Öliv i Thailand – lugna dagar på Koh Yao

Ett skrik hörs över stranden och bungalow-ägaren Sae hastar iväg för att se vad som händer. Det är en näshornsfågel med trasig vinge. Flämtande med den böjda näbben under det karakteristiska hornet vacklar den omkring vid restaurangen. En vacker fågel, och en ganska typisk invånare i Phang-Nga-bukten, där fågellivet är rikt och näshornsfågelns hesa skri hör till ljudbilden. Men just den här invånaren på Koh Yao Noi, den mindre av de två bebodda Koh Yao-öarna, kommer kanske inte att skria så länge till. 

Sae försvinner runt hörnet med fågeln, och nästa gång jag ser honom har han två gröna mangofrukter i händerna istället. Snart äter vi kryddstark nudelsallad med rÙ?kor och strimlad, ung mango. Jag blir tvungen att kippa efter andan när chilihettan exploderar i munnen och ögonen tåras. 

Men det hör till. Jag vill gärna ha en smocka av den thailändska maten, och jag vill gärna få den vid en strand som Tha Khao, mitt på öns östra sida, där den blonda sanden kryper in i en långgrund vik. Några hundar leker med en stulen t-shirt på en sandtunga som sticker ut i vattnet och kvällens böneutrop hörs från en närliggande moské. 

Det är också det enda högtalarljud som hörs, och bara för en stund. Ingen musik, ingen försäljning. Bara lugn och en rosamålad himmel när solen filtreras bort och dyker ner bakom öns bergiga inre. 

På den lummiga udden som ramar in viken ska det byggas nytt hotell, säger Sae. 

– Sextio rum har jag hört. Det blir nog bra, lokalbefolkningen behöver jobb. 

Alla kan inte leva på ris- och fruktodlingar, fiske och gummiträdsplantage, och lite fler serviceyrken på ön är bara välkommet, menar han. Att utvecklingen skulle kunna gå som på Phuket, bara en timme bort med båt, tror han ändå inte. 

– Här vill vi inte sälja någon mark till storskaliga hotell. Vi tycker det är bra som det är. 

Nästa morgon går vi upp tidigt för att bege oss till en del av Phang-Nga-bukten som är relativt orörd. Medan båtlaster från både Krabi och Phuket åker till Koh Khao Phing Kan, eller James Bond Island, som den är betydligt mer känd som efter inspelningen av Mannen med den gyllene pistolen, får vi skjuts till lilla Koh Kudu Yai. Där lägger vi i kajakerna i en lagun och paddlar ut med guiden Run. Han är uppvuxen på Koh Yao Yai och brukade följa med sin pappa, fiskaren, på turer som liten. 

– När vi närmade oss fiskeställena stängde vi av motorn och stod upp och paddlade. Det var den tidens stand-up-paddling, skämtar han.

Koh Kudu Yai sticker upp som en porös kalkstens­klump klädd i grönt. Det är tufsigt, tätt och lummigt, och grönskan – teakträd, kaktus, palmer – ser ut att växa rakt ur kalkstenen. Det här är en del av Thailands största marina nationalpark och landets största mangrove­skogsområde vilket gör det möjligt för ett stort antal fisk- och fågelarter att leva här. 

En näshornsfågel flyger över oss och sätter sig på en lodrät bergvägg och strax efter ser jag en liten, knallblå kungsfiskare fladdra förbi. Vi jobbar oss fram i det gröna, varma vattnet och rundar en kalkstenspelare som skjuter upp som en raket bredvid ön. 

Det är en lugn dag, skön dag, men tryckande varmt. Jag skopar upp en handfull havsvatten att svalka mig med. Som om det skulle hjälpa. 

I en lagun där mangroven trasslar sig upp ur vattnet finns det skugga. Det är skönt att bli liggande där en stund med kajaken. Glo rakt upp i växtligheten, tänka sig att någonstans inne på den här tufsiga ön finns inte bara apor – krabbätande makaker – utan där traskar förmodligen även omkring fyrtiokilos monitorödlor och leker minidinosaurier. Jag hoppas de ska dyka upp när vi någon timme senare har paddlat runt till andra sidan och tar lunch på en strand. Men inte då. Det är bara vi. Tills utsikten bryts av ett följe kajakister och vi nickar så där som man gör kolleger emellan. 

Efter lunchen tar vi båten till Koh Yao Yai, den större av Koh Yao-öarna, och fortsätter till cykel. I byn Klong Bon sitter ett halvdussin män i skuggan och knyter blåa fiskenät under tystnad eller stilla prat. De är alla runt 60 eller äldre. Det är framförallt deras generationer som upprätthåller den småskaliga fisketraditionen. De yngre söker jobb i servicesektorn, turistbranschen. Det är där framtidens jobb finns, inte i fisket. 

Rasep tycker det känns lite tråkigt, men det är tidens gång. Han är 85 år gammal. Tunn, men fortfarande ganska stark, och med två uppmärksamma mörka ögon som utstrålar lugn och värme. De kraftiga blodådrorna på armarna bär spår av ett liv med hårt fysiskt arbete. Han har älskat det, och han vill fortfarande följa med när båtarna lägger ut på kvällen.

– Men de låter mig inte följa med längre, säger han och ler. 

Han ägnar sig åt att knyta nät istället. Det och att lära en yngre generation hur och var man hittar fisk. Vilken tid på dygnet, vilken säsong, vilka platser som är bäst och hur tidvattnet påverkar fiskelyckan. När man ska använda burar och när man ska använda nät. Han var bara 16 år när han började jobba som fiskare, så han bör veta. Nu har han fem barn och 40 barnbarn och barnbarnsbarn. Av dem är det inte många som fiskar. 

– Det är andra tider nu. Mindre fisk i havet och fler kommersiella fiskebåtar från Phuket. Trålare med ekolod. Men de får inte gå in i nationalparken. Det får bara de som kör med gammaldags långsvansbåtar, säger Rasep och tänder en cigarett. 

– Förr kunde man fiska mycket fisk till ett lågt kilopris. Nu får man mindre fisk, men priset är högre, konstaterar han sedan. 

Fångsten de tar med sig från Phang-Nga-bukten kan innehålla havsabborre, röd och vit snapper, barracuda, stingrocka och makrill. 

– Mest makrill och barracuda nu, säger han som kallar sig Mister Green, eftersom hans namn, Kiao betyder just grön.

Han skalar en betelnöt, hackar den och lägger den tillsammans med en nypa släckt kalk i ett blad. Tuggar sedan långsamt, för att få den svagt berusande känslan, lite som av nikotin. 

Vägen böljar vidare. Förbi gummiträden där saften sipprar ner i skålar som fästs på stammarna, och förbi cashewträden med sina gula frukter, där nöten hänger som en njurformad klängig fripassagerare i ena änden. I en enslig kurva ligger Monkey Reggae Baa. Ja, det stavas så. Inte en själ syns till i den kitschigt smyckade baren denna eftermiddag, och ägaren Bau ligger i en hängmatta och verkar tycka det är lite jobbigt att resa på sig när vi ändå bestämmer oss för en svalkande dryck.

Det var fest igår. Tung dag idag. Han trycker upp solglasögonen i pannan och kisar lite plågsamt. De pälsnötta hundarna Marley och Ziggy tränger ihop sig i skuggan innanför bardisken.

– Ingen musik? undrar jag.

– Ingen musik, svarar Bau och häller upp en Sprite. 

– Det här är ändå den bästa reggaebaren på hela ön. Garanterat, säger han.

Jag tror honom. Sannolikheten för att det finns så många fler reggaebarer på Koh Yao Yai känns försvinnande liten, musik eller inte. Koh Yao Yai har en nästan dubbelt så stor befolkning som grannön, med cirka 8 000 invånare, men det är på Koh Yao Noi de flesta hotellen finns – om än där i rätt liten skala. Vår guide Run, som är i trettioårsåldern och uppvuxen på Koh Yao Noi, hoppas det får fortsätta så. 

– Min generation har sett vad som hänt i Phuket. De flesta av mina vänner hemifrån jobbar där, och jag var själv bartender där i tre år innan jag tröttnade. Vi vill inte att det ska bli någon massturism här. Det ska vara en vettig nivå. 

---

Text: Karin Wallén • 2015-10-06
Restips • Thailand • Reportage