vänd mot havet. Småpratar med det unga paret från Turin, Stefano och Maria, som är här över helgen. Äter. Lyssnar. Diskuterar.
Lugnet bryts när en man plötsligt klyver ytan och kommer upp ur vattnet. Han bär på två stora fiskar i ena handen och har sin harpun i den andra. Han klafsar förbi oss i sina badskor, lämnar blöta avtryck på golvet, hälsar och fortsätter in i köket med fångsten som visar sig vara olika typer av orata, havsrudefiskar.

Snart hamnar fiskarna på det upplysta bordet som visar dagens meny. Vi följer vår bordsgranne Carlos rekommendationer och beställer först smårätter med tonfisk, räkor, bläckfisk, musslor och anjovis. Efter det, spagetti med svärdfisk. Carlo väljer salt risotto med bläckfisk. Det lokala vita vinet Cecilia passar bra, försäkrar han.

Sikta på seafood, ett säkert kort på Elba.

Carlo Eugini är en av stamgästerna. Han är också den som introducerade slow food-rörelsen på toskanska skärgårdens största ö Elba.
Rörelsen startades på åttiotalet av vänsterkrafter uppe i norra Italien, i distriktet Piemonte, i byn Barolo norr om den lilla staden Bra.

Som en kritik mot snabbmatskedjor och kulinarisk för­flackning, som man tyckte började genomsyra landet, ville man se en förändring i det italienska folkets matvanor. Riktig luft under vingarna fick man när McDonald's skulle öppna sin första restaurang i landet, i Rom och vid symbol­laddade Spanska trappan till på köpet. Protesterna blev enorma.

Aktivisterna smällde upp långbord dignande av lokal mat där kändisar som Marcello Mastroianni och Sophia Loren åt i ren protest. Protesterna fick gehör. Det breda stödet för slow food grundlades. McDonald's öppnade förstås ändå men än idag har den första restaurangen ett helt annat utbud av lokala råvaror än brukligt.

Stenhusen står tätt i byarna.

Toscanas kulinariska rötter går att spåra tillbaka till renäs­sansen och familjen Medici. Det sägs att det var Katarina av Medici, som när hon skulle gifta sig med Henrik II av Frankrike, lärde fransmännen laga mat och att det var då man la grunden till den franska kokkonsten. Dessutom lärde hon fransmännen att äta med gaffel.

Men det var förstås inte hovet och aristokratin som la grunden till den kunskap som finns och som baserar sig på vad man kan odla och hitta i det toskanska landskapet. Det var bönderna, och de lärde sig att använda alla delar av djuren och att göra långkok av nödvändighet.
Man var helt enkelt tvungen att använda alla ingredienser man hade. Nu slumpade det ju sig så att just ingredienserna i den här delen av Europa är ganska bra. Vinrankorna och olivträden är basen, havet en hittills outsinlig källa till mat och på sluttningarna odlas kryddor, grönsaker och frukter.

Vägen upp till gården där vi ska bo några nätter slingrar sig fram genom ett kompakt mörker. Det enda vi ser i de tvära svängarna är glittrande rödbrunt grus som fångar upp ljuset från billyktorna. Resten av Elba är uppslukat av mörkret.
När vi parkerat bilen följer vi slamret av kastruller för att hitta fram till gården som passande nog heter Il Termine, slutet. Här tar vägen och ön slut.

Från it-entreprenör till grisbonde och egen lantgård. För Matteo Rigali var valet enkelt.

Inne i köket förbereder Matteo och Lisa Rigali kvällens middag. Det blir fiskkaka till förrätt, fläskkött till huvudrätt, berättar de. Enkelt, rustikt och förstås lokalt.
När vi vaknar nästa morgon hör vi återigen Matteo och Lisa skramla borta i köket. Under frukosten ute på gården berättar Matteo att han var uppslukad av sitt jobb och hektiskt inrutade liv med eget it-företag i Pisa. Lisa gjorde karriär som advokat. Han var så uppslukad att han höll på att försvinna ner i ett svart hål.

– Därför sa jag upp mig, och så flyttade vi hit, säger han med självklarheten hos en man som vunnit insikt.
– På tal om svarta hål, ni ska få se något, lockar han och drar med oss ut på en vandring uppför berget.
– Det vi har nu är en liten agriturismogård med några få rum. Bara grisar och en liten fruktodling med citroner, aprikoser, äpplen, päron och fikon, fortsätter Matteo sin berättelse samtidigt som vi börjar vår klättring uppför bergssidan.

Han i ändamålsenliga medvetet slitna designerjeans, välstruken skjorta, dunväst och sneakers. Citylooken till trots, Matteo kan sin egen bakgårds flora.
– Här är Corbezollo som ni känner igen genom de karakteristiska gula och röda frukterna, och här Callicotone spinosa, visar han blommor som växer på berget.
Han vill också visa oss dagbrottet, gruvan stängde 1975. Matteo har både insikt och näsa för getter, efter ett tag börjar han plötsligt vädra med näsan och förvarnar om att det snart kommer getter. Två krön bort blänger en samling vildgetter på oss när vi passerar.

Rustik matlagning hemma hos Lisa Rigali på gården Il Termine.

Från toppen av berget ser vi byn Cavo, hamnen och ute på havet balanserar pytteöarna Palmaiola och Cérboli på vattenytan. Långt borta i väst, kullarna kring Marciana Marina. Marken är klarröd, ett golv med glittrande stenar av järn, där också bitar av röd, gul och grön ockra ligger utspridda. Här och där växer rosmarin och lavendel. 

– Jag tror jag vet hur jag ska formulera det nu, funderar Matteo högt när vi fortsatt ytterligare uppför berget och hittat en stor sten att slå oss ner på för att vila benen som börjar domna av ansträngningen.

– På Elba är man pausad från resten av Italien. Från fastlandet har vi inte fått med oss många av industrisamhällets tecken. Inga störande elledningar som sveper över inlandet som gigantiska stålmonster, inga fabriker med rykande skorstenar. Bara det här. Vinden, solen, havet, jorden och stenarna. Och så maten förstås.

Naturen är inte inställsamt tillrättalagd utan charmigt kärv.

Nästa dag lämnar vi nordostsidan, följer inlandets bergskant söderut. Passerar sovande byar. Gula, rosa och gröna hus i mjuka pastellnyanser. Husen ser övergivna ut, de flesta har fördragna träpersienner, många är bara bebodda under högsäsong. Men här och där släntrar det ut någon välklädd herre eller dam för att gå sin morgonpromenad. 

Elba har en dramatisk topografi, på sluttningarna ner mot havet finns djupa kastanjeskogar och vindlande vinodlingar. På många håll tittar kalkstenen fram genom den djupgröna växtligheten när vi kryssar vidare genom vegetationen.
Vägkanten är smyckad med vallmo, lavendel och andra vårblommor i rött, lila och blått. Och där, ett hav av klargula Callicotone spinosa, som Matteo lärt oss känna igen.

På eftermiddagen har vi stämt möte med Carlo i Marina di Campo på sydkusten. Han vill visa en av de sju re­stau­­rangerna på ön som just nu har slow food-certifiering, ett bevis på att de lever upp till rörelsens idéer och att de använder lokala råvaror. På Kontiki är Davide Novello chefskock. Genom fönstren kan vi se fiskarna och deras båtar i den lilla hamnen. Inne stiger sorlet när lokalen börjar fyllas med gäster. 

Triglia eller Red Mullet är ett bra val från fiskmenyn.

– Vi har en egen fiskare som kommer in med fisk varje morgon, säger Davide och tittar ut mot båtarna utanför.
Men om det nu är så att syftet med slow food är att bromsa in världen en aning, accelererar sinnena desto mer. Först, smårätter med ansjovis, musslor, bläckfisk och fisk­inälvor. Sedan Paccheri med Granceole, pasta med krabba, till det ett friskt rosévin på Sangiovesedruvan.

Efter middagen söker vi oss ner i hamnen där fiskare stökar och bökar bland utrustningen, gör i ordning prylarna efter nattens tur och förbereder för nästa sväng. Stefano Marcella på båten MP/Santa Rita är en av dem. Barsk och fåordig först. Lite misstänksam. Avvaktande. Men efter att vi hängt med honom ett tag slappnar han av.

– Äh, ni kan kalla mig Steven istället, lyser han upp och börjar posera för fotografen Linda. Stevens fiskepolare har ett självlysande vitt och yvigt skägg som skulle gjort Ernest Hemingway avundsjuk.
Han har också ett vinnande sätt att få sina anekdoter att blomma ut i långa historier. Vi låter honom brodera och imponera, blir kvar nere på kajkanten tills staden belägras av en sammetsblå skymningshimmel.

Elba har över 70 stränder. På norra delen är det klappersten som gäller medan söder bjuder på sand.

Elba har drygt 70 stränder. Tidigt nästa morgon drar vi iväg för att utforska några av dem. Först La Sorgente på norra sidan som vi når genom att läsa kartan lite för slarvigt och traska i fel riktning. Vi missar den större och kändare Sansone och drar oss mer österut. En bra miss för här är vi ensamma hela förmiddagen. På den kritvita stenstranden ligger vi i lä från de högresta vita kalkstensklipporna som är vanliga här på nordkusten.

Rastlösheten för oss till byn Capoliveri som ligger på en höjd med havet i blickfång både åt öster och väster. På sommaren trängs horder av turister här men nu är vi nästan ensamma i byn. Ur en luggsliten medeltida gränd strömmar lite oväntat rockabillysångaren Eddie Bonds stämma. Vi följer tonerna in till restaurang Lo Sgarbo och beställer en dubbel espresso, mest för att slingan gör oss på gott humör och vi inte vill skiljas från den medryckande rösten.

Kocken Giuseppe Basie låter fiskelyckan bestämma vad som hamnar på kvällens meny.

Efter koffeinkicken följer vi vägen ner till den ruffiga och slitna stranden Madonna Delle Grazia, en av flera badvikar nedanför Capoliveri. Sydsidans stränder har sand, är mer brunbrända och flankeras av träd istället för klippor. Även här är vi ensamma sånär som på en kvinna och hennes hund. Och, visar det sig, ännu en harpunman som plötsligt dyker upp ur det genomskinliga vattnet. Giuseppe Basie har två sepiabläckfiskar på kroken när han hälsar på oss och slår sig ner.

– Jag är kock på Koala uppe i byn, pekar han, de här kommer att finnas på menyn ikväll.
Flickvännen Rita Laforgia badar fortfarande lite längre bort, hunden Terra Nova river upp jorden runtomkring oss. När skymningen drar in över stranden byter havet skepnad och får en stålblå nyans. Med mörkret är rastlösheten som bortblåst. Vi har inte bråttom härifrån. Och vi vet redan vad vi ska äta ikväll.

Mer läsning:

 

Guide: Elba

Resa dit

Flyg till Rom med SAS eller ­Norwegian eller till Pisa med Ryanair, därefter hyrbil till hamnstaden Piombino. Färjan kostar runt 1 000 kr t/r för två personer och bil. Moby Lines trafikerar linjen, mobylines.com.

Resa runt

Hyrbil kostar från cirka 2 000 kronor för en vecka, det är det bästa och enklaste sättet att se hela ön. Lokalbussar går mellan Portoferraio dit färjan anländer och Marina di Campo.

Bo

Farm House Il Termine, Rio Marina, agriturismoiltermine.it, är ett bra alternativ om man vill bo avskilt på ön. Il Termine har sex rum på en lantgård uppe i bergen i nordöstra delen av ön. B&B kostar mellan 800 och 1 500 kr/natt beroende på säsong.

Hotel Hermitage, La Biodola, Portoferraio, elba4star.it, är ett bra hotell nere vid vattnet i en bukt nära Portoferraio. Dubbelrum från 1 000 i maj och oktober, lite dyrare under högsäsong.

Villa Ottone, Loc Ottone, Portoferraio, villaottone.com, är ett av öns finaste hotell där man bor i en elegant artonhundratalsvilla. Öster om ­Portoferraiobukten. Från tusenlappen/person för de enklaste rummen i villan inklusive halvpension.

Äta

Slow food är en gräsrotsrörelse som försöker betona det lokala i matlagningen, mat som är ­karakteristisk för området. Alla grönsaker odlas lokalt, alla råvaror som används produceras lokalt. De restauranger som ­certifieras måste följa regler kring detta. Rörelsen använder oavlönade volontärer som kontrollerar maten och restaurangerna.

Ristorante Publius, Poggio, +39-565 992 08, är en rustik re­staurang uppe i byn Poggio som har en traditionell toskansk meny med mycket kött. Spännande desserter och mycket bra urval av lokala viner. Fin utsikt över havet.

Capo Nord, +39-565 996 983, är en av öns bästa fiskrestauranger nere på klapperstensstranden i Marciana Marina. Bra vinlista och spännande meny med betoning på fisk och skaldjur.

Kontiki, Via Molonuovo, Marina Di Campo, +39-565 976 465, har fint läge nära vattnet i Marina di Campo. Här ska man förstås satsa på fisk och skaldjur som kommer in med båtarna i hamnen.

Vingårdar

Arrighi Vigne & Olivi, Pian del Monte, Porto Azzurro, +39-335 664 17 93, är en trevlig vingård som också tillverkar olivolja. Småskaligt och familjärt, när man bestämt sig för vilket vin man vill ha, buteljeras och etiketteras flaskan på plats.

Acquabona, Portoferraio, +39-565 933 013, acquabonaelba.it är en stor vingård där man kan köpa vinerna Elba Rosso och Elba Rosso Riserva, Elba Bianco, Elba Rosato, Aleatico dell´Elba, Ansonica dell´Elba och Grappa di Acquabona.

Missa inte!

Stränderna. Ön har ett 70-tal stränder, flera hör till Medelhavets finaste. Klapperstensstränder i norr och sandstränder i söder är den förenklade regeln. Med ganska liten ansträngning kan du hitta en nästan egen strand. Feto­vaia, Capo Bianco, La Sorgente, Sansone, Colom­baia, Cavoli och Seccheto är några favoriter.

Missa gärna!

Juli och augusti. Semestermånaderna då varenda italienare tycks ha bestämt sig för att komma hit, och dessutom ta med bilen. Övriga månader är lugna och loja, oktober och maj är bäst.

Spaning efter småfisk i hamnen.

3 aktiviteter på Elba

1. Vandra. Elba har många fina vandringsleder, där man går mellan byarna, nästan alltid med havet i blickfånget. Turerna är allt från några timmar till hela dagar. Våren är kanske den finaste tiden för att upptäcka Elba till fots, då blommar hela ön.

2. Cykla. Gillar du landsvägscykling eller mountainbike är Elba väldigt bra. Hösten och våren är bäst, då är luften klarare och temperaturen inte för hög. Sommarmånaderna juli och augusti är heta och trafiken är många gånger större än resten av året.

3. Fiska. Flera arrangörer anordnar fisketurer, allt från djuphavsfiske till fiske från ön. Mer information finns på turistbyrån eller på hotellen som brukar ha koll på vilka som anordnar utflykter. På Elbas turistbyråsajt, infoelba.com, finns mer information om var och hur man får fiska på ön, reglerna är ganska många, allt för att skydda naturen.

Läs även: 

10 romantiska sommarresor