Italien: Vilda och flärdfulla Comosjön

Ta en drink bland filmstjärnor eller drick vatten direkt från bäcken. Sov i en lyxsvit eller i en knarrig våningssäng bland bergen. Området runt italienska Comosjön passar både fattiga och rika resenärer. Den storslagna naturen älskas av alla.

Italien: Vilda och flärdfulla Comosjön
Vattnet är kallt, men lockande, i en av Europas djupaste sjöar. Foto: Moa Karlberg.

När jag berättar för vänner och bekanta om mitt resmål visar det sig att den lilla staden mellan Milano och schweiziska gränsen dras med en doft av flärd. 

– Como? Det är där de rika människorna bor. 

– Como? Då får du hälsa på George Clooney.

Villa d'Este Comosjön.

Anrika Villa d'Este Comosjön.

Men när jag står i centrum, med blicken på Comos stolta katedral, känns det som vilken söt italiensk stad som helst. Turister flanerar mellan solbelysta bostadshus och mysiga affärer innanför medeltidsmurarna. På ett torg är det marknad, på ett annat spelar en blåsorkester. Påfallande många, såväl turister som invånare, bär en glass i handen. Utanför Gelateria Lariana trängs ett tjugo­­tal sötsugna. Där inne skopar tre butiksbiträden kulor i en rasande fart – ibland ringlar kön femtio meter lång.

Como har traditionellt varit en industristad som ända sen 1500-talet producerat silke av finaste kvalitet. I och med billig konkurrens från Kina har den lokala tillverkningen dalat, men fortfarande beställer kända italienska klädmärken som Versace och Valentino sina slipsar och sjalar från Como. Men det är snarare det geografiska läget som gett staden dess berömmelse. Vid foten av kilometerhöga berg, och vid randen till en av Italiens största och Europas djupaste sjöar, är utsikten slående vacker.

Det är ingen ny upptäckt. Längs sjökanten radar lyxiga villor i nyklassicistisk stil upp sig, byggda av den förmögna 1700-talsadel som gärna bytte vardagen i Milano mot rekreation runt Comosjön. Denna lördag poserar brudpar framför fotografer med den anrika Villa Olmo i bakgrunden. Just här vistades självaste Napoleon när han i början av 1800-talet regerade över Lombardiet.

Om några dagar ska jag på nära håll få uppleva societeten som den ter sig i nutid – men först det enklare livet. 

Mitt bland molnen längs vandringsleden Sentiero Italia.

Mitt bland molnen längs vandringsleden Sentiero Italia.

Jag och min reskompis tar den gamla linbanan från 1894 drygt tusen meter upp till Comos mest kända utsiktsplats, Brunate. Men istället för att följa de andra turisterna till Alessandro Voltas fyrhus går vi vidare inåt, uppåt. Vi slår in på en etapp av vandringsleden Sentiero Italia, som längs rödvita markeringar går 6 000 kilo­meter genom landet. Stigen är i början bred och stenlagd, men går stadigt uppåt. Det är uppskattningsvis sex timmars vandring till vårt natthärbärge. Redan efter en halvtimme inser jag att jag borde lämnat hälften av min 14-kilospackning hemma, och investerat i bättre skodon än de sneakers jag råkar ha på mig. Ryggsäcken tynger på axlarna och magbältet skaver mot höfterna, men det är bara att bita ihop.

Utsikten är det i alla fall inget fel på – ju högre vi kommer, desto mer magnifik blir den. Vidsträckta bokskogar varvas med höglänta betesmarker där vi anar sjön långt nere i dalen. Det är molnigt, vilket skymmer sikten något men ger en uppskattad svalka. Vi kommer in i lunken, accepterar packningen, lyssnar på fågelsången. På hela dagen möter vi endast två motocrossförare, ett medelålders par och en spänstig äldre man i neongröna träningskläder som visslande spurtar förbi. 

Färsk pasta hos Crotto Piazzaga i byn Torno.

Färsk pasta hos Crotto Piazzaga i Torno, norr om Como.

Menaggio, Italien.

Skymning i Menaggio.

När vi vandrat i sex timmar blir det tydligt att vi ligger efter i schemat – den som fastställde tidsåtgången har inte räknat med tung packning och frekventa russin­pauser. De svalkande molnen har hopat sig och mörknat. Det börjar regna. Vi är ovanför träden. Fötterna klagar. Då ser vi en skylt som säger att det bara är en timmes vandring till Alpetto di Torno. Vi tar nya tag.

Att se den grå stenbyggnaden på andra sidan dalen är en välsignelse. Där inne väntar varma, torra sängar och trerätters middag. Rifugio Alpetto di Torno är ett av många vandrarhem längs lederna, där du kan ta matpaus eller stanna över natten. Till skillnad från många andra bergsstugor, som fokuserar på helger och juli–augusti, håller Alpetto di Torno öppet dagligen från påsk till november.

Ugo Vincenci, kock på Alpetto di Torno.

Ugo Vincenci, kock på Alpetto di Torno.

En regnig måndag i juni är vi de enda gästerna. Den stora matsalen med sina mörka trämöbler och spretiga väggbonader är tom men välkomnande. De gamla vännerna Daniele Zerboni och Ugo Vincenci gör sitt bästa för att vi ska trivas. Mellan vändorna i köket berättar de om valet att leva på denna isolerade plats.

– Jag brukar säga att många människor är ensamma trots att de bor i städer, säger Daniele Zerboni.

– Jag bodde tio år i Milano, men trivs bättre i vild­marken. Nu blir jag stressad bara jag tillbringar en timme i närmaste byn, och den har inte mer än 5 000 invånare. Jag har aldrig tråkigt här, varje dag förundras jag över naturen och hur den förändras, med sol, regn och snö. Det är den bästa platsen för mina barn att växa upp på, de lär sig mycket mer av naturen än i skolan.

Danieles gravida flickvän och två barn bor också här, förklarar Ugo Vincenci och fortsätter:

– Själv åker jag härifrån på vintrarna, för att vidareutbilda mig inom kockyrket eller för att resa. Men det finns knappt några jobb i stan som passar mig, jag föredrar att leva här och klara mig på mindre pengar. 

– Under högsäsong kan vi ha fullt, annars bor de flesta turisterna närmast sjön, fyller Daniele Zerboni i. 

– Det är ju där nere det mesta finns. Som George Clooney­!

Daniele Zerbonis skratt markerar att han och George Clooney inte skulle ha mycket gemensamt. 

Under middagen – pasta med vildvitlökspesto, rödvinsrisotto, grönsaksomelett, sallad och semifreddo – ökar regnet i styrka. När vi med våra utmattade kroppar kryper till kojs redan vid tiotiden, somnar vi till ihållande åskmuller och hundra blixtar i minuten. 

Byn Piazzaga, Como.

Förmiddag i minibyn Piazzaga.

Nästa morgon låtsas vädret som ingenting, och levererar strålande sol. Ackompanjerade av pinglande koskällor ger vi oss iväg, återigen uppåt längs sluttningarna. Men packningen känns lättare nu, och i backarna växer mogna smultron som inbjuder till pauser. Från den högsta toppen ser vi slutmålet Bellagio, byn som ligger på udden mellan armarna i sjöns uppochnervända Y. 

Någonstans på väg ner, troligtvis när vi skyndar genom en hage med närgångna kalvar, tappar vi bort de rödvita markeringarna. Det gör inget, tänker vi, vi är ändå nära nu. Men efter ytterligare en stund lyser Bellagio fortfarande med sin frånvaro, och vi låter tummen ta över. Fyra bilar kör förbi innan en tant Augusta stannar. Med stor ordrikedom skryter hon, hela vägen ner till Bellagio, om sin vackra hembygd. Bergen, sjön, tutti!

Vandring mellan italienska Como och Bellagio.

Ensam med korna, mellan Como och Bellagio.

På ett huj är vi nere vid vattnet. Våra svettiga och praktiska kläder rimmar illa med Bellagios välbärgade turister. Här är gatorna fyllda av amerikanska pensionärer i keps, några italienare ser vi knappt. Byn är för all del väldigt pittoresk. Vi äter en glass innan vi tar båten till Varenna, som är både vackrare och lugnare, inramad av medeltid. Långt från förgångna sekels vidlyftiga överklassliv, och långt från dagens – trots att George Clooney bor på andra sidan vattnet. Att knacka på dörren och bjuda in oss själva till George Clooneys Villa Oleandra känns som ett dödsdömt försök. Istället avlägger vi en visit hos hans kompisar. 

Båt: trevligaste sättet att ta sig mellan olika byar.

Båt: trevligaste sättet att ta sig mellan olika byar.

Bästa glassen i Como står Gelateria Mariana för.

Gelateria Lariana har glass värd att köa för.

Det här är inte direkt en plats för vagabonder, säger Antonella Chiesa, marknadsansvarig på lyxhotellet Villa D'Este, när jag nämner namnet på den här tidningen. Hon möter oss i lobbyn iklädd vida vita byxor, en elegant tunika och ett tjockt guldarmband som följer handen när hon pekar. Trots att Antonella Chiesa gjort rätt i sin klassanalys (8 000 kronor natten är inte direkt vår budget) tar hon sig tid att visa oss runt. Storögda glider vi efter henne genom några av de 152 rummen, bankettsalarna och altanerna, medan Antonella Chiesa berättar om de tio hektaren trädgårdar, de tre simbassängerna, åtta tennisbanorna, squashbanan, gymmet, det turkiska badet, mosaikbyggnaden och juveleraren. Och matsalen, där män ska bära slips och kostym.

– För kvinnor finns ingen uttalad klädkod. De förväntas alltid vara eleganta.

Själva bjuds vi på apelsinjuice på den mer avslappnade altanen, där ett glas kostar 110 kronor.

Villa D'Este uppfördes av kardinal Tolomeo Gallio 1568, och har sen dess lockat till sig festande och semest­rande celebriteter. 

– Sen det blev hotell i slutet av 1800-talet har vi haft många berömda gäster. Förutom internationella kungligheter så har bland andra Greta Garbo, Bruce Springsteen, Elton John och Madonna sovit här, berättar Antonella Chiesa.

Tonen av stolthet går inte att ta fel på när hon triumferande avslutar:

– Förra veckan var vår granne George Clooney över på middag.

Stil och strukna dukar i Villa D’Este.

Stil och strukna dukar i Villa D'Este.

Jag tänker på Daniele Zerboni och Ugo Vincenci uppe i bergen. Och jag undrar var medelmänniskorna finns, de som varken köper juice för 110 riksdaler eller flyr allt vad konsumism heter? Det är inte förrän vi tar oss norrut som vi hittar dem. 

De södra delarna av sjön har förorenats av Comos industrier, men ju längre norrut, desto renare vatten. På stranden i Gravedona hör vi mer italienska än på hela veckan. En skolklass leker, en hund springer förbi och människor solar. Ett fåtal badar. Vattnet är kallt som ett svenskt hav i juni. Här finns varken vandrare eller Versace. Hit kommer varken George Clooney (han skulle sakna lyxen) eller Daniele Zerboni (han skulle sakna vidderna).

Här är bara alldeles vanligt – och det är ganska skönt.