• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Alaska: Närkontakt med vildmarken

    Alaska – brunbjörnar, glaciärer och öde spökstäder. Få platser framkallar sådan äventyrslystnad som USA:s nordligaste stat. Tobias Bestelid lyssnade på vildmarkens rop.

    Alaska: Närkontakt med vildmarken
    Vildmarken kallar. Foto: Karl-Johan Larsson.

    Cessnan skakar och hoppar. Molnen trycker mot flygplanets fönster. Det är som om ett oändligt antal bomullstussar vill in i cockpit. Jag sitter i framsätet bredvid piloten Mark Stadsklev. Han ser bekymrad ut.
    – Sikten är nästan noll. Jag tror tyvärr vi får vända om.

    Mark vrider på styrspaken. Planet börjar sakta gira åt höger. Bomullstussarna lossnar plötsligt från varandra och en spegelblank, knallgrön sjö uppenbarar sig nedanför oss. Högresta tallar sticker upp sina toppar mot bomullen. Mark ler.
    – Se där. Det blir nog björnskådning trots allt.

    Cessnans flytpontoner glider snart fram på grönt vatten. 

    Lake Clark National Park and Reserve är ett av Alaskas mest unika naturområden. Båt eller propellerplan är enda färdsättet in i området.

    Lake Clark National Park and Reserve är ett av Alaskas mest unika naturområden. Båt eller propellerplan är enda färdsättet in i området.

    Lake Clark National Park and Reserve ligger 16 mil sydväst om Alaskas största stad, Anchorage, och kan bara nås med små flygplan eller båt. Inga vägar korsar Alaskas kanske mest unika naturområden – tre bergskedjor möter varandra, här finns en kustlinje med regnskog, glaciärer, laxrika floder, en platå med alpin tundra och två vulkaner, varav den ena, Mount Redoubt, är aktiv och hade ett utbrott så sent som 2009. De olika ekosystemen gör att att djurlivet frodas såväl på land som i vattnet. Här finns i stort sett Alaskas alla djurarter på en och samma plats.

    Det som är bra på papperet visar sig ännu bättre i verkligheten. Vår båt skjuter ut från stranden vid Redoubt Lodge, en av de få bosättningarna i området. Vår guide Clark -Hildebrand, med typiskt Alaskaskägg och sliten keps, hälsar oss välkomna.
    – Lake Clark är en av Alaskas nyaste nationalparker. Så sent som 1980 fick området skyddad status. 

    Han sveper med armarna mot landskapet.
    – Och som ni ser så är den en av Alaskas absolut vackraste! 

    Sjön som vi färdas på, Crescent Lake, omsluts av klorofyllstinn urskog och majestätiska berg, med snötäckta toppar avbrutna av blåtonade glaciärer som kilar in sig i berget som gigantiska tuggummin. Höstdagen kräver mössa, fleecetröja och vindjacka, men det kompakta molntäcket har nu spruckit upp ytterligare. Här och var tränger solens strålar ner i Edens lustgård. 

    En snabbgående båt med laxfiskare passerar oss. De vinkar. När deras svallvågor försvunnit i det Karibiengröna vattnet finns det inget annat än vi och naturen. Vår motor stånkar dovt och sövande. Plötsligt ser vi en rörelse på stranden. Clark pekar.
    – Björn. En hona med två ungar. 

    Han styr båten mot stranden. Brunbjörnarna tar ingen notis om oss. När motorn stannar är vi 60–70 meter från dem.

    Laxfloderna i nationalparken tillhör världens bästa och gör björnarna stora och talrika. Alaskas brunbjörnar är av samma art som vår svenska brunbjörn, men den näringsrika födan gör dem generellt sett större. Alaskas – och världens – största brunbjörnar hittar man på Kodiak Island utanför Alaskas västkust. De är en underart till den vanliga brunbjörnen och kan nå nästan monstruösa proportioner med vikter på upp till 700 kg. Den snabbast växande populationen hittar man dock någon helt annanstans – i Sverige.

    Gott om »bruins«. Kring Crescent Lake i Lake Clark National Park and Reserve fångar brunbjörnarna lax. Med båt kommer du nära utan att störa dem.

    Gott om "bruins". Kring Crescent Lake i Lake Clark National Park and Reserve fångar brunbjörnarna lax. Med båt kommer du nära utan att störa dem.

    Björnhonan simmar ut i vattnet mot oss. Clark lägger i backen och gör sig beredd för att backa båten. Björnungarna står på bakbenen på stranden och tittar efter henne. Åtta till tio meter från båten tar björnmamman en stor lax som ligger i ytan, sedan återvänder hon till de hungriga ungarna.
    – Laxen har lekt klart och hanarna har dött av utmattning. Tittar ni noggrant ser ni att det ligger mängder med död, eller halvdöd, lax i sjön. Det är ett McDonald's för björnarna, säger Clark.

    Vi åker vidare och spanar längs sjöns stränder. När dagen närmar sig sitt slut har vi sett nio brunbjörnar. Den tionde ser vi när vi närmar oss lodgen. Björnen vandrar upp i skogen bara några meter från husen. Clark ropar in det på radion medan han styr in båten mot land.
    – Vi har ett tunt elstängsel runt campen. Det skyddar förstås inte, men oftast skrämmer det bort dem om de går emot det. En gång hade vi en björn som hade tagit sig in i matförrådet, där vi hade några paket frysta blåbärsmuffins i frysen. Han hade plockat ur blåbären ur muffinsen och ätit upp dem. Det var det enda han hade ätit. Ingenting annat. De har extremt bra luktsinne.

    Alaska, ett Norrland på steroider. Älgarna, björnarna, vargarna och vidderna – allt är större. Hösten är den kanske vackraste årstiden. Ska du fiska, satsa på vår eller sommar.

    Alaska, ett Norrland på steroider. Älgarna, björnarna, vargarna och vidderna – allt är större. Hösten är den kanske vackraste årstiden. Ska du fiska, satsa på vår eller sommar.

    På en yta sju gånger större än Sverige lever bara 700 000 ­invånare – och då bor nästan hälften av dem i största staden Anchorage. Medelåldern är förvånande låg, enbart 32 år. 

    Utanför städerna regerar naturen, men vägarna som finns är ofta bra om än oändligt långa. Vi fortsätter vår resa på en av dem, Glenn Highway. Täta skogar följer oss i åtta timmar mot fiskeläget Valdez, dit de första guldletarna kom en gång i tiden. Här och var längs vägen tittar en glaciär eller öppet, magiskt höstrött landskap fram. Skyltar varnar för caribou, vildren, och älg. Vi lyckas se två älgar precis vid vägen under vår 10 dagar långa resa. 

    Alaska rymmer någonstans kring 200 000 älgar, men förvånade nog så är det en högst blygsam siffra jämfört med vad vi är vana vid här hemma i lilla Sverige. Sommartid beräknas vi ha 300 000–400 000 älgar. Alaskas mycket karga vintrar ihop med betydligt större förekomst av varg och björn minskar älgpopulationen.

    Prince William Sound utanför Valdez.  Hem åt sälar, havsuttrar, valar och USA:s nationalsymbol, den vithövdade havsörnen.

    Prince William Sound utanför Valdez.
    Hem åt sälar, havsuttrar, valar och USA:s nationalsymbol, den vithövdade havsörnen.

    Mitt ute i ingenstans, efter några timmar på vägen, ser vi en hemmaskriven skylt. Hamburgers & Beers. Vi svänger av och följer en lång grusväg. Vid vägs ände breder en sjö ut sig. Där framför ligger ett kulört gult hus, med ett gigantiskt älghorn över dörren. Bredvid står två cyklar. Innan dörren till det lilla huset går igen bakom oss får jag en känsla av att jag känner igen de där cyklarna på något sätt. 

    Björnfällar, renhorn och bisonskallar hänger på väggarna. I mitten står ett biljardbord. Bakom bardisken står en man i svart t-shirt och bandana.
    – Välkomna till Tolsona! Vi bor 60 stycken här och jag är en av dem. Jag heter James. 

    Jag beställer min favoritöl, Alaska Amber Ale, men får nöja mig med en annan pale ale. Kalle, vars tur det är att köra, tar en läsk.
    – Så, vill ni ha hamburgare eller vill ni ha hamburgare? ropar James medan han försvinner in i köket. Snart fräser stekhällen.

    Vid ett bord sitter två killar i dryga 30-årsåldern och dricker varsin öl. De har cykelkläder på sig. 

    En bit kvar. Kenneth och Magnus på väg mot Miami.

    En bit kvar. Kenneth och Magnus på väg mot Miami.

    Vi har gissat, och tjuvlyssnat, rätt. Cyklisterna Kenneth Wallin och Magnus Hörberg kommer från Sverige. Såväl cyklarnas märke som packväskorna var svenska. Kenneth och Magnus ska i fem månader cykla till förmån för Världens barn. Slutdestinationen är Miami. De har bara cyklat i några dagar när vi träffar dem. Kenneth, för dagen klädd i Tre kronor-mössa, 36, bor i Stockholm och Magnus, 34, är från Växjö.
    – Det är ett helt sagolikt landskap. Mycket vackrare än man kunnat föreställa sig, säger Magnus och tar en sipp av ölen som vi bjuder dem på.

    – Efter landskapet är nog vänligheten det bästa med Alaska. Flera gånger har folk frågat om vi vill låna deras värmeelement till tältet, flikar Kenneth i.

    Jag undrar vad det jobbigaste är. Cyklingen i sig själv? Njae, den är bitvis tung, men det är inte det som oroar dem.
    – Vi är lite nojiga över björnfaran. Vissa säger att de är en fara, andra att det inte är något problem. Vi har björnsprej, men många som vi har träffat har ju vapen som skydd.

    Efter en, för vårt schema, alldeles för lång och trevlig paus är det dags att ge oss av ut på vägarna igen. Av James beställer vi i smyg två sista whisky till Kenneth och Magnus innan vi lämnar dem till sitt öde i ett av världens björntätaste områden.

    I Valdez ligger fiskebåtarna på rad. Regnet häller ner. Vädret är dock aldrig något som stör en Alaska-bo. Vädret är vädret. Inte mer än så. Ska man leta bra väder ska man leta sig till någon annan av de Lower 48, som de kallar delstaterna som ligger söderut. Vi drar på oss regnjackorna och boardar båten som ska ta oss till Prince William Sound, sundet där jätteglaciären Columbia Glacier för varje dag som går drar sig tillbaka från vattnet upp till Chugachbergen.

    Den 24 mars 1989 blev Valdez och Prince William Sound förstasidestoff på världens dagstidningar. Det var här oljetankern Exxon Valdez gick på grund och släppte ut 42 000 kubikmeter råolja – ett av världens största och allvarligaste utsläpp någonsin. Endast 5 procent av oljan lyckades fångas upp under det följande sanerings­arbetet. Effekten på djurlivet var katastrofal. 250 000 sjöfåglar, 22 späckhuggare, 300 sälar, 2 800 havsuttrar och 250 vithövdade havsörnar beräknas ha dött av utsläppet. Antalet döda laxar och sillar är omöjligt att uppskatta. Chugach, en indianstam i området, som levde på jakt och fiske försattes i konkurs till följd av katastrofen.

    Valdez. Första anhalten för många guldgrävare på 1800-talet. På 1900-talet mest känt för Exxonkatastrofen, ett av världens värsta oljeutsläpp.

    Valdez. Första anhalten för många guldgrävare på 1800-talet. På 1900-talet mest känt för Exxonkatastrofen, ett av världens värsta oljeutsläpp.

    Vi passerar området där Exxon Valdez gick på grund. Det finns inget som visar spår efter den fruktansvärda katastrofen. I vattenytan leker några sälar. Lite längre bort simmar ett par havsuttrar. Naturen har sakta återhämtat sig, men sillen dog helt ut och har aldrig återkommit. En ståtlig vithövdad havsörn sitter i en grantopp, halvt beslöjad av en fin, mystisk dimma. 

    När vi når Colombiaglaciären har vi stånkat fram många timmar genom det ihärdiga regnet. Synen är mäktig. Glaciären är blå-vit och ser ut som en gigantisk skopa Ben & Jerrys-glass. Emellanåt lossnar stora bitar med ett brak och rasar ner i det iskalla vattnet. 

    På vägen tillbaka ropar kaptenen i högtalarna.
    – Titta på vänster sida så kommer ni att få se något unikt.

    Kamerorna riktas genast mot stranden, där något stort ligger dött. Runtomkring går en handfull människor i gula regnrockar och stövlar.
    – En Bairds näbbval. Den hittade död igår och nu undersöker forskarna varför.

    Bairds näbbval, Berardius bardii, är en av de ovanligaste valarterna i världen, med ett totalbestånd på endast några tusen individer.

    Sugen på att fånga de stora firrarna?  Valdez är rätt ställe. I Alaska finns fem sorters lax, där kungslaxen är den mest åtråvärda.

    Sugen på att fånga de stora firrarna?
    Valdez är rätt ställe. I Alaska finns fem sorters lax, där kungslaxen är den mest åtråvärda.

    Några älgjägare lastar in packning och gevär i ett propellerplan på det oansenliga flygfältet i Chitina, några timmar från Valdez. Tjugo personer bor i byn med samma namn. En skylt vid landningsbanan upplyser om att skott inte får avlossas inom flygfältets område. 

    En stund senare hälsas vi välkomna till Wrangell-St Elias nationalpark av 4 996 meter höga Mount Blackburn, Nordamerikas femte högsta berg. Kennicottglaciären, över fyra km lång, rinner ut i ett blåvitt flöde vid dess fot. Längre ner i dalen har gruset lagt sig som en bränd, smutsig skorpa över den flera hundra meter tjocka isen. 

    Orten McCarthy består av en handfull hus och en lerig huvudgata med wifi-täckning i stort sett hela sträckan. Detta är utgångspunkten för trekking och glaciärvandringar i nationalparken. Omkring 20 personer bor permanent här – vilket är 20 fler än vad det bor i stan som vi är här för att besöka, den ödelagda gruvstaden Kennecott. 

    Tobias, Vagabonds chefredaktör, med guiden Ed på Root Glacier, som ligger en kort vandring bort från övergivna staden Kennecott.

    Tobias, Vagabonds chefredaktör, med guiden Ed på Root Glacier, som ligger en kort vandring bort från övergivna staden Kennecott.

    Det var i augusti 1900 som Kennecotts historia började. Två prospektörer, Jack Smith och Clarence Turner, hittade en grön fläck på en bergsluttning. Tillsammans med nio vänner startade de gruvbolaget Chitina Mining and Exploration och började utvinna koppar ur kullarna. Kopparen skeppade de ut via Valdez. 

    De kommande 20 årens kopparutvinning visade att Jack och Clarence hade hittat platsen med världens dittills största kända koncentration av koppar. 1903 gick Guggenheimfamiljen och J.P Morgan in och bidrog med mer finansiering och Kennecott blev snart en högmodern gruvbrytningsplats, med som mest 600 arbetare och förmän. Här fanns skola, tennisbana, mejeri – och USA:s första röntgenmaskin. 1938 fick framgångssagan ett abrupt slut. Kopparn sinade och stan lämnades vind för våg. 

    Det är så stan möter besökaren idag. De jättelika rödmålade huskropparna står spöklikt tomma och med vidunderlig utsikt mot berg, skog och glaciärer. Det känns som en filminspelningsplats med riggade kulisser, men där filmteam och skådisarna saknas. Vi vandrar omkring länge. Turistsäsongen är slut och vi har stan helt för oss själva. 

    Gruvstaden Kennecott lämnades vind för våg 1938 när kopparen sinade. Stan ligger spöklikt öde än idag. Det som ser ut som ett grustag bakom ruinerna är en gigantisk glaciär.

    Gruvstaden Kennecott lämnades vind för våg 1938 när kopparen sinade. Stan ligger spöklikt öde än idag. Det som ser ut som ett grustag bakom ruinerna är en gigantisk glaciär.

    Om Kennecott var arbetsplatsen så växte McCarthy fram som nöjesmetropolen. Gruvbolagen ansåg inte bara att vinsten skulle maximeras utan också att de hade ett etiskt och moraliskt arbetsgivaransvar. Kvinnor och sprit var helt förbjudna i Kennecott. Barer öppnades därför några kilometer bort i McCarthy. När vi är här finns det bara några få säsongs-arbetande vandrings och klätterguider som hänger i baren, alla med rödbrända näsor och nötta t-shirts över färgglada merinounderställ.

    Alaskas väder byter skepnad som så många gånger under vår resa. Mörka moln drar in över den forna nöjesmetropolen precis som vi ska lyfta på vår sista flygsträcka mot civilisationen. Strax innan gråheten bäddar sig tät kring oss ser jag två cyklister på en oändlig raksträcka. Mitt Alaska-äventyr är snart slut. Kenneth och Magnus har en bit kvar.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!