Zambia: På vandring bland vilda lejon

Tänk dig en promenad rakt ut på savannen, mitt bland lejon, bufflar och elefanter. Inga störande motorljud eller skyddande bilskrov, bara du och vildmarken. Följ med till Luangwadalen – vandringsafarins födelseplats.

Zambia: På vandring bland vilda lejon

Special Nkata och Brent Harris står hukade över ett dammigt tassavtryck. De för ett viskande samtal. Brent pekar mot ett buskage några hundra meter bort; Special nickar kort. 

– Lejon. De var här alldeles nyss. Nu måste vi vara mycket försiktiga. 

Special tror att de finns i buskarna där borta. Vinden ligger rätt, så om vi är tysta kan vi nog komma ganska nära utan att de märker oss.

Hukande följer vi dem genom det midjehöga gräset. Solen har gått ner, och ska vi hitta lejonen måste vi skynda oss. Att leta lejon till fots efter mörkrets inbrott är inte särskilt klokt. 

Halvvägs till buskaget stannar Brent tvärt och håller upp ena handen – signalen för att vi omedelbart ska stå stilla. Special har upptäckt något. Först ser jag bara gräs, men snart skymtar jag en hastig rörelse. En svans. Sedan ett öra. 

Special Nkata och Anderson Phiri spanar efter djur i gryningen.

Special Nkata och Anderson Phiri spanar efter djur i gryningen.

Vinden vänder, och plötsligt uppenbarar sig tre lejon ur gräset. Sedan fyra till. Avståndet är kanske fyrtio meter, men känns betydligt närmare. Jag fumlar med att få fram kameran, och bredvid mig ser jag hur Ajay Viswanath, en av de andra gästerna, tar ett nervöst steg bakåt. Men lejonen är också oroliga, och kastar osäkra blickar mot oss. Några ögonblick senare har de försvunnit in i buskarna, ljudlöst uppslukade av det dunkla skymningsljuset.

Zambia är ett ofta förbisett resmål i södra Afrika, överskuggat av grannarna Zimbabwe, Botswana och Tanzania och safarijättarna Kenya och Sydafrika. Trots ett kustlöst landskap som på många håll domineras av damm, odlad mark och koppargruvor finns här också vilda vattenfall, djupa skogar, vida stäpper och mäktiga floder. Störst av dessa är Zambezifloden, mer än en kilometer bred vid huvudattraktionen Victoriafallen. 

Men det är en annan flod som fört mig hit den här gången: Luangwafloden.  

En elefanttjur lunkar långsamt förbi i det tidiga morgonljuset. Så länge vinden ligger åt rätt håll kan vi komma helt nära utan att han märker oss.

En elefanttjur lunkar långsamt förbi i det tidiga morgonljuset. Så länge vinden ligger åt rätt håll kan vi komma helt nära utan att han märker oss.

När det östafrikanska gravsänkesystemet – gigantiska geologiska sprickor och sänkor som sträcker sig från Syrien till Moçambique – når Zambia bildar dess västra gren en naturlig korridor, tio mil bred och sjuttio mil lång: Luangwadalen. Genom dess mitt flyter floden, vars slingrande lopp har gjort dalgången till en av Afrikas djurrikaste. Här finns kontinentens kanske högsta koncentration av krokodiler och flodhästar, tusentals elefanter och bufflar, hundratals fågelarter och gott om rovdjur som lejon, leoparder, hyenor och vilda hundar. 

Luangwadalen har dessutom spelat en mycket viktig roll i den afrikanska safarins historia. I början på 1960-talet var det nämligen här, i vad som skulle bli South Luangwa National Park men då fortfarande dominerades av jakt, som en före detta parkvaktare vid namn Norman Carr utvecklade ett banbrytande koncept: safari till fots. Traditionen har hållits vid liv, och precis som jag lockas många av dalens besökare hit för möjligheten att få uppleva den afrikanska vildmarken och dess fyrbenta invånare utan bullrande bilmotorer och skyddande metallskrov.

Puku, favoritmat för leoparder.

Puku, favoritmat för leoparder.

Ändå är det inte till fots jag först får bekanta mig med Luangwadalen, utan från luften. Något skyddande metallskrov syns dock inte till; vinden viner genom mitt hår, och under mina fötter finns bara luft. Jag sitter bakom John Coppinger i hans microlight, ett ultralätt flygplan som mest liknar en hängglidare med propeller. John är en äkta Zambiaveteran, uppväxt i huvudstaden Lusaka och med trettio år i Luangwadalen på nacken. 

Vi befinner oss över en avlägsen del av South Luangwas nationalpark. Årliga översvämningar och tsetseflugor gör området opassande för mänsklig bebyggelse, men skapar ett paradis för både stora och små djur. Långt under oss rör sig en grupp av de allra största i maklig takt från floden mot skogsbrynets skyddande skugga, svängande snablar och grå hud fortfarande mörka av Luangwaflodens vatten. Säkerhetsbältet stramar när jag lutar mig åt sidan för att se bättre, kameran i ett krampaktigt grepp. 

– Vill du se dem på lite närmare håll? Vänta lite så vänder vi och går ner.

South Luangwa från luften.

South Luangwa från luften.

Plötsligt befinner sig både marken och elefanterna på mindre än tjugo meters avstånd. Planets surrande verkar inte bekomma dem; de bevärdigar oss inte ens med en blick. Vi fortsätter flyga lågt, och belönas snart med en betydligt ovanligare syn. En leopard, till hälften dold i det höga gräset.

– En hona tror jag. Hon är på jakt. Ser du vårtsvinet där borta? Det är det hon är efter, men det blir nog svårt. Det är för öppet här – för att ha en chans behöver hon kunna smyga sig alldeles inpå.

Det blev inget vårtsvin för vår leopard, och tio minuter senare har vi landat. Innan det är dags att påbörja äventyret till fots äter jag frukost med John och hans fru Carol på Tafika, deras hem i South Luangwa. De är trötta. En elefant bröt sig in i köksförrådet under natten och lyckades sätta i sig åtskilliga kilon äpplen och mjöl innan de kunde jaga bort den. Elefanter är otroligt intelligenta, så det är inte omöjligt att den gör ett nytt försök inatt igen. Här finns inga staket, så djurbesök tillhör vardagen förklarar John.

– Elefanter, honungsgrävlingar, apor och babianer är de som ställer till mest oreda här i campen, och det händer att lejon dyker upp och tuggar på gummislangar eller river sönder bordsdukar. Men det är sådant man får räkna med här och samtidigt är det den sortens möten som gör det så speciellt att bo här. Vi kommer aldrig lämna Tafika och South Luangwa – det skulle vara som att bli av med själen.

Cirkuskonster på savannen. En elefanttjur sträcker sig efter sin lunch.

Cirkuskonster på savannen. En elefanttjur sträcker sig efter sin lunch.

Lämna South Luangwa ska däremot jag göra, nu i sällskap med Brent. Efter en idyllisk lantlig uppväxt bland xhosa och zuluvänner i Sydafrikas KwaZulu-Natal var det en soloresa djupt in i Amazonas djungel som gjorde att han övergav sin karriär inom finanssektorn, för vildmarkslivet. Idag är han en av Afrikas mest eftertraktade vandringsguider. 

Om Tarfika ligger avskilt så är det ändå ingenting mot vår slutgiltiga destination, Mwaleshi Camp i North Luangwa nationalpark. Parken är ungefär hälften så stor som sin kusin i söder, dryga 4 600 kvadratkilometer. Här finns bara ett fåtal säsongsöppna camper, och när vi närmar oss landningsbanan får vi veta att vi är de enda besökarna i hela parken. Vi befinner oss i ett av Afrikas mest avlägsna viltområden.

När Brent kommer för att väcka oss nästa morgon är jag redan klarvaken. Spänningen har gjort det svårt att sova. Natten tillhör vildmarkens elefanter, bufflar, lejon och leoparder, så vi inväntar gryningen i skenet från fullmånen med gröt och rooibos-te. När Brent anser att det är ljust nog börjar vi gå; han själv går först tillsammans med parkvaktaren Anderson Phiri. Special går sist för att se till att ingen hamnar på efterkälke. 

Brent och Special under fullmånens sken.

Brent och Special under fullmånens sken.

Det dröjer inte länge innan vi hittar vårt första lejonspår. Terrängen är svårforcerad; ömsom buskage, ömsom högt gräs. Brent förklarar att spåret är flera timmar gammalt, kanske ännu äldre, men ändå: det känns lite pirrigt, och jag är inte ensam om att kasta nervösa blickar över axeln. 

Dagen går. Av lejonen ser vi inga fler spår under förmiddagen, men med Brent och Specials hjälp upptäcker vi en helt ny värld, fjärran från safarijeeparnas frenetiska jakt på stora djur och ingenting annat. Vi får lära oss om träd som kommunicerar med varandra och om kannibalistiska myror, om hur man ser skillnad på olika antilopspår och om varningsropen från fåglar, apor och ekorrar. Vi ser hyenor och zebror, vårtsvin och antiloper. Special hittar en pytonorm under en buske. 

Sundowners i Mwaleshifloden efter en lång dags vandring bland North Luangwas djur

Sundowners i Mwaleshifloden efter en lång dags vandring bland North Luangwas djur

Möra av morgonens äventyr avnjuter vi en festmåltid och lite välförtjänt vila i skuggan av ett leadwood-träd under dagens hetaste timmar. När det börjar svalna ger vi oss av igen. Ajay, som aldrig tidigare varit utanför Indien, vill ingenting hellre än att se lejon till fots, och jag medger att tanken är kittlande. Brent och Special för en kort överläggning.

– Vi tror att lejonen korsade floden tidigare. Spåren vi följer nu tillhör en hjord bufflar, kanske två, trehundra individer. De rör sig åt samma håll som lejonen. Har vi tur är det dem lejonen är ute efter, och i så fall borde de finnas uppströms på vår sida av floden. 

Solen har börjat närma sig horisonten när vi kommer ikapp dem, och de är mycket riktigt en stor hjord, en svart massa som breder ut sig bland buskar och träd. Vi går i en vid halvcirkel för att kunna närma oss utan att skapa oro; bufflar ser inte särskilt bra, men ligger vinden åt fel håll kommer doften av människor skvallra om vår närvaro. Vi stannar på säkert avstånd och tar skydd bakom en fallen trädstam. Vi vill inte hamna i vägen vare sig för hungriga rovdjur eller deras tilltänkta middag.

Plötsligt utbryter panik. Ena sekunden råder lugn bland bufflarna, i nästa är hela hjorden på väg i vår riktning. Men Brent och Special har valt vår plats med omsorg, och de närmsta djuren rusar förbi minst femton meter bort. Efter ett par minuter, när tystnad och lugn råder återigen, börjar vi gå i motsatt riktning. Finns lejonen i närheten så borde vi hitta dem här; det finns inte mycket annat som kan väcka sådan rädsla bland djur som kan väga uppåt 900 kilo.

Solen har redan gått ner. Spänningen har övergått till besvikelse; det är för farligt att fortsätta sökandet i det avtagande ljuset. Men då, äntligen: färska spår, och en svans i gräset. Lejonen är här.

Efteråt, när mörkret lagt sig och pulsen är lugnare, pratar vi om vad vi precis har upplevt. Det är svårt att beskriva ens för varandra hur det känns att ha stått öga mot öga med ett av världens mäktigaste rovdjur. Sam­tidigt säger vårt möte en hel del om vem som är jägare och vem som är byte. 

– Det är lätt att se lejonens styrka, klor och tänder och ta för givet att de är Afrikas farligaste djur. Men deras reaktion när de upptäckte oss är väldigt talande – de är minst lika rädda för oss som vi är för dem, och de und­viker människor till varje pris. Åtminstone så länge det är ljust.

En nyfiken lejonunge.

En nyfiken lejonunge.

Tidig morgon, vår sista dag i North Luangwa. Vi sitter lutade mot varsitt träd i väntan på soluppgången. Ingen säger någonting, men ändå är det långt ifrån tyst. Jag sluter ögonen. Över syrsornas symfoni och rasslet av torra löv i vinden hörs redan dagens första fågelsång, och långt, långt borta en hyenas ensamma kall. För Brent är det här resans höjdpunkt, berättade han i skenet av lägerelden kvällen innan.

– För mig handlar det inte om att se det ena eller det andra djuret, eller att lära sig namnen på stjärnbilderna. Människan är en del av naturen, vi hör alla samman. Med varandra, med alla varelser runt omkring oss, med träden och vattnet och solen. Vi är oskiljbara från vår omvärld, men vi glömmer det så lätt. Mitt mål är att hjälpa andra minnas, att öppna sina sinnen. Att slappna av och bara vara. Naturen har sin egen röst, och det är den jag vill att vi alla ska höra.

Brent Harris inväntar solens första strålar

Brent Harris inväntar solens första strålar

Jag öppnar ögonen. Framför mig förvandlas en röd ljusstrimma till ett glödande eldklot, och snart smeker solens första strålar allt omkring mig. Efter alla nya upplevelser, all spänning och all närkontakt med stora och små vilda djur, känner jag mig ändå förvissad om att just den här erfarenheten är särskilt betydelsefull. Jag sluter ögonen ännu en gång. Än är ögonblicket inte förbi.

Du som läste det här kanske även är intresserad av: 

 

 

Guide: South och North Luangwa, Zambia

Resa hit

Det går inga direktflyg mellan Skandinavien och Lusaka. Från Stockholm brukar Ethiopian Airlines vara billigast, med priser från ca 6 600kr t/r. Qatar och Emirates flyger också med endast en mellanlandning. 

Från Göteborg kostar det ungefär en tusenlapp till, med minst två mellanlandningar. Air France, Kenya Airways och KLM är bra alternativ. 

Från Lusaka fortsätter resan till Mfuwe med Proflight Zambia (proflight-zambia.com, t/r från ca 3 500 kr). Det går också att ta sig till Mfuwe med bil eller lokal buss från Lusaka eller Lilongwe i Malawi; räkna med en heldag från Lusaka eller 4–6 timmar från Lilongwe, i båda fallen via Chipata.

Nationalparkerna

South och North Luangwa följer den 100 mil långa Luangwa-floden. Tillsammans skyddar de ett område på nästan 13 700 kvadratkilometer. North Luangwa får endast något hundratal besökare per år och kan bara nås under torrsäsongen. 

South Luangwa är desto populärare, och vissa lodger är öppna året runt. 

Mer information finns på zambiatourism.com.

Boende, mat och aktiviteter

Remote Africa (remoteafrica.com, t/r från 7 500 kr per person per natt för boende, mat, dryck och aktiviteter) har fyra camper i Luangwadalen. I South Luangwa kan Tafika nås med bil; Chikoko Trail Camp och Crocodile River Camp kan bara nås till fots. 

Vårt val: Mwaleshi i North Luangwa nås med Remote Africas eget plan. Här bor du isolerat i vildmarken och kan åtnjuta sundowners mitt i Mwaleshifloden samt middagar under Vintergatans sken. 

I South Luangwa finns det gott om lodger och camper, framförallt i närheten av Mfuwe. Norman Carr Safaris (normancarrsafaris.com) och Robin Pope Safaris (robinpopesafaris.net) specialiserar sig precis som Remote Africa på upplevelser till fots. Andra väletablerade safarioperatörer är Bushcamp Company
(bushcampcompany.com) och Shenton Safaris (kaingo.com). Priserna varierar med säsong, men ligger i ungefär samma klass som Remote Africa. Betydligt billigare är Flatdogs (flatdogscamp.com; tält/pers från ca 300 kr och safaripaket från 2 000 kr). 

Mer information om Brent Harris och hans vandringsretreater i Afrikas vildmarker hittar du på primalpathways.org

Om du behöver övernatta i Lusaka finns det förvånansvärt få hyfsade hotell, men försök med t ex StayEasy Hotel (tsogosunhotels.com/stayeasy; dubbelrum med frukost från 930 kr), högst rankad i TripAdvisor med ett centralt läge och nära till en galleria där det finns gott om matalternativ.

Frukost vid Mwaleshi.

Frukost vid Mwaleshi.

Safari med samvete

South Luangwa är inte bara en förstklassig safaridestination utan också ett bra exempel på hur turism kan bli en positiv kraft i den lokala miljön. De flesta safarioperatörerna stöder både olika samhällsprojekt och South Luangwa Conservation Society (slcszambia.org), och 10 dollar per person per natt går oavkortat till dessa. Två av projekten är Project Luangwa (projectluangwa.org) och Chipembele Wildlife Education Trust (chipembele.org); det senare har ett prisbelönt utbildningscenter som kan besökas av utomstående.

Missa gärna

Tsetseflugor. Bits ganska rejält, och man kan dessutom bli sjuk. Flugorna gillar mörkblått och svart, så ljusa kakifärgade kläder hjälper. 

Missa inte 

Nattsafari. Kan inte göras till fots, men det är en fantastisk möjlighet att se skygga nattdjur som leoparder, ugglor, jordsvin och genetter.

3 x billösa safariäventyr i Afrika

1. Mana Pools, Zimbabwe. Ett av de bästa ställena i Afrika att komma riktigt nära framförallt elefanter, både till fots och med kanot eller motorbåt. Här finns också goda möjligheter att se vilda hundar, lejon, flodhästar och leoparder.
wilderness-safaris.com 

2. Lewa Wildlife Conservancy, Kenya. Safari till fots är fantastiskt, men det kan vara svårt att komma riktigt nära inpå de stora djuren. Det går däremot alldeles utmärkt till häst, så vill du komma inom ett par armslängder från zebror och giraffer är det här kanske något för dig. 
lewahouse.com

3. Hluhluwe-Imfolozi, Sydafrika. Vandringar på upp till fem dagar bland noshörningar, lejon och elefanter med enkla måltider och camping – perfekt för den som vill komma bort från allt och alla. 
ekznw.co.za