Puerto Rico: Karibisk stolthet i landet mittemellan

Puerto Rico: Karibisk stolthet i landet mittemellan

Puerto Rico är den karibiska ön som är en del av USA. Men ändå inte. Relationen mellan de två får känslorna att svalla bland puertoricanerna. Men identiteten är stark och stoltheten stor – över vita stränder och kristallklara vatten, ända in i den djupaste djungeln.

San Juans gamla stadskärna är renoverad spansk kolonialarkitektur, med kullersten under fötterna, gatlyktors sken att drömma sig bort i och amerikanska snabbmatskedjor att känna sig hemma i. Dagens kryssningsfartyg har hunnit läcka ut ett par tusen människor och suga in dem igen för avfärd, när skymningen faller och barerna på Calle San Sebastian börjar väckas till liv. 

I dunklet på La Factoria serveras romdrinkar med finess. Noga utvald lagrad rom, torkade kryddor och hemmagjord sirap. Portishead i högtalarna och nakna glödlampor i taket, en bedagad sammetssoffa och pulled pork på menyn. Det är lockande att dröja sig kvar länge, men vi vill se mer av vad de puertoricanska fasaderna döljer, så vi tar kullerstensgatorna igen, och låter ljudet av vad som skulle kunna vara en karneval dra oss nedför backen.

San Juans gamla koloniala stadskärna, med shoppande kryssningsturister på snabbesök. Men också sköna barer och ljuvliga romdrinkar.

San Juans gamla koloniala stadskärna, med shoppande kryssningsturister på snabbesök. Men också sköna barer och ljuvliga romdrinkar.

Det första vi ser är blinkande ljus och det första vi hör är musiken. Men sedan framträder de allt tydligare: de skanderade slagorden, de arga plakaten. De beslutsamma nävarna i luften som kräver ett slut på det tillstånd Puerto Rico befunnit sig i sedan ön överlämnades till USA som ett slags segerpokal efter det spansk-amerikanska kriget 1898. Sedan dess har landet varit ett amerikanskt territorium. Men statusen är inte okomplicerad.

No à la colonia! ropar Jaqueline Payne och det märks att hon menar det.

Hon är en av alla som fått nog av mittemellanläget. Att vara en del av USA, men ändå inte. Visst kan hon enkelt åka dit och jobba om hon vill, och visst får Puerto Rico bidrag från stormakten. Men balansen mellan skyldig­heter och rättigheter upplevs som rejält skev.

– De bestämmer över vilka kontakter vi ska ha med andra länder, de bestämmer över vår industri. Vi deltar i deras krig, men vi får inte rösta om vem som ska vara president!

Jaqueline Payne vill få ett slut på USA:s styvmoderliga­ behandling av Puerto Rico.

Jaqueline Payne vill få ett slut på USA:s styvmoderliga­ behandling av Puerto Rico.

I primärvalen, där kandidaterna inom partierna väljs, kan en puertorican lägga sin röst, liksom i valet av Puerto Ricos guvernör. Sedan är det stopp. Till senat och presidentpost räcker inga puertoricanska röster. Länge har missnöjet kokat under ytan, och i en folkomröstning som hölls samtidigt som det senaste presidentvalet i USA fick puertoricanerna säga sin mening om hur de vill att framtiden ska se ut.

Drygt hälften av alla som röstade ville ha en förändring, och av dessa röstade vissa för självständighet, andra för ett slags utökad autonomi (som enligt konstitutionen skulle vara omöjlig), medan en majoritet ville se Puerto Rico som en fullvärdig amerikansk delstat. Jaqueline Payne valde det senare. 

– Vi har sagt vad vi vill, men ingenting händer. Vi är fortfarande en koloni.

Eddie Ortiz, stolt »rican« med ett komplicerat förhållande till USA.

Eddie Ortiz, stolt "rican" med ett komplicerat förhållande till USA.

Eddie Ortiz liknar situationen vid en relationsstatus på Facebook. 

– Det är komplicerat, du vet.

Han lutar sig fram över disken på Libreria Latertulia, där ljudet av kaffekoppar mot porslinsfat blandar sig med ett lätt sorl av röster. Väggarna är täckta från golv till tak av inbunden humaniora. Vi befinner oss i Rio Piedras, i södra San Juan, där universitetsbokhandlarna ligger vägg i vägg.

– Alltså, vi är lite som USA:s älskarinna. Vi kan inte gifta oss. De vill inte ha oss som delstat. I så fall hade vi varit det redan. Men förhållandet har pågått så länge att vi inte kan separera, för då är det vi som är förlorarna. Vi klarar oss inte själva, säger Eddie och spänner blicken i mig. 

Skulle en katastrof inträffa finns bara mat för två veckor, hävdar han. Här finns ingen infrastruktur för jordbruk. Man importerar nästan allt.

– Och de som får bidrag från USA gör av med sina pengar på amerikanska kedjor som K-mart, Walmart, Costco, Macy's. Så pengarna går tillbaka dit ändå.

Att USA har inflytande både kommersiellt och politiskt är uppenbart. Den inhemska identiteten, däremot, är av det slitstarka slaget. Bland många sedan generationer utvandrade puertoricaner råder inget tvivel om att rötterna betyder mycket. Inte minst i New York finns områden som mer eller mindre domineras av inflyttade puertoricaner, som där fått epitetet nuyoricans.

– I USA säger många att de är Afro American, Mexican American eller Indian American. Men frågar du en puertorican där säger han bara – I'm Rican, säger Eddie Ortiz och ler nöjt. Sedan lämnar vi honom och San Juan bakom oss. Det är dags att se mer av landet mittemellan. 

I Rio Piedras blomstrar gatukonsten.

I Rio Piedras blomstrar gatukonsten.

På ön Vieques, strax utanför Puerto Ricos östra kust, tycks det bara finnas en trafikregel, och den säger att de fritt strövande hästarna har företräde. Därför är det lite märkligt att de enda skyltarna vi ser är varning för kor, trots att de knappt tycks existera, och varning för jättekrabbor, vilket får sin förklaring när vi står inför ett gigantiskt exemplar, med ögon på skaft och en gripklo lång som en häcksax. 

Solen har börjat gå ner över de fransiga palmsiluetterna i väster och den tunna halvmånen har tänts rakt ovanför oss på den undangömda Media Luna Beach, där hästarna betar i gräset intill och den utomjordiska krabban håller oss under sträng uppsikt. Den ser ut att fundera på om det är dags att resa tillbaka till sin planet, eller fortsätta sätta hjärtat i halsgropen på strandflanörer i skymningen. Sådana som vi, eller någon av dem som nu skumpar fram i minibussar en bit längre ner på den gropiga grusvägen, på väg till grannviken, Mosquito Bay, eller Bioluminescent Bay som den också kallas. När skymningen faller är den lilla bukten den mest åtråvärda på hela ön. Speciellt en vecka som denna, när månskärvan ännu inte hunnit växa sig till en strålande lampa på himlen, och därmed börjat ödelägga den aktivitet som nu pågår med stigande entusiasm i kajakerna ute på fjärden.

Enorma mängder självlysande mikroorganismer (160 000 per liter) driver in i viken och glöder som guldstoft när händer rör om i vattnet. Varje paddeltag drar upp en svärm av glitter. Enligt Guinness rekordbok är detta den plats på jorden där marelden lyser som intensivast. Det förvånar mig inte.

Konstigare saker har ju ändå hänt, här på Vieques. 

Marisel, Yahira och Marina tar långhelg på Blue Beach, på ön Vieques.

Marisel, Yahira och Marina tar långhelg på Blue Beach, på ön Vieques.

De två tredjedelar av ön som idag ser ut att ha slumrat i evigheter och missat turistboomen har i själva verket varit skådeplatsen för bombräder, flygattacker, landstigningar med krigsfartyg, spanande ubåtar. Allt du sett i en krigsfilm har hänt här, fast i övningssyfte. Under andra världskriget etablerades en militärbas på Vieques och efter krigets slut blev det ett träningsområde för soldater med siktet inställt på tropikerna. 

Jag tänker mer på mineralvatten än krig när stranden Pata Prieta uppenbarar sig nedanför buskagen i slutet av stigen. Vi har cyklat i en timme under en stekhet sol, och associationen kan förstås ha något med det att göra. Men när ännu en liten halvmåne av ljus pudersand och sprakande klart vatten uppenbarar sig måste man nästan nypa sig i armen. Över det faktum att stränderna viker ut sig på det här viset, en efter en i sin egen perfekta vik. Inga långtråkiga spikraka sandkilometrar här inte, utan halvcirkelformade och lagom stora, med palmer, skog och fjärran höjder. Allt sånt som gör bilden till ett vykort.

Det gamla smeknamnet Secret Beach hänger kvar, och även om den knappast är en hemlighet längre är vi ganska ensamma. De fyra personer som delar stranden med oss är uppenbara proffs. Det syns på parasollerna, solstolarna, snorkelutrustningen och de bastanta kylväskorna som lastas ur jeeparna längst ner på den grusade lilla avtagsvägen. Längs de här stränderna finns inga kiosker, inga barer eller hotell, inte några hus överhuvudtaget faktiskt. Knappt några människor heller, även om det sägs att det väller in folk när det omtalade amerikanska vårlovet, Spring break, äger rum. Men det är inga horder av supande tonåringar vi snackar om – utan deras lärare, som gillar att semestra här. Vieques är sannerligen en udda ö. 

Ön Vieques långsträckta öde stränder. Att krigsscener utspelat sig här är svårt att föreställa sig.

Ön Vieques långsträckta öde stränder. Att krigsscener utspelat sig här är svårt att föreställa sig.

När jag snorklar ut från den långsträckta La Chiva, Blue Beach, ser jag snart en vit fyrkant på den vita sandbottnen. En skylt som uppenbarligen riktar sig till sådana som jag, som simmar med blicken ner genom vattnet. Budskapet är tydligt – en dödskalle och en uppmaning om att inte gå iland på ön en bit bort. Där har man hittat odetonerade bomber, vilket tyvärr är ett problem på Vieques. Det område vi kan vistas i är förstås säkrat, men bortanför dessa enastående stränder finns ännu fler – än så länge i osäkert och avspärrat tillstånd. 

Med vatten till höfterna står Marisel, Yahira och Marina med varsitt drinkglas i händerna. De kommer från fastlandet och ägnar helgen åt strandhugg med tillbehör: en fullpackad kylväska med allt man behöver. De minns när protesterna mot den militära närvaron på Vieques nådde sin kokpunkt. 2003 gav det resultat, och armén lämnade ön.

– Man kan väl säga att det var en fördel med att de var här till att börja med. Det blev aldrig exploaterat av turism, säger Marisel. 

Istället blev området förklarat som naturreservat. Här finns de närapå öde stränderna och den mäktiga mar­elden. Pelikaner, sköldpaddor och sjökor. Men här finns också kvicksilver och andra tungmetaller i marken som ett arv från de hårda militära slitningarna. Idag odlar man ingenting på Vieques. Det är för giftigt. Det finns undersökningar som visar att andelen drabbade av cancer är högre här än i resten av Puerto Rico. Paradiset har uppenbarligen en baksida. Röjningen av farligt militärt skräp fortsätter, och varningarna består:  "If you didn't drop it, don't pick it up."

Isabela, i norr, drar surfare med eller utan kitesegel.

Surfbyn Isabela, i norr, drar surfare med eller utan kitesegel.

När vi vänder åter till huvudön och fortsätter vår rundresa gör vi det med hyrbil och en tank bensin – mer dricker den inte på ett varv runt Puerto Rico. Vägarna är bättre än de flesta förare förtjänar, när de ligger tätt upp i rumpan på oss. Och även om likadana förortscenter med amerikanska kedjor som Wendy's, McDonald's, Walmart och Sear's är ett återkommande inslag överraskas vi gång på gång av den sköna naturen och känslan av en självständig kultur.

De veckade gröna bergen som döljer tät vildmark och odlingar av kaffebönor och bananer. De långsträckta stränderna runt Boquéron, där vi äter vilda ostron plockade direkt från mangroveskogen. Den kurviga väg 184, även kallad Pork Highway, i utkanten av byn Cayey på en söndag. När helstekt gris och dans står på menyn i varenda restaurang, med latinamerikanska takter och uppsluppen stämning. För att sedan uppleva den mer karibiskdoftande lunken i surfbyn Isabela, på nordkusten, där vågorna exploderar som frustande gejsrar mot stenformationerna utanför stadsstranden, och där surfbrädorna far som spjut upp i luften, när de som nyss bemästrade havet tappar kontrollen totalt. 

C-vitaminbomb. När du tröttnat på fläskfrossan längs Pork Highway.

C-vitaminbomb. När du tröttnat på fläskfrossan längs Pork Highway.

Vid vägs ände i öns inre möter vi naturen på riktigt. Hotellägaren Matthew pekar ut en ungefärlig riktning och vi nickar och lyssnar till allt han säger om vattenfall och snitslar. Vi tror vi har förstått. Efter att ha läst om asfalterade upplevelser à la botanisk trädgård i den norra delen av nationalparken El Yunque har vi valt den södra, och Matthew tycker förstås att vi valt rätt. 

– Det är som Disneyland där uppe, säger han och smackar misstyckande med tungan.

Han är själv amerikan, men till största del uppvuxen i Puerto Rico eftersom hans mor kom hit och jobbade som lärare på skolor för arméfamiljernas barn. Han har provat att flytta tillbaka, men det är här hans hjärta hör hemma. 

– USA har hjälpt Puerto Rico mycket, men det måste ske någon förändring. Att vara kontrollerad av ett land men inte kunna delta i de politiska valen håller inte. Guvernören verkar vilja fortsätta som det är, och han sitter i tre år till. Sen får vi se, säger Matthew och skickar ut oss i det vackraste han vet.

Bambu, bananträd och elefantöron kantar stigen och de branta gröna bergen ser ut att vara så täta av grönska att man undrar om det ens går att ta sig fram där inne. 

Puerto Ricos inre är bergigt och vackert.

Puerto Ricos inre är bergigt och vackert.

När vi når det första vattenfallet kan jag inte låta bli att tänka att det faktiskt finns vissa likheter med Disney, trots allt. Så som Disneyfilmer brukar se ut, så ser naturen ut här. Och allt har vi för oss själva.

Vattnet som forsar mjölkvitt nedför berghällarna, förgrenar sig mellan stenbumlingarna och landar i ett fluffigt skum som glider ut i blanka bassänger. Strålande sol och blå himmel. När vi fortsätter in i det mörka, tysta, dova, täta, gör vi det med balanserande kroppar som tar stöd mot ludna stammar och inte riktigt vet vad som väntar än.

Grenar och taggbuskar verkar sträcka sig efter oss för att få nudda våra kroppar, så ovanliga är vi här. Men när vi efter ett par svettiga timmar inser att den här sidan av nationalparken kräver sin dos av att klättra, krypa, halka i lera och i allmänhet trilskas med djungeln och att snitslarna dessutom upplösts i intet, bestämmer vi oss för att vända åter till Disneyvattenfallet. Där tar vi ett efterlängtat dopp, kanske det skönaste som någonsin tagits på denna jord. Sedan kommer regnet.

I den södra delen av djungelområdet  El Yunque kan man vara alldeles för sig själv.

I den södra delen av djungelområdet
El Yunque kan man vara alldeles för sig själv.