Malaysia: Perhentianöarna – ett överhettat paradis

Ingenstans är vattnet klarare eller sanden vitare än på Perhentian. Men både global uppvärmning och lokal överexploatering slår hårt mot de undersköna öarna utanför Malaysias östkust.

Malaysia: Perhentianöarna – ett överhettat paradis

Till Perhentianöarna har traditionellt ryggsäcksresenärer och de som hellre än att trängas med turister velat vara ett med naturen sökt sig. Även för Linnea Larsson, boende i Stockholm men på väg att flytta till Malmö, var det dessa faktorer som fällde avgörandet och styrde hennes steg till Perhentian Kecil.

– Det stod mellan det här och Thailand. Det blev Perhentian just för att det inte kändes lika turistigt, jag hade inte hört talas om öarna innan, säger hon.

Hon fann det hon sökte efter. 

– Den första natten på Mira Beach var som en paradisdröm. En enkel bungalow utan några bekvämligheter. En säng, en fläkt och en balkong någon meter från stranden. Hade det funnits lediga rum hade jag stannat där hela resan. 

Kvällarna är behagligt svala och ett utmärkt tillfälle för en promenad på stranden.

Kvällarna är behagligt svala och ett utmärkt tillfälle för en promenad på stranden.

Lätt religiösa redogörelser av detta slag är typiska för de som tagit sin tillflykt till de aningen isolerade och ofta spartanska boenden som ligger strödda längs med öarnas mindre stränder. Det talas om den perfekta paradisupplevelsen. Om enkelhetens välsignelse. Om stress som slutar existera och om tid som står stilla.

Allt detta må vara sant. Men Linnea Larsson fann också att öarnas rykte som orört paradis inte längre överensstämmer med verkligheten.

– Detta är betydligt mer turistigt än vad jag väntat mig. Jag trodde att allting skulle vara väldigt enkelt och öde, säger hon och blickar ut över Long Beach. 

Under ytan finns arter i överflöd.

Under ytan finns arter i överflöd.

Long Beach på Lilla Perhentian är öarnas livligaste strand. Lek varje dag och fest varje natt.

Long Beach på Lilla Perhentian är öarnas livligaste strand. Lek varje dag och fest varje natt.

Ordet perhentian är malaysiska och betyder ungefär rastplats. Perhentianöarna, eller Pulau Perhentian som öarna heter på originalspråket, fungerade under lång tid som ett delmål för sjöfarare som trafikerade den viktiga handelsrutten från Thailands huvudstad Bangkok till Malaysia. Varför handelsresande skulle vilja stanna till vid Perhentianöarna är lätt att förstå. Svårare är att begripa varför de överhuvudtaget skulle vilja lämna öarna.

Båten från fastlandet avgår tidigt på morgonen. Pulau Perhentian ligger tio sjömil från kusten och utgör redan på håll en förtrollande syn. Genom gryningsdimman syns intensiv grönska, rundade kritvita stränder och kristallklart vatten som skimrar i turkost. Ett sus hörs när passagerarna kollektivt drar efter andan. Öarna ser ut som någonting ur en klyschig reklambroschyr för charter­resor. Perhentians verklighet är så perfekt att den ser ut att ha photoshoppats. 

Stenblock avgränsar  stränderna från varandra.

Mellan stränderna, stenblock perfekta för barfotahoppande.

Perhehentianöarna består av två syskonöar, pedagogiskt döpta till Perhentian Besar (Stora Perhentian) och Perhentian Kecil (Lilla Perhentian). Deras vidunderliga skönhet till trots dröjde det innan turismen blev en näring att räkna med. Perhentian, liksom hela Malaysia, befann sig länge i skuggan av grannlandet i norr och dess mer etablerade destinationer.

Stranden är Perhentian Kecils längsta och centrum för de backpackers öarna lockar. Även om det badas en del under dagen är det först när mörkret faller som den verkligen vaknar till liv. Kulörta lyktor tänds och ett flertal serveringar konkurrerar plötsligt om partyklientelet. Finast är dock den otvungna strandbar som varje kväll breder ut sig över sanden. Som gäst får du en tunn bambumatta att sitta på, en eldfackla till ljuskälla och havet och stjärnhimlen som underhållning. Perfekt för par med romantik i sinne eller för den som bara vill undslippa klubbarnas elektroniska dansmusik för en stund. Här kan du köpa en liten flaska vodka för 20 ringgit, men du måste lova att säga att du tagit med den från fastlandet om polisen skulle fråga.

Perhentian Besar, den större av öarna, är mer familjeorienterad. Här finns på gott och ont fler barn­familjer, betongbyggnader och bufféfrukostar. 

»Perhentian« betyder rastplats. Under lång tid var öarna  viktiga för sjöfarten mellan Malaysia och Thailand.

"Perhentian" betyder rastplats. Under lång tid var öarna viktiga för sjöfarten mellan Malaysia och Thailand.

– Det är ju som att ha en radio som hela tiden står på i bakgrunden.

På Cozy Beach klagar svenska turister över att det muslimska land de valt att åka till är för muslimskt. Visst färdas böneutropen över sundet mellan Perhentian Kecil och Perhentian Besar och visst serverar en del restauranger inte alkohol, men annars lyser religionen med sin frånvaro. Som ett resultat av turistnäringens kraftiga uppsving de senaste åren har Perhentianöarna blivit ett stycke globaliserat paradis. På stränderna har européer fått sällskap av ryssar och kineser och på hotell och re-stauranger har infödda malaysier ersatts av lågavlönade gästarbetare.

– Vi är inte nöjda här, säger 26-årige Bir Ram Lohar från Nepal och rynkar ögonbrynen. 

– Agenten som rekryterade oss sade att arbetsdagarna skulle vara tio timmar, men vi tvingas jobba tolv. Och vi blev lovade dubbel lön om vi jobbade övertid och trippel lön om vi jobbade helgdagar. Men inget av det stämmer. 

Palmer ger behövlig skugga.

Palmer ger behövlig skugga.

Snorkla i Perhentians kristallklara vatten.

Snorkla i Perhentians kristallklara vatten.

Som så många i samma situation sökte han sig utomlands strax efter sitt giftermål. Med en familj följer försörjningsansvar och drömmarna om att de egna barnen – hans nyfödda son var 13 dagar gammal då han lämnade Nepal – ska kunna få en gedigen utbildning. Men skolan kostar mer än vad lönearbete hemma genererar. Nu har han snart bara ett år kvar på det treårskontrakt han signerade inför flytten till Malaysia. 

– Jag ringer min fru varje kväll. Jag saknar henne så mycket, säger Bir Ram Lohar med både längtan och ett uns av glädje i rösten. 

Förutom saknaden, och missnöjet med övertiden, trivs han med sitt arbete. Turisterna är genomgående vänliga och när han väl är ledig – en dag i veckan – så har det sina fördelar att jobba i paradiset.

– Jag gillar att snorkla. Det finns inte så många sjöar där jag växte upp i Nepal nära gränsen mot Indien, så jag kan inte simma. Men det går att ändå om du håller dig på grunt vatten, jag har sett sköldpaddor som kommer in till stranden. 

Dykning är en av öarnas största dragningskraft.

Dykning är en av öarnas största dragningskraft.

Det som sker under vattenytan har länge varit en lika stark del av öarnas dragningskraft som de bländande stränderna. Snorklingen och dykningen har haft rykte om sig att vara i absolut världsklass, men de senaste åren har nya ekologiska förutsättningar slagit hårt mot Perhentians berömda korallrev. 

– För några år sedan blev vattnet två–tre grader varmare. Korallerna klarar inte förändringen, säger Uwei Oie, 24 år, dykinstruktör på Watercolours Dive Center. 

Hon kommer ursprungligen från Kota Bharu, den närmaste större staden på fastlandet. Men dykcentret som ägs av hennes farbror är ett av öarnas äldsta och Uwei Oie har på nära håll kunnat följa Perhentians inte enbart positiva utveckling. 

– Jag har kommit hit två–tre gånger om året sedan jag var liten, säger hon. Det har förändrats mycket. När jag var barn var stränderna helt obebyggda och det här var ett av de bästa dykställena i världen. För tio år sedan fanns det fortfarande bara några få båtar som åkte ut hit, ibland var du tvungen att lifta med en fiskebåt. 

Mot nya äventyr.

Mot nya äventyr.

Den globala uppvärmningen må ha varit den främsta anledningen till massdöden under vattnet, men den ökade turismen har också resulterat i en hotbild av mer lokalt slag. Öarnas dykskolor är generellt ansvarstagande, ordnar gemensamma revstädningar och undervisar sina elever i hur de ska uppträda under ytan för att inte störa det som lever i det element där de själva bara är gäster. Dessvärre kan inte samma sak sägas om de hotell som arran-gerar snorklingsturer. Ofta ligger dussintals båtar ankrade i samma bukt, med följden att ett drygt hundratal turisters synkroniserade plaskande skrämmer havslivet. Och som om inte volymerna vore problem nog spelas ofta hög, skränig musik från båtarna. Du behöver inte vara utbildad marinbiolog för att räkna ut konsekvenserna.

– Havssköldpaddorna blir stressade och söker sig längre bort från kusten, säger Uwei Oie. 

Dykskolorna har sedan flera år slutat hyra ut simfötter eftersom turister med skyddande gummihud envisats med att kliva på de ömtåliga korallerna. Trots upprepade övertalningsförsök har öns hotell inte varit särskilt intresserade av att ansluta sig till initiativet. Och trots att vattnen kring öarna sedan många år är en skyddad marinpark så ser ansvariga myndigheter mellan fingrarna. 

I dessa tider då betydelsen av hållbarhetsperspektiv slutligen vunnit allmänt erkännande erbjuder Perhentian en tänkvärd läxa. Ansvarsfulla arrangörer och resenärer är en nödvändig, men i sig inte tillräcklig, förutsättning för hållbar turism. Den globala uppvärmningen skulle ha härjat korallerna även om Perhentian varit helt stängt för resenärer. Hållbar turism kräver ytterst en hållbar värld.

För Uwie Oie är havet både försörjning och passion. Hon får något mörkt i blicken när hon talar om lata marinparksvakter som inte gör sitt jobb och om giriga hotellägare som utarmar det paradis som är grunden för deras egna inkomster. 

– Jag är glad att det inte finns något mer utrymme så att de inte kan bygga fler hotell.

Men, tillägger hon, även om hoten är allvarliga så lever Perhentian ännu. 

– Det finns fortfarande några ställen där korallerna mår bra, som Turtle Point.

Lugnt öliv.

Öliv.

Turtle Point, strax utanför Turtle Beach på den större av öarna, är onekligen magiskt. Till denna helt oexploaterade sagostrand, som du ofta kan få ha helt för dig själv, kan du ta dig med vattentaxi. Eller ännu hellre med kajak. Den äventyrligt lagda kan även vandra genom djungeln. Ett nätverk av leder förbinder öns stränder med varandra, men för att nå Turtle Beach måste du våga lämna den upptrampade stigen.

Det finns onekligen en viss nerv i att vandra i en vegetation som är så tät att halvdager råder även under dygnets mest stekande soltimmar. Där du inte ser några människor men ständigt påminns om att du inte är ensam. Ibland får du privilegiet att se det som orsakar rasslet i de nedfallna löven eller trädkronorna – kanske en tvåmeterslång varan eller en langurapa med frågande ögon. Ibland kan du bara gissa.

Ett enkelt sätt att ta sig runt är vattentaxi. Ett kul alternativ är kajak.

Apor har tagit en nedlagd resort i besittning

Några apor som har tagit en nedlagd resort i besittning

Den som väl tagit sig till Turtle Beach blir rikligt belönad. Den färgsprakande artrikedomen under havsytan är en av de allra mest spektakulära shower naturen kan erbjuda. Svartspetsiga revhajar med känslokalla ögon sveper över havsbotten som osaliga andar. Orädda stim omringar dig och nafsar nyfiket på dina fingrar i jakt på en munsbit gammal hud. Och kaxiga clownfiskar gör arga utfall om du kommer för nära de mjukt dansande anemoner där dessa färgsprakande små mirakel har sina hem.

Text: Ivar Andersen. Foto: Jonas Gratzer.