• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vandra i Nya Zeeland – vildmarksliv med lyxkänsla

    Milford Track och Queen Charlotte Track anses vara två av södra halvklotets vackraste vandringsleder. Vagabond tog sig an strapatsen – men skippade tung ryggsäck, torrfoder och tält. Här kan du nämligen vandra utan att behöva göra avkall på komforten.

    Vandra i Nya Zeeland – vildmarksliv med lyxkänsla
    Fiordland – lika vackert som Norge. Text & foto: Marcus & Kate Westberg.
    Vandra i sagolandet Nya Zeeland. Text & foto: Marcus & Kate Westberg.

    Vandra i sagolandet Nya Zeeland.

    Axlarna värker. Fötterna ömmar. Med blicken stadigt fäst på den ojämna och stundtals hala stigen stapplar jag fram mellan mossklädda trädstammar och jättelika ormbunkar. En vinglig hängbro – är det en ål som skymtar i det klara vattnet? – och jag befinner mig plötsligt på en gräsmatta framför tre avlånga hus, osynliga för bara några ögonblick sedan: Quintin Lodge.

    – Välkommen, hälsar en ung kvinna i prydlig svart uniformströja. Vill du ha ett glas juice och en kaka? Det finns te, kaffe och kall öl också, och hembakade muffins. Eller vill du att jag ska visa dig till ditt rum med en gång så du kan duscha och vila lite innan middagen serveras?

    Sutherland Falls är Nya Zeelands mäktigaste: 580 meter högt. Räkna med få en ordentlig dusch

    Sutherland Falls är Nya Zeelands mäktigaste: 580 meter högt. Räkna med få en ordentlig dusch

    På väg till mitt rum skymtar vi en trupp blöta och – inbillar jag mig – modfällda vandrare med enorma ryggsäckar fortsätta mot sitt dusch- och kakfria härbärge någon kilometer längre bort. Just då, samtidigt som dörren öppnas till mitt ensuite-rum, utrustat med eget badrum, avundas jag dem inte det minsta, och minns precis varför vi valde den guidade vandringen.

    Dag tre av Milford Track, vida omtalad som en av världens vackraste vandringsleder, lider mot sitt slut. Porlande bäckar, dånande vattenfall, snötäckta bergstoppar och en grönska så mättad att den gränsar till det overkliga: det finns stunder då jag nästan tror mig skymta alver, orcher och hobbitar i skuggorna. 

    Queen Charlottes Track. Vandra i Nya Zeeland.

    För den som gått vilse.

    Om Nya Zeeland är ett sagornas land så är sydöns Fiordland National Park onekligen dess bultande hjärta, och för den som vill uppleva denna fantasieggande värld på nära håll finns det inte mycket som slår Milford Track.

    Den 54 km långa vandringen tar fyra dagar, med förutbestämda övernattningsstugor om man väljer att vandra på egen hand och lyxigare lodger för de guidade grupperna. Ledens startpunkt, Glade Wharf, når vi på en dryg halvdag från sydöns äventyrsnav Queenstown. En stundvis mycket vacker bussresa genom ett böljande och fårrikt landskap till Te Anau Downs följs av en ännu vackrare båtfärd på Lake Te Anau, förbi högresta berg och täta skogar. 

    Lake Te Anau blänker som ett blått smycke vid Milford Tracks början.

    Lake Te Anau blänker som ett blått smycke vid Milford Tracks början.

    Väl framme skiljs vi åt: den guidade gruppen har bara 20 minuters promenad att klara av innan mörkrets inbrott, och många vill posera för bilder med skylten vid vandringens början. Ett misstag, visar det sig: enträgna, blodtörstiga sandflugor gör snart att även vi är ivriga att komma iväg.

    – Det finns bara ett sätt att bekämpa dem. Stanna aldrig! De är obehagliga och envisa, men de följer inte efter om man håller sig i rörelse, förklarar Emily Bowler vant. Hon är från Australien, men guidar här varje sommar.

    Milford Track. Ständigt dessa åar och bäckar som ska passeras.

    Milford Track. Ständigt dessa åar och bäckar som ska passeras.

    Tolkiens sagovärld. I Fiordlands nationalpark känns naturen förtrollad

    I Fiordlands nationalpark känns naturen förtrollad.

    Efter en gigantisk frukost på ägg, bacon och hash browns börjar vandringen på allvar nästa morgon. Leden följer Clintonfloden i en av glaciärer skulpterad dalgång genom bokskog, prärie och våtmarker utan att bli särskilt ansträngande. 

    En av fördelarna med de guidade turerna är att vi bara behöver bära med oss kläder, lunchpaket, kamera och en vattenflaska, så vi är fortfarande tacksamt pigga när vi kommer fram till Pompolona Lodge. 

    Pausen som man vill ska pågå i evigheter.

    Pausen som man vill ska pågå i evigheter.

    Trots att det är 35 personer i gruppen har vi inte sett mycket av varandra under dagen; alla går i sin egen takt, med en guide i täten och en längst bak. Tillsammans representerar vi åtta olika länder, årgångar från två syd-koreanska nittiotalister till amerikanska Fred Heffron, snart åttio år. 

    Väl framme vid lodgen blir vi strängt åthutade att alltid låsa våra dörrar och absolut inte lämna någonting framme. I Nya Zeeland finns inga ormar eller farliga däggdjur, men däremot en särdeles busig papegoja, lika nyfiken som den är intelligent. Kelly Blakeborough, en av två nyzeeländska guider, förklarar:

    – Det låter kanske som ett skämt, men keor kan faktiskt öppna dörrar och fönster lika lätt som ryggsäckar, och de älskar att slita sönder kängor. 

    Lämna inte kängorna utan uppsyn.  De kan bli sönderpickade av nyfikna keor.

    Lämna inte kängorna utan uppsyn.
    De kan bli sönderpickade av nyfikna keor.

    Kelly är den mest erfarna av guiderna, nu inne på sitt sjunde år som guide på Milford Track. Och papegojor har ställt till med bekymmer mer än en gång.

    Keornas förslagenhet får vi se med egna ögon nästa dag. I skuggan av det stenmonument som märker ut vandringsledens högsta punkt, upprättat till minne av bergspassets namne Quintin Mackinnon, gör sig en huttrande familj redo för en gruppbild. 

    Med guide lär du dig mer om bygden än om du traskar på egen hand.

    Med guide lär du dig mer om bygden än om du traskar på egen hand.

    Samtidigt landar en stor, smaragdgrön fågel ett stenkast därifrån. Med ett vaksamt öga på den påpassligt distraherade familjen närmar den sig snabbt sitt mål: de tillfälligt oövervakade ryggsäckarna. Väl framme börjar den slita i dragkedjan till ett ytterfack och hinner sånär få upp den när en av sönerna upptäcker vad som pågår, och samtidigt som han jagar bort fågeln ger han mig en inte helt vänlig blick: kunde jag inte ha sagt något istället för att fota? 

    Jag ler generat och rycker på axlarna, men hör samtidigt glatt fnitter från resten av familjen; kean har gett sig på mitt stativ, så nu är det min tur att börja vifta med armarna åt den stackars fågeln.

    Magiskt! Mackinnon Pass är Milford Tracks högsta punkt.

    Magiskt! Mackinnon Pass är Milford Tracks högsta punkt.

    Vandringen från Mackinnon Pass till ledens slut vid Sandfly Point – dessvärre ett mycket passande namn – går genom ett drömlandskap av grönska och vattenfall som så småningom ger vika för Milfordsundet och dess kilometerhöga granitväggar. Men när övriga fotgängare gör sig redo för en lång bussresa tillbaks till Queenstown är det champagne, trerätters middag och en lång båttur på Milfordsundet – som egentligen inte alls är ett sund, utan en fjord – som väntar vår grupp. Solen går ner bakom mäktiga Mitre Peak, och Stephen Vosten, som kommit hit med sin fru från Australien, låter undslippa en djup suck av tillfredsställelse. 

    – Herregud. Vi överlevde i alla fall. Fast jag vet inte om jag har gått ner i vikt, så mycket som vi har ätit. Fat and fit, det är jag det. Men det skålar vi för.

    Välförtjänt vilostund på Punga Cove Resort.

    Välförtjänt vilostund på Punga Cove Resort.

    På sydöns nordöstra spets är både landskapet och klimatet ett helt annat. Marlborough Sounds tillhör landets soligaste områden, och av de moln som antyds i maoriernas namn för Nya Zeeland – Aotearoa betyder just de långa vita molnens land – ser vi inte mycket när vi landar i Picton. Sunden saknar fjordarnas dramatiska konturer, men den ständiga havsutsikten har en smått hypnotisk effekt. Vildmarken har bytts ut mot skärgårdsidyll och sauvignon blanc.

    Queen Charlotte Track är en fyradagars sjumilavandring, men med båttaxi går resan över det sälrika sundet betydligt snabbare. Snart sitter vi med en kopp te i handen under en pouwhenua vid Ship Cove. Det snidade porträttet på träpelaren föreställer Kupe, den polynesiska hövding som enligt maoriska legender upptäckte Nya Zeeland efter att ha kidnappat sin kusins fru, Kuramarotini. 

    Nytt tonläge på stranden i Queenstown.

    Nytt tonläge på stranden i Queenstown.

    Av vandringens tio deltagare är vi med våra trettio år yngst med ganska stor marginal. Äldst är Patricia White-Davison, 75 år ung pensionerad lågstadielärare från Toowoomba i Australien. Det här är hennes första tramp, som man säger i Nya Zeeland, och hon är lite orolig för de långa vandringssträckorna. Men vår guide, Jeremy Martin, tror inte att det är någon fara.

    – Det finns ingen i gruppen som inte kommer att klara av det här, men varje morgon får ni välja om ni vill fortsätta till fots eller ta vattentaxi tillsammans med bagaget till nästa lodge. Ingen press, alla gör som de vill. Utsikten är fin från båten också.

    Lätt packning gör att du går med lätta steg.

    Lätt packning gör att du går med lätta steg.

    Just det är såklart en av anledningarna till att Queen Charlotte Track är så populär: hur ofta kan man ta med sig en tjugo kilos resväska på en långvandring? Varje eftermiddag står bagaget och väntar på vår ankomst, en obeskrivlig lyx som gör det ännu svårare för känslan av äkta vildmark att infinna sig. Men om vildmark innebär myggor, fuktiga sovsäckar och tjugofem kilo i ryggsäcken så är saknaden nog inte särskilt överväldigande, trots allt.

    Sommartid måste alla vandra Milford Track åt samma håll. Det är därför du bara möter andra människor vid matpauserna.

    Sommartid måste alla vandra Milford Track åt samma håll. Det är därför du bara möter andra människor vid matpauserna.

    Om Milford Track var lättvandrad är Queen Charlotte Track en ren promenad i parken, och den totala avsaknaden av sandflugor bidrar onekligen till den goda stämningen. Kilometerna försvinner en efter en; på tre dagar avverkar vi snabbt fem mil. Då är det dags att vila trötta ben, meddelar Jeremy. Nästa morgon byts kängor ut mot flytvästar och havskajaker.  

    – Idag blir det grönläppade musslor till lunch, en lokal specialitet. Men ni måste hitta er egen mat, annars blir det mackor istället.

    Sovande drakar? Nej ,bara Queen Charlotte Track.

    Sovande drakar? Nej, bara Queen Charlotte Track.

    Det har hunnit blåsa upp lite, och vattnet ser inte längre särskilt inbjudande ut. Ska vi verkligen ut och leta musslor i det här vädret? 

    Lu Chappell och Diane Hammerman, amerikanska änkor och reskamrater sedan flera år, utbyter ett oroligt ögonkast, men Diane bestämmer sig för att följa med trots allt. Musselplockandet visar sig vara enklare än vi vågat tro, och tre timmar senare kan vi genomvåta men nöjda konstatera att mackor nog hade varit en kulinarisk besvikelse i jämförelse. 

    Det är fortfarande två mil kvar till vandringens slut, och jag tvivlar på att mina fötter hinner sluta ömma innan det är dags att snöra på sig kängorna igen. Men så tänker jag på min tacksamt lätta ryggsäck, den förbeställda vatten-taxin och måltiden som väntar oss i Picton. 

    Det kunde vara betydligt värre.