I Bob Marleys fotspår på Jamaica

Jamaica är fantastiska stränder men också ett eget musikaliskt universum. På solens ö spirar reggae-turismen. Vagabond vallfärdar i reggaens fotspår från Nine Mile till Kingston.

I Bob Marleys fotspår på Jamaica

De vita badstränderna i Ocho Rios försvinner ur ögonvrån. Reggae-bussen Chukkas Zion Line svänger runt och pekar sin front mot Jamaicas inland. Bussen är en riktig skönhet: en avlång plåtlåda från 1950-talet med rundade hörn, invändigt försedd med skivomslag, artistbilder, berömda citat och ett litet soundsystem. Till och med ratten är målad i rastafarifärgerna rött, grönt och guld. 

Jag och de andra passagerarna ska på pilgrimsfärd. Vårt mål är Nine Mile, byn där Bob Marley växte upp och ligger begravd. I bussen finns knappt ett ledigt säte. Reggae-turism är ingen obetydlig del av Jamaicas turistindustri och Chukkas Zion Line är bara en av flera dagliga bussar till Nine Mile. 

Cockpit Country. Jamaicas gröna inre.

Cockpit Country. Jamaicas gröna inre.

Anslaget för utflykten sätts omedelbart. Vårt första stopp för en rum punch, bål på juice och rom, sker redan innan vi lämnat hotellområdet, givetvis ackompanjerat av pumpande reggae. Guiden heter Daphne och är föredömligt entusiastisk. För att överrösta musiken skriker hon:

– Vi ska upp i bergen! Se det äkta Jamaica! Människorna, skjulen, getterna! Wow!

Bussen klättrar uppför de gröna branterna ovanför Ocho Rios och snart kränger vi omkring i det av Jamaicas bergiga inre som kallas Cockpit Country. En förvånansvärt folktom trakt där det är glest mellan byarna under de skogsklädda kullarna. Bussen gungar i baktakt, stämningen är god. Efter ännu en rum punch känns de hisnande stupen utan skyddsräcken mest roliga att blicka ner för.

– Barry är vår number one driver, hojtar Daphne till tonerna av Marley-hiten "Buffalo Soldier". Om han inte skriker behöver ni inte heller göra det.

Reggaebussen Chukka Zion Lion har ett intressant innertak.

Reggaebussen Chukka Zion Lion har ett intressant innertak.

Vill man resa till reggaens rötter är Cockpit Country ett utmärkt val. För landsbygden har alltid varit ett helt annat Jamaica än storstaden. Det var här slavrebellerna maroons byggde upp sina hemliga afrikanska samhällen. Det var här rastafarifilosofin föddes. Det var här folkmusiken mento uppstod, vars rytmer blev fröet till ska, dub, rocksteady och reggae. 

Och det var här Bob Marley föddes. Överallt där bussen far fram ser vi honom blicka ner från murar, husväggar och skjuldörrar. Bob Marley är på Jamaica nästintill gudaförklarad, för många rastafarier mer än nästintill. För oss européer är han själva symbolen för reggae.

– Mår ni bra? På Jamaica har vi inga problem – bara situationer. Och nu: på vänster sida: Bob Marleys skola!

Bob-souvenirer i Nine Mile.

Bob-souvenirer i Nine Mile.

Bussen stannar till ovanför en vit låg byggnad nere i en dalgång. De två tonåriga holländska tjejerna framför mig med rastaarmband och rastatröjor pressar näsorna mot bussfönstret så hårt att man får intrycket att de aldrig mer vill tvätta sina ögon, nu när de sett Bob Marleys skola.

Två skumpiga skalåtar senare är vi framme i Nine Mile. Vi kliver ur på en parkeringsplats för turistbussar. I muren som omger platsen finns en liten lucka av trä. Det känns onekligen som en Monthy Python-sketch om Jamaica när luckan plötsligt öppnas, en bunt täta hårflätor blänker till innanför och någon väser "pssst, cheap marijuana". En kö av äldre brittiska turister bildas omedelbart. 

Efter entrén, prydd med skylten One Love och ett stiliserat Bob-porträtt, lämnas vi över till besökcentrets egen guide. Denne man visar sig vara något av Jamaicas svar på Loffe Carlsson med ett brakande skratt bakom varje dålig vits. 

Motvilligt måste jag erkänna att karln vinner i längden. När han tre gånger i följd kört skämtet "Kom närmare, var inte rädda, jag är vegetarian. Häää häää häää!" blir vitsen till sist absurt rolig.

På marknaden i Kingston. Tillbakalutad stolthet.

På marknaden i Kingston. Tillbakalutad stolthet.

Bob Marleys enkla uppväxthem ligger högst upp på en kulle, inbäddad i djungelgrönska. Passande nog behagar Jamaicas nationalfågel, doctor bird, en kolibriart med två långa svansfjädrar, dansa mellan blommorna på vägen upp. Den sagolika fågeln försvinner när guiden höjer rösten.

– Nu mina damer och herrar … närmar vi oss reggaens Graceland! Häää häää häää!

På toppen av kullen leds vi runt till idel heliga platser. Rastafari Stone mot vilken en ung Bob Marley lutade sitt huvud och filosoferade under stjärnorna. Singelsängen han sjöng om i "Is this love". Kapellet där hans mor finns begravd. Den lilla kyrkan där han själv vilar, enligt uppgift med sina två käraste föremål; en Gibson LesPaul och en fotboll.

"Reggaens Graceland" Foto via Wikipedia.

En och en halv miljon människor, bokstavligen halva Jamaicas befolkning, var närvarande under begravningen här den 21 maj 1981. De stod uppradade längs vägkanterna härifrån ända till Kingston. Som författaren Lloyd Bradley påpekar var detta kanske enda gången i historien som Jamaicas folk varit helt förenade.

Efter en stund motas vår grupp milt iväg nerför kullen igen. "Exit through the gift shop" är en internationell standard, men för att lämna Bob Marleys begravningsplats måste man passera inte en utan hela tre souvenirbutiker som samtliga säljer Bob Marley-kaffe, Bob Marley-handdukar, Bob Marley-kepsar, Bob Marley-kylskåpsmagneter och Bob Marley-askkoppar.

Marleys anhöriga tycker att det hela gått för långt och hotar med att flytta reggaeikonens kropp till Afrika. Enligt envisa rykten har man i hemlighet redan gjort det.

 

Från Port Royal, Jamaicas första huvudstad,  har man vyer mot hela Kingston.

Från Port Royal, Jamaicas första huvudstad,
har man vyer mot hela Kingston.

Två dagar senare skrider jag fram på en rörig gata i Downtown Kingston, den slitna citykärnan i Jamaicas huvudstad. Människorna glider förbi mig som vatten. Genom en öppen bilruta passerar en dunkande dancehall-låt och korsas med dubrytmen från ett stånd som säljer jerk chicken. Samtidigt sprutar artisten Beenie Man ut akrobatiska fraser från frisörsalongen bredvid. Det förefaller mig som om hela denna kaotiska miljö hålls samman av och drivs genom musiken.

Om man på landsbygden hittar rötterna till den jamaicanska musiken så var det här i Kingston den utvecklades till ett världsfenomen. Alltihop skedde på en förvånansvärt liten yta. De flesta inflytelserika musikstudior låg på promenadavstånd från varandra i Downtown. Intresserade kan exempelvis besöka Tuff Gong-studion efter det obligatoriska Bob Marley-museet i Uptown.

Ingen reggaenostalgiker behöver oroa sig för att Downtown Kingston förvandlats till ett nyrenoverat reservat för medelklassen, för Jamaica har knappt någon sådan klass. Det är lika eländigt fattigt som någonsin. I Trench Town, Tivoli Gardens och Kingstons övriga fattiga distrikt är vardagen fortfarande hård och inte sällan farlig. Guiden Kieran som följer med mig är bekymrad och manar till försiktighet.

– Även jag som jamaican kan få problem nere i Trench Town med en så dyr kamera, särskilt om jag riktar den mot folk.

Nattliv i Kingston. En upptagen bardisk på Pulse 8.

Nattliv i Kingston. En upptagen bardisk på Pulse 8.

Jag håller kameran i ett fast grepp genom marknadskvarteren och blir yr i huvudet av alla sinnesintryck. Här finns hela livets nödtorft till salu: nybakade patties, en sorts jamaicanska piroger, högar av rosa fiskar, tråg med babykläder, vagnvis med mango, skålar med chili, backar med red stripe-öl och oräkneliga piratkopierade cd-skivor utströdda på presenningar. 

På en träkärra för frukttransporter står det målat "From nothing to something". Bredvid sitter en kvinna med gigantiska neongröna papiljotter. Jag går fram och förklarar att jag är journalist och bara vill ta en bild. Hon ler mot mig, roat och ironiskt, och svarar i ett nästan sjungande tonfall:

– Journalist, hm? Berätta om våra färgstarka marknader, gör det. Berätta också om polisens små besök på våra färgstarka marknader. Berätta om hur de flyger ut ur sina bussar och slår ner folk som bara råkar finnas i närheten. Berätta, mr Journalist, berätta för alla. 

Marknaden i Downtown Kingston.

Marknaden i Downtown Kingston.

Samma kväll dansar jag på gatan. Sunday Oldies i stadsdelen Rae Town är den enda gatufesten i Kingston helt dedikerad till äldre reggae och har varit det varje söndag i 31 år. Epicentrum för festen är baren Capricorn Inn där romen bokstavligen flödar och skvätter kring bardisken. 

Deltagarna kommer i alla åldrar och stilar och försöker bräcka varandra i klädsel och dansrörelser ute på gatan. Här finns herrar i vit kostym och hatt med rastaflätor ner till midjan och damer i silverlamé med blå nätstrumpor. Då och då måste bilar passera genom partyträngseln och varje gång är det någon djärv person som bjuder upp bilen, dansar på motorhuven eller gnider sig mot bakluckan, till allas jubel. Om Hollywood gjorde en film om Kingston skulle den förmodligen se ut som Oldies Sunday. 

Oldies Sunday – en gatufest utan dess like.

En man med en enorm toppluva i rött, grönt och gult omfamnar mig när jag säger att jag älskar den gamla skramligarootslåten som spelas i högtalarna. En plym av romdoft skjuter ut ur munnen varje gång han öppnar den:

– Musik från en dator på ett bord är inte reggae, man. Reggae är folk som spelar tillsammans och har saker att säga till andra. 

Jag hade kunnat svara att det är en definition av reggae. Reggae kan vara så mycket; förpackat solsken, religiös förkunnelse, politiskt ställningstagande, sexuellt närmande eller vågat ljudkonstverk. Att all denna musik än idag ger anledning till kollektiv extas på Jamaica bevisas varje söndag utanför Capricorn Inn, där tonåringar och pensionärer ormar sig, sida vid sida.

Klubblivet i Kingston är bland  det bästa i hela Västindien.

Klubblivet i Kingston är bland det bästa i hela Västindien.

Intresset för reggae på Jamaica har varit på nedåt-gående under några år. Nu håller alltihop på att ändras igen. I vimlet stöter jag ihop med Cat Coore, legendarisk gitarrist i Third World, ett av de stora reggaebanden från post-Marley-eran.

– Något är definitivt på gång igen, säger han. Folk börjar efterfråga något annat än dancehall. Många unga lyssnar på sina föräldrars musik.

Bredvid honom står Chuku Young, Cat Coores vän och under 1970-talet Bob Marleys revisor. Han instämmer. 

– Allt börjar på nytt. Det kommer nya unga stjärnor nu, som sångerskan Jah9, Droop Lion, Chronixx förstås, Kabaka, Pyramid och Protoje. Alla bra. Jag tycker att de står för samma sak som vi gjorde.

Två äldre musiker på stranden Bloody Bay, Negril.

Två äldre musiker på stranden Bloody Bay, Negril.

Den gamla välkända reggaen, som Bob Marley och Jimmy Cliff, finns överallt där turister befinner sig, i närheten av de vågkyssta och palmkantade stränderna i Negril och runt diskoteken i Montego Bay. Den nya reggaen växer fram i gettona, som alltid. Den föds på platser som turister varken hittar till eller bör vara på. 

Chuku Young skrattar för sig själv och säger att han minns en sak Bob sa till honom en gång: 

– Reggae handlar inte om mig eller andra stjärnor. Reggae kommer från folket. Så länge det finns fattigdom kommer det alltid finnas reggae.

Is this love? Strandlycka i Negril.

Is this love? Strandlycka i Negril.